En bokmal anfaller

Mirakel

Nej. Man ska nog kanske inte förvänta sig mirakel sju dagar i veckan. Inte heller att få sova tio-tolv timmar per dygn. Å andra sidan är jag ännu lite mindre zombietrött i dag. Så om jag har rimliga förhoppningar kanske jag kan sova 7-8 timmar och må hyfsat?  

Sovit

Som jag har sovit! Det är helt galet faktiskt. Jag somnade nån gång efter halv två. Vaknade halv sju. Somnade om. Vaknade. Somnade om. Klev upp halv tolv.. Inte lika blytungt klubbad som igår.

Fixade lunch. Ett par turer till tvättstugan. Pysslade med handlarlistan. Trött igen. Ställde en väckerklocka innan jag somnade på soffan, och vaknade efter en halvtimme.

Jag har nog sovit mer på den här två dygnen än jag sovit på en hel vecka innan.

Klubbad

Klockan är nio på kvällen och jag bär fortfarande på den där märkliga känslan från i morse. Eller "i morse" var kanske en eufemism. Jag prövar ett nytt läkemedel, och den här gången är det inte den tablettens verkan vi vill åt - utan biverkan. Ett tetracykliskt antidepressesivt läkemedel som alltså används off-label för annat än den är godkänd för. Mer än 1 av 10 som tar Mirtazapin/Remeron får nämligen trötthet som biverkan.

Och herrgud sån trötthet! Jag har ju testat vanliga insomningstabletter som Zopiklon/Imovane och Zolpidem/Stilnoct, och vet hur det känns när effekten sätter in efter ½ till 2½ timmar. De får mig att somna, men inte sova hela natten. Men jag har lättare att somna om när jag vaknar efter 3-5 timmar som är vanligt numera. Så det var väl ungefär vad jag väntade mig. Men icke.

Jag tog tabletten, en låg dos på 15 mg, vid midnatt. Kände tröttheten kryp på efter sådär en timme och somnade medan jag fipplade med ett mobilspel. Vaknade vid sextiden, med känslan att ha legat med öppen mun och snarkat genom en sandstorm i Sahara. Hällde i mig vatten, sköljde munnen och gick och pinkade. Trodde att det var slutsovet, för jag kände att jag fått mer sömn än numera vanligt. Men kroppen kändes tung och jag gick i säng ändå. Och somnade. Vaknade vid niotiden. Katten gick runt och jamade skallen ur led. Stängde sovrumsdörren och somnade om. Vaknade tjugo i ett. Sandpapprigt torr i munnen och blytung i kroppen. Rullade ur sängen och försökte fatta vad klockan var.

Tolv timmar? Har jag sovit i bortåt tolv timmar? Visserligen med kvarts och halvtimmesavbrott, men ändå... bra långt ifrån de 3 till 6 timmar per dygn jag levt med i månader och år...

Sen hade ju varit himla trevligt om jag fått den efterlängtade känslan av utsövdhet, klarhet, lätthet i kroppen man får efter att ha sovit tillräckligt mycket för att återhämta sig. Men den tycks jag få vänta om, om den alls kommer. Den märkliga känslan av att vara lite piggare i skallen, men sjukt trött i kroppen hänger ännu kvar. Och bara det att jag i eftermiddags, efter att ha ätit lunch, somnade på soffan... Jag glädjer mig åt att kroppen får chans att återhämta sig under sömn. Det behövs. Jag prövar några dagar till så får vi se vad som händer!

Plan B

Den där dagen då jag faktiskt inte tar mig iväg till jobbet kommer allt närmare. Det är så det känns. Jag hade hoppats att en lång skön semester skulle skänka vila åt trött skalle, skingra orostankar... Men nej. Bara tanken på att kliva in i jobbvardagen gör mig illamående. Jag försöker övertyga mig att jag överdriver och svartmålar. Att det kommer att gå bra när jag väl är på plats igen. Att gruva inför och älta efter är liksom the story of my life.

Men jag är så jävla sliten! Sönderstressad. Hur mycket skada våren gjort upptäckte jag första veckan på semestern. Då jag tänkte att jag skulle få andas ut tappade jag istället andan av ångest. Jag sover nästan aldrig en hel natt. Jag som nästan aldrig brukar komma ihåg att jag drömmer vaknar nu paniksvettig över att jag försovit mig till jobbet, eller att jag befinner mig i en situation jag inte klarar av på jobbet. Att jag efter fyra veckors semester behöver sömntablett för att över huvud taget kunna somna... det är liksom inte rimligt. Jag brukar vända på dygnet av lust och glädje på semestern. Njuta av svala nätter. Det har inte blivit mycket njutande i år.

Ångestattackerna kommer oftare. Andan i halsen. Stickningar i bröstet. Det behövs inte mycket. Går och handlar en dag när jag egentligen är för trött. Lyckas inte stänga ute omgivningen trots musik i lurarna. En gnällig unge i vagnen intill. En kärring som blockerar vägen i mjölkkylen. Köttfärsen jag skulle köpa är slut och jag orkar inte bestämma vad jag vill ha i stället. Velar i evigheter mellan kycklingfilé och kotletter. Inser att jag inte kommer att orka laga nån av de rätterna och tar en pizza ur frysdisken fast jag inte ens gillar pizza. Vacklar iväg till kassakön och är väldigt nära att tappa fattningen när gubbjäveln före mig i kön och gubbfan bakom mig för ett högljutt flabbigt samtal över mitt huvud.

Hittills har jag inte rammat nån kärring med kundvagnen, skrikit gubbflabbaren i örat eller för den del släppt mjölkpaket och pizza på golvet och gråtstormat ut. Det kommer förmodligen inte att hända heller, det är ju så det funkar med ångestattacker.

Men stresskänsligheten går jävligt dåligt överens med jobbet. Och vetskapen att det inte får brista på jobbet ger den där pressen som gör att jag inte kan sova. Eller fungera som folk när jag är vaken heller. Ond cirkel.

Kanske är sjukskrivning enda sättet att bryta den onda cirkeln. Men tanken på ovissheten i om jag får sjukskrivningen godkänd av försäkringskassan gör mig kallsvettig. Och redan efter 90 dagar ska jag min arbetsförmåga prövas mot alla jobb på arbetsplatsen. Och om det efter 180 dagar inte bedöms troligt att jag inom ett år är tilbaka i jobb på heltid prövas arbetsförmågan mot hela arbetsmarknaden... Fy fan vad det skrämmer mig. Förra gången skyndade jag mig tillbaka till jobbet, livrädd att bli utan inkomst. Kämpade för att orka jobba mer och mer. Bet mig fast vid 75% så snart det gick. Och när sjukpenningdagarna tog slut gick jag upp till heltid utan att ens försöka få komma tillbaka till deltidssjukskrivning efter  efter utförsäkringen.

Så här i efterhand ser ju jag att det är därför jag mår så jävla skit idag. Och har mått skit i åratal. Men om försäkringskassan ser det på samma sätt vete fan. De kanske tycker att jag ska byta jobb till nåt mindre krävande. Men det är ju förstås inte bara jobbet. Det är ju livet också.

Min målsättning är att gå till jobbet när semestern är slut. Att pröva om det ändå inte bara är grundlöst gruvande. Att ge jobbandet en ärlig chans. Ifrågasätta oron. Men inte dum-bita-ihop in absurdum. Så idag har jag tagit ett första steg mot en Plan B - ringt vårdcentralen och bokat en telefontid med läkaren om några veckor. Låta henne göra en bedömning av situationen istället för att behålla alla tankarna inom mig själv och vela för och emot i evighet. Det känns otroligt skönt.

Tack

Jag trodde knappt mina ögon när jag försökte förstå siffrorna på skärmen. 10:38. Jag har alltså sovit hela natten. I ett svep. Och vaknar utan panik eller gråt.
Som jag behövde det!
Tack, sömngudar och pillerfabrikanter!

Morfeus

Som jag längtar efter sömnen. Den helande, vederkvickande, sömnen.

Jag minns inte när jag sov en hel natt senast.

Jag somnar. Vaknar tre timmar senare. Går upp och pinkar, dricker lite. Vänder och vrider på mig och kudden och täcket. I bästa fall somnar jag om och får några timmar till. I sämsta fall somnar jag om en kvart innan väckarklockan ringer.

Jag har insett att så här kan det inte fortsätta. Det blir för få timmar sömn. Vilket skadar immunsystem och kroppens reparationsförmåga. Så jag insomningstabletter då och då,

Det är en bitterljuv upplevelse.

Först märker jag att de där tankarna som virvlar omkring "jag borde", "jag hann inte" "ska jag göra i morgon" "fan att han" "orkar inte" och "tog jag verkligen insulinet" "har jag ens ätit nån middag?"

de tankarna löses upp till mjuka moln

långsamt långsamt spelar det inte längre kniven på strupen roll hur det egentligen var med det där viktiga

kroppen blir tung och trög och vill inte hänga med mig när jag ändå försöker fixa till det där sista innan jag har ro att sova, starta diskmaskinen, ge katten mat.

sen släpper jag äntligen taget och låter mig omfamnas av Morpheus

Men han låter mig inte sova ostörd. Priset blir drömmarna.

Ibland vaknar jag med ett ryck och rusar upp ur sängen och är helt övertygad att jag försovit mig. Tröttdrogad vacklar jag längs väggen till toan innan jag fattar att allt är en dröm och jag har bara sovit tre timmar. Men jag kan åtminstone somna om.

Ibland återupplever jag förlusten så verkligt att jag vaknar mitt i storgråten.

Ibland lämnar Morpheus mig i fred och jag får tung tung sömn. Sömn som är så tung att jag inte blir funktionellt duglig människa förrän på eftermiddagen

Nu är klockan över tre, den där tabletten som skulle knockat ut mig för två timmar sen har i alla fall försatt mig i slowmotion.

Att jag behöver sömntabletter för att kunna sova till och med på semestern är bara för sorgligt

Den här natten önskar mig en träff med pappa sömnguden Hypnos istället för sonen med drömmarna.

Sov gott.

dröm inte alls

 

Frisk

På måndag tar jag klivet upp till 100% arbete. Fem dagar i veckan. För första gången sedan juni 2008. Jobba hela dagar. Försöka få hemmet att fungera med veckoplanering, matsedel, inköp, matlagning, disk, tvätt, städning, hantera ångest, stress, stimulikänslighet, sorg, sömnsvårigheter och frustration. Klämma in lite motion där också.

Ärligt talat fattar jag inte hur det ska gå.

Men på något sätt måste det gå. För nu är sjukpenningdagarna oåterkallerligen slut. Längre än så här kan man inte vara sjuk.

Happ.

Så då är jag frisk nu då.

Kan nån vara snäll och meddela min hjärna, för den har inte fattat detta.

Fyra dagar har jag varit ledig nu. De två sista sjukdagarna, och så helgen. Sista chansen att ta några rejäla sovmornar. Och så vaknar jag i svinottan. Alla fyra dagarna.

Jamen va fan! Här käkar jag antidepressiva tabletter som får andra att sova som klubbade sälar i tio, tolv timmar. Och jag bara, näommanskulleklivauppnu efter fem timmars sömn.

Bra uppladdning inför första hela jobbarveckan :/

Än hit, än dit

Livet känns nu just väldigt mycket som att tolka med kälke. Inga stadiga skaklar, ingen rejäl sele som fördelar kraften, utan kälken slänger och kastar och rycker i repen som är fästa i gudvetvad där framme bortom snön som yr. Inga tömmar att styra med, inte ens nåt att reglera farten med, än sträcks repen ut i motlut och motvind och kälken kommer på efterkälken, än rutchar kälken raskt i utförslöpan, så raskt att kälken närapå kör in i arslet på den framförvarande flyende.

Osammanhängande blir min dag, splittrad blir min tanke, opublicerad min bloggpost.

Det är inte bara illa just nu, det finns ljuspunkter och framsteg, men det finns också oro och rastlöshet. Somliga dygn sover jag tolv timmar, andra får jag knappt en blund i ögonen.

Jag läser era kommentarer, värms och rörs, men förmår inte skriva nåt vettigt tillbaka.

Det är gott att veta att jag inte är ensam, jag uppskattar era kommentarer mycket

Ur led är tiden i C901

Människans makt är stor men inte utan gräns. Vi må vara på väg att föröda den jord vi lever på, men himlakroppars läge rår vi inte på. Solen går upp och dagen begynner när big bang och Universums utveckling så bestämt. Kloka, uppfinningsrika människor låter sig inte nöja med det. En enkel liten vridning på visarna, några snabba knapptryckningar och natt blir till dag.

Smarta ingenjörer lyckas till och med bygga in vridningar och tryckningar i hushållets maskinpark. Precis när klockan ska gå från 02:59 till 03:00 händer det. En aning av darrning i displayens kristaller. 02:00.

Två dvd-spelare och fem tv-apparater. Check. Analoga väckarklockan får vridas för hand. Mikron med all sin högteknologiska packning av tillagningsprogram som kombinerar mikrovågor, grill och konventionell ugn med inställningar för vikt och timer saknar ändå förståelse för begrepp som sommartid och måste ljudligt pipande ledas in i rätt tidszon. Laptopen av samma årgång är betydligt smartare. Lenovos tekniska arkitekter har ställt in en automatisk synkronisering mot time.windows.com, håller förstås reda på att GMT+1 byter från sommartid till normaltid sista söndagen i oktober. Förvalt finns också möjligheten att datorn påminner sin knapptryckare om tidsomställningen en vecka i förväg. Den som finner sådan påminnelse beskäftigt onödig kan välja bort den.

Husets nyaste apparat, jobbmobilen Sony Ericson C901, lyckas vara både smart och dum som ett spån. Valet Automatisk tidszon placerar mig på GMT vid Londonresan och byter tillbaka så snart jag slår på telefonen på Arlanda. Jättesmart. Funktionen går förstås att välja bort för den som vill knappa själv. Självklart vet också ingenjörerna på Sony Ericson när sommartid börjar och slutar i EU-länderna.

Sen blir telefonen för smart för sitt eget bästa. Samtidigt med justeringen till sommar/normaltid justeras kalenderposterna.

Denna funktion måste ha kommit till en fredag eftermiddag, i de sista syrefattiga minuterna på mötet där utvecklare, programmerare och marknadsförare spånar idéer, utvecklar innovationerna som ska säkra greppet om mobilmarknaden.

- Finns det inget nytt vi kan göra med klockan, tidsinställningarna, tidszonerna?

- Ja just det! Känns det inte lite gammalt att bara byta till sommartid och tillbaka bara sådär? Jag vill ha mer bells and whistles!

- Ja visst! Nu när folk reser och far, är uppkopplade jämt, och synkar jobbmöten med ungarnas träning då räcker det ju inte att bara ställa om klockan.

- Att vi inte tänkt på det förut!? Det är klart att vi måste se till att folk kommer till sina möten i tid!

- Jag programmerar in en automatisk justering!

- Så jävla bra, det här skulle Nokia-nissarna aldrig kommit på!

- Behöver vi komplettera Hjälp-funktionen och Instruktionsboken?

- Nä fan, nu väntar virren på After work

Och i morse, denna första vardag i normaltid, satt samma gäng i samma mötesrum och undrade var fan alla andra var.

Det har jag svaret på. De satt hemma och ändrade vartenda förbannade möte tillbaka till den verkliga tiden som råder utanför mobilsnillenas värld.

Paus

Saker kommer i vägen. Som det har en tendens att göra hela tiden. Det stora snacket om hur fan vi ska hantera att leva ihop har skjutits upp. Först var det det självmordet framför webbkameran, och alla känslor, frågor och diskussioner det väckte. Sen var det tröttheten, jobbet, så kidsen som skulle fira årsdag, nånstans skulle det klämmas in matlagning och disk. Mer jobb. Oro och planering för utförsäkringen och hur jag skulle kunna gå upp till heltid innan. Gärna sömn också. Om det inte är för mycket begärt. Och så fick jag kramp i ena skuldran. Och mens.

 

Denna dag tänker jag tillbringa i sängen, eller inte längre än tjugo meter ifrån den.

 

Föda av enklaste sort - ett paket bacon och en burk vita bönor - och lättsmält tv-underhållning utan krav eller löften om insikter eller känslostormar.

 

Kunskapskanalen. Tage Danielssons Harrisburgmonolog. Utan tvivel är man inte riktigt klok. Universums undergång - the Big Crunch eller the Big Chill? Genialiteter kan man låta sig fascineras av utan att nån väntar sig att man ska förstå.

 

Nu blir det högtidsstund. Tre knäppa britter gör tv-show om bilar. Om B I L A R. Och jag älskar det. Go figure

 

Kvällens program på kanal 9 kl 19.55-21.00

 

"Brittisk motorserie från 2009. Top Gear. James gör ett förhållandevis förnuftigt test av nya Fiesta, där färden delvis går genom ett shoppingcenter. Richard provar en tysk lättviktare på banan. Boris Johnson gästar och Jeremy och James kollar in kommunistiska bilar."

 

Så långt ifrån PK/KO/MHF/Sverker-förnuftiga test man kan komma. En Fiesta genom ett shoppingcenter? Det förstår ju vem som helst att man måste älska sån galenskap.

 

Gå och slå på tvn nu!

 

Edit efter showen: Det förhållandevis förnuftiga nybilstestet innehöll upplysningar som Det är klart att Fiestan är lätt att parkera - den har både fönster och en ratt. Det är synd att baksätet inte går att fälla så ytan blir helt platt, men skuffen är rätt rymlig, det ryms ett zebrahuvud om man lägger det med nacken först - bra att veta om man är maffiaboss. Bra att vet no 2: Fiestan ryms ledigt på brittiska marinens landsättningsfarkost, men det ryms bara två magasin till automatvapnet i handskfacket.

 

Shoppingcentret då? Jo det är klart att vi behöver veta hur den nya bilen funkar i nödsituationer, alltså räcker det inte att köra så snabbt som möjligt på bilbanan. Tänk om du blir jagad av skurkar - sånt händer - in i ett shoppingscenter - sånt händer - nu händer det! Och medan James rattar förbi rulltrappan och runt en palm i kruka tar den svarta Corvetten med sig möblemanget till Costas café.

 

"The baddie has done the classical error - too much power! I've got 120 horsepower. You don't want any more than that on marble"

 

Det är så jävla elegant att jag blir alldeles lycklig. Stora tv-personligheter, smart och nördigt manus och kvick dialog, och alldeles riktiga viktiga saker testas och redovisas på ett fantastiskt sätt långt ifrån resväskor och rattmuffar. Vem tusan bryr sig om test av bagageutrymme med standardväskor när du ska klämma in ett par ikeakassar med julklappar och en julgran i kartong?