En bokmal anfaller

Déjà vu

Om och om igen finner jag mig stå vid samma vägskäl som då. Om och om igen hamnar jag i samma gräl. Om och om igen undrar jag hur länge jag ska stå ut. Om och om igen finner jag att den enda vägen ut är just ut.

Ibland är déjà vu-känslan så stark att jag blir knäsvag.

Och skulden, skammen, är förlamande.

Hur fan ska jag kunna säga till min dotter att jag inte orkar leva ihop med henne?

När jag sa det till hennes far var han död en vecka efter att jag gick.

Kluven

Visst går det bra att jobba. Heltid. Det är klart att det gör. När det inte finns några andra alternativ. Jag jobbar både heltid och mer därtill. Kan inte sätta stopp när jag väl fått upp farten. Det är klart att jag lägger ut den där artikeln på webben. Och letar ännu en bild. Oj är klockan kvart över fem? Messar dottern att jag går om tio minter. Högst en kvart. essar igen kvart i sex. Går ut till bilen nu, lovar, ta en macka om du är hungrig.

Visst är det kul att jobba. Gräv och kartläggningar och extramaterial på webben. Visst kommer det att bli lysande när ombyggnaden är klar, när vi fått ordning på arbetsfördelning och roller, nya samarbeten. Visst är det kul att testa nya arbetsuppgifter, utvecklas, växa, att forma och utveckla jobbet, metoderna. Oj, är klockan redan halv sex. Messar dotter, jag vet att jag lovade,men i morgon går jag hem direkt. Så fort jag kan iaf.

Visst är det rimligt att arbetsgivaren inte ska bjussa på en massa timmar arbetstid för morgonsändarna. Det är ju skitbra att få en halvtimme till på sig att förbereda innan första sändningen, att lyssna igenom, skriva om, att hinna webbpublicera, skriva bra löp, hinna käka en frukostmacka eller två till och med. Visst är det rimligt att sitta kvar och kanske klippa ut en intervju från morgonprogrammet innan man går hem. Man har ju liks ändå kommit in i andra andningen efter den där trötthetsdippen. Oj är klockan redan halv ett? Messar dottern, jo jag vet att jag sa att jag skulle komma halv tolv men det drog ut på tiden.

Visst går det att hålla ett professionellt yttre, ett leende, en entusiasm, en debattglöd till och med. Det är klart att vi ska vara med i de sociala medierna, prata, länka, debattera, svara på frågor. Klart att jag gör ett inslag om nyheten jag hittade på nätet. Alltid redo, aldrig nej. Jobba fackligt? Självklart, facket är viktigt. Messar dottern, jag kommer strax och tröstar, ska bara skicka det här mejlet först.

Inuti går jag i bitar.

Mina egna känslor och tankar får jag knövla ihop och gömma i ett hörn för jag har inte tid med dem nu. Eller ork. Att gå från den ena rollen till den andra är smärtsamt. Och det blir bara värre.

Den boendestödjare jag träffat mest, fått förtroende för, vågat släppa lite på masken, har bytt arbetsgrupp och kommer inte hit mer. Det är smärtsammare än jag trodde. Först det att han slutar bara så där. Här på torsdagen - du ser, nu börjar vi få ordning och fint, det här fixar vi - till mejlet från kollegan dagen efter - det blir E som byter grupp, jag tänkte att det är bra om du träffar din nya kontaktperson på tisdag. Sen det att möta en ny person. Att släpa sig upp ur sängen - med heltidsjobbet blir det alltid efter ett morgonpass jag tar emot - orka öppna dörren och berätta hur det funkar i den här familjen med ångest och stresskänslighet.

Men då sa jag faktiskt nej. Det får vänta, inte en ny person förrän jag kan möta honom utvilad, vilket innebär att den ena av de två lediga vardagarna jag har för att jag jobbar helg kommer att gå åt till det. Great.

Jag fattar inte hur jag ska få livet att gå ihop när jag jobbar för mycket, sover för lite, tyngs av ständiga skuldkänslor för att inte räcka till som förälder och slits i frustration över hur mitt liv begränsas inte bara av min egen sorg och ångest utan än mer av hennes.

Vågar inte släppa fram tårarna för de tar aldrig slut. Vågar inte ta av mig masken för det är så jävla smärtsamt att släppa fram känslorna. Och än smärtsammare att ta sig samman igen, sparka in känslorna i ett hörn, skruva fast masken och möta omvärlden igen.

Lättare att behålla masken på. Enklare att bara jobba på. Roligare att bara vara yrkesmänniska. Få uppskattning för den dugliga ytan.

 Alla ogråtna tårarna bakom den hårt fastskruvade masken pyser ut som irritation, frustration och ilska. All ångest och rädsla slår sig ner som en knut i magen. Blundar för uppenbara problem.

Precis som förr.

Tre år, en skilsmässa, ett självmord och en evighet av självrannsakan och psykoanalys - och jag är tillbaka på samma punkt.

Bland alla dessa masker och roller, den yttre framgången och det inre kaoset - vem fan är jag?

 

Under behandling - första veckan

Laura har suttit och väntat i flera timmar på mötet med Paul. I parken. Klädd för walk of shame. Gråtande berättar hon om utekvällen som slutar på toaletten med en främling. Så småningom berättar hon om bråket med pojkvännen, bråket som ledde till utekvällen med väninnan. Efter två års av och på-velande ställer pojkvännen ultimatum; antingen gifter vi oss eller så är det slut. Bara så där. Mitt i tv-programmet reser han sig upp, stänger av tv:n, gråter, ställer stt krav, och när hon protesterar blir han tokig och börjar skrika.

Först när Paul har lirkat kommer det fram att det hela startade tidigare. Vid middagen. Och det var Laura som ställde ultimatumet först. Tvingas hon högst motvilligt medge.

Hon tror att pojkvännen inte litar på henne, att hon skulle vara otrogen. Och i tankarna är hon det. Med Paul, som hon dragits till ända sedan deras första möte för två år sedan.

Det där ultimatumet, vem som sa det och hur, får många igenkännande klockor att ringa.

Hur var det egentligen mellan mig och M? Vem sa orden först? Var det det första steget eller hade den andra parten drivit det till den punkten?

Spelar det någon roll?

Finns det i mitt huvud ett orsakssamband från begäran om skilsmässa til M:s död?

Om det var han som tog steget som gjorde skilsmässa nödv'ndig - är jag utan skuld då?

Under behandling - Start

Det är inte så ofta jag skriver om den, terapin. En orsak är förstås för att den är berör mitt allra innersta, det känsligaste, det sköraste, men också det fulaste, smutsigaste. Det största skälet är nog att det är så svårt att fånga vad det egentligen var som hände under terapin. Vi har 45 minuter att prata, var tredje vecka. Det är inte alltid som i tv-serierna, att man lägger pussel, får de viktiga sammanhangen klart för sig och går ut från terapin med nyvunna insikter.

Tvärtom. Oftast kommer insikterna, aha-upplevelserna, någon av alla timmarna mellan terapisamtalen. Jag kommer på mig med att känna igen en situation, de känslor, tankar, handlingar som följer kan jag förutse. Och kanske förändra. Ofta är det inga stora insikter med tända ljus och änglakör utan mer ett jaså, jaha, är det så här det är.

Rätt många terapitimmar har det blivit. Och jag känner ett behov av att på något sätt samla ihop något av det jag lärt mig, det jag håller på att lära mig. Fånga den där kunskapen, erfarenheten, insikten, och sätta ord på den. Beskriva läget just nu, för senare att kunna bläddra fram och bak och se hur resonemang förändras, insikter mognar och reaktion/aktion påverkas.

Ett sätt att göra detta kom jag på nu, och det är att reflektera kring avsnitten i serien In Treatment. Vi följer psykoterapeuten Paul när han tar emot patienter, varje avsnitt består i princip av en terapisession.

På måndagar träffar han Laura, en ung läkare som gått hos Paul i ett år och först nu berättar att hon blev förälskad i honom redan vid första besöket.

På tisdagar kommer Alex, en Top gun stridspilot som vid ett uppdrag i Irak bombat en skola med 16-åringar/terrorutbildningscell och försäkrar att han sover gott om natten.

Onsdagarna är Sophies, en tonårig gymnast somn kommer till Paul för att få ett professionellt utlåtande om en olycka hon råkat ut för. Hon kunde ha dött. Var det det som var meningen?

Torsdagar tar Paul emot paret Jake & Amy, som grälar med varandra och älskar sin son och försöker bestämma sig för om de ska leva ihop eller inte.

På fredagarna går Paul själv på handledning, en sorts egen terapi där Gina förmår honom att till exempel rannsaka sina motiv i förhållande till Laura.

Och några glimtar av livet utanför terapirummet blir det allt, Paul har fru och barn, Max, som också vill ha sin del av hans uppmärksamhet och liv.

Ja, ni fattar. Det finns många beröringspunkter med mitt liv. Många teman som finns i många människors liv, förvisso.

Jag tänkte att jag skriver om de tankar som väcks, oavsett det är färdigtännkta tankar eller fragment av något som kan bli en insikt så småningom - eller bara förblir en lös trådända.

Ni läsare får hänga med på resan eller bara hoppa över de här avsnitten om de känns obegripliga eller ointressanta.

Då åker vi!

Länkar:

In Treatment hos producenten HBO

Episodguide hos HBO, gå till säsong 1

In Teatment  på Wikipedia

In Treatment på Imdb, Internet movie database

In Treatment på Youtube, season 1

In Treatment på dvd hos CdOn

In Treatment på dvd hos Discshop

 

Bapelsin

Ibland undrar jag om människan skulle kunna överleva utan sina sinnen. Eller snarare, om man skulle vilja leva utan sinnenas stimulans.

När livet är som gråast och tristast och man helst vill dra täcket över huvudet och inte komma ut mer då kan ett doftstråk av kanel plötsligt ge en varm känsla av solig sommardag i barndomens kök. När sorgen river i hjärtat och ångestens kalla hand kramar ihop hela bröstkorgen kan en varm hand på axeln tina upp frusna stela muskler.

Dofter, smaker, beröring, värme, kyla, ljud och färger. Det är liv.

Där orden inte räcker till för att locka fram hopp och glädje, där kan sinnenas stimulans övertyga om att livet övervinner döden och att det behövs endast det minsta lilla ljus för att för att skingra det djupaste mörkret.

Häromkvällen var jag i behov av en pick-me-up. Trött till både kropp och själ. Lite ledsen och väldigt väldigt less på vinter, snö och kyla. Ännu mer less på sorg och elände.

En tur till stormarknaden i söndags hade gett mig ett fynd, kilospåsar med blodapelsiner för 5:90. Så, nu hade jag den perfekta kvällen att göra slag i saken. Här skulle tillverkas saft. Och jäklar vad saft jag gjorde. Och jäklar vad den kvällen var en fest för sinnena.

Skrubba två kilo apelsiner, skära skalet av dem med ett ciseleringsjärn och sedan pressa ut juicen. Gissa om det doftade apelsin?! Dottern som tillbringat kvällen i sitt rum kom uppför trappan och blev nästan knockad.

Överväldigad av aromatisk essens från skalen och syrlig juicedoft med en aning bitterhet backade hon nästan ner igen. Nej, tack, ingen blodapelsin. Fanns det nån clementin kvar?

Så småningom blev saften klar och upphälld på flaska. Jag blandade ett glas och bjöd dottern att smaka. För något helt glas ville hon inte ha. Ett par klunkar bara. Sa hon. Och sen fick jag aldrig tillbaka glaset igen ;)

Men det gör ingenting för jag har två och en halv liter saft kvar, blandad med vatten blir det sådär tolv liter drickfärdig saft.

Tolv liter sicilianskt solsken i glas.

Pröva själv!

 

Gott

Det finns stunder att ta vara på. Då vi lyckats hålla ångest, stress, rastlöshet, frustration och tötthet stången. Då vi klarar att göra något tillsammans.

En filmkväll. Med egenhändigt gjorda praliner.

Visserligen tog det oss två kvällar och minutiös planering - som ändå spräcktes efter en kvart. Men vi tog nya tag. Funderade vad vi behövde för att klara av det. Inget starkt ljus eller ljud för den ene. Dator som distraktion för den andre. Pauser för den ene, jobba på för den andre.

Resultatet kan vi njuta av flera kvällar.

 

Fem sorter blev det, gjutna i ischokladformar:

• vit choklad + hackad, rostad, kanderad pekannöt + vit choklad
• mjölkchoklad + hackad, rostad, kanderad mandel, flingsalt + mjölkchoklad
• mjölkchoklad + hackad, rostad, kanderad, kanelkryddad mandel + kanelkryddad mjölkchoklad
• vit choklad + hackad, rostad, kanderad mandel + mörk choklad
• mjölkchoklad + vit choklad

 

Ikväll blev det Alice i Underlandet till pralinerna och kaffet.

Ärligt talat gillade jag pralinerna bättre än filmen ;)

Kvar att fixa är mjölkchokladpraliner fyllda med mörk mockatryffel, och tunna kakor mörk choklad strösslade med saltrostad hackad pistage

Åh, förresten. Ett tips: när den vita chokladen på smältning i kastrull börjar se ut som stracciatella - släng den svarta slickepotten och börja om på en annan platta än den du just använde för att rosta nötter!

Kaosteori

Det blir nästan precis som jag inte ville förvänta mig. Det är ömma tår, ännu ömmare ego, en räcka upprivande händelser och allt mot en fond av jävligt trista minnen, skuld och skam.

Det är drama med smäll i dörrar, hjärtan som brister, skrik och tårar.

Det är att finna sig i kolmörkret halv två på natten mot julafton skottandes en halv meter nysnö fram till graven, i gympadojjor utan sockar, i tjugotvå minusgrader.

Det är att hålla om sin lilla stora unge och känna kroppens spända darrning och hjärtats rusande ångest långsamt långsamt stillna.

Det är boendestödsteam med förkylning och magsjuka och hysterisk julstädning.

Det är glitter och pumlor och tomtar och en miljon tända ljus.

Det är sill och lax på längden och tvären, romfyllda ägg, skinka, sylta, köttbullar och prinskorv med och utan skinn.

Det hjälper inte ett dugg att föreställa sig det värsta och hoppas på det bästa.

Det räcker inte att göra sitt bästa.

Det spelar ingen jävla roll om man längtar efter en hyfsat vanlig jävla jul- och nyårshelg.

Det bli kaos i alla fall.

Sill i dill

Oh the irony!

Medan känslor och tankar river och sliter i mig, lyckas jag på något outgrundligt sätt vara mer julfixare än på många år.

Ny adventsljusstake med svarta blockljus och grön mossa

Lussekatter

Knäck

Julstjärna på bordet och hyacinter i tomtekrukor

Enbärssill

Dillsill

Jamie Olivers gravade lax

WTF?

Medan jag står där med laxfjällen yrande kring vid köksbänken och dillkvistar upp till öronen undrar jag vad fan handlar det här om? Sill brukar jag lägga in, nästan varje jul. Men det är första gången någonsin jag gravar lax. Och knäck kan jag inte minnas när jag kokade senast. Så varför nu?

Det är tredje julen utan M. Tredje julen vi går in i butiker och får vända med tårar i ögonen för att det var för många lyckliga familjer, stressade familjer, döttrar med pappor runt lillfingret, önskelistor en halv arm långa. Tredje julen som en stol kommer att stå tom.

Vi pratar om det. Hur det känns. Vad som gör ont. Vad vi längtar efter. Var de ömma tårna finns. Vilka bilder av julen har vi? Vilka minnen? Och vilka nya minnen vill vi skapa?

Rätt så nyligen fick jag en ny insikt om minnen. Att de inte är statiska, exakta, sanna kopior av en händelse, en känsla, som lagras i skallen. Tvärtom. Varje gång vi tar fram ett minne pillar vi lite på det. Förstärker somligt, tonar ner annat. Stuvar ner det i minneslådan en aning förändrat, tills det är dags att ta fram det igen och tweaka lite till. Tänk så mysigt det var att äta risgrynsgröt på julaftons morgon! Det gjorde vi på julaftons morgon när jag var barn (mellan 11 och 14 års ålder i alla fall). Jaa, varje julaftons morgon (förutom när vi åt den kvällen innan eller inte alls), och det var så mysigt! (i alla fall innan den iskalla tystnaden bredde ut sig).

Jag förstår ju att både jag och dottern har ett stort behov av att skapa goda traditioner. Av att dessutom ta fram det som var bra förr och glädjas åt det vi hade istället för att bara sörja det vi inte längre har. Vi längtar efter trygghet, värme, stabilitet. Målar gärna julen lite rödare, lite gladare, lite juligare än den någonsin varit.

Mitt i alltihop dimper släktingen ner i brevlådan. Önskar god jul. Och släpper ett ton skuld på dotterns axlar. Jag har åtminstone ett kvartssekel erfarenhet att hantera martyrskapet, projicering, förnekande men det är ändå svårt att hantera all skuld som förskjuts åt vårt håll. Berget av skuld trycker upp dörrar vi stängt till, lagt bakom oss, spränger flodvallen omkring det ömtåliga vi ännu inte orkat igenom. Om varför det var som det var, och kanske varför det blev som det blev.

Precis den släkting som skulle kunnat sitta inne med några av svaren är det som materialiserar sig på hallmattan med allt sitt oförstående. Vill ju så gärna träffa... Men det är omöjligt. Det går inte att orka träffa den människa som skulle ha kunnat svara på de frågor vi ältat, gråtit över, drömt om, funderat över när människan inte ens ser att frågan finns.

Förnekande är det starkaste psykologiska svaret, och är människan inte beredd att göra upp med sin livslögn kan vi inget göra. Men måste människan komma och klampa in i bland knäck och dillvippor?!

Ögonen

Jag tappade andan i natt. Jag gick sönder. Tillintetgjordes.

Tid och rum suddades ut, flöt samman.

Minnen blev lika levande som här och nu. Med den skillnaden att jag nu hade facit.

Som dèja vu gånger tusen.

Som om jag förflyttades till där och då. Som om han förflyttades till hit och nu.

Som teleportering. Som shimmering.

 

På en och samma gång

Om och om igen

Såg jag min snart frånskilda make i de vreda ögonen och visste att jag aldrig aldrig mer orkade bråka och gräla och bli besviken och sårad. Såg jag min dotter i de vreda ögonen och visste att jag aldrig mer orkade bråka och gräla och bli besviken och sårad. Såg jag mitt livs älskade i ögonen och längtade efter att lägga huvudet mot hans axel. Såg jag min dotter i ögonen och önskade att hans axel fanns där för henne. Såg jag min dotters far i de ångestfyllda ögonen och bad honom söka hjälp. Såg jag min dotter i ögonen och

Och jag gick sönder

 

Alla psykologens ord var som bortblåsta.

Det var jag och skulden igen.

Det var mitt ansvar.

Och jag misslyckades.

Hans liv är slut och jag kunde inte rädda honom.

Jag svor, då, att aldrig aldrig någonsin skulle jag stillatigande acceptera att någon som mådde dåligt inte fick hjälp. Jag skulle släpa personen till mottagning och jag skulle ställa mig på golvet och skrika i högan sky.

I natt ställdes jag inför insikten att jag skrikit väldigt lite.

Och jag gick sönder

 

Jag lyckades komma ur ångesten och tog mig genom natten. Hur jag än försökte påminna mig alla orden fann jag dem inte. Utmattad somnade jag till slut. Vaknade med samma känsla av att vara värdelös, misslyckad, ett slöseri med plats och tid. Den akuta ångesten hade åtminstone lagt sig. Jag frös. Orkade inte bädda sängen utan drog en pläd över mig. Orkade inte lämna rummet. Höll tankarna borta med att surfa, läsa bloggar. Hittade nåt som sparkade på en öm tå och så vällde alla känslor och tankar fram igen. Låg länge med katten i famnen. Somnade om.

Först då, när jag vaknade sent på eftermiddagen, kunde jag börja treva efter ett fotfäste igen. Lyssnade efter orden, fann dem. Om du tar på dig skulden innebär det att du fråntar honom allt ansvar - om du tar på dig ansvaret betyder det att du tror att du faktiskt hade makten att ändra hans liv. Som en gud. - du klär dig i säck och aska och bär skulden som världens tyngd på dina axlar, ska du acceptera det?

Orden jag brukar tjata om och om igen började leta sig upp till ytan. Det ska gå för det måste gå. Det finns inga andra alternativ. Jag har mått skit förut, det brukar ordna sig. Det går över. Det blir bättre. Livet ska inte alltid vara så här. Man bryter ihop och man får pussla ihop bitarna igen. Det måste gå.

Till slut tog jag mig upp på fötter. Vi har pratat. Livet är inte hopplöst, om än fan så jobbigt.

Nattens känslor och tankar hänger kvar som ett lätt svindlande malande i magen.

Det är inte första gången jag trillar ner i det svarta hålet. Men det skrämmer mig att jag den här gången tappade orden.

Nästa gång hoppas jag att jag har sinnesnärvaro nog att plocka fram Loos ord. Och era.

Värdelös

Nej. Det gick inte. Mina planer om att tvätta, laga mat, blogga, baka, tävla utan stress, utan prestationsångest, utan konflikt gick åt helvete.

Kollision. Gräl. Ett långt gräl där vi bara sårade varann. Ett meningslöst meningsutbyte där vi bara pratade förbi varandra. Enorm frustration över att inte komma till någon lösning, vare sig praktiskt, psykologiskt eller emotionellt.

För en stund får jag nästan svindel, så stark är dejà vu-känslan.

Jag vet inte om den är sann. Är det här en sån situation jag upplevt förut? Varningsklockorna orsakar panik. Kan jag lita på min bedömning? Jag kanske bara är jävligt överkänslig för allt som påminner.

Jag känner mig så otroligt maktlös.

Så oförmögen att göra det rätta. Så okunnig att jag inte ens vet vad det rätta är. Så otroligt trött. Så tömd på energi att jag inte ens fattar hur jag ska orka resa mig från stolen för att gå och lägga mig. Plötsligt tvingar ett intensivt illamående in på toaletten. Där kommer tårarna.

Jag fattar inte hur jag ska klara det här. Jag orkar inte.

Oförmögen. Okunnig.

Maktlös.

Ansvarslös.

Värdelös.