Det händer att jag glömmer att det liv jag lever är någon annans värsta mardröm. Att en glimt av hur jag mår och hur mitt liv fungerar kan få någon annan att blekna vid blotta tanken på att gå igenom något liknande själv.
Lugn. Det kommer du inte att göra. Det jag går igenom är inte bara sorg, utan också depression, eller snarare utmattningsdepression. Depressionen gör att sorgearbetet drar ut på tiden, blir svårare. Den depressiva tendensen gör att jag får svårare att hantera skuldkänslorna till exempel, svårare att hantera vardagen med krav på initiativförmåga och uthållighet, svårare att våga se framåt med optimism. Annars är nog min sorg som andras, i den mån sorg nånsin är sig lik från en människa till en annan.
Nästan alla människor tvingas någon gång i livet gå igenom sorg i dödens skugga. Man förlorar en älskad farfar som går bort efter ett långt och rikt liv. En mor som alltid fanns där tvingas slåss mot outhärdlig smärta och ångest innan döden kommer som en befriare. Bästa vännen man kunde prata om allt med slungas iväg från livet en vanlig dag på väg till jobbet. Och ibland söker döden upp den som inte orkar leva.
Det enda vi säkert vet om livet är att vi alla ska dö. Ändå tycks vi så märkligt oförberedda och okunniga om döden och sorgen. Att sorg är så väldigt väldigt mycket mer än att vara ledsen och sakna. Visste du till exempel att det är vanligt att en människa i kris blir ljudkänslig? Blir trött, irriterad, får ont i huvudet av surret och ringande telefoner i kontorslandskapet, tappar tålamodet med lekande stojande barn och finner bussens muller och t-banans skrikande outhärdligt i slutet på en lång dag.
Vi är tusentals och åter tusentals som lever i sorg. Nychockade och omtumlade. Djupt bedrövande som just insett förlustens iskalla definitiva oåterkallerlighet. Förbannade förorättade ifrågasättande. Grubblande undrande som vänder och vrider och är beredd att sälja sin mor för en timme till med sin älskade. Osäkert nyfikna som prövar sina vingar och sträcker sig ut mot ett nytt sätt att leva, vara, tänka och känna. Sorgen, krisen, är på många sätt universell, allmänmänsklig. Vi som känner sorgen känner också igen sorgefolket som vore vi ett hemligt brödraskap med en särskild handskakning. En blick, några ord, ett tonfall, en hand på axeln, ett litet tecken som förmedlar - du är inte ensam, jag vet vad du går igenom.
Det händer också att jag glömmer att min sorg är unik, att mina, våra omständigheter är ovanliga. Att exeptionellt många faktorer bidragit till att sorgeeländet är som ett gränslöst bottenlöst träsk. Det är klart att varje sorg är unik, men jag menar att risken att någon annan ska gå igenom sin sorg på samma sätt vi gör är nog minimal.
Jag är väldigt öppen och personlig i bloggen, jag vränger ut och in på känslor som saknad, vrede, skuld. Därmed gissar jag att en läsare kan förledas att tro att jag berättar allt, eller nästan allt. Det gör jag inte. Långt ifrån.
Bloggen är för mig ett sätt att skriva av mig, få utlopp för känslor, sätta ord på tankarna och reda ut härvor. Därför blir det förstås mycket elände i bloggen, medan mycket av det goda i livet inte syns här. Å andra sidan är det mycket elände jag inte skriver alls om, eller bara anspelar på mellan raderna, för att inte lämna ut nära och kära. Jag skriver till exempel om min frustration och min känsla av otillräcklighet som morsa - men jag skriver inte hur dottern upplever det, och sällan några detaljer om vad som händer i hennes liv. Jag antar att det gör att det är svårt att förstå mina reaktioner när man inte vet vad jag reagerar på.
Yttre händelser, andra personer och institutioner har också bidragit till att skapa den situation vi lever med. Efter en vinters grubbel och vånda hade M och jag kommit fram till att skiljas. Vi var överens, han var till och med drivande, men ändå blev det de sista veckorna allt klarare att han hade stora problem att se hur han skulle klara livet på egen hand. Jag höll på att gå sönder av oro redan innan. Att se honom tappa greppet om verkligheten, bli paranoid, var fruktansvärt. Jag förstod inte vad som hände. Orkade inte, ville inte, förstå. Förstod definitivt inte hur farligt det var, hur snabbt det gick.
När M tog sitt liv, en vecka efter jag flyttat ut, var det semestertid, inga kristeam syntes till, ingen hörde av sig från avdelningen eller mottagningen där M hade vårdats, det var skoluppehåll och inget skyddsnät fanns där heller vare sig då eller senare, det var sommarstängt på ungdomshälsan, psykologen på vårdcentralen var sjukskriven. Det var verkligen ingen från välfärdssverige som undrade hur det gick för oss när vår pappa/exmake tog livet av sig. Det hade förmodligen varit mycket lättare att be om hjälp när vi inte fick ens vardagliga saker som mat och sömn att fungera om vi hade haft en upparbetad kontakt sedan de första timmarna, dagarna, veckorna.
Vi levde i chock. Han hoppade från bron, han försvann i älven, hans kropp återfanns inte förrän en vecka senare. Och vi levde bland flyttkartonger och ingenting fungerade. Herregud, vi kom "hem" till mörker, ingen lampa tändes när vi tryckte på knappen och ingenstans hade vi att hänga vår jacka. I veckor blev baden-baden-stolen i vardagsrummet min plats, där satt jag med datorn och skrev listor på alla jävla telefonsamtal som skulle ringas till begravningsbyrå, försäkringsbolag, rättsläkare, skattemyndighet och gud vet vad, där domnade jag bort i orolig sömn när tröttheten tog överhanden. Jag klarade inte av att lägga mig i sängen, släcka lampan och vänta på att sömnen skulle komma. Samtidigt förväntades dottern klara hela dagar med en ny klass på gymnasiet, upprop och namnlekar, berätta om ditt sommarlov. Vad fan skulle hon säga? Jo förra helgen begravde jag min farsa. Knappast. Svenskaläraren, som jag pratat med och bad ta det varligt, valde ut två texter för eleverna att jobba med. Den ena handlade om döden och den andra om psykisk sjukdom. "Man måste ju bearbeta det som hänt". Under tiden väntade jag på besked om jag över huvud taget skulle få någon sjukpenning, tvingades ringa hyresvärd och elbolag och be att få skjuta upp räkningarna, tvingades låna av morsan för att kunna handla mat. Ja herregud, början på vår sorgeperiod hade sannerligen kunnat vara enklare.
Och då ska man förstås ha i minnet att vi var i dåligt skick redan innan självmordet. Ett äktenskap på upphällningen sliter förstås både på hela familjen. För mig har sorgearbetet dessutom lagts till en bakgrund av fysisk och psykisk ohälsa. Jag har under en rad år levt alldeles galet, livnärt mig på adrenalin och nikotin, hoppat över måltider och tryckt i mig snabba kalorier istället, aldrig tillåtit mig att vara nöjd utan ständigt sträva efter mer, bättre, bekräftelse, alltid snar att slå mig själv i skallen med alla fel jag gjort och alltid bekymrad över allt som skulle kunna gå fel. Högt blodtryck, magkatarr, höga blodfetter, diabetes... raka spåret mot hjärtinfarkt om jag inte lägger om mitt sätt att leva. Lägg därtill återkommande säsongsbundna depressioner. Att vintrarna innebär en enorm trötthet, störd dygnsrytm, svårigheter med initiativförmåga och kreativitet, att brottas med dålig självkänsla, brist på framtidshopp etc hade jag lärt mig att acceptera. Så är det bara. Det är tufft som fan, och sen går det över. Till nästa höst. Några vintrar klarade jag riktigt bra, särskilt sedan jag tog itu med mitt liv i stort. Lärde mig stresshantering, började motionera, tog itu med kosten, började till och med äta frukost. Men när äktenskapet slets i bitar orkade jag inte, depressionen blev värre, jag drev mig hårdare, stressen ökade och jag var på god väg mot en utmattningsdepression redan då.
I samband med självmordet och alla motgångar i sorgearbetet var en svårbemästrad depression ett faktum. Mer än en vinterdepression. Vissa kännetecken, symptom, som tyder på utmattningsdepression snarare än en "vanlig" depression.
Så, du som läser den här bloggen och tänker "jävlar, sitter sorgen i så länge, är den så svår att leva med?" ska veta att, ja, i kombination med en massa annat kan det vara så här jävligt. Men vanligtvis är sorgens ansikte inte fullt så grymt.
Jag skriver inte det här för att fiska efter sympati, det är inte synd om mig, och jag avskyr medlidande. Men en kommentar till posten Två år utan dig fick mig att fundera över vilken bild av sorgen jag förmedlar genom den här bloggen. Det har jag, skam till sägandes, inte funderat över innan. Eller jo, jag har ju valt att skriva på en öppen blogg istället för en låst/lösenordsskyddad eller för skrivbordslådan. Jag tänkte att sorg berör oss alla, pratas alldeles för lite om, och jag vill berätta om mitt liv i sorg på ett osminkat sätt. Fast jag inser nu att jag vilseleder om jag inte talar om att sorgen inte bara är sorg, utan också en depression, en rad olyckliga omständigheter, otur, saker vi ställt till själva och allt möjligt som är mitt liv.
Tids nog, en vacker dag, eller möjligen en sval regnig dag, kommer det här inte längre att vara en blogg om sorg och elände. En dag är skratten fler än tårarna. En dag har jag tagit mig igenom eländet och kan blicka framåt. Det är jag iallafall säker på.