En bokmal anfaller

Under behandling - Start

Det är inte så ofta jag skriver om den, terapin. En orsak är förstås för att den är berör mitt allra innersta, det känsligaste, det sköraste, men också det fulaste, smutsigaste. Det största skälet är nog att det är så svårt att fånga vad det egentligen var som hände under terapin. Vi har 45 minuter att prata, var tredje vecka. Det är inte alltid som i tv-serierna, att man lägger pussel, får de viktiga sammanhangen klart för sig och går ut från terapin med nyvunna insikter.

Tvärtom. Oftast kommer insikterna, aha-upplevelserna, någon av alla timmarna mellan terapisamtalen. Jag kommer på mig med att känna igen en situation, de känslor, tankar, handlingar som följer kan jag förutse. Och kanske förändra. Ofta är det inga stora insikter med tända ljus och änglakör utan mer ett jaså, jaha, är det så här det är.

Rätt många terapitimmar har det blivit. Och jag känner ett behov av att på något sätt samla ihop något av det jag lärt mig, det jag håller på att lära mig. Fånga den där kunskapen, erfarenheten, insikten, och sätta ord på den. Beskriva läget just nu, för senare att kunna bläddra fram och bak och se hur resonemang förändras, insikter mognar och reaktion/aktion påverkas.

Ett sätt att göra detta kom jag på nu, och det är att reflektera kring avsnitten i serien In Treatment. Vi följer psykoterapeuten Paul när han tar emot patienter, varje avsnitt består i princip av en terapisession.

På måndagar träffar han Laura, en ung läkare som gått hos Paul i ett år och först nu berättar att hon blev förälskad i honom redan vid första besöket.

På tisdagar kommer Alex, en Top gun stridspilot som vid ett uppdrag i Irak bombat en skola med 16-åringar/terrorutbildningscell och försäkrar att han sover gott om natten.

Onsdagarna är Sophies, en tonårig gymnast somn kommer till Paul för att få ett professionellt utlåtande om en olycka hon råkat ut för. Hon kunde ha dött. Var det det som var meningen?

Torsdagar tar Paul emot paret Jake & Amy, som grälar med varandra och älskar sin son och försöker bestämma sig för om de ska leva ihop eller inte.

På fredagarna går Paul själv på handledning, en sorts egen terapi där Gina förmår honom att till exempel rannsaka sina motiv i förhållande till Laura.

Och några glimtar av livet utanför terapirummet blir det allt, Paul har fru och barn, Max, som också vill ha sin del av hans uppmärksamhet och liv.

Ja, ni fattar. Det finns många beröringspunkter med mitt liv. Många teman som finns i många människors liv, förvisso.

Jag tänkte att jag skriver om de tankar som väcks, oavsett det är färdigtännkta tankar eller fragment av något som kan bli en insikt så småningom - eller bara förblir en lös trådända.

Ni läsare får hänga med på resan eller bara hoppa över de här avsnitten om de känns obegripliga eller ointressanta.

Då åker vi!

Länkar:

In Treatment hos producenten HBO

Episodguide hos HBO, gå till säsong 1

In Teatment  på Wikipedia

In Treatment på Imdb, Internet movie database

In Treatment på Youtube, season 1

In Treatment på dvd hos CdOn

In Treatment på dvd hos Discshop

 

Gott

Det finns stunder att ta vara på. Då vi lyckats hålla ångest, stress, rastlöshet, frustration och tötthet stången. Då vi klarar att göra något tillsammans.

En filmkväll. Med egenhändigt gjorda praliner.

Visserligen tog det oss två kvällar och minutiös planering - som ändå spräcktes efter en kvart. Men vi tog nya tag. Funderade vad vi behövde för att klara av det. Inget starkt ljus eller ljud för den ene. Dator som distraktion för den andre. Pauser för den ene, jobba på för den andre.

Resultatet kan vi njuta av flera kvällar.

 

Fem sorter blev det, gjutna i ischokladformar:

• vit choklad + hackad, rostad, kanderad pekannöt + vit choklad
• mjölkchoklad + hackad, rostad, kanderad mandel, flingsalt + mjölkchoklad
• mjölkchoklad + hackad, rostad, kanderad, kanelkryddad mandel + kanelkryddad mjölkchoklad
• vit choklad + hackad, rostad, kanderad mandel + mörk choklad
• mjölkchoklad + vit choklad

 

Ikväll blev det Alice i Underlandet till pralinerna och kaffet.

Ärligt talat gillade jag pralinerna bättre än filmen ;)

Kvar att fixa är mjölkchokladpraliner fyllda med mörk mockatryffel, och tunna kakor mörk choklad strösslade med saltrostad hackad pistage

Åh, förresten. Ett tips: när den vita chokladen på smältning i kastrull börjar se ut som stracciatella - släng den svarta slickepotten och börja om på en annan platta än den du just använde för att rosta nötter!

Paus

Saker kommer i vägen. Som det har en tendens att göra hela tiden. Det stora snacket om hur fan vi ska hantera att leva ihop har skjutits upp. Först var det det självmordet framför webbkameran, och alla känslor, frågor och diskussioner det väckte. Sen var det tröttheten, jobbet, så kidsen som skulle fira årsdag, nånstans skulle det klämmas in matlagning och disk. Mer jobb. Oro och planering för utförsäkringen och hur jag skulle kunna gå upp till heltid innan. Gärna sömn också. Om det inte är för mycket begärt. Och så fick jag kramp i ena skuldran. Och mens.

 

Denna dag tänker jag tillbringa i sängen, eller inte längre än tjugo meter ifrån den.

 

Föda av enklaste sort - ett paket bacon och en burk vita bönor - och lättsmält tv-underhållning utan krav eller löften om insikter eller känslostormar.

 

Kunskapskanalen. Tage Danielssons Harrisburgmonolog. Utan tvivel är man inte riktigt klok. Universums undergång - the Big Crunch eller the Big Chill? Genialiteter kan man låta sig fascineras av utan att nån väntar sig att man ska förstå.

 

Nu blir det högtidsstund. Tre knäppa britter gör tv-show om bilar. Om B I L A R. Och jag älskar det. Go figure

 

Kvällens program på kanal 9 kl 19.55-21.00

 

"Brittisk motorserie från 2009. Top Gear. James gör ett förhållandevis förnuftigt test av nya Fiesta, där färden delvis går genom ett shoppingcenter. Richard provar en tysk lättviktare på banan. Boris Johnson gästar och Jeremy och James kollar in kommunistiska bilar."

 

Så långt ifrån PK/KO/MHF/Sverker-förnuftiga test man kan komma. En Fiesta genom ett shoppingcenter? Det förstår ju vem som helst att man måste älska sån galenskap.

 

Gå och slå på tvn nu!

 

Edit efter showen: Det förhållandevis förnuftiga nybilstestet innehöll upplysningar som Det är klart att Fiestan är lätt att parkera - den har både fönster och en ratt. Det är synd att baksätet inte går att fälla så ytan blir helt platt, men skuffen är rätt rymlig, det ryms ett zebrahuvud om man lägger det med nacken först - bra att veta om man är maffiaboss. Bra att vet no 2: Fiestan ryms ledigt på brittiska marinens landsättningsfarkost, men det ryms bara två magasin till automatvapnet i handskfacket.

 

Shoppingcentret då? Jo det är klart att vi behöver veta hur den nya bilen funkar i nödsituationer, alltså räcker det inte att köra så snabbt som möjligt på bilbanan. Tänk om du blir jagad av skurkar - sånt händer - in i ett shoppingscenter - sånt händer - nu händer det! Och medan James rattar förbi rulltrappan och runt en palm i kruka tar den svarta Corvetten med sig möblemanget till Costas café.

 

"The baddie has done the classical error - too much power! I've got 120 horsepower. You don't want any more than that on marble"

 

Det är så jävla elegant att jag blir alldeles lycklig. Stora tv-personligheter, smart och nördigt manus och kvick dialog, och alldeles riktiga viktiga saker testas och redovisas på ett fantastiskt sätt långt ifrån resväskor och rattmuffar. Vem tusan bryr sig om test av bagageutrymme med standardväskor när du ska klämma in ett par ikeakassar med julklappar och en julgran i kartong?

Tv-dinner

Risotto och en kycklinggryta att njuta i soffan framför 2 1/2 män. Mer avancerat än så är överkurs just nu. Känner mig som farmor Evelyn på Jakes födelsedag. Familjeträff med intriger, spänningar, försök att hålla masken, en tårta med för många ljus, en clown, Jake med sina trolleritrick mitt i alltihop och Evelyn som passerat tipsy för flera timmar sedan hänger inte riktigt med om man säger så. Åh herregud. Nu har vi, efter vissa problem att få fjärren att lyda, bytt till The Osbournes. Som av en händelse möts vi av Ozzy som ska demonstrera tv:n - just a click, work's everytime - fast det gör det förstås inte. Och Ozzy fattar ingenting. Han heller.

Jag behövde vare sig alkohol eller droger för att uppnå zombiehjärna. Jag var och storhandlade på stormarknaden, trött och hungrig redan innan. Efter nån timme efterlyste dottern mig. Jag svär att det tog mig tjugo minuter bara att välja kyckling. Eko fanns bara i frysen. Gårdskyckling bara hel. Dansk går fetbort. Saltvattenpumpad också. Men varför har de skivat filéerna längs med fibrerna? Och de där hade kort hållbarhet. Till slut kom jag hem med kassarna fulla, kontot dränerat och skallen urblåst.

Jag är iaf jävligt stolt över att jag fixade middag trots allt!

Edit: nu finns receptet på madeirakyckling med risotto på den andra bloggen.

Varje dag

Håret. Det var det som gjorde det den här gången. Diagonalt över tv-skärmens 37 tum löper hårstrån som ett vattenfall. Långsamt, regelbundet, sänks och lyfts de. Andas. Hår som glänser och glittrar i soljuset. Kameran skiftar fokus, följer ett strå som slitit sig från mängden.

Precis som man gör när man betraktar någon som sover. Man vaknar först, solen har redan trängt sig in i persiennspringorna. Man vänder sig på sidan, ser de slutna ögonen. Den avslappnade munnen. En hand under kinden, den andra mellan de uppdragna knäna. Man ler. Man stöttar upp sig på armbågen. Man noterar en sömnrufsig test hår som ställt sig på ända. Solen förgyller hårstråna och får dem att lysa som fiberoptik. Långsamt, regelbundet. Andas in, andas ut.

Fram och tillbaka, fram och tillbaka. Den vackra gamla kvinnan med sitt fårade ansikte är djupt avslappnad. Bara en liten, liten vippning på foten ifrån sömnen. Långsamt, regelbundet. Fram och tillbaka. De ålderdomstunna händerna vilar i knät.

Och mina tårar vill inte sluta rinna.

En nästan ordlös film av Nina Hedenius rör vid minnen och drömmar och sorg över det som aldrig mer är och det som aldrig kommer att bli. 

Inte kunde jag ana att sorgen skulle få mig att gråta nästan varje dag i två år.

Det är film, det är musik, det är minnen, det är vreden, det är frågorna.

Jag håller så mycket av dig, hälsa (dottern) att jag älskar henne

Så avslutade han det sms som blev det sista han skickade till mig.

Hur fan kunde han tro att vi inte skulle sörja honom djupt och innerligt?

Hur fan kunde han ta beslutet att inte söka hjälp?

Jag vänder och vrider på frågorna. Men inte blir jag klokare för det. En dag, nån gång i framtiden, kommer jag att lära mig leva utan svaret. Men det känns som om det är rätt länge kvar tills dess.

Ord som gör ont

Uppkrupen i soffhörnet letar jag fakta och länkar till bloggposten om silverfiskar och dubbelmoral. Tv:n står på, jag tänkte se Navy CIS som börjar typ nu. Slänger en blick på tv:n då och då. Näää. Fan också. Måste det vara ett vattenlik?! Nu försöker jag tvärtom låta bli att titta. Vill inte att alla minnesbilder och föreställningar tränger fram. Minns fortfarande telefonsamtalet med rättsläkaren då jag fick veta vad som hänt hans kropp. Inte titta på tv:n. Inte titta på Ducky som drar ner blixtlåset på den svarta liksäcken. Blicken på datorskärmen. Snart är scenen över, och jag kan kolla på själva deckararbetet.

dispite his distended features his wife was able to identify him

Jag kan inte värja mig från Duckys röst. Det finns liksom en suck bakom orden. En liten ton av respektfull professionell sorg. Beklagande. Dödens realiteter som tränger sig på i en redan svår stund.

En make som hamnat i vattnet är sig inte lik. Han är inte längre den person man är van att mötas av när man kommer hem från jobbet. Hans ansikte ser inte ut som vid morgonpussen.

his distended features

Distend = to swell out or expand from or as if from internal pressure

Jag fick aldrig frågan om att identifiera M genom att se honom. Istället frågades det vilken tandläkare han hade. Om han nån gång hade brutit några ben. Hade han några ärr eller andra kännetecken? Hårfärg och frisyr? Börjat tappa hår? Hur var det med behåring på kroppen? Längd och vikt och klädsel förstås. Smycken, klocka? Vad kunde han ha haft i fickorna?

Det var helt bisarrt. En vecka tidigare fick jag telefonsamtalet om att han hoppat från bron och inte kommit upp igen. Att man letat längs älvens kanter, att man hade dykare i vattnet. Att man trodde att han var död. Den man jag älskat och levt ihop med i 23 år. Borta. Får aldrig se mer. Fick aldrig ta farväl.

Jag ville inte prata om tandläkare och brutna ben. Jag ville se honom. Jag ville se... åtminstone nån del av honom. Försöka förstå att den kropp jag kramat alldeles nyss var död, tom, kall, övergiven. Jag ville... försäkra mig om att det var han, känna ärret under mina fingrar.

Jag ville säga allt det där osagda. Jag ville säga Jag älskar dig. Jag är så jävla förbannad på dig men jag älskar dig. Jag ville skrika Vad har du gjort din jävla idiot fattar du inte att sånt här kan man inte ångra! Om än hans liv var slut och allt var för sent och osagda ord inte skulle höras av den de sas till, men jag ville säga det så nära inför honom som jag kunde komma. Jag behövde säga Förlåt. Förlåt för att jag inte fanns där. För att jag inte förstod.

Jag kommer alltid att sörja att jag inte fick ta farväl av hans kropp. En vacker, sinnrikt konstruerad fungerande kropp. En välbekant, trygg, åtråvärd kropp.

En död kropp är i sig inte skrämmande eller obekant för mig. Jag har mött döden både på jobbet i vården och i privatlivet. Jag har sett och tagit farväl av både min egen mormor och av M:s mormor. Och jag har sörjt att jag inte fick ta farväl av min farfar.

Visst vet jag att det som var han, med tankar och känslor och ord och leenden, redan var borta. Kroppen är ett kärl för en hjärnas alla minnen, upplevelser och idéer. Ett transportsätt och ett uttrycksmedel. Vare sig man tror att det som är essensen av en människa förflyttas till en annan existens vid döden eller tror att det upphör att existera, brukar förlusten av själva kroppen inte vara källa till sån sorg.

Tror jag.

Det pratas i alla fall sällan om att man sörjer själva den fysiska sidan av en människas bortgång. När en till ung frisk människa dör beklagar man förstås, men då brukar det handla om alla de förlorade åren, inte om alla de förlorade cellerna i sällsamt lyckad förening.

Jag vet inte om det skulle gjort någon skillnad om jag fått ta farväl. Eller alltså, jag blev inte direkt förbjuden, men blev mycket starkt avrådd, både av rättsläkaren och av polisens tekniker som fanns på plats när kroppen hittades.

Det är fullt möjligt att det hade varit traumatiskt att se ansiktet där anletsdragen förändrats dels av vattnet men också av tiden då muskler och andra kroppsvävnader börjat mjukas upp. När den levande mimiken försvinner går mycket av det personliga i en människas utseende förlorat. Den ena kinden blir den andra lik när rynkor och kråksparkar slätas ut. Hur skrämmande hade det varit med skurgummehud i ansiktet? Hade jag fått mardrömmar? Minns honom som han var i livet, det var råden vi fick. Å andra sidan. Dels har dottern mardrömmar redan utan att ha sett kroppen, dels är mina minnesbilder av honom i livet dominerade av de sista dagarnas, veckornas, ångestförvrida ansikte.

Det är på inga sätt säkert att de osagda orden hade hittat fram bättre än på kyrkogården om än jag suttit med en välkänd med hjärtslitande död hand i mina händer. Ännu en av alla dessa frågor och funderingar jag aldrig kommer att få svar på.

När, och hur, ska jag lära med leva med det?

Tittar på tv

Jag har tittat på tv i går kväll.

Jaha? tänker ni då, gissar jag.

Låt mig backa lite. Jag hade varit ute på ärenden med dottern. Handlat lite. Köpt en blombukett. Trixat med special-dubbelhäftande tejp så inte klänningen skulle glida ner från axeln under middagen. Och så en tur till graven med blomma. Grät förstås. Känns fortfarande meningslöst och obegripligt. Sen hem. Torkade tårarna. Stekte upp några köttbullar, stuvade makaroner, gjorde sås. Tog tallriken med mig till soffan och kom lagom till Kommissarie Lewis.

Så skönt att bädda in och stötta upp den faktiskt sjukt värkande ryggen med kuddar. Kommer långsamt ner i stressnivå. Kan njuta av att maten är god. Tar en värktablett till. Det surrande huvudet stillnar något. Småputtrigt stereotypt i bibioteksdammig Oxfordmiljö med beräknande matematiker, chanstagande spelare, charmigt idérika konstnärer och en begåvad konstelev tillika autistiker med fotografiskt minne och en sällsam oförmåga att vare sig känna eller visa känslor.

Jag hämtar en liten portion till, tre köttbullar och en sked makaroner. Äter upp och ställer undan tallriken i reklampausen. Passar på att ge katten torrfoder. Ser upplösningen på Lewis, och sitter kvar för att se Ett fall för Dalziel och Pascoe. Kriminalgåtan är lagom oengagerande småtråkig. Bonnläppar och manschauvinister som ordnar dog fights och en kvinna blir våldtagen, dödad och sen vilt biten av en kamphund. En våldtäktsman som är steril. Så vem av bonnläpparna skjuter blankt? Ser halva avsnittet innan jag flyttar ner till sängen och sovrumstv:n, och slår igång datorn.

Medan jag låter 18 uppdateringar dras ner och installeras begrundar jag den brittiska deckaren. En förrymd fängelsekund och dömd mördare jagas, en otrohet eller två avslöjas, en härva av lögner blir nätt och jämnt utredda, en kylig utpressning kommer i dagen, och ingen blir förvånad när det mördarens rätta ansikte avslöjas. Nu har också datorn tänkt färdigt och jag kan läsa i kapp lite bland bloggarna.

Fattar ni nu?

Jag satt kvar vid tv:n efter jag hade ätit, och fortsatte se på tv. Bara. Även under reklamen. Bara tv. Ingen dator, ingen bok, ingen disk, ingen kattklappning, ingen tidningsbläddring. Bara tv. Och det kändes okej. Till och med avkopplande.

Långsamt lär jag mig att göra en sak i taget. Att vara här och nu. Nu ser jag på tv och nu funderar jag på tv. Och om tankarna slinker iväg är det inte farligt. De kanske ramlar ner i ett sorgehål men det gör ingenting. De gör ont som fan, men det är inte farligt att skåda djupet. Man måste inte ha tre olika aktiviter på gång samtidigt (äta, se på tv, läsa). man behöver inte dessutom älta vad som redan varit, och gruva sig inför vad som komma skall eller göra upp planer som vore livet ett fältslag att vinna med strategi.

Jag tittar på tv. Det räcker.

 

Valentin för ensam

Det är datorn, tv:n och jag. Och katten förstås. Inte glömma katten. Utan Monster vore jag helt ensam. Kidsen befinner sig förstås i sin egen lägenhet, ätandes riktig hemlagad mat som Toast Skagen och Farfalle med rökt lax & sparris.

Jag visste att det skulle vara trist att vara ensam på Alla hjärtans dag. Men inte så här. Jag trodde att jag skulle ta udden av det med att åka ut till kyrkogården och gråta ut. Men så blev det inte. Sorgen, saknaden, skulden, hänger kvar och sparkar mig i magen om och om igen.

Det blev ingen sömn i natt. Och då menar jag inte att jag vände och vred mig och fick nån halvtimme här och var men ingen sammanhängande. Utan att jag somnade först vid tiotiden på morgonen.

Jag har ingen ork att ta itu med köket. Där tornar en mastodontisk disk upp sig. Bara kattmatsskålarna kan skrämma hästar i sken. Vad fan gör de kattmat av egentligen som stinker så? Varenda kastrull i huset är odiskad. Nä nu överdrev jag. Wokpannan och tiolitersgrytan är rena. Men det känns lite overkill att dra fram dem för att koka lite pasta eller värma en burk Bullens. För det är ungefär så långt min energi sträcker sig. Trots gårdagens föresatser.

Dagens meny har bestått av spridda skurar av nåt som fanns tillgängligt, nära, som på bordet inom armlängds avstånd. En mycket morgontidig frukost bestod av yoghurt med krusbärssylt. Några timmar senare en trave digestive med ohemula mängder smör. Lite sömn. Lunch: en burk köttfärssås, med sked, i soffhörnet, och kisse viftar med morrhår och tassar. Lite mer sömn. Middag på tunnbröd med matjessill. Till Vad blir det för mat knaprar jag Filoncini sesamo och drömmer om fingrar röda av kokta rödbetor, om krispig solvarm gräslök i den stuvade  potatisen och om snorhet senap till syrliga isterband.

Den matdrömmen känns iallafall lite närmare verkligheten och inte lika ouppnåelig som drömmen att slippa ensamhet, sorg och skuld.

Fan, vilken matporr Gordon bjuder på, brynt rocka serverad med rödbetor, kapris och parmesan, och gemsallad slungad i balsamicovinaigrett och hastigt värmd.

Jag borde nog diska upp en kastrull och fixa lite riktigt käk.

Dålig journalistik

I veckan har TV4 haft bloggtema i Malou von Sivers program Efter tio. Jag ska genast poängtera att jag inte sett mer än snuttar av programmen själv. Men det sätter mig bara i samma nivå som Malou som enligt somliga  inte läst en blogg själv.

Nåväl, andra har sett programmen och förundras, förfäras och blir förbannade . Varför ger man sig på att göra program om något man inte kan? Behandlar ämnet ytligt. Fokuserar på modebloggerskor som Foki och Kenza som nätets makthavare. Och sen ägna halva programtiden åt att inbjudna Kissie aldrig dök upp, men det är ju det som är hennes bloggimage, att vara bitchig och provocerande. Varför ger man sig på ämnen som man inte är påläst i? Inte behandlar med seriositet och respekt?

Ska jag vara ärlig kan jag inte förfäras så förfärligt över att von Sivers gör dåliga program om bloggvärlden.

Men nästa vecka är temat självmord .

Redan nu kan jag gissa att det kommer att handla om flickor som mår dåligt, självdestruktivitet, duktig-flicka-prestationsångest, och för lite psykologer i skolan. Ja, visst, det är en sida av historien. Bland unga, flickor, ökar självmorden. Det ska självklart berättas. Men kommer man att berätta den andra sidan - att självmord är vanligast bland vuxna, medelålders män?

Vuxna, som man inte når med fler psykologer i skolan. Vuxna, som måhända lider av prestationsångest men förmodligen då inte av duktig-flicka-typ; duktig i skolan, populär i klassen, ha rätta kläderna. Varför tar vuxna, och mest män, livet av sig? Hur kan man nå dem när det inte finns samlingspunkter som skolan? Och varför tar gamla människor livet av sig? För det gör de, det är bara att läsa i Socialstyrelsens Dödsorsaksregister.  (kolla i statistikdatabasen, hur många dör i ditt län, och i vilka åldrar?)

Jag skulle väldigt gärna vilja lyfta fram självmord i folks medvetande. Låta vanligt folk förstå hur skrämmande vanligt det är - det är tre gånger fler som dör för egen hand än som dör i trafiken! Diskutera hur det kommer sig att vi vet hyfsat vad vi ska göra när vi kommer först till platsen för en trafikolycka - Andning, Blödning, Chock - men vi står handfallna när någon vi känner eller älskar inte orkar leva. Prata om självmord, självmordstankar, psykologisk livräddning, om att våga fråga hur någon mår - och faktiskt palla att höra svaret, rensa bort gamla tabun, låta gammal sorg få komma upp och bli bearbetad, tänk om självmord faktiskt vore ett samtalsämne vid fikabordet.

Men så fan om jag tror att småputtrigt mysig soff-TV är rätta stället att ta upp ämnet. Jag vill ha en redaktion av duktiga researchers, massa tid att jobba med och inte minst fundera på ämnet, jag vill ha angelägna och viktiga intervjupersoner som kan belysa många sidor av problematiken, jag vill ha en påläst och lyhörd programledare. Annars kan det bli så snett och fel. Som det blivit förut.

 

Lördagkväll

Det är lördagkväll i slutet av maj, sommarvärmen har kommit i sällskap med lönen. Stora som små spelningar. Uteserveringar. Gräsmattor och grillplatser.

Vad gör jag då?

Slöglor på ännu ett avsnitt av I mördarens spår med DCI Jane Tennison, betalar räkningar och sörplar på en bananmilkshake.

Bilden är egentligen fusk, för det var fredagskväll när den togs. Och det fanns absolut bara skit på tv.

Tur att det finns bloggar!