En bokmal anfaller

Tre

Ett år till. Ännu ett år. Tre år har gått sedan den fasanfulla natten när jag stod där med telefonen i handen och en kall hand om hjärtat.

Han kastade bort sitt liv.

Han lämnade sin tonåring faderlös.

Och jag... Och jag brottas ännu med samma jävla skuld.

Jag vill vara förbannad. Jag vill skrika "Din jävla idiot, fattar du hur illa du har gjort oss?!" Jag vill ge honom en riktigt svidande örfil så kinden lyser rött. Jag vill klaga för vännerna om den jävla egoisten som lämnade mig i sticket.

Men. Han var ju sjuk. Hans grubbel gick överstyr och han tappade greppet om verkligheten. Jag kan ju inte lägga skulden på honom för att han gick in i en psykos.

Jag borde ha sett. Jag borde ha förstått. Jag skulle inte ha lämnat honom.

När jag ser hur jävla dåligt vår dotter mår blir jag så jävla ledsen, arg och frustrerad att jag tänker att jag skulle nog faktiskt på allvar kunna ha ihjäl den som gör min unge så illa. Jag har så oerhört svårt att acceptera och förlåta hans självmord.

Men han var ju faktiskt sjuk. Paranoid. Inte ansvarig för sina handlingar den kvällen.

Och så mår jag skit för att jag lagt skulden på honom.

Om, och om, och om igen.

Det är klart att det finns dagar, veckor, perioder, när jag bättre klarar att stå emot skuldgrubblet. När jag kommer ihåg att upprepa psykologens ord "om du tar på dig skulden så fritar du honom från ansvar".

Men dagar som den här, årsdagen, då går mina tankar tillbaka till då. Veckorna innan. Månaderna efter. Det känslomässiga kaoset. Hur hela livet var uppryckt med rötterna. Hur varje dag startade med spark i magen och tårar när jag ännu en gång påmindes att han var död. Hur jag pendlade mellan att fixa och ordna med räkningar, sjukpenningen och abonnemang som skulle sägas upp till att döva hjärnan med timmar framför meningslösa tv-serier. Hur jag kunde komma på vid tretiden på dagen att jag inte ätit något. Och vid tretiden på natten upptäcka att jag somnat framför tv:n.

En natt i september ringde dotterns pojkvän, bad om hämtning från en fest. Det är klart jag åkte. Så visade det sig att han hört Metallicas nya skiva. Om skivan innan haft ångest som tema så var temat 2008 döden. En låt träffade mig som en käftsmäll. I den ljusnande septembernatten körde jag medan vi grät som om tårarna aldrig skulle ta slut.

 Metallica - The Unforgiven III

Döden, döden

Känner som Astrid Lindgren och hennes syster alltför tydligt att döden finns i min närhet. Rycker bort människor mitt i livet. Lurar andra att utvägen finns här i.

Döden, döden. Så började Astrid och systern sina telefonsamtal. Så behövde man inte orda mer om vänner som drabbats, försvunnit eller lämnats ensamma kvar.

Döden, döden. Som en besvärjelse. Som för att betvinga mörkrets makt.

Döden, döden. Som barnet vars rop mot skuggorna är ägnade att lura kurragömmalekande skurkar och monster att de är sedda, avslöjade, lika bra att komma fram, spelet är över.

Men döden låter sig inte betvingas. Döden uppträder lika obehindrat, obönhörligt, i dagens ljus. Den modige, den tappre, den kloke, den gode. Döden skonar ingen.

Döden, döden.

Dra åt helvete

Ett annat liv

Tyst rullar tårarna nerför kinderna, halsen, väter t-shirtkanten. I halsen växer klumpen och läpparna skälver. Jag ser inte längre orden, siffrorna som fick känslorna att bryta sig ur sitt fängelse, spräcka masken och slå hål på min sköld.

Söndag den 26:e juni.

Det en svettig hand jag nervöst höll. Det var gassande sol och svettdroppar som rullade nerför ryggen. I hörnet lockade en trädkronas skugga. Men gästernas fotograferande tillät inte den svalkan. Istället drack jag en aning för girigt ur champagneglaset. Trampade ovant i de höga pumpsklackarna och ville helst sparka av mig skorna och springa barfota nerför den svala källartrappan till festlokalen.

Minnet sviker mig. Visst var det fyra som vi skulle käka? En sallad med hummer, och en smördegskrustad med murkelstuvning. Tårtan. Fumlande med tårtspaden. Det här hade vi inte övat.

Så unga. Så mycket kärlek.

Så åt helvete det gick.

Det är som om det hände någon annan.

Ett annat liv.

Jag vet inte vad jag egentligen minns, och vad jag tolkat in i efterhand utifrån fotona jag sett. Hur mycket sorgen och smärtan snedvrider mina känslominnen, och kanske också minnen om faktiska händelser. Vem var det som kommenterade vilka morbröder & mostrar som inte fanns med? Vad sa pappa i sitt tal, förutom det jag fått påmint och återberättat?

Så där är det inte bara med bröllopsdagen, utan med hela livet.

Vartenda minne blir något jag inte längre kan lita på. Var det så där, egentligen? Eller skönmålar jag lite nu, blir nostalgisk? Hur mycket fyller jag i där minnet faktiskt inte finns - jo men nog talade pappa om mig som hästtjej? Och hur mycket undrar jag inte hur han - som inte längre finns - egentligen tänkte, kände, upplevde samma sak. Ingenkan jag fråga - men hur var det, minns du?

Och jag är så jävla ledsen och förbannad för att han inte finns här och kan minnas tillsammans. Han tog inte bara sitt liv, han tog min dåtid och sin dotters framtid också

Jorden

Så står jag där igen i vårnatten. Plockar bort några bruna löv från vinterns rosenbuketter och river upp de sorgliga resterna av förra sommarens växter. Kala torra grenar är allt somåterstår av rosmarinen. Den lillla sockertoppsgranen har frusit sönder. Hela den övre delen är rostbrun och torr.

Med den lånade jordspaden har jag snart grävt upp allt med rötterna. Eller, ja två växter har överlevt vintern, krypenen och den lillla lingontuvan. En ny sockertoppsgran i hörnet. En lavendelplanta får ersätta rosmarinen. Jag är inte helt nöjd med det men fick inte tag i rosmarin.

Egentligen vill jag att det ska se ut som en miniatyrskog. Små barrväxter, nån lingontuva, däremellan mossa och nägra kantiga mossbevuxna stenar. Inte direkt vad man hittar i plantskolan. Det fick bli en kompomiss. Ett par lågvuxna marktäckare med små små vita blommor. Trampnarv, en tålig oansenlig sak känd för att bita sig fast och sprida sig. Och den andra vita, vad hette den nu då, var det saxifraga, rosenbräcka kanske?

Trädgårdsarbete är inte min grej. Men jag framhärdar ändå i att försöka. Att plantera penséer eller ställa dit en korg färdigkomponerat och färgkoordinerat skulle jag inte stå ut med. Till slut har jag fått ner alla plantor, plockat ihop krukor och skräp, och vattnat.

   

Det är när jag ställer fotoramen på plats jag får sparken i magen. Ögonen tåras omedelbart och jag går ner på knä.

Jag kan inte fatta att mitt livs kärlek ligger här under mig. Att den kropp jag känt utan och innan ligger på 2,7 meters djup. Att den man jag älskat sedan jag var 17 inte finns mer. Att jag aldrig mer får lägga mitt huvud mot hans axel. Aldrig säga att jag älskar honom. Aldrig skälla ut honom och säga vilken jävla idiot han är som lämnat dotteoch mig.

Och aldrig kommer han att höra mitt "förlåt mig"

Hudlös

Sitter på jobbet med tårarna droppande. En melodislinga river hål på den mödosamt påtagna masken.

I long to see the sunlight in your hair
And tell you time and time again how much I care
Sometimes I feel my heart will overflow
Hello, I've just got to let you know

 

 

Då

Plasten glider undan och tejpen är motsträvig. Till slut får jag av den. Drar av de nedersta bladen på den späda rosen. Skär av stjälken på snedden. Placerar rosen i vasen med varmt vatten. Först när jag greppar nästa ros når mig ett stråk av doft. Så ovanligt att de billiga tio-packsrosorna doftar, tänker jag innan minnet slår till med full kraft.

Samma mörkt cerise rosor som jag band en bukett med femtio blommor den dagen jag fick beskedet att jag äntligen var gravid.

Samma mörkt cerise rosor som din pappa borrade in näsan i och tog ett djupt andetag när han fått veta att han skulle bli pappa.

Samma mörkt cerise rosor han köpte en bukett av då när vi kom hem med dig en majdag för alldeles alldeles strax tjugo år sedan.

How long

Kapslar in

Det vita kuvertet stirrade på mig när jag kom hem från jobbet i fredags. Jag försökte ignorera landstingsloggan, vände blicken mot dottern som var hungrig och trött på att jag kommer hem när middagen borde varit klar. Oron kröp i mig medan jag försökte vara stilla och kramas. Andas lugnt. Trötta skuldror protesterade högljutt mot den statiska spänningen. Jag slets mellan längtan att få ge efter, släppa taget, masken, kontrollen, släppa fram orden, tårarna, ångesten och den jävla tröttheten, och vetskapen att middagen måste lagas, mer mat måste planeras och handlas, i köket står tallrikar och kastrulleri travar och så var det det där med grannen. Musiken, basdunket, som fortplantas i betongskrovet så dottern inte kan sova på nätterna. Som jag våndas inför att knacka på hos grannen. Jag hatar, absolut fullständigt hatar, att visa visa upp min sårbarhet, att vädja till nån okänd att visa respekt. Och jag har så jävla svårt att släppa på masken bara lite, lite.

Det sliter mer än jag trodde att jobba heltid. Mer än jag orkar. Först släpar jag mig till jobbet - ofta i sista minuten och mer därtill - sen jobbar jag hela dagen, pallar inte längre att åka hem på lunch, sen hem - ofta betydligt mer sen än jag var till jobbet på morgonen, och där väntar dottern sällskaplig och hungrig medan jag bara vill vara i fred. I fem dagar av sju. Sen får jag äntligen sova. Att ägna helgen åt sånt jag skulle vilja och längtar efter finns det inte ork för. Sova. Vila. Inte prata. Vara i fred. Det är allt helgen räcker till. Sen måste jag förbereda mig för veckan igen.

Allra mest sliter det att växla mellan rollerna. Att sätta på sig masken är numera verkligen att stålsätta sig. Dra på sig en hel rustning för att orka med att vistas bland folk en hel dag. Orka samarbeta, lyssna, le och fråga. Orka skriva, kliippa, läsa, formulera om, och igen, och läsa mer, och ta ett telefonsamtal, och ringa polisen, och skriva en gång till. Jag skruvar fast maskjäveln så hårt att jag inte får loss den sen. Hinner inte få av mig rustningen - och absolut inte på den igen - på en lunch. För dottern är det plågsamt när jag är här men ändå inte är närvarande. Inte kan trösta när hon haft en mardröm.

Inte ens kvällarna räcker till. Den stöttande modern, den kapabla hemmafixaren eller den outröttliga städaren. Roller jag aldrig lyckas med, men ständigt försöker mig på. Ständigt en känsla av oändlig otillräcklighet. Alltid en lång to do-lista i huvudet. Jag borde ha... måste ta mig samman för att... Mask på. Orkar inte släppa fram alla känslorna. Flyr. Dövar. Blundar.

Sorgen trycker jag ner, lägger locket på. Kapslar in.

Tills det brister. Ofta helt oväntat. Abrupt. Som att sätta sig i bilen och mötas av låten vi hört ihop och plötsligt bara rinner tårarna och jag är förlorad i ett snorigt hulkande gråtanfall. Eller som att höra en klyscha vilken får mig att bli rasande tvärförbannad över den ignoranta fördomsfulla dumhet den avslöjar.

Som då.

Som de första månaderna. När all smärta var okänd oändlig ohanterlig.

Som tiden innan då när all smärta var undanstoppad undangömd undantag undanbedes.

Jag vacklar emellan helt utan kompass, känns det.

Det gör ont att leva. Livet är inte en dans på rosor. Jo, jag vet det. Men så här jävla pressat ska det väl ändå inte behöva vara.

Jag klarar inte ens av att blogga. Behöver ju det, att få sätta ord på känslorna, vända och vrida, hitta ut, få bekräftelse, en klapp av mina kära bloggvänner.

Men det är som att släppa på en fördämning. Släpper jag fram känslorna och tårarna blir det en flodvåg som tar sin tribut i tid och energi. Och det är så jävla jobbigt att sätta stopp, bunta ihop känslorna, sparka ner dem i den bottenlösa brunnen och lägga på locket igen.

Ibland klarar jag dagar i sträck att hålla masken stadigt på plats. Spelar rollen utan att kliva fel, trampa snett, en enda gång. Kan till och med växla från Den kompetenta journalisten till Den omtänksamma medarbetaren och Den engagerade fackmedlemmen. Roller jag spelar, är, med nästan naturlig självklarhet.

De är en del av mig, men saknar botten. Jag klarar inte att låta mitt jag med erfarenheter, fel och brister, synas i de proffsiga rollerna. Och glappet mellan yta och kärna skaver mer och mer. Jag känner mig falsk. Och jag känner mig osynlig. Och det får mig att må skit.

Hur var det nu med det där landstingskuvertet? Inte förrän på lördagen tog jag mod till mig och öppnade brevet. Provsvar, trodde jag, efter att ha lämnat prover för blodsocker, lever- & njurfunktion nyligen. Det var en tid hos läkaren på onsdag. Nu på onsdag, hos läkaren som brukar vara fullbokad månader framåt. Kulspetsanteckningen har klämts in, bokstavligen mellan raderna i det formaterade standardbrevet.

"Dina värden ligger inte bra. Lyckas inte nå dig per telefon"

Fan.

Och jag kommer att få vänta ännu längre på att veta vad som är åt helvete eftersom jag måste tacka nej till tiden på onsdag.

I bästa fall är det blodfetterna. Blodsockret ligger garanterat för högt. I värsta fall är det njurarna.

Och nu känner jag mig inte direkt i höform för att gå till jobbet denna 7-dagarsvecka...

Skriver mer så fort jag vet nåt.

Jag är oändligt tacksam att jag har bloggvänner som bryr sig även när jag inte orkar skriva

Fyra av sju

Torsdag. Fyra dagar av veckan har gått. Tre dagar kvar. Och jag ska jobba hela vägen. Första gången på två och ett halvt år jag ska jobba sju dagar på raken.

Jag är spyless redan nu. Så himla trött. Värmde matlåda till middag, orkade inte ens tänka på att laga mat. Fast det måste jag nu göra i morgon, eftersom jag åt upp morgondagens lunch.

I går somnade jag på soffan kvart över åtta. Hade ställt en klocka så jag tog mig upp nio igen. Det kändes faktiskt riktigt skönt med den tuppluren när jag väl skakat av mig den blytunga tröttheten.

Sov som en sten på natten trots tuppluren. Tog mig högst motvilligt upp ur sängen en kvart innan det var hög tid att ge sig ut i vinterkylan. Frukost på skrivbordet.

Det gnager en oro i magen. Hur ska det här gå? I tre månader? Nej, det måste hålla över sommaren också. Det går inte, det går bara inte med ovissheten och oron och det ekonomiska bortfallet, att pröva söka sjukpenning i vår när de tre månaderna har gått. Gud vet hur länge jag får vänta på besked. Och om det blir avslag? Då får jag varken lön eller sjukpenning för den tid jag stannat hemma.

Och samtidigt lurar en annan ekonomisk oro. Barnpensionen upphör i samband med terminsslutet. Drygt tretusen spänn mindre. Plus studiebidraget. Häpp. Fyra och ett halvt jävla tusen spänn i månaden försvinner. Jamenellerhur att jag klarar det, med en lön, och en hyra på dryga niotusen. Måste hitta en lösning för dottern, både att hon faktiskt får den vård, det stöd hon förbanne mig har rätt till, och att hon får en ekonomi som fungerar.

Ja och så bilen då. Bakdämparna måste bytas. Som i måste. Körförbud-måste. Har jag pengar till det? Nä. Det är snart slut pengar. Som i tömda konton och maxade kreditkort. Som i ringa-morsan-och-be-om-ett-lån. Förnedringen.

Det behövs inte mycket mer för att tårarna ska bränna bakom ögonlocken. Ett vitt kuvert på hallmattan räcker. Kallelse till provtagning. Vadfannudå? Varför det? Läkaren? Diabetessköterskan? Vilka prover? Varför i helvete kallar de mig till vårdcentralen när jag är stickrädd och inte kommer att gå dit utan måste ringa och be dem skicka remisser så jag får gå på sjukhuset där de kan sticka rätt från början. På onsdag skulle jag vara på vårdcentralen. Har alltså tre dagar på mig att komma ihåg att ringa återbud och be att de skriver in i journalen att ge fan i att skicka hem orosbrev utan skicka remisserna på en gång. Jo just det. Det vet jag hur det brukar sluta. Jag skjuter upp och glömmer bort att ringa för jobbet och livet är i vägen och det satans upppringningssystemet och så tar dan slut. Och nästa. Och så får jag en räkning på 150 spänn för uteblivet besök.

Åh, jag hittade just en mejladress till vårdcentralen, måste skriva genast innan jag glömmer det

Kluven

Visst går det bra att jobba. Heltid. Det är klart att det gör. När det inte finns några andra alternativ. Jag jobbar både heltid och mer därtill. Kan inte sätta stopp när jag väl fått upp farten. Det är klart att jag lägger ut den där artikeln på webben. Och letar ännu en bild. Oj är klockan kvart över fem? Messar dottern att jag går om tio minter. Högst en kvart. essar igen kvart i sex. Går ut till bilen nu, lovar, ta en macka om du är hungrig.

Visst är det kul att jobba. Gräv och kartläggningar och extramaterial på webben. Visst kommer det att bli lysande när ombyggnaden är klar, när vi fått ordning på arbetsfördelning och roller, nya samarbeten. Visst är det kul att testa nya arbetsuppgifter, utvecklas, växa, att forma och utveckla jobbet, metoderna. Oj, är klockan redan halv sex. Messar dotter, jag vet att jag lovade,men i morgon går jag hem direkt. Så fort jag kan iaf.

Visst är det rimligt att arbetsgivaren inte ska bjussa på en massa timmar arbetstid för morgonsändarna. Det är ju skitbra att få en halvtimme till på sig att förbereda innan första sändningen, att lyssna igenom, skriva om, att hinna webbpublicera, skriva bra löp, hinna käka en frukostmacka eller två till och med. Visst är det rimligt att sitta kvar och kanske klippa ut en intervju från morgonprogrammet innan man går hem. Man har ju liks ändå kommit in i andra andningen efter den där trötthetsdippen. Oj är klockan redan halv ett? Messar dottern, jo jag vet att jag sa att jag skulle komma halv tolv men det drog ut på tiden.

Visst går det att hålla ett professionellt yttre, ett leende, en entusiasm, en debattglöd till och med. Det är klart att vi ska vara med i de sociala medierna, prata, länka, debattera, svara på frågor. Klart att jag gör ett inslag om nyheten jag hittade på nätet. Alltid redo, aldrig nej. Jobba fackligt? Självklart, facket är viktigt. Messar dottern, jag kommer strax och tröstar, ska bara skicka det här mejlet först.

Inuti går jag i bitar.

Mina egna känslor och tankar får jag knövla ihop och gömma i ett hörn för jag har inte tid med dem nu. Eller ork. Att gå från den ena rollen till den andra är smärtsamt. Och det blir bara värre.

Den boendestödjare jag träffat mest, fått förtroende för, vågat släppa lite på masken, har bytt arbetsgrupp och kommer inte hit mer. Det är smärtsammare än jag trodde. Först det att han slutar bara så där. Här på torsdagen - du ser, nu börjar vi få ordning och fint, det här fixar vi - till mejlet från kollegan dagen efter - det blir E som byter grupp, jag tänkte att det är bra om du träffar din nya kontaktperson på tisdag. Sen det att möta en ny person. Att släpa sig upp ur sängen - med heltidsjobbet blir det alltid efter ett morgonpass jag tar emot - orka öppna dörren och berätta hur det funkar i den här familjen med ångest och stresskänslighet.

Men då sa jag faktiskt nej. Det får vänta, inte en ny person förrän jag kan möta honom utvilad, vilket innebär att den ena av de två lediga vardagarna jag har för att jag jobbar helg kommer att gå åt till det. Great.

Jag fattar inte hur jag ska få livet att gå ihop när jag jobbar för mycket, sover för lite, tyngs av ständiga skuldkänslor för att inte räcka till som förälder och slits i frustration över hur mitt liv begränsas inte bara av min egen sorg och ångest utan än mer av hennes.

Vågar inte släppa fram tårarna för de tar aldrig slut. Vågar inte ta av mig masken för det är så jävla smärtsamt att släppa fram känslorna. Och än smärtsammare att ta sig samman igen, sparka in känslorna i ett hörn, skruva fast masken och möta omvärlden igen.

Lättare att behålla masken på. Enklare att bara jobba på. Roligare att bara vara yrkesmänniska. Få uppskattning för den dugliga ytan.

 Alla ogråtna tårarna bakom den hårt fastskruvade masken pyser ut som irritation, frustration och ilska. All ångest och rädsla slår sig ner som en knut i magen. Blundar för uppenbara problem.

Precis som förr.

Tre år, en skilsmässa, ett självmord och en evighet av självrannsakan och psykoanalys - och jag är tillbaka på samma punkt.

Bland alla dessa masker och roller, den yttre framgången och det inre kaoset - vem fan är jag?