En bokmal anfaller

Håller

Jag håller.

Håller ihop.

Håller på.

Håller måttet.

Håller käften.

Håller ut.

Håller andan.

Håller i.

Håller tummarna.

Håller om.

Men jag vet inte hur länge till jag kan hålla mig.

 

Plan B

Den där dagen då jag faktiskt inte tar mig iväg till jobbet kommer allt närmare. Det är så det känns. Jag hade hoppats att en lång skön semester skulle skänka vila åt trött skalle, skingra orostankar... Men nej. Bara tanken på att kliva in i jobbvardagen gör mig illamående. Jag försöker övertyga mig att jag överdriver och svartmålar. Att det kommer att gå bra när jag väl är på plats igen. Att gruva inför och älta efter är liksom the story of my life.

Men jag är så jävla sliten! Sönderstressad. Hur mycket skada våren gjort upptäckte jag första veckan på semestern. Då jag tänkte att jag skulle få andas ut tappade jag istället andan av ångest. Jag sover nästan aldrig en hel natt. Jag som nästan aldrig brukar komma ihåg att jag drömmer vaknar nu paniksvettig över att jag försovit mig till jobbet, eller att jag befinner mig i en situation jag inte klarar av på jobbet. Att jag efter fyra veckors semester behöver sömntablett för att över huvud taget kunna somna... det är liksom inte rimligt. Jag brukar vända på dygnet av lust och glädje på semestern. Njuta av svala nätter. Det har inte blivit mycket njutande i år.

Ångestattackerna kommer oftare. Andan i halsen. Stickningar i bröstet. Det behövs inte mycket. Går och handlar en dag när jag egentligen är för trött. Lyckas inte stänga ute omgivningen trots musik i lurarna. En gnällig unge i vagnen intill. En kärring som blockerar vägen i mjölkkylen. Köttfärsen jag skulle köpa är slut och jag orkar inte bestämma vad jag vill ha i stället. Velar i evigheter mellan kycklingfilé och kotletter. Inser att jag inte kommer att orka laga nån av de rätterna och tar en pizza ur frysdisken fast jag inte ens gillar pizza. Vacklar iväg till kassakön och är väldigt nära att tappa fattningen när gubbjäveln före mig i kön och gubbfan bakom mig för ett högljutt flabbigt samtal över mitt huvud.

Hittills har jag inte rammat nån kärring med kundvagnen, skrikit gubbflabbaren i örat eller för den del släppt mjölkpaket och pizza på golvet och gråtstormat ut. Det kommer förmodligen inte att hända heller, det är ju så det funkar med ångestattacker.

Men stresskänsligheten går jävligt dåligt överens med jobbet. Och vetskapen att det inte får brista på jobbet ger den där pressen som gör att jag inte kan sova. Eller fungera som folk när jag är vaken heller. Ond cirkel.

Kanske är sjukskrivning enda sättet att bryta den onda cirkeln. Men tanken på ovissheten i om jag får sjukskrivningen godkänd av försäkringskassan gör mig kallsvettig. Och redan efter 90 dagar ska jag min arbetsförmåga prövas mot alla jobb på arbetsplatsen. Och om det efter 180 dagar inte bedöms troligt att jag inom ett år är tilbaka i jobb på heltid prövas arbetsförmågan mot hela arbetsmarknaden... Fy fan vad det skrämmer mig. Förra gången skyndade jag mig tillbaka till jobbet, livrädd att bli utan inkomst. Kämpade för att orka jobba mer och mer. Bet mig fast vid 75% så snart det gick. Och när sjukpenningdagarna tog slut gick jag upp till heltid utan att ens försöka få komma tillbaka till deltidssjukskrivning efter  efter utförsäkringen.

Så här i efterhand ser ju jag att det är därför jag mår så jävla skit idag. Och har mått skit i åratal. Men om försäkringskassan ser det på samma sätt vete fan. De kanske tycker att jag ska byta jobb till nåt mindre krävande. Men det är ju förstås inte bara jobbet. Det är ju livet också.

Min målsättning är att gå till jobbet när semestern är slut. Att pröva om det ändå inte bara är grundlöst gruvande. Att ge jobbandet en ärlig chans. Ifrågasätta oron. Men inte dum-bita-ihop in absurdum. Så idag har jag tagit ett första steg mot en Plan B - ringt vårdcentralen och bokat en telefontid med läkaren om några veckor. Låta henne göra en bedömning av situationen istället för att behålla alla tankarna inom mig själv och vela för och emot i evighet. Det känns otroligt skönt.

Intet

Ibland slår det mig så hårt att jag tappar andan. Jag är på väg att vrida på mig, peka, hojta, skratta,  

Men den där platsen snett bakom min axel är tom.

Till ingen har jag att dela med mig. Till ingen kan jag säga - kolla vad vacker vår dotter är!

Orden, skrattet, gråten, frågorna förblir outsagda.

Värker.

Den där tomma platsen du lämnade efter dig är som ett svart hål. Ett intet som är mer än en tomhet. Ett intet som påverkar sin omgivning. Ett osynligt kraftfält som sliter och drar.

Det sägs att tiden läker alla sår.

Det tror jag inte längre på.

Man lär sig leva med dem bara. Vänjer sig vid smärtan.

Vänjer sig vid förlusten.

Nej, jag har inte accepterat. Just när jag tror att jag uppnått nån sorts acceptans för det oundvikliga faktum att du är borta och alltid kommer att vara borta märker jag att jag vacklar. Jag vägrar ta in. Jag köpslår. Jag rasar. Jag förtvivlar.

Så många timmar, dagar och nätter då jag försökt hantera förlusten. Och hantera att jag nu är ensam förälder till en numera vuxen dotter. Så många tårar. Så många gånger vi sagt "när vi äntligen kommer ut på andra sidan av detta, fy fan så starka vi ska vara". Och visst går det bättre. Visst blir dagarna då jag tappar andan allt färre. Visst känner jag mig starkare, bättre rustad, att leva livet.

Men just nu. Just nu är jag inte stark alls. Någonstans.

Jag vill bara krypa ihop som en boll i sängen, borra in mig i kudden och gråta ögonen ur mig. Jag vill springa ut i skogen, sparka på en tall, kasta stenar och skrika mig hes. Jag vill springa mig trött, jag vill

bara ha dig tillbaka

Jag saknar så jag kan bli tokig känslan av att dra handen över ditt hår, vila kinden vid ditt nyckelben eller hålla din hand.

Jag kan leva med att vi två inte längre kunde leva ihop för bråk och tjafs och ett förhållande som skurit sig.

Men att du övergav din dotter. Vår dotter. Det är jag så jävla förbannad och besviken över att jag inte hittar ord.

 

Fem år har gått. Fem år utan dig. För femte året ska vi fira din födelsedag utan dig. Glädjas åt att vi fick leva med dig. Minnas, skratta och gråta.

Och det är så in i helvete fel.

För du skulle varit här.

Igen

I timmar har jag bläddrat igenom sidorna i bloggen. Känt igen, återupplevt, gråtit. Så jävla mycket smärta finns det här. Så mycket värme i alla kommentarer. Så mycket jävlaranamma, det här ska inte få knäcka mig, det ska gå, det måste gå, det ska bli bättre.

Jag önskar jag kunde skriva ett annat blogginlägg än det jag just skriver. Jag önskar jag kunde skriva att nu, nu har det hänt, nu har det faktiskt vänt. Nu är vi på benen, nu börjar vi hitta balansen, nu orkar jag jobba, nu funkar livet.

Men nej. Det är faktiskt inte så.

Många av de bloggtexter jag läser i arkivet kunde jag ha skrivit inatt. Om skulden, ångesten, frustrationen, om ensamheten, om tröttheten.

Det är inte lika illa som för ett år sedan, eller två. Det är värre. Just för att det pågått så länge.

För nån månad sen satt jag hos psykologen och berättade om hur pressad jag känner mig, hur jag går sönder av krav jag inte kan leva upp till. Om sömnlösheten, blodsockret, minnet som försvinner, koncentrationen som är bortblåst, impulskontrollen som sviker.

- Det känns som om jag har jävligt nära till den där väggen, sa jag.

- Eller så är du redan där, sa han.

Och föreslog att jag skulle sjukskriva mig.

Jag har inte gjort det. Vågar inte. Jag klarar inte av månad, månader, av ovisshet om jag får nån sjukpenning. Jag har ingen buffert att klara ett nekande av Försäkringskassan. Jag har röda siffror överallt och lånat av familjen. Ett nej och ett par månaders noll-inkomst och min ekonomi skulle inte repa sig på åratal.

Det sjuka är att ju sämre jag mår desto sämre är jag på att sköta ekonomin. Glömmer betala nån räkning och får dyra straffavgifter. Köper mat för ett tänkt önskescenario, och får sen slänga stek och kyckling som vi aldrig hann tillaga eller kom ihåg att frysa in innan köttet förstördes.

Orkar inte hålla i det där med vettig kosthållning och motion. Stressar, tar på mig för mycket på jobbet. Blodsockret skjuter i höjden. Nacke och axlar värker. Värktabletter ger magkatarr.

Jodå, visst finns det skäl till sjukskrivning, det tycker läkaren också. Men hon är lika medveten som jag om Försäkringskassans roll att ifrågasätta allt.

Läget är förtvivlat.

Men det finns stöd. Det finns utsträckta händer.

Jag har bara så förvivlat svårt att erkänna att jag faktiskt inte reder upp detta, att jag behöver hjälp.

Före jul ringde morsan. På hemtelefonen. Jag svarade inte. Var mitt uppe i ett bråk med dottern. Nästa kväll ringde det igen. Jag orkade inte svara då heller. Först nån vecka senare, när det råkade ringa medan jag var ensam hemma, svalde jag klumpen i halsen och svarade.

Det blev ett märkligt samtal. För första gången sen veckorna efter M:s död berättade jag hur det verkligen var, hur jag verkligen mådde.

Och ja, jag fick skopor av ovett. Varför hade jag inte sagt nåt? Hur skulle hon kunnat veta? Du måste ju höra av dig! (skuld, skuld, skuld på mina axlar, inte ens att vara sjuk/deprimerad/ångestfylld/ledsen/trött duger jag till på rätt sätt)

Jag lyckades nog inte verbalisera hur usel, hur misslyckad, hur förnedrad och tillintetgjord jag känner mig inför att be om hjälp men det kanske hördes på snyftningarna.

- Du måste ju kunna be om hjälp - annars får du ju ingen! Du måste ju kunna berätta för mig hur det är! Jag är ju din mamma! Om du inte kan be mig - som är din mamma - vem ska du då vända dig till??!!

- Typ ingen

Sen händer det högst oväntade att min mor erkänner att hon själv har svårt att be om hjälp, att hon vill klara sig själv, och att det kostat på. (och hörde jag ett litet typ eventuellt kanske du snappat upp det)

Wow. Insikter på insikter.

Problemen är långt ifrån lösta. Ekonomin är fortfarande åt helvete. Axlarna värker och sömnen flyr mig allt som oftast. Oron sitter som en iskall klump i magen. Men det finns hopp.

Och jag blir så outsägligt glad och rörd över att nån fortfarande hittar till min blogg och bryr sig om!

Tack för att just du läser, trots att eländesanteckningarna går på repeat!

Inte det

Hon som jag varit mest förbannad på. Besviken på, så in i märgen. Som förbanne mig inte vågat se ett bekymmer i vitögat. Som flyr, som vänder bort blicken, som snackar runt, som undviker, som flackar, som dränker, som ekar medkänsla men utan botten, som lovar runt men håller tunnt.

Hon. Som inte fanns där när min M behövde prata. När han behövde henne. Som flackade med blicken och orden och försvann.

Hon. Som inte fanns där han fattades mig. Som lovat att nu skulle hon finnas där. Nu hade hon förstått.

Hon. Som inget förstod. För hon inte hade kommit dithän. För att hon inte hade orken, verktygen, viljan, mognaden, stödet. Whatever.

Hon. Som förnekade, projicerade, sköt bort etc etc.

Hon som jag många många gånger tänkt "undrar hur hon skulle känna om hon själv hamnade i den här situationen". "tänk om det var hennes liv som raserades och om det var hon som behövde stöd".

Så förbannad, besviken och sviken har jag varit att jag i mina svartaste stunder stunder önskat henne samma helvete som jag själv gått igenom.

I dag fick jag veta att just det har hänt.

Hon har gått igenom ett helvete det senaste året, ett år som slutar med att hon förlorar den man hon levt med i 25 år.

Fy fan.

Så jävla usel jag känner mig för min hämndlystna önskan.

På ett par timmar har jag gått från de första sekundernas "jaha, nu vet du hur det känns" över "fan det var inte så jag menade!" till insikten att min usla önskan dessutom aldrig kommer att uppfyllas.

Det jag egentligen önskade var att hon skulle förstå min kris, förstå mig. Och förstås förstå M.

Men hon kommer ju att hantera sin kris på sitt sätt.

Och vad fan ska jag göra?

Ska jag vara lika usel medmänniska som jag då tyckte att hon var och hålla mig borta? Ska jag erbjuda det som jag tyckte att jag behövde då? Ska jag försöka lista ut vad hon kan tänkas behöva utifrån den hon är och erbjuda det?

Vill hon ens ha något av mig? Hon har visserligen aldrig hört av sig till mig mer under de här åren - men jag har ju inte heller hört av mig till henne... En del av det helvete hon och famlijen gått igenom kände jag till. Hans sjukdom och bortgång visste jag inte om förrän idag.

Ännu en människa är död. Jag är otroligt ledsen över att hans familj, barnen, måste gå igenom detta.

Jag önskar att inga barn behövde växa upp utan pappa. Och jag önskar att inga par slogs itu av döden.

Och jag saknar orden. De tröstande orden.

Tomma floskler, när jag inte längre tror på en högre mening, ett liv efter detta.

R, jag ska minnas dig med värme.

27

Några överlevande myggor surrar omkring nacken och anklarna här jag står i gräset på din grav. Ensam. Med endast minnena kvar. Minnen av en kvällsluft som var precis så här frisk. Lite lite av sommarens värme dröjde kvar. Bara precis så att vi inte frös på riktigt. Men lite kyligt var det. Ännu en anledning att smyga närmare. Långsamt. Långsamt. Händer som möts på ett cykelstyre. Händer som var precis så värmetörstande att vi vågade steget. Luften mellan oss var så laddad att det gick att ta på den. Aldrig förut hade jag upplevt något som detta. Förälskad, kär, rusig av hormoner, visst. Men detta var annorlunda redan från början. Jag tvekade. Ville rusa fram men inte riskera att stöta bort. Ville varsamhet. Mindes att jag frågat pappas flickvän hur man visste att man var kär på riktigt, älskade, hade hittat den rätte. Det är som ett klubbslag i skallen. Man blir omskakad, ser stjärnor. Omskakad var jag onekligen. Han var ju inget av det jag sökte att bli kär i. Men ändå Tuffa bruden plötsligt full av bävan, som inför något riktigt stort. Som när man ser en nyfödd in i ögonen och anar livets storhet. Jag såg in i dina ögon den natten, över ett cykelstyre, med magen full av trädgårdens plommon, och tänkte ett svindlande ögonblick, tänk om det är han, tänk om det är han jag ska leva med... Jag trodde aldrig att det skulle bli lätt. Jag trodde inte att vi skulle gå leende hand i hand genom livet. Jag trodde vi skulle bråka, såra och såras, springa i otakt, men ändå alltid hitta tillbaka till varandra. Jag kunde förstås aldrig föreställa mig att jag 27 år senare skulle frysa om händerna kring mobilen medan gässen sträcker söderut ovanför mig och mörkret långsamt lägger sig över kyrkogården.

Saknar orden

Det här måste jag blogga om, tänker jag när tankarna snurrar runt runt i skallen. Jag måste skriva av mig, tänker jag när känslorna stormar. Orden som jag alltid haft. Kunnat skriva, som det hette.

Det var aldrig så att jag bestämde vad jag skulle skriva, planerade början, mitt, slut. Jag bara började skriva och så växte texten fram. Skoluppgfter, redovisningar, recensioner, anteckningar för föreläsningar. Jag funderade, vände och vred, försökte reda ut trådarna, i huvudet. Det blev aldrig någon ordning.

Förrän jag började skriva. Och så läste jag. Och blev inte sällan förvånad över min text. Det blev ju på nåt sätt en röd tråd? Oj, den kopplingen såg inte jag förut?

Men nu undflyr mig orden. Jag har så många tankar och känslor jag skulle behöva reda ut och skrivandet hakar upp sig. Det är som ett plockepinnspel. Rör en enda liten pinnspets och hela traven rasar. Öppna dörren till känslorna och timmar, dagar av känslostorm, gråt och bråk bryter ut.

Jag hatar det.

Ofta finns ett stråk av misslyckande i botten. Jag tror att jag måste skriva klokt. Komma fram till nåt. Lösa ett problem. Skapa kontakt med en läsare. Få beröm. Eller åtminstone må bättre efteråt.

Jag uppskattar era kommentarer på blogginläggen och hälsningarna något enormt. Men jag klarar inte att svara. Tusen tankar rusar förbi medan jag skriver och suddar och skriver om och tar bort och till slut ger upp. Måste skriva klokt. Inte för mycket. Det luktar patetisk desperation. Inte för kort då verkar jag otacksam och stöddig.

Nu tappade jag tråden totalt, i den mån jag hade nån. Hamnade i ännu ett meningslöst jävla bråk med dottern.

Fy fan vad less jag är på bråk! Särskilt på de meningslösa grälen där man inte löser nåt, bara gör slut på alla krafter, allt förtroende.

Fy fan. Vilket sätt att börja födelsdagen.

Jag längtar så intensivt efter lugn och ro. Efter att få sova gott på natten. Efter att vakna utvilad och gå till jobbet med glädje. Efter att krama min stora fina unge hårt och bara känna glädje och kärlek.

Jag skiter i födelsedagspresenter och fina middagar. Jag vill inte ha några presentkort. Jag vill ha mitt liv tillbaka. Jag vill ha mig tillbaka.

Väntan

På väg hem från affären åker jag förbi hans arbetsplats. Så många gånger jag hämtat honom där när han jobbat över. Jag brukade gräla på honom att kräva betalt för alla timmar. Men han sa äsch, jag borde ha hunnit det här om jag inte... Han ville inte vara besvärlig. Och han gillade sitt jobb, sin arbetsplats. Stannade gärna kvar där om det var nåt annat som skulle fixas. Redigerade bilder och sånt.

Från parkeringen ser jag det fönster som var hans. Jag ser honom sitta där. Med näsan i datorskärmen. Jag föreställer mig bilden han redigerar. Kursiv text på vita rosor. Eller kanske vit fraktur mot en bakgrund av chokladpraliner. Kanske nåt neutralare. En himmelsblå bakgrund. Eller en trave paket.

Han var sån. Ordnade alltid presenter och överraskningar. Oavsett om vi bråkat och var suraac. Nu har jag suttit här i bilen på parkeringen en halvtimme och jag vill knacka på fönstret och säga Kom nu!

Kom så skjutsar jag hem dig till ditt. Kommer du och äter tårta med mig i morgon?

Tiden som icke är

På tysta fötter tassar jag runt i köket där morgonsolen dränker allt i ljus och skär upp brödet, kokar ägg, lägger upp skinkan på fat, dukar fram tekoppar, juiceglas och osthyvel. Kokar upp tevatten och häller upp i termosen. Letar sen efter en penna, en fungerande penna, ska det vara så svårt?! och skriver på kortet. Sist tänder jag ljusen.

En gång. Två gånger. Tre, fyra, fem. Tjugotre födelsedagsmornar hann det bli.

Fast den här morgonen tassar jag inte runt i köket som inte längre är mitt. Och jag gör ingen frukost till dig som inte längre finns.

Och aldrig mer blir du ett år och en dag äldre än mig. Redan den andra sommaren blev jag äldre än dig. Hur fan gick det till?

Aldrig ska du bli 42, 43, 44. Ingen 50-årsfest. Ingen pensionsdag.

Tiden bara tog slut.

Men solen går upp ändå.

Och jag sitter ensam i köket.

Sörjer allt som gått förlorat. Allt som aldrig blev.

 

Brinna, brann, brunnit

Den här perioden av sorg och elände, depression och ångest släpper inte taget om mig. Den ändrar skepnad, helt klart. Men jag sitter ännu fast i mina reaktioner.

Depressionen, den kliniska depressionen, har långsamt, långsamt sjunkit undan. Världen är inte längre en grå, kall och ogästvänlig plats. Och jag måste inte längre, flera gånger om dagen, övertyga mig själv "det går över, det blir bättre, det tar slut". I dag kan jag inte bara säga orden utan problem, jag kan tro på dem också. 

Ångesten. Den nödtorftigt nedtryckta, den mödosamt kontrollerade, den alltid kamoflerade, den sällan riktigt sovande ångesten spelar en allt större roll i mitt liv. Den är som en extra person i huset. Tar plats. Kräver utrymme. Anpassning. Vägrar foga sig. Lyssnar inte på förnuft. Får mig att ligga sömnlös. Kryper i kroppen. Retar sinnena. Bor i bakhuvudet, upptar tankarna, blockerar flödet.

Bollarna. En efter en slår de ner i marken, studsar snett och iväg, rullar i diket. Jag förmår inte jonglera längre. Inte alls. Inte ens två bollar går. En sak i taget. Hela jävla tiden samma sak. Jag diskar en kastrull, kommer på att jag ska ställa den i köksskåpet direkt, på bänken ovanpå skåpet ser jag ett paket potatismos, ska ställa in det i skafferiet, upptäcker att det är fullt på hyllan och börjar ordna upp, kolla datum, hällla över från halvfullt paket... det dröjer ett tag innan jag kommer ihåg att jag höll på att diska.

Minnespinnarna är fulla hela tiden. Man tänker sig att arbetsminnet har sju pinnar - vanligen kan folk minnas ett telefonnummer med sju siffror utan att skriva ner det. I helvete jag kan. Jag ringer en intervjupersonen - har du nån fast telefon jag kan ringa upp dig på? Och så rabblar de numret. En bra dag hinner jag fyra siffror, två tal-par. De senaste månaderna har jag varit tillbaka på två siffror i taget. Precis som de första månaderna. 18, sa du, 63? Nej, 18 35... Föreställ dig nu att du ska laga en middag hemma. Hur många instruktioner/tankeled blir det? Ta fram köttfärsen. Ta fram stekpanna, ställ på spisen, slå på plattan. Lägg i en klick smör. Vänta, smöret har jag inte tagit fram. Häll i köttfärsen. Vänta, jag har ingen sax eller kniv att öppna paketet med. Saxen är i diskhon, måste diska den. Fan nu brändes smöret. Otroooligt tröttande.

Som nu, när jag redan glömt vart jag var på väg med det här blogginlägget.

 

Eller nu, när jag återvänder till datorn tre timmar senare och var helt oförberedd på att möta en halv bloggpost. Vad fan?! Ja visst ja, jag började ju blogga.

Jag tror det får räcka som poäng. Min hjärna är, trots deltidssjukskrivningen intill utförsäkring, fortfarande utbränd.