En bokmal anfaller

Kapslar in

Det vita kuvertet stirrade på mig när jag kom hem från jobbet i fredags. Jag försökte ignorera landstingsloggan, vände blicken mot dottern som var hungrig och trött på att jag kommer hem när middagen borde varit klar. Oron kröp i mig medan jag försökte vara stilla och kramas. Andas lugnt. Trötta skuldror protesterade högljutt mot den statiska spänningen. Jag slets mellan längtan att få ge efter, släppa taget, masken, kontrollen, släppa fram orden, tårarna, ångesten och den jävla tröttheten, och vetskapen att middagen måste lagas, mer mat måste planeras och handlas, i köket står tallrikar och kastrulleri travar och så var det det där med grannen. Musiken, basdunket, som fortplantas i betongskrovet så dottern inte kan sova på nätterna. Som jag våndas inför att knacka på hos grannen. Jag hatar, absolut fullständigt hatar, att visa visa upp min sårbarhet, att vädja till nån okänd att visa respekt. Och jag har så jävla svårt att släppa på masken bara lite, lite.

Det sliter mer än jag trodde att jobba heltid. Mer än jag orkar. Först släpar jag mig till jobbet - ofta i sista minuten och mer därtill - sen jobbar jag hela dagen, pallar inte längre att åka hem på lunch, sen hem - ofta betydligt mer sen än jag var till jobbet på morgonen, och där väntar dottern sällskaplig och hungrig medan jag bara vill vara i fred. I fem dagar av sju. Sen får jag äntligen sova. Att ägna helgen åt sånt jag skulle vilja och längtar efter finns det inte ork för. Sova. Vila. Inte prata. Vara i fred. Det är allt helgen räcker till. Sen måste jag förbereda mig för veckan igen.

Allra mest sliter det att växla mellan rollerna. Att sätta på sig masken är numera verkligen att stålsätta sig. Dra på sig en hel rustning för att orka med att vistas bland folk en hel dag. Orka samarbeta, lyssna, le och fråga. Orka skriva, kliippa, läsa, formulera om, och igen, och läsa mer, och ta ett telefonsamtal, och ringa polisen, och skriva en gång till. Jag skruvar fast maskjäveln så hårt att jag inte får loss den sen. Hinner inte få av mig rustningen - och absolut inte på den igen - på en lunch. För dottern är det plågsamt när jag är här men ändå inte är närvarande. Inte kan trösta när hon haft en mardröm.

Inte ens kvällarna räcker till. Den stöttande modern, den kapabla hemmafixaren eller den outröttliga städaren. Roller jag aldrig lyckas med, men ständigt försöker mig på. Ständigt en känsla av oändlig otillräcklighet. Alltid en lång to do-lista i huvudet. Jag borde ha... måste ta mig samman för att... Mask på. Orkar inte släppa fram alla känslorna. Flyr. Dövar. Blundar.

Sorgen trycker jag ner, lägger locket på. Kapslar in.

Tills det brister. Ofta helt oväntat. Abrupt. Som att sätta sig i bilen och mötas av låten vi hört ihop och plötsligt bara rinner tårarna och jag är förlorad i ett snorigt hulkande gråtanfall. Eller som att höra en klyscha vilken får mig att bli rasande tvärförbannad över den ignoranta fördomsfulla dumhet den avslöjar.

Som då.

Som de första månaderna. När all smärta var okänd oändlig ohanterlig.

Som tiden innan då när all smärta var undanstoppad undangömd undantag undanbedes.

Jag vacklar emellan helt utan kompass, känns det.

Det gör ont att leva. Livet är inte en dans på rosor. Jo, jag vet det. Men så här jävla pressat ska det väl ändå inte behöva vara.

Jag klarar inte ens av att blogga. Behöver ju det, att få sätta ord på känslorna, vända och vrida, hitta ut, få bekräftelse, en klapp av mina kära bloggvänner.

Men det är som att släppa på en fördämning. Släpper jag fram känslorna och tårarna blir det en flodvåg som tar sin tribut i tid och energi. Och det är så jävla jobbigt att sätta stopp, bunta ihop känslorna, sparka ner dem i den bottenlösa brunnen och lägga på locket igen.

Ibland klarar jag dagar i sträck att hålla masken stadigt på plats. Spelar rollen utan att kliva fel, trampa snett, en enda gång. Kan till och med växla från Den kompetenta journalisten till Den omtänksamma medarbetaren och Den engagerade fackmedlemmen. Roller jag spelar, är, med nästan naturlig självklarhet.

De är en del av mig, men saknar botten. Jag klarar inte att låta mitt jag med erfarenheter, fel och brister, synas i de proffsiga rollerna. Och glappet mellan yta och kärna skaver mer och mer. Jag känner mig falsk. Och jag känner mig osynlig. Och det får mig att må skit.

Hur var det nu med det där landstingskuvertet? Inte förrän på lördagen tog jag mod till mig och öppnade brevet. Provsvar, trodde jag, efter att ha lämnat prover för blodsocker, lever- & njurfunktion nyligen. Det var en tid hos läkaren på onsdag. Nu på onsdag, hos läkaren som brukar vara fullbokad månader framåt. Kulspetsanteckningen har klämts in, bokstavligen mellan raderna i det formaterade standardbrevet.

"Dina värden ligger inte bra. Lyckas inte nå dig per telefon"

Fan.

Och jag kommer att få vänta ännu längre på att veta vad som är åt helvete eftersom jag måste tacka nej till tiden på onsdag.

I bästa fall är det blodfetterna. Blodsockret ligger garanterat för högt. I värsta fall är det njurarna.

Och nu känner jag mig inte direkt i höform för att gå till jobbet denna 7-dagarsvecka...

Skriver mer så fort jag vet nåt.

Jag är oändligt tacksam att jag har bloggvänner som bryr sig även när jag inte orkar skriva

Under behandling - första veckan

Laura har suttit och väntat i flera timmar på mötet med Paul. I parken. Klädd för walk of shame. Gråtande berättar hon om utekvällen som slutar på toaletten med en främling. Så småningom berättar hon om bråket med pojkvännen, bråket som ledde till utekvällen med väninnan. Efter två års av och på-velande ställer pojkvännen ultimatum; antingen gifter vi oss eller så är det slut. Bara så där. Mitt i tv-programmet reser han sig upp, stänger av tv:n, gråter, ställer stt krav, och när hon protesterar blir han tokig och börjar skrika.

Först när Paul har lirkat kommer det fram att det hela startade tidigare. Vid middagen. Och det var Laura som ställde ultimatumet först. Tvingas hon högst motvilligt medge.

Hon tror att pojkvännen inte litar på henne, att hon skulle vara otrogen. Och i tankarna är hon det. Med Paul, som hon dragits till ända sedan deras första möte för två år sedan.

Det där ultimatumet, vem som sa det och hur, får många igenkännande klockor att ringa.

Hur var det egentligen mellan mig och M? Vem sa orden först? Var det det första steget eller hade den andra parten drivit det till den punkten?

Spelar det någon roll?

Finns det i mitt huvud ett orsakssamband från begäran om skilsmässa til M:s död?

Om det var han som tog steget som gjorde skilsmässa nödv'ndig - är jag utan skuld då?

Under behandling - Start

Det är inte så ofta jag skriver om den, terapin. En orsak är förstås för att den är berör mitt allra innersta, det känsligaste, det sköraste, men också det fulaste, smutsigaste. Det största skälet är nog att det är så svårt att fånga vad det egentligen var som hände under terapin. Vi har 45 minuter att prata, var tredje vecka. Det är inte alltid som i tv-serierna, att man lägger pussel, får de viktiga sammanhangen klart för sig och går ut från terapin med nyvunna insikter.

Tvärtom. Oftast kommer insikterna, aha-upplevelserna, någon av alla timmarna mellan terapisamtalen. Jag kommer på mig med att känna igen en situation, de känslor, tankar, handlingar som följer kan jag förutse. Och kanske förändra. Ofta är det inga stora insikter med tända ljus och änglakör utan mer ett jaså, jaha, är det så här det är.

Rätt många terapitimmar har det blivit. Och jag känner ett behov av att på något sätt samla ihop något av det jag lärt mig, det jag håller på att lära mig. Fånga den där kunskapen, erfarenheten, insikten, och sätta ord på den. Beskriva läget just nu, för senare att kunna bläddra fram och bak och se hur resonemang förändras, insikter mognar och reaktion/aktion påverkas.

Ett sätt att göra detta kom jag på nu, och det är att reflektera kring avsnitten i serien In Treatment. Vi följer psykoterapeuten Paul när han tar emot patienter, varje avsnitt består i princip av en terapisession.

På måndagar träffar han Laura, en ung läkare som gått hos Paul i ett år och först nu berättar att hon blev förälskad i honom redan vid första besöket.

På tisdagar kommer Alex, en Top gun stridspilot som vid ett uppdrag i Irak bombat en skola med 16-åringar/terrorutbildningscell och försäkrar att han sover gott om natten.

Onsdagarna är Sophies, en tonårig gymnast somn kommer till Paul för att få ett professionellt utlåtande om en olycka hon råkat ut för. Hon kunde ha dött. Var det det som var meningen?

Torsdagar tar Paul emot paret Jake & Amy, som grälar med varandra och älskar sin son och försöker bestämma sig för om de ska leva ihop eller inte.

På fredagarna går Paul själv på handledning, en sorts egen terapi där Gina förmår honom att till exempel rannsaka sina motiv i förhållande till Laura.

Och några glimtar av livet utanför terapirummet blir det allt, Paul har fru och barn, Max, som också vill ha sin del av hans uppmärksamhet och liv.

Ja, ni fattar. Det finns många beröringspunkter med mitt liv. Många teman som finns i många människors liv, förvisso.

Jag tänkte att jag skriver om de tankar som väcks, oavsett det är färdigtännkta tankar eller fragment av något som kan bli en insikt så småningom - eller bara förblir en lös trådända.

Ni läsare får hänga med på resan eller bara hoppa över de här avsnitten om de känns obegripliga eller ointressanta.

Då åker vi!

Länkar:

In Treatment hos producenten HBO

Episodguide hos HBO, gå till säsong 1

In Teatment  på Wikipedia

In Treatment på Imdb, Internet movie database

In Treatment på Youtube, season 1

In Treatment på dvd hos CdOn

In Treatment på dvd hos Discshop

 

Ögonen

Jag tappade andan i natt. Jag gick sönder. Tillintetgjordes.

Tid och rum suddades ut, flöt samman.

Minnen blev lika levande som här och nu. Med den skillnaden att jag nu hade facit.

Som dèja vu gånger tusen.

Som om jag förflyttades till där och då. Som om han förflyttades till hit och nu.

Som teleportering. Som shimmering.

 

På en och samma gång

Om och om igen

Såg jag min snart frånskilda make i de vreda ögonen och visste att jag aldrig aldrig mer orkade bråka och gräla och bli besviken och sårad. Såg jag min dotter i de vreda ögonen och visste att jag aldrig mer orkade bråka och gräla och bli besviken och sårad. Såg jag mitt livs älskade i ögonen och längtade efter att lägga huvudet mot hans axel. Såg jag min dotter i ögonen och önskade att hans axel fanns där för henne. Såg jag min dotters far i de ångestfyllda ögonen och bad honom söka hjälp. Såg jag min dotter i ögonen och

Och jag gick sönder

 

Alla psykologens ord var som bortblåsta.

Det var jag och skulden igen.

Det var mitt ansvar.

Och jag misslyckades.

Hans liv är slut och jag kunde inte rädda honom.

Jag svor, då, att aldrig aldrig någonsin skulle jag stillatigande acceptera att någon som mådde dåligt inte fick hjälp. Jag skulle släpa personen till mottagning och jag skulle ställa mig på golvet och skrika i högan sky.

I natt ställdes jag inför insikten att jag skrikit väldigt lite.

Och jag gick sönder

 

Jag lyckades komma ur ångesten och tog mig genom natten. Hur jag än försökte påminna mig alla orden fann jag dem inte. Utmattad somnade jag till slut. Vaknade med samma känsla av att vara värdelös, misslyckad, ett slöseri med plats och tid. Den akuta ångesten hade åtminstone lagt sig. Jag frös. Orkade inte bädda sängen utan drog en pläd över mig. Orkade inte lämna rummet. Höll tankarna borta med att surfa, läsa bloggar. Hittade nåt som sparkade på en öm tå och så vällde alla känslor och tankar fram igen. Låg länge med katten i famnen. Somnade om.

Först då, när jag vaknade sent på eftermiddagen, kunde jag börja treva efter ett fotfäste igen. Lyssnade efter orden, fann dem. Om du tar på dig skulden innebär det att du fråntar honom allt ansvar - om du tar på dig ansvaret betyder det att du tror att du faktiskt hade makten att ändra hans liv. Som en gud. - du klär dig i säck och aska och bär skulden som världens tyngd på dina axlar, ska du acceptera det?

Orden jag brukar tjata om och om igen började leta sig upp till ytan. Det ska gå för det måste gå. Det finns inga andra alternativ. Jag har mått skit förut, det brukar ordna sig. Det går över. Det blir bättre. Livet ska inte alltid vara så här. Man bryter ihop och man får pussla ihop bitarna igen. Det måste gå.

Till slut tog jag mig upp på fötter. Vi har pratat. Livet är inte hopplöst, om än fan så jobbigt.

Nattens känslor och tankar hänger kvar som ett lätt svindlande malande i magen.

Det är inte första gången jag trillar ner i det svarta hålet. Men det skrämmer mig att jag den här gången tappade orden.

Nästa gång hoppas jag att jag har sinnesnärvaro nog att plocka fram Loos ord. Och era.

Värdelös

Nej. Det gick inte. Mina planer om att tvätta, laga mat, blogga, baka, tävla utan stress, utan prestationsångest, utan konflikt gick åt helvete.

Kollision. Gräl. Ett långt gräl där vi bara sårade varann. Ett meningslöst meningsutbyte där vi bara pratade förbi varandra. Enorm frustration över att inte komma till någon lösning, vare sig praktiskt, psykologiskt eller emotionellt.

För en stund får jag nästan svindel, så stark är dejà vu-känslan.

Jag vet inte om den är sann. Är det här en sån situation jag upplevt förut? Varningsklockorna orsakar panik. Kan jag lita på min bedömning? Jag kanske bara är jävligt överkänslig för allt som påminner.

Jag känner mig så otroligt maktlös.

Så oförmögen att göra det rätta. Så okunnig att jag inte ens vet vad det rätta är. Så otroligt trött. Så tömd på energi att jag inte ens fattar hur jag ska orka resa mig från stolen för att gå och lägga mig. Plötsligt tvingar ett intensivt illamående in på toaletten. Där kommer tårarna.

Jag fattar inte hur jag ska klara det här. Jag orkar inte.

Oförmögen. Okunnig.

Maktlös.

Ansvarslös.

Värdelös.

Ett annat snack

Nej, det blev inte The Talk i kväll. Det fanns annat vi behövde tala om. Känslor som rivs upp när hela Flashback och Facebook plötsligt talar om självmord, skämtar om självmord, förfasar sig, bryr sig om.

 

Och om hur ensamma vi stod.

 

Och hur lite nån lyssnade på honom.

 

Kan det komma något enda gott ur det så hoppas jag att folk vågar göra något.

Something's gotta give

Fixar och ordnar och planerar och jobbar och röjer och pratar och skriver och går på läkarbesök och grubblar och handlar och lagar mat och shoppar och städar och snackar med Försäkringskassan och stressar och gråter och sover dåligt och jävlar i min lilla låda vad magen skriker om jag inte ger den mat hela tiden för diklofenac är ett jävla rävgift och trots tabletterna krampar axlarna och ischiassmärtorna vill inte ge sig och om jag inte vaknar av värken vaknar jag för att magen brinner upp i ännu en syraattack

Jag känner mig caught between a rock and a hard place. Jag vill ju verkligen klara av att gå upp till heltid senast i januari. Jag behöver pengarna. Jag vill slippa den jävla gnagande oron jag bär på hela tiden för att jag är utelämnad till någon annans gottfinnande ifall jag ska ha en försörjning eller inte, ifall jag ska få vardagen att funka eller inte. Jag har äntligen äntligen fått rätt till boendestöd, och så har jag knappt tid att ta emot det för att de bara jobbar till fyra, halv fem, på dagarna. Jag hoppas så intensivt att dotterns nya samtalskontakt ska funka så jag äntligen äntligen kan släppa lite på oron för henne. Och jag måste ta mig tid att motionera. Måste stålsätta mig för att gå ner i vattnet igen. Vill så jävla mycket denna höst och vinter. Och så har jag inga antidepressiva för jag pallar inte biverkningarna. Första vintern på, vad blir det? Fem år? som jag inte har ett läkemedel att hjälpa mig igenom mörkerhelvetet.

Ibland är det sömnen. Det går inte att somna. Och det går ännu sämre att vakna. Och allra sämst går det att vara pigg. Ibland är det svartsynen, svårmodet, den tunga våta filten som gör att det inte går att se något ljus eller framtid. Ibland är det självkänslan, tvivlet, den tröga hjärnan som inte vill tänka i ovana banor, glimtar av kreativitet är sällsynta och initiativförmågan är noll, vad är det för idé det kommer ju ändå att gå åt helvete.Ibland är det kroppen. Det värker i muskler jag går och tjuvhåller, spänner, utan att märka det. Axlar som krampar så jag inte kan bära ett vattenglas. En nacke vars muskler balanserar på gränsen till nackspärr. Ibland är det magen som brumblar och bråkar, som vägrar stilla sig med mindre än att den får konstant påfyllning av nånting, ett omättligt sug som förstås inte alls beror på hunger. Ibland går det för långt, och maten orsakar värk och illamående. Somliga vintrar äter jag omeprazol varenda dag tills ljuset och grönskan återvänder.

Jag kan räkna in rätt många symptom nu.

Men jag hoppas innerligt att boendestödet ska vara livlinan som får det att fungera i vinter.

Något annat orkar jag inte tänka på.

Posted at 11:33 em in Depression & Ångest, Hälsa & Livsstil, Natur, Årstider & Väder, Sjukskrivning & Försäkringskassan, Sjukvård & Psykolog, Sorg & Elände, Sömn & Dygnsrytm | Permalink | Comments (0) | TrackBack (0)

september 27, 2010

Myter och spinn om sjukförsäkringen

Jag blir lika förbannad varje gång jag stöter på att nån påstår att förändringarna i sjukförsäkringen var nödvändiga för kostnaderna skenade och nu ska ju folk få rehabilitering så de kan komma tillbaka till jobbet istället för att bli passiviserade, hamna i utanförskap och leva på bidrag.

Okunskap. Politisk spinn. Fördomar. Önsketänkande.

Det finns säkert alla möjliga förklaringar till att folk säger och skriver sånt. Just den här gången var det en bloggpost av Siri på Nattens bibliotek som fick mig att ladda upp med mina motargument.

1. Sjukförsäkringen är INTE en stor kostnad för svenska staten - tvärtom! Hur nödvändiga de genomförda förändringarna i sjukförsäkringen var är en fråga om ideologi, inte ekonomi.

Sjukförsäkringssystemet går med mångmiljardöverskott.

Det konstaterar Folksam, och anser att staten bryter mot lagen som använder överskottet till annat. (Folksam skulle förstås gärna erbjuda ett privat försäkringsalternativ)

Att sjukskrivna kostar för mycket är en myt, skriver ekonomilektor och vänsterdebattör, och ifrågasätter att inte fler ifrågasätter borgerlig retorik kring sjukförsäkringen.

2. Sjukpenning, sjukersättning, aktivitetsersättning, rehabiliteringsersättning är INTE bidrag. Sjukförsäkringssystemet är just en försäkring. Premien, sjukförsäkringsavgiften, betalas tillsammans med de övriga sociala avgifterna som ingår i arbetsgivaravgifterna.

Socialförsäkringarna - sjukpenning, pension etc - har liksom avtalsförsäkringar finansierats genom att arbetsmarknadens parter gemensamt beslutat att ta en del av lönesumman. Arbetstagarna är alltså med i finansieringen genom att avstå löneutrymme.

3. Att avbryta sjukskrivningen leder INTE i någon större utsträckning till att den sjuke kommer tillbaka till jobb. När Arbetsförmedlingen efter första halvåret med Arbetslivsintroduktionen för de utförsäkrade rapporterar hur det gått visar det sig att majoriteten inte alls är tillbaka på jobbet. I själva verket är knappt 10 procent i arbete. Knappt 2 procent till bedöms kunna ta ett arbete direkt.

Mer än en fjärdedel bedöms inte ha förutsättningar att delta i aktiva arbetslivsinriktade rehabiliteringsinsatser och har förmodligen sökt ersättning från sjukförsäkringen igen. För 4.581 personer, ännu en dryg fjärdedel, räckte inte tre månader utan de har fått ytterligare tid med utredning av arbetsförmåga och rehabiliteringsbehov. Och en sista dryg fjärdedel bedöms ha arbetsförmåga men behöver mer rehabilitering. 

4. Den så kallade rehabiliteringskedjan innebär INTE en garanti att den sjuke får rehabilitering.

Att kalla ett system där man systematiskt efter kalender och diagnoskod utmönstrar folk från försäkringen och drar undan deras försörjning för rehabiliteringskedja är ett hån. Av Försäkringskassan får man ingen rehabilitering.

Akut krisreaktion 2-6 veckor. Så, nu ska du tillbaka till jobbet, mer än 6 veckor kan man inte vara sjukskriven med den diagnosen, det är därför du fått avslag. Men hela min värld har rasat, jag kan inte sova på nätterna, inte utföra enkla sysslor som att gå till affären och köpa leverpastej (kommer hem en timme senare från affären fem minuter bort, har köpt en kasse full med mat däribland en fjärde flaska ketchup för den hängde kvar i huvudet sedan förra veckans handlarlista, men nån leverpastej finns förstås inte med i kassen), i skallen återupplever jag traumat om och om igen, och minsta minnesskärva som triggas av en doft, en låt på radion, får mig att falla ihop i en hög av tårar och smärta. Ja, jo jag hör vad du säger, jag förstår att det är jobbigt, men det är bra för dig att jobba och koppla bort det där och tänka på annat. Men jag kan ju inte koppla bort, i detta nu när du pratar har mina tankar fastnat vid orden "jag orkar inte, jag orkar inte mer" för det var de sista ord jag sa till min man och nu säger du att jag ska tillbaka till jobbet och intervjua skolpolitikern om klassernas storlek och stå i studion och försöka att inte höra musiken och jag tänker orden igen jag vill inget hellre än tvätta bort orden ur min skalle och kunna gå till jobbet med glädje och ge allt, och jag har ännu ingen aning om att det kommer att ta två år innan jag lärt mig gråta tyst, så tyst, att det inte hörs när jag presenterar nyheterna att det var vår låt strax innan och jag läser den jävla påan om skolbudgeten medan tårarna tyst rullar nerför kinderna och väntar med snörvlande hulkanden till sändningslampan slocknat.

Jag har haft tur. Jag har en mänsklig handläggare på Försäkringskassan, som pekade på att om jag nu mådde så dåligt fortfarande efter åtta, tio, tolv veckor så kanske akut stressreaktion inte var rätt diagnos. Depression kanske? Där finns det stöd för att sjukskrivning kan vara nödvändigt en längre tid.

Redan vid första kontakten frågade jag vad Försäkringskassan kunde hjälpa till med i rehabilteringen för att jag skulle kunna gå tillbaka till jobbet på heltid. Bidra med en slant till terapin hos psykolog, vilket för närvarande kostar mig 750 kronor för 45 minuter? Någon annan rehabverksamhet som kassan finansierar? Nej, nej, sånt gör ju inte vi. Det är arbetsgivaren, företagshälsovården och landstinget som har det ansvaret. Vid varje kontakt, varje ny sjukskrivningsperiod, varje hållpunkt i rehabiliteringskedjan har jag frågat - och vad kan Försäkringskassan göra för min rehabilitering. Och varje gång är svaret, inget, nada, njet, niente, rien, no, nothing at all.

Det Försäkringskassan ska göra är uppmärksamma mina behov, göra rehabiliteringsplan tillsammans med arbetsgivare/Arbetsförmedling och sen avstämningar för att kolla hur det går. Jag kan få rehabiliteringspenning under tiden jag arbetstränar, någon annan vickar på mitt ordinarie jobb och jag kan pröva på att arbeta utan prestationskrav.

Av detta har jag sett intet. Trots att jag nu varit sjukskriven de maximala 364 dagarna, fått beviljat förlängd sjukpenning och närmar mig slutet på de 550 dagarna, har någon gemensam planering inte skett och något avstämningsmöte inte hållits.

Finns det något som hindrar att arbetsgivaren, företagshälsovården och landstinget tar sitt rehabiliteringsansvar innan, utan, oavsett om Försäkringskassan drar in eller betalar ut sjukpenning etc?

Så. Det får räcka för nu. Då har jag ändå inte berört den sjukes raserade ekonomi och allt vad den medför. Eller föreställningarna om att en lång sjukskrivning automatiskt leder till utanförskap och depression och vars bot är att bryta sjukskrivningen. Det får bli en annan dag.

Posted at 08:59 fm in Ekonomi & Hushållning, Hälsa & Livsstil, Jobb & Arbetsliv, Nyheter & Aktuellt, Politik & Samhälle, Psykisk sjukdom & Vård, Sjukskrivning & Försäkringskassan, Sjukvård & Psykolog | Permalink | Comments (2) | TrackBack (0)

augusti 30, 2010

Food for thought

Det är så här livet ser ut.

Jag kämpar för att få ihop riktig mat att ställa på bordet.

Jag kämpar för att sätta ord på vad som händer och hur jag känner.

Rätt ofta hamnar dessa mina strävanden, samtidigt, på tangentbordet.

 

Nu har jag en bloggpostning eller tre att skriva klart. Och ett tangentbord att rengöra.

Men först ger vi oss ut och fångar några solstrålar

 

Edit: receptet på Fuskstroganoff med falukorv bloggat på den andra bloggen
 

Posted at 04:48 em in Blogg & Dagbok, Depression & Ångest, Hälsa & Livsstil, Mat & Dryck, Sjukvård & Psykolog, Skriva & Berätta, Sorg & Elände, Sömn & Dygnsrytm | Permalink | Comments (0) | TrackBack (0)

juli 27, 2010

SSRI och rastlöshet

Ibland undrar jag om jag är nån sorts magnet för biverkningar. Om jag förläst mig på fass.se. Om jag överdriver och inbillar mig.

Den här gången är jag dock så gott som säker. Den psykomotoriska rastlöshet jag kände av när jag började med NSRI Venlafaxin/Efexor har jag problem med även nu när jag sedan några månader gått över till SSRI Setralin/Zoloft. Jag visste faktiskt inte, eller hade glömt, att Sertralin/Zoloft kunde ge såna problem men nu har jag läst på i fass.se:

"Akatisi/psykomotorisk rastlöshet
Behandling med sertralin har associerats med utveckling av akatisi, som karaktäriseras av en subjektivt obehaglig eller plågsam rastlöshet och behov av att röra sig, ofta i kombination med en oförmåga att sitta eller stå still. Det är mest troligt att detta uppträder inom de första behandlingsveckorna. Hos patienter som utvecklar dessa symtom kan dosökning vara skadlig."

Problem har jag inte hela tiden, långt ifrån, tack och lov. Jag har haft några riktigt obehagliga upplevelser av akatisi/psykomotorisk rastlöshet, såna där jag verkligen känt mig hjälplös, gråtfärdig, med ett okontrollerbart behov att röra på kroppen och en stark känsla av fångenskap, ångest, när jag inte kunnat eller orkat få utlopp för rörelsebehovet.

Den senaste händelse var hemresan från London nu i juli. Resan hem är händelselös sånär som på att jag har oturen att drabbas av en episod av rejäl rastlöshet nästan genast jag tagit på mig säkerhetsbältet. Akatisi, eller psykomotorisk rastlöshet kallas det, och kan orsakas av bland annat den antidepressiva medicin jag äter. Det är obehagligt som fan.

Känslan det framkallar skulle kunna jämföras med att vara jättekissnödig någonstans där det är omöjligt att kissa. Du har redan hållit dig längre än du trodde var möjligt medan du gick på stan/satt på bussen, nu har du äntligen kommit inomhus och kan knappt stå stilla medan du börjar fumla med knappen innan du kommit fram till toadörren. Du är intensivt kissnödig, och kniper så mycket du kan medan du kastar dig på dörrhantaget. Det är låst. Du är så kissnödig att det värker och nu har du ingen aning om hur länge du måste hålla dig. Ungefär så nödigt kan behovet att röra sig kännas när man upplever akatisi/psykomotorisk rastlöshet.

En flygplansstol känns som den absolut värsta platsen hittills att uppleva det på. Det är omöjligt att sitta still om jag inte samtidigt är riktigt upptagen med tankar och rörelser någon annanstans, som att leta och rota i väskan. Det kryper i kroppen, det kliar som av tusen myggbett nånstans djupt under huden, att vippa på foten eller trumma med fingrarna hjälper inte alls, jag måste sträcka ut benen, dra i hop dem, öppna och stänga händerna, sträcka på ryggen, ingenstans i sätet finns plats att röra sig ordentligt, samtidigt är jag så trött av alla intryck och sömnskuld sedan tidigare så jag vill bara lägga igen ögonen och sova bort resan, jag startar datorn, lyssnar på musik så länge det utslitna batteriet orkar, sen är jag utlämnad till rastlösheten i flygkabinen helt och hållet igen. När jag äntligen får kliva ut ur flygplanet är jag nästan gråtfärdig av lättnad.

Andra gånger har jag omöjligt kunnat sova eftersom kroppen inte vill ligga stilla. I timmar har jag bokstavligen vänt och vridit på mig, för trött i huvudet för att orka med något rörelsebehov, för rastlös i kroppen för att kunna vara stilla.

Sen finns det en gråskala som är svårare att avgöra vad som är en oönskad bieffekt, och vad som är en önskad effekt. Meningen med den antidepressiva behandlingen är ju att jag ska få ändan ur vagnen, orka kliva upp ur sängen och göra saker. Men när blir den "energikicken" inte önskvärd, inte möjlig att omsätta i vettig planerad eller improviserad handling och när är den bara en plågsam påminnelse om att jag är för ledsen, trött eller okoncentrerad för att få något gjort?

Svårt är det emellanåt också att skilja på akatisi och ångest. När är det psykomotorisk rastlöshet jag känner som får det att krypa i kroppen och ångesten att växa i bröstet, och när är det ångest först, som sedan gör det svårt att sitta stilla?

Jag känner mig också okunnig om läkemedelsframkallad akatisi. Om jag slutar med tabletterna, hur länge sitter den i? Om jag bestämmer mig för att fortsätta med tabletterna, finns det risk att akatisin blir permanent, så som den kan vara det vid en del andra läkemedel vid psykiska sjukdomar?

Det här vill jag inte riskera att få dras med en längre tid, absolut inte. Som tur är har jag ett läkarbesök inplanerat om några veckor, och då får jag ta upp saken. Jag känner mig ganska säker på att det handlar om akatisi/psykomotorisk rastlöshet. Det finns en annan tänkbar diagnos, som ibland beskrivs väldigt likt - Restless legs syndrom.

Posted at 01:57 fm in Depression & Ångest, Psykisk sjukdom & Vård, Sjukvård & Psykolog | Permalink | Comments (1) | TrackBack (0)

Older »

Jag blir lika förbannad varje gång jag stöter på att nån påstår att förändringarna i sjukförsäkringen var nödvändiga för kostnaderna skenade och nu ska ju folk få rehabilitering så de kan komma tillbaka till jobbet istället för att bli passiviserade, hamna i utanförskap och leva på bidrag.

Okunskap. Politisk spinn. Fördomar. Önsketänkande.

Det finns säkert alla möjliga förklaringar till att folk säger och skriver sånt. Just den här gången var det en bloggpost av Siri på Nattens bibliotek som fick mig att ladda upp med mina motargument.

1. Sjukförsäkringen är INTE en stor kostnad för svenska staten - tvärtom! Hur nödvändiga de genomförda förändringarna i sjukförsäkringen var är en fråga om ideologi, inte ekonomi.

Sjukförsäkringssystemet går med mångmiljardöverskott.

Det konstaterar Folksam, och anser att staten bryter mot lagen som använder överskottet till annat. (Folksam skulle förstås gärna erbjuda ett privat försäkringsalternativ)

Att sjukskrivna kostar för mycket är en myt, skriver ekonomilektor och vänsterdebattör, och ifrågasätter att inte fler ifrågasätter borgerlig retorik kring sjukförsäkringen.

2. Sjukpenning, sjukersättning, aktivitetsersättning, rehabiliteringsersättning är INTE bidrag. Sjukförsäkringssystemet är just en försäkring. Premien, sjukförsäkringsavgiften, betalas tillsammans med de övriga sociala avgifterna som ingår i arbetsgivaravgifterna.

Socialförsäkringarna - sjukpenning, pension etc - har liksom avtalsförsäkringar finansierats genom att arbetsmarknadens parter gemensamt beslutat att ta en del av lönesumman. Arbetstagarna är alltså med i finansieringen genom att avstå löneutrymme.

3. Att avbryta sjukskrivningen leder INTE i någon större utsträckning till att den sjuke kommer tillbaka till jobb. När Arbetsförmedlingen efter första halvåret med Arbetslivsintroduktionen för de utförsäkrade rapporterar hur det gått visar det sig att majoriteten inte alls är tillbaka på jobbet. I själva verket är knappt 10 procent i arbete. Knappt 2 procent till bedöms kunna ta ett arbete direkt.

Mer än en fjärdedel bedöms inte ha förutsättningar att delta i aktiva arbetslivsinriktade rehabiliteringsinsatser och har förmodligen sökt ersättning från sjukförsäkringen igen. För 4.581 personer, ännu en dryg fjärdedel, räckte inte tre månader utan de har fått ytterligare tid med utredning av arbetsförmåga och rehabiliteringsbehov. Och en sista dryg fjärdedel bedöms ha arbetsförmåga men behöver mer rehabilitering. 

4. Den så kallade rehabiliteringskedjan innebär INTE en garanti att den sjuke får rehabilitering.

Att kalla ett system där man systematiskt efter kalender och diagnoskod utmönstrar folk från försäkringen och drar undan deras försörjning för rehabiliteringskedja är ett hån. Av Försäkringskassan får man ingen rehabilitering.

Akut krisreaktion 2-6 veckor. Så, nu ska du tillbaka till jobbet, mer än 6 veckor kan man inte vara sjukskriven med den diagnosen, det är därför du fått avslag. Men hela min värld har rasat, jag kan inte sova på nätterna, inte utföra enkla sysslor som att gå till affären och köpa leverpastej (kommer hem en timme senare från affären fem minuter bort, har köpt en kasse full med mat däribland en fjärde flaska ketchup för den hängde kvar i huvudet sedan förra veckans handlarlista, men nån leverpastej finns förstås inte med i kassen), i skallen återupplever jag traumat om och om igen, och minsta minnesskärva som triggas av en doft, en låt på radion, får mig att falla ihop i en hög av tårar och smärta. Ja, jo jag hör vad du säger, jag förstår att det är jobbigt, men det är bra för dig att jobba och koppla bort det där och tänka på annat. Men jag kan ju inte koppla bort, i detta nu när du pratar har mina tankar fastnat vid orden "jag orkar inte, jag orkar inte mer" för det var de sista ord jag sa till min man och nu säger du att jag ska tillbaka till jobbet och intervjua skolpolitikern om klassernas storlek och stå i studion och försöka att inte höra musiken och jag tänker orden igen jag vill inget hellre än tvätta bort orden ur min skalle och kunna gå till jobbet med glädje och ge allt, och jag har ännu ingen aning om att det kommer att ta två år innan jag lärt mig gråta tyst, så tyst, att det inte hörs när jag presenterar nyheterna att det var vår låt strax innan och jag läser den jävla påan om skolbudgeten medan tårarna tyst rullar nerför kinderna och väntar med snörvlande hulkanden till sändningslampan slocknat.

Jag har haft tur. Jag har en mänsklig handläggare på Försäkringskassan, som pekade på att om jag nu mådde så dåligt fortfarande efter åtta, tio, tolv veckor så kanske akut stressreaktion inte var rätt diagnos. Depression kanske? Där finns det stöd för att sjukskrivning kan vara nödvändigt en längre tid.

Redan vid första kontakten frågade jag vad Försäkringskassan kunde hjälpa till med i rehabilteringen för att jag skulle kunna gå tillbaka till jobbet på heltid. Bidra med en slant till terapin hos psykolog, vilket för närvarande kostar mig 750 kronor för 45 minuter? Någon annan rehabverksamhet som kassan finansierar? Nej, nej, sånt gör ju inte vi. Det är arbetsgivaren, företagshälsovården och landstinget som har det ansvaret. Vid varje kontakt, varje ny sjukskrivningsperiod, varje hållpunkt i rehabiliteringskedjan har jag frågat - och vad kan Försäkringskassan göra för min rehabilitering. Och varje gång är svaret, inget, nada, njet, niente, rien, no, nothing at all.

Det Försäkringskassan ska göra är uppmärksamma mina behov, göra rehabiliteringsplan tillsammans med arbetsgivare/Arbetsförmedling och sen avstämningar för att kolla hur det går. Jag kan få rehabiliteringspenning under tiden jag arbetstränar, någon annan vickar på mitt ordinarie jobb och jag kan pröva på att arbeta utan prestationskrav.

Av detta har jag sett intet. Trots att jag nu varit sjukskriven de maximala 364 dagarna, fått beviljat förlängd sjukpenning och närmar mig slutet på de 550 dagarna, har någon gemensam planering inte skett och något avstämningsmöte inte hållits.

Finns det något som hindrar att arbetsgivaren, företagshälsovården och landstinget tar sitt rehabiliteringsansvar innan, utan, oavsett om Försäkringskassan drar in eller betalar ut sjukpenning etc?

Så. Det får räcka för nu. Då har jag ändå inte berört den sjukes raserade ekonomi och allt vad den medför. Eller föreställningarna om att en lång sjukskrivning automatiskt leder till utanförskap och depression och vars bot är att bryta sjukskrivningen. Det får bli en annan dag.

Det är så här livet ser ut.

Jag kämpar för att få ihop riktig mat att ställa på bordet.

Jag kämpar för att sätta ord på vad som händer och hur jag känner.

Rätt ofta hamnar dessa mina strävanden, samtidigt, på tangentbordet.

 

Nu har jag en bloggpostning eller tre att skriva klart. Och ett tangentbord att rengöra.

Men först ger vi oss ut och fångar några solstrålar

 

Edit: receptet på Fuskstroganoff med falukorv bloggat på den andra bloggen
 

Ibland undrar jag om jag är nån sorts magnet för biverkningar. Om jag förläst mig på fass.se. Om jag överdriver och inbillar mig.

Den här gången är jag dock så gott som säker. Den psykomotoriska rastlöshet jag kände av när jag började med NSRI Venlafaxin/Efexor har jag problem med även nu när jag sedan några månader gått över till SSRI Setralin/Zoloft. Jag visste faktiskt inte, eller hade glömt, att Sertralin/Zoloft kunde ge såna problem men nu har jag läst på i fass.se:

"Akatisi/psykomotorisk rastlöshet
Behandling med sertralin har associerats med utveckling av akatisi, som karaktäriseras av en subjektivt obehaglig eller plågsam rastlöshet och behov av att röra sig, ofta i kombination med en oförmåga att sitta eller stå still. Det är mest troligt att detta uppträder inom de första behandlingsveckorna. Hos patienter som utvecklar dessa symtom kan dosökning vara skadlig."

Problem har jag inte hela tiden, långt ifrån, tack och lov. Jag har haft några riktigt obehagliga upplevelser av akatisi/psykomotorisk rastlöshet, såna där jag verkligen känt mig hjälplös, gråtfärdig, med ett okontrollerbart behov att röra på kroppen och en stark känsla av fångenskap, ångest, när jag inte kunnat eller orkat få utlopp för rörelsebehovet.

Den senaste händelse var hemresan från London nu i juli. Resan hem är händelselös sånär som på att jag har oturen att drabbas av en episod av rejäl rastlöshet nästan genast jag tagit på mig säkerhetsbältet. Akatisi, eller psykomotorisk rastlöshet kallas det, och kan orsakas av bland annat den antidepressiva medicin jag äter. Det är obehagligt som fan.

Känslan det framkallar skulle kunna jämföras med att vara jättekissnödig någonstans där det är omöjligt att kissa. Du har redan hållit dig längre än du trodde var möjligt medan du gick på stan/satt på bussen, nu har du äntligen kommit inomhus och kan knappt stå stilla medan du börjar fumla med knappen innan du kommit fram till toadörren. Du är intensivt kissnödig, och kniper så mycket du kan medan du kastar dig på dörrhantaget. Det är låst. Du är så kissnödig att det värker och nu har du ingen aning om hur länge du måste hålla dig. Ungefär så nödigt kan behovet att röra sig kännas när man upplever akatisi/psykomotorisk rastlöshet.

En flygplansstol känns som den absolut värsta platsen hittills att uppleva det på. Det är omöjligt att sitta still om jag inte samtidigt är riktigt upptagen med tankar och rörelser någon annanstans, som att leta och rota i väskan. Det kryper i kroppen, det kliar som av tusen myggbett nånstans djupt under huden, att vippa på foten eller trumma med fingrarna hjälper inte alls, jag måste sträcka ut benen, dra i hop dem, öppna och stänga händerna, sträcka på ryggen, ingenstans i sätet finns plats att röra sig ordentligt, samtidigt är jag så trött av alla intryck och sömnskuld sedan tidigare så jag vill bara lägga igen ögonen och sova bort resan, jag startar datorn, lyssnar på musik så länge det utslitna batteriet orkar, sen är jag utlämnad till rastlösheten i flygkabinen helt och hållet igen. När jag äntligen får kliva ut ur flygplanet är jag nästan gråtfärdig av lättnad.

Andra gånger har jag omöjligt kunnat sova eftersom kroppen inte vill ligga stilla. I timmar har jag bokstavligen vänt och vridit på mig, för trött i huvudet för att orka med något rörelsebehov, för rastlös i kroppen för att kunna vara stilla.

Sen finns det en gråskala som är svårare att avgöra vad som är en oönskad bieffekt, och vad som är en önskad effekt. Meningen med den antidepressiva behandlingen är ju att jag ska få ändan ur vagnen, orka kliva upp ur sängen och göra saker. Men när blir den "energikicken" inte önskvärd, inte möjlig att omsätta i vettig planerad eller improviserad handling och när är den bara en plågsam påminnelse om att jag är för ledsen, trött eller okoncentrerad för att få något gjort?

Svårt är det emellanåt också att skilja på akatisi och ångest. När är det psykomotorisk rastlöshet jag känner som får det att krypa i kroppen och ångesten att växa i bröstet, och när är det ångest först, som sedan gör det svårt att sitta stilla?

Jag känner mig också okunnig om läkemedelsframkallad akatisi. Om jag slutar med tabletterna, hur länge sitter den i? Om jag bestämmer mig för att fortsätta med tabletterna, finns det risk att akatisin blir permanent, så som den kan vara det vid en del andra läkemedel vid psykiska sjukdomar?

Det här vill jag inte riskera att få dras med en längre tid, absolut inte. Som tur är har jag ett läkarbesök inplanerat om några veckor, och då får jag ta upp saken. Jag känner mig ganska säker på att det handlar om akatisi/psykomotorisk rastlöshet. Det finns en annan tänkbar diagnos, som ibland beskrivs väldigt likt - Restless legs syndrom.

Myter och spinn om sjukförsäkringen

Jag blir lika förbannad varje gång jag stöter på att nån påstår att förändringarna i sjukförsäkringen var nödvändiga för kostnaderna skenade och nu ska ju folk få rehabilitering så de kan komma tillbaka till jobbet istället för att bli passiviserade, hamna i utanförskap och leva på bidrag.

Okunskap. Politisk spinn. Fördomar. Önsketänkande.

Det finns säkert alla möjliga förklaringar till att folk säger och skriver sånt. Just den här gången var det en bloggpost av Siri på Nattens bibliotek som fick mig att ladda upp med mina motargument.

1. Sjukförsäkringen är INTE en stor kostnad för svenska staten - tvärtom! Hur nödvändiga de genomförda förändringarna i sjukförsäkringen var är en fråga om ideologi, inte ekonomi.

Sjukförsäkringssystemet går med mångmiljardöverskott.

Det konstaterar Folksam, och anser att staten bryter mot lagen som använder överskottet till annat. (Folksam skulle förstås gärna erbjuda ett privat försäkringsalternativ)

Att sjukskrivna kostar för mycket är en myt, skriver ekonomilektor och vänsterdebattör, och ifrågasätter att inte fler ifrågasätter borgerlig retorik kring sjukförsäkringen.

2. Sjukpenning, sjukersättning, aktivitetsersättning, rehabiliteringsersättning är INTE bidrag. Sjukförsäkringssystemet är just en försäkring. Premien, sjukförsäkringsavgiften, betalas tillsammans med de övriga sociala avgifterna som ingår i arbetsgivaravgifterna.

Socialförsäkringarna - sjukpenning, pension etc - har liksom avtalsförsäkringar finansierats genom att arbetsmarknadens parter gemensamt beslutat att ta en del av lönesumman. Arbetstagarna är alltså med i finansieringen genom att avstå löneutrymme.

3. Att avbryta sjukskrivningen leder INTE i någon större utsträckning till att den sjuke kommer tillbaka till jobb. När Arbetsförmedlingen efter första halvåret med Arbetslivsintroduktionen för de utförsäkrade rapporterar hur det gått visar det sig att majoriteten inte alls är tillbaka på jobbet. I själva verket är knappt 10 procent i arbete. Knappt 2 procent till bedöms kunna ta ett arbete direkt.

Mer än en fjärdedel bedöms inte ha förutsättningar att delta i aktiva arbetslivsinriktade rehabiliteringsinsatser och har förmodligen sökt ersättning från sjukförsäkringen igen. För 4.581 personer, ännu en dryg fjärdedel, räckte inte tre månader utan de har fått ytterligare tid med utredning av arbetsförmåga och rehabiliteringsbehov. Och en sista dryg fjärdedel bedöms ha arbetsförmåga men behöver mer rehabilitering. 

4. Den så kallade rehabiliteringskedjan innebär INTE en garanti att den sjuke får rehabilitering.

Att kalla ett system där man systematiskt efter kalender och diagnoskod utmönstrar folk från försäkringen och drar undan deras försörjning för rehabiliteringskedja är ett hån. Av Försäkringskassan får man ingen rehabilitering.

Akut krisreaktion 2-6 veckor. Så, nu ska du tillbaka till jobbet, mer än 6 veckor kan man inte vara sjukskriven med den diagnosen, det är därför du fått avslag. Men hela min värld har rasat, jag kan inte sova på nätterna, inte utföra enkla sysslor som att gå till affären och köpa leverpastej (kommer hem en timme senare från affären fem minuter bort, har köpt en kasse full med mat däribland en fjärde flaska ketchup för den hängde kvar i huvudet sedan förra veckans handlarlista, men nån leverpastej finns förstås inte med i kassen), i skallen återupplever jag traumat om och om igen, och minsta minnesskärva som triggas av en doft, en låt på radion, får mig att falla ihop i en hög av tårar och smärta. Ja, jo jag hör vad du säger, jag förstår att det är jobbigt, men det är bra för dig att jobba och koppla bort det där och tänka på annat. Men jag kan ju inte koppla bort, i detta nu när du pratar har mina tankar fastnat vid orden "jag orkar inte, jag orkar inte mer" för det var de sista ord jag sa till min man och nu säger du att jag ska tillbaka till jobbet och intervjua skolpolitikern om klassernas storlek och stå i studion och försöka att inte höra musiken och jag tänker orden igen jag vill inget hellre än tvätta bort orden ur min skalle och kunna gå till jobbet med glädje och ge allt, och jag har ännu ingen aning om att det kommer att ta två år innan jag lärt mig gråta tyst, så tyst, att det inte hörs när jag presenterar nyheterna att det var vår låt strax innan och jag läser den jävla påan om skolbudgeten medan tårarna tyst rullar nerför kinderna och väntar med snörvlande hulkanden till sändningslampan slocknat.

Jag har haft tur. Jag har en mänsklig handläggare på Försäkringskassan, som pekade på att om jag nu mådde så dåligt fortfarande efter åtta, tio, tolv veckor så kanske akut stressreaktion inte var rätt diagnos. Depression kanske? Där finns det stöd för att sjukskrivning kan vara nödvändigt en längre tid.

Redan vid första kontakten frågade jag vad Försäkringskassan kunde hjälpa till med i rehabilteringen för att jag skulle kunna gå tillbaka till jobbet på heltid. Bidra med en slant till terapin hos psykolog, vilket för närvarande kostar mig 750 kronor för 45 minuter? Någon annan rehabverksamhet som kassan finansierar? Nej, nej, sånt gör ju inte vi. Det är arbetsgivaren, företagshälsovården och landstinget som har det ansvaret. Vid varje kontakt, varje ny sjukskrivningsperiod, varje hållpunkt i rehabiliteringskedjan har jag frågat - och vad kan Försäkringskassan göra för min rehabilitering. Och varje gång är svaret, inget, nada, njet, niente, rien, no, nothing at all.

Det Försäkringskassan ska göra är uppmärksamma mina behov, göra rehabiliteringsplan tillsammans med arbetsgivare/Arbetsförmedling och sen avstämningar för att kolla hur det går. Jag kan få rehabiliteringspenning under tiden jag arbetstränar, någon annan vickar på mitt ordinarie jobb och jag kan pröva på att arbeta utan prestationskrav.

Av detta har jag sett intet. Trots att jag nu varit sjukskriven de maximala 364 dagarna, fått beviljat förlängd sjukpenning och närmar mig slutet på de 550 dagarna, har någon gemensam planering inte skett och något avstämningsmöte inte hållits.

Finns det något som hindrar att arbetsgivaren, företagshälsovården och landstinget tar sitt rehabiliteringsansvar innan, utan, oavsett om Försäkringskassan drar in eller betalar ut sjukpenning etc?

Så. Det får räcka för nu. Då har jag ändå inte berört den sjukes raserade ekonomi och allt vad den medför. Eller föreställningarna om att en lång sjukskrivning automatiskt leder till utanförskap och depression och vars bot är att bryta sjukskrivningen. Det får bli en annan dag.

Food for thought

Det är så här livet ser ut.

Jag kämpar för att få ihop riktig mat att ställa på bordet.

Jag kämpar för att sätta ord på vad som händer och hur jag känner.

Rätt ofta hamnar dessa mina strävanden, samtidigt, på tangentbordet.

 

Nu har jag en bloggpostning eller tre att skriva klart. Och ett tangentbord att rengöra.

Men först ger vi oss ut och fångar några solstrålar

 

Edit: receptet på Fuskstroganoff med falukorv bloggat på den andra bloggen
 

SSRI och rastlöshet

Ibland undrar jag om jag är nån sorts magnet för biverkningar. Om jag förläst mig på fass.se. Om jag överdriver och inbillar mig.

Den här gången är jag dock så gott som säker. Den psykomotoriska rastlöshet jag kände av när jag började med NSRI Venlafaxin/Efexor har jag problem med även nu när jag sedan några månader gått över till SSRI Setralin/Zoloft. Jag visste faktiskt inte, eller hade glömt, att Sertralin/Zoloft kunde ge såna problem men nu har jag läst på i fass.se:

"Akatisi/psykomotorisk rastlöshet
Behandling med sertralin har associerats med utveckling av akatisi, som karaktäriseras av en subjektivt obehaglig eller plågsam rastlöshet och behov av att röra sig, ofta i kombination med en oförmåga att sitta eller stå still. Det är mest troligt att detta uppträder inom de första behandlingsveckorna. Hos patienter som utvecklar dessa symtom kan dosökning vara skadlig."

Problem har jag inte hela tiden, långt ifrån, tack och lov. Jag har haft några riktigt obehagliga upplevelser av akatisi/psykomotorisk rastlöshet, såna där jag verkligen känt mig hjälplös, gråtfärdig, med ett okontrollerbart behov att röra på kroppen och en stark känsla av fångenskap, ångest, när jag inte kunnat eller orkat få utlopp för rörelsebehovet.

Den senaste händelse var hemresan från London nu i juli. Resan hem är händelselös sånär som på att jag har oturen att drabbas av en episod av rejäl rastlöshet nästan genast jag tagit på mig säkerhetsbältet. Akatisi, eller psykomotorisk rastlöshet kallas det, och kan orsakas av bland annat den antidepressiva medicin jag äter. Det är obehagligt som fan.

Känslan det framkallar skulle kunna jämföras med att vara jättekissnödig någonstans där det är omöjligt att kissa. Du har redan hållit dig längre än du trodde var möjligt medan du gick på stan/satt på bussen, nu har du äntligen kommit inomhus och kan knappt stå stilla medan du börjar fumla med knappen innan du kommit fram till toadörren. Du är intensivt kissnödig, och kniper så mycket du kan medan du kastar dig på dörrhantaget. Det är låst. Du är så kissnödig att det värker och nu har du ingen aning om hur länge du måste hålla dig. Ungefär så nödigt kan behovet att röra sig kännas när man upplever akatisi/psykomotorisk rastlöshet.

En flygplansstol känns som den absolut värsta platsen hittills att uppleva det på. Det är omöjligt att sitta still om jag inte samtidigt är riktigt upptagen med tankar och rörelser någon annanstans, som att leta och rota i väskan. Det kryper i kroppen, det kliar som av tusen myggbett nånstans djupt under huden, att vippa på foten eller trumma med fingrarna hjälper inte alls, jag måste sträcka ut benen, dra i hop dem, öppna och stänga händerna, sträcka på ryggen, ingenstans i sätet finns plats att röra sig ordentligt, samtidigt är jag så trött av alla intryck och sömnskuld sedan tidigare så jag vill bara lägga igen ögonen och sova bort resan, jag startar datorn, lyssnar på musik så länge det utslitna batteriet orkar, sen är jag utlämnad till rastlösheten i flygkabinen helt och hållet igen. När jag äntligen får kliva ut ur flygplanet är jag nästan gråtfärdig av lättnad.

Andra gånger har jag omöjligt kunnat sova eftersom kroppen inte vill ligga stilla. I timmar har jag bokstavligen vänt och vridit på mig, för trött i huvudet för att orka med något rörelsebehov, för rastlös i kroppen för att kunna vara stilla.

Sen finns det en gråskala som är svårare att avgöra vad som är en oönskad bieffekt, och vad som är en önskad effekt. Meningen med den antidepressiva behandlingen är ju att jag ska få ändan ur vagnen, orka kliva upp ur sängen och göra saker. Men när blir den "energikicken" inte önskvärd, inte möjlig att omsätta i vettig planerad eller improviserad handling och när är den bara en plågsam påminnelse om att jag är för ledsen, trött eller okoncentrerad för att få något gjort?

Svårt är det emellanåt också att skilja på akatisi och ångest. När är det psykomotorisk rastlöshet jag känner som får det att krypa i kroppen och ångesten att växa i bröstet, och när är det ångest först, som sedan gör det svårt att sitta stilla?

Jag känner mig också okunnig om läkemedelsframkallad akatisi. Om jag slutar med tabletterna, hur länge sitter den i? Om jag bestämmer mig för att fortsätta med tabletterna, finns det risk att akatisin blir permanent, så som den kan vara det vid en del andra läkemedel vid psykiska sjukdomar?

Det här vill jag inte riskera att få dras med en längre tid, absolut inte. Som tur är har jag ett läkarbesök inplanerat om några veckor, och då får jag ta upp saken. Jag känner mig ganska säker på att det handlar om akatisi/psykomotorisk rastlöshet. Det finns en annan tänkbar diagnos, som ibland beskrivs väldigt likt - Restless legs syndrom.