De senaste dagarna har Sveriges Radios policy för medarbetarnas publicering på webben, inklusive användande av sociala medier, blivit känd, omskriven och debatterad sedan Sofia Mirjamsdotter lade ut den på Same same but different . Bra.
Policyn är ny.
Synsättet är gammalt.
Inte bara för att det tycks tillhöra ett annat årtionde .
Utan för att det faktiskt gör det.
Som medarbetare på SR i allmänhet, och SR:s nyhetsredaktioner i synnerhet, förväntas du uppföra dig på ett sånt sätt att det aldrig kan misstänkas att du som medarbetare - och därmed det företag du jobbar på - kan tänkas ta ställning i allmänhet och i kontroversiella frågor i synnerhet.
Nu överdriver jag.
Men inte mycket .
De gamla kraven
Jag som SR-anställd nyhetsjournalist kan till exempel inte förklara mig vara vare sig republikan eller anarkist, inte ta ställning i politikens höger eller vänster vare sig här hemma eller på andra sidan Atlanten, inte hissa eller dissa stans senaste skrytprojekt eller besparingsplaner.
Jag har jobbat på SR i tio år. Jag älskar mitt jobb. Jag älskar public service. Jag älskar att det finns nyhetsredaktioner som inte behöver göra temabilagor om hus & hem för att annonsavdelningen ska kränga millimeter till köks- och badrumsfirmorna. Jag älskar att kunna säga nej tack till turistföretagaren som bjussar på båttur där de senaste attraktionerna förevisas. Jag skiter i om han blir sur. Han får ingen gratisreklam hos mig ändå. Hur flott han än bjuder. Jag tar inte emot nåt värt mer än en dagens lunch. *
Men jag är ingen objektiv, opartisk, opersonlig, oseende Justitia. Jag har känslor. Jag har åsikter.
Det betyder inte att jag inte kan agera professionellt.
Jag väger röster från för och emot, från höger och vänster, mot varandra. Har jag ett tips eller en idé som ligger nära mitt hjärtas röst gör jag aldrig grejen själv utan lägger fram det för chefen/redaktören som får bestämma om vi gör grejen eller inte och vem som ska göra den. Det finns ju för tusan metoder att undvika partiskhet i utförande och presentation av nyheterna.
Varför skulle journalistiken vara annorlunda än andra yrken?
Journalister är också yrkesfolk
Ingen tror väl att bagaren som inte gillar saffran skulle sluta baka lussebullar? Att frisören som avskyr klimakterierött hår skulle vägra färga sin kunds hår rött vare sig just hon passar i det eller inte? Att grafikern som älskar Gill Sans skulle använda det typsnittet till de flesta tidskrifter och broschyrer? Ingen tror väl att försäkringsbolaget då inte skulle upptäcka att deras broschyr är lik finansbolagets, och landstingets?
Om jag ska köpa lussebullar bryr jag mig väl inte skvatt om ifall bagaren gillar saffran eller inte så länge bullarna är goda?
Om bagarens lussebullar smakar apa för att han inte smakat på degen kommer kunderna att snacka om det runt fikabordet, klaga hos bagaren och sluta köpa bullarna om det inte blir bättre. Om SR inte klarar att göra balanserade program ringer folk klagomuren, skriver insändare, bloggar om det och blir det inte bättre public servce slutar lyssnare och tittare betala tv-avgift.
Varför skulle journalistiken vara annorlunda än andra yrken?
En åsikt är min åsikt
Tror du att jag inte skulle kunna intervjua och klippa ihop ett sansat nyhetsinslag om besparingsförslaget som min kommuns styrande majoritet lagt fram - ifall jag själv tycker att besparingarna är för kraftiga, görs på fel ställe eller vid fel tidpunkt? Tror du att jag klarar av att göra reportaget med nioåriga Anna som får överräcka blommorna till kungen nyktert och balanserat vare sig jag personligen är rojalist, monarkist eller republikan ?
Om jag sedan offentliggjort min åsikt i ett blogginlägg, twittrat om det, gått med i en grupp på Facebook eller skrivit en debattartikel i lokala morgontidningen, gått i demonstrationståg eller åtagit mig politiska uppdrag - det spelar faktiskt ingen roll.
Problemet med Sveriges Radios riktlinjer för medarbetarnas publicering på webb är inte att medarbetarna blir belagda med munkavle på nätet - utan att de är och har varit det hela tiden utanför nätet.
Yttrandefrihet med munkavle
Det skulle inte förvåna mig om någon bolagsjurist nu hoppar fram och säger att jomenvisst har jag min grundlagsskyddade rätt att uttrycka mina åsikter. Jo. Visst. Men tyvärr, tyvärr. Då måste jag tyvärr få andra arbetsuppgifter ett tag. Lyssnarna kan ju inte veta att när jag - ett förmodat hyfsat igenkännbart nyhetsankare - öppnar munnen eller skriver inte framför bolagets ståndpunkter utan mina privata.
Hur mycket, och i viss mån vad, jag får yttra mig om avgörs av SR:s sändningstillstånd, Radio- och TV-lagen och bolagets egna fastställda programregler. När någon tycker att jag trampar över gränsen kan denne anmäla detta till Granskningsnämnden.
Reglerna innebär bland annat:
"Programledare, reportrar och andra som genom sin ställning i programmen kan uppfattas som företrädare för programföretaget får inte göra värderande uttalanden eller ta ställning i kontroversiella frågor. I personligt kåserande och recenserande inslag och i personliga krönikor finns dock ett utrymme för kritiska och värderande omdömen, förutsatt att inslagets karaktär kan antas stå klar för publiken."
Det är därför jag bloggar som Karibien. Det är därför jag aldrig skriver exakt vilken redaktion jag jobbar på. Det är jag som tycker det jag tycker. Inte min arbetsgivare. Om jag skriver att kejsaren är naken så är det mitt omdöme, inte redaktionens.
Fritid är inte fri tid
Det är med sorg i hjärtat jag avstår från många av de sätt jag skulle kunnat uttrycka min åsikt. Jag går inte i demonstrationer, om de inte handlar om demokrati, yttrandefrihet, pressfrihet och liknande. Jag skriver aldrig på namninsamlingar mot nedskärningar eller för satsningar. Jag har många tänkta insändare i huvudet som aldrig fått nå papper och tangentbord. Det är många telefonlurar som aldrig blivit lyfta för att klaga på den där varan, tjänsten, som inte höll måttet.
Jag håller käften för jag inser att när jag lyfter luren och säger mitt namn så blir jag igenkänd som hon på radion. Jag vill inte att fel ska bli rättade för att hon på radion ringde. Jag vill att fel ska bli rättade för att en kund ringde. Jag vill gå i demonstrationen för att visa att jag är en liten del i en stor samling människor som tror på något. Jag vill inte att arrangörsgruppen ska notera att radion är här.
Jag är inte Radion. Inte när jag gått hem från jobbet. Då är jag människa, morsa, kompis, dotter, medborgare. Jag är alltid journalist, och lyssnar alltid med viftande öron redo att snappa upp en nyhet eller en reportageidé. Men jag är inte alltid Radion. När jag öppnar munnen på ett föreningssammanträde är det inte en nyhetssändning ni hör. När jag diskuterar kommunens starke man och hans senaste stolleprov är det inte konsensus från redaktionens morgonmöte ni hör.
Det är därför jag inte bloggar som Anna Andersson, Sveriges radio. Det är därför jag bloggar som Karibien, journalist från Norrland.
Ingen Granskningsnämnd kan rimligen påstå att jag kan uppfattas företräda programföretaget här.
Jag önskar att det vore annorlunda. Att sändningstillstånd, lag och programregler inte tvingade mig att vara namnlös, ansiktslös, åsiktslös. Att det fanns en konsensus att det går att skilja på sak och person
Jag vill ha min yttrandefrihet och min åsiktsfrihet. På nätet såväl som i köttvärlden.
* jo, en gång har jag faktiskt tackat ja till en inbjudan, då en företagare ringde radion och berättade att han hade platser kvar på en ballongflygning. Det var två par betalande kunder, och så vi gratisflygare: jag (då praktikant på radion), en vikarie på radion och en meteorolog från försvaret i stan. Ballongflyget var en otroligt häftig upplevelse. Vi bandade material för reportage men sände det aldrig, klippte inte ens ihop det innan vi insåg att det inte skulle hålla. Otillbörligt gynnande, kallas sån gratisreklam. Man hade kunnat göra ballongflygreportaget med en förening istället. Eller kanske på nån Flygets dag/Öppet hus eller så.