En bokmal anfaller

Lättnad

Vita kuvert på hallmattan brukar sällan innebära något gott. Fast den här gången är annorlunda. Kuvertet döljer ingen räkning, påminnelse eller kallelse till tandläkare. Bara goda nyheter.

Ansökan om bistånd beviljas. Beslutet gäller tills vidare.

Ett ton sprängsten rasar ner från mina axlar. En lång lättnadens suck.

Pressat

Jag balanserar på gänsen av min ork och förmåga. Sömnen är åt helvete. För lite eftersom den satans rastlösheten kryper i min korpp. För störd eftersom kattfan jamar jävel natt som dag. Stressnivån är hög eftersom vi väntar på besked bland annat om hjälp hemma. Återhämtningen dålig eftersom dotter och jag är osynkade som fan och jag tvingas vara stilla, hålla käften, inte ställa krav när energin äntligen finns respektive försöker fungera när jag behöver vila.

I går skulle vi baka bullar. Som vanligt drog det ut på tiden innan vi kom igång. Gråtttack. Matlagning. Akut utryckning till macken för att köpa smör. Kissehjärna. Akut illamående. Började baka sent. Även med mina mått mätt. Bullarna var gräddade halv tre. Väckarklockan står på halv sju. Jippie. När jag kommer i säng är jag så trött att tårarna bara rinner. Men somnar jag? Naturligtvis inte. Klockan hinner passera fem innan jag äntligen domnar bort.

Dagen efter känns verkligen dagen efter. Inte bästa läget när man ska vara redaktör. Hinna bläddra igenom tidningar, TT, mejl, kolla schema och dagsplanering, vaska fram bästa idéerna och coacha reportarna om vinkel, välja intervjupersoner, plats att intervjua, hur göra nåt annorlunda på en gammal företeelse, när bestämma att lägga ner ett jobb som visar sig bli slätstruket, ska vi kasta oss på tipset, det är ju jätteintressant om vi får det bekräftat, nej, tyvärr jag har inte hunnit lyssna på ditt inslag, hinner hon få loss den här grejen till 15.30? Nej vi byter plats på inslagen, åh, det här låter jättebra, kul idé att klippa ihop så, äsch fan nu bloggar intervjupersonen om intervjun då kan vi inte spara grejen till helgen.

Mitt i allt ska jag klämma in ett besök hos psykologen, och en lunch. Till psykologen kommer jag några minuter sent och har två månaders händelser, tankar, känslor, insikter att berätta om. Får en och annan ny tanke att vända och vrida på. Fullproppad i hjärnan beger jag mig mot hamburgerstället. Att åka hem och orka vara social är inte att tänka på. Hinner bara parkera utanför max innan jag inser att det inte ligger några betalkort i min ficka. Inga kontanter i bilen. Fans jävla fan. Hungrig och övertrött har jag hamburgaren tio meter bort men utom räckhåll. Tanken på att köra genom hela stan och tillbaka igen gör mig matt. Men det är utsikterna att behöva svara på tilltal när jag sticker näsan på jobbet för att hämta kortfodralet som får tårarna att rinna. Jag är sårbar, hudlös, efter psykologbesöket och vill bara vara i fred innan jag måste pressa in mig i redaktörsformen och dra på mig masken igen.

Pressad, sa Bill. Pressad är ordet, sa Bull. Själv bara grät jag.

Lever? Ja tack!

Mat är mer än bukfylla för mig. Mat är mer än näring, fibrer, hälsa, blodsockernivå. Mat är att jobba ihop, att ta sig tid att snacka. Mat är minnen och nostalgi. Mat är sinnligt och känslosamt. Mat är njutning och längtan, men också krav, stress och besvikelse.

Gårdagens middag var enbart positiv. Dottern hade önskas leversås med ris och lingonsylt. Men trots att jag letade i tre affärer hittade jag ingen fryst färdigmalen lever. Jag bestämde mig, under viss protest, för att laga maten ändå. Färsk ungnötslever, putsa, kladdigt, mala i kvarn. Det var ju inte alls så bökigt som jag trodde! När jag väl stod där med levern på skärbrädan kom jag att tänka på en gammal favorit - leverbiff. Så jag delade upp levern och lagade båda rätterna. Så bra beslut. Det var en investering i tid som gav god utdelning. Väldigt god. Leenden på läpparna. Mätta magar. En utflykt i nostalgia-land. Åtminstone fyra portioner lunchmat.

Pröva själv!

Leversås - älskade skolmat

Leverbiff på pappas vis

Håller andan

Det har gått två år, och jag har fortfarande svårt att klara vardagslivet. Att planera en matsedel, veckohandla - och sen fixa att laga till den maten, komma ihåg att packa och äta lunchlåda, diska och plocka undan, inte bryta ihop av trötthet eller bråka med ungen för att tålamodet tog slut, för säg fyra år sen. Att vara effektiv, kreativ, smidig och stabil på jobbet. Att dessutom klämma in tre träningspass i veckan. Ja, och så sova gott på natten.

Snart är höstmörkret här på allvar. Och jag håller på att krypa ur skinnet. Jag misstänker att det är antidepptabletterna. Och mycket få av de faktorer och förberedelser som kan fördröja, mildra, vinterdepressionen finns på plats. Därtill nödvändigheten att gå upp till heltid i höst om jag inte ska behöva sätta mig hos arbetsförmedlingen i december. Glömde jag nåt? Jo, en ansträngd ekonomi, utan buffert whatsoever men med en kvarskatt på 4.500 spänn. Altihopa stressar mig till bristningsgränsen. Och jag fungerar ännu sämre.

Jag klarar inte det här. Och fan så svårt jag har att förmå mig att säga det. Att erkänna det för mig själv är värst. När jag väl gjort det är det svårt att blunda igen. Det är uppenbart att jag behöver en ivlina. Be om hjälp. Om det är svårt att erkänna att jag inte räcker till, att inse min ofullkomlighet och vilka problem mina tillkortakommanden ställer till är det inget mot svårigheterna att lyfta en telefonlur och be om hjälp. Jag kunde lika gärna stå inför att ställa mig naken på ett januarikallt torg och be random förbipasserande, respekterade kollegor och kära vänner kasta isbollar på mig.

Att be om hjälp där jag en gång blivit nekad hjälp, där mitt behov av hjälp ifrågasattes och viftades undan, och där mina svårigheter att be om hjälp ignorerades kändes helt omöjligt. Gå tillbaka dit?! Hur mycket skulle jag behöva vända ut på mig, mina oförmågor och tillkortakommanden innan nån skulle tro mig?

Men jag har gjort det.

Det fanns förstås bara ett enda skäl som skulle få mig dithän. Dottern. De senaste veckorna har det rört på sig djupt djupt nere bland mörka minnen och bakom stängda dörrar. Tillräckligt fick jag veta för att inse att jag inte kan utsätta dottern för ännu en vinter av sorg, depp och isolering utan stöd.

Så vi åkte ner på socialkontoret och bad att få träffa någon.

Naturligtvis försökte receptionsfolket omedelbart få mig att ringa istället. Nej tack, jag föredrar att träffa någon öga mot öga. En mycket besvärlig klient, stämplades jag som, men fick tid med nån sorts slussperson vars jobb det var att ta reda på vilken sorts insats jag sökte och sedan skyffla mig till rätt kö på rätt enhet.

Den här processen omfattade förra gången fyra telefonsamtal, och sedan en väntan på närmare två månader för att över huvud taget få en handläggare att avtala tid med för att kunna göra en ansökan om insatsen. Handläggare fick jag inte förrän jag ringt enhetens chef och klagat min nöd.

Nu gick det på en vecka. På måndagen träffade vi slussmänniskan, dagen efter (!) ringde handläggaren upp, och på måndag kommer hon på hembesök (!).

Jag vågar knappt andas.

Jag hoppas så intensivt att vi får hjälp med boendestöd. En stor stor tyngd skulle lyftas från mina axlar.

Men tänk om vi får nej?

Att sakna. Att älska. Att längta.

Bakom mig bullrar stora tvättmaskinen igång centrifugeringen. Ljudmattan från tvättmaskinerna, torkskåpet och torktumlaren är nu så tung att maskinbullret ligger som en blyhjälm kring mitt huvud. Värmen och fukten vägrar lämna tvättstugan genom det öppna fönstret. På bänken och på mangeln växer högarna med rena, torra, vikta mattor, kläder, sängkläder och handdukar.

Från trådkorgen plockar jag upp ännu en badhanduk, fattar i hörnen och skakar ut. Lägger kortsida mot kortsida och låter handduken landa på bänken. Stryker med handen över badhandduken för att släta ut ett veck och får en spark i magen som tar andan ur mig.

På en bråkdels sekund rämnar glasväggen mellan nu och då. Värmen och fukten hänger i ett badrum. Handduken landar på en duschvåt kropp. Mina händer känner kroppens alla kurvor, njuter av den intima kännedomens makt.

Efter en bråkdels sekund landar glasväggens tusentals duralexskärvor som tårar. Bränner bakom mina ögonlock, rinner i en strid ström nerför mina kinder. Klumpen i halsen brister till snyftningar djupt ner i strupen. Magen värker av minnessparken, jag kan inte stå upprätt, smärtan får mig att krypa ihop och knäna mjuknar.

Jag slits uti. Handduken lämnar känslan av en älskad, åtrådd, välbekant kropp i mina händer. Handduken ligger tom och platt på en bänk i en tvättstuga i ett hus där jag bor utan dig.

Du fattas mig.

I mina händer bor minnet av din kropp. Jag känner din nackes kurva. Mina läppar har en egen grop vid ditt nyckelben. Jag vet var du är kittlig, jag vet hur jag får skrattet att tystna i åtrå. Din hud. Dina läppar. Dina ögon.

Mitt hjärta går i bitar om och om igen vid tanken på att din kropp har gått förlorad. Det övergår mitt förstånd hur du kunde känna dig så värdelös att du kastade bort ditt liv, din kropp, dina tankar, dina minnen, dina drömmar, din lust och längtan tillsammans med ångest, smärta och förtvivlan.

 

Ibland tänker jag att jag kan fan inte vara så ytlig, så fåfäng, så... knäpp att jag sörjer hans kropp. Det verkar ju galet, som att jag reducerar en livspartner, en älskad människa, min dotters far, till i bästa fall en axel att gråta mot eller i värsta fall ett sexobjekt.

Men så är det. Också. Förstås saknar jag hans ord och tankar och psyke och allt det som gör en människa hel. Men vi var ju faktiskt på väg isär. Vi hade grälat och sårat och slitit på varandra i år. Det är oerhört sorgligt, men jag har svårt att minnas hans röst, hans ord, i ett kärleksfullt sammanhang. Innan allt gick åt helvete ordentligt. Men av nån anledning minns jag hans kropp med kärlek.

Jag saknar hans kropp. Jag saknar att älska honom. Jag saknar att dra handen genom hans hår, att lägga handen på hans höft, att kyssa hans duschvåta hud. Jag saknar att beröra med kärlek, lust.

 

En text jag läste satte ord på min saknad. Och öppnade mina ögon för ännu ett perspektiv.

Jag saknar honom.

Jag saknar att älska honom.

Jag saknar att älska någon.

Och jag saknar att vara jag som älskar.

Mitt älskande, kärleksfulla, längtansfyllda jag.

 

Läs Anjos Jag saknar mig

Sorg med förhinder

Det händer att jag glömmer att det liv jag lever är någon annans värsta mardröm. Att en glimt av hur jag mår och hur mitt liv fungerar kan få någon annan att blekna vid blotta tanken på att gå igenom något liknande själv.

Lugn. Det kommer du inte att göra. Det jag går igenom är inte bara sorg, utan också depression, eller snarare utmattningsdepression. Depressionen gör att sorgearbetet drar ut på tiden, blir svårare. Den depressiva tendensen gör att jag får svårare att hantera skuldkänslorna till exempel, svårare att hantera vardagen med krav på initiativförmåga och uthållighet, svårare att våga se framåt med optimism. Annars är nog min sorg som andras, i den mån sorg nånsin är sig lik från en människa till en annan.

Nästan alla människor tvingas någon gång i livet gå igenom sorg i dödens skugga. Man förlorar en älskad farfar som går bort efter ett långt och rikt liv. En mor som alltid fanns där tvingas slåss mot outhärdlig smärta och ångest innan döden kommer som en befriare. Bästa vännen man kunde prata om allt med slungas iväg från livet en vanlig dag på väg till jobbet. Och ibland söker döden upp den som inte orkar leva.

Det enda vi säkert vet om livet är att vi alla ska dö. Ändå tycks vi så märkligt oförberedda och okunniga om döden och sorgen. Att sorg är så väldigt väldigt mycket mer än att vara ledsen och sakna. Visste du till exempel att det är vanligt att en människa i kris blir ljudkänslig? Blir trött, irriterad, får ont i huvudet av surret och ringande telefoner i kontorslandskapet, tappar tålamodet med lekande stojande barn och finner bussens muller och t-banans skrikande outhärdligt i slutet på en lång dag.

Vi är tusentals och åter tusentals som lever i sorg. Nychockade och omtumlade. Djupt bedrövande som just insett förlustens iskalla definitiva oåterkallerlighet. Förbannade förorättade ifrågasättande. Grubblande undrande som vänder och vrider och är beredd att sälja sin mor för en timme till med sin älskade. Osäkert nyfikna som prövar sina vingar och sträcker sig ut mot ett nytt sätt att leva, vara, tänka och känna. Sorgen, krisen, är på många sätt universell, allmänmänsklig. Vi som känner sorgen känner också igen sorgefolket som vore vi ett hemligt brödraskap med en särskild handskakning. En blick, några ord, ett tonfall, en hand på axeln, ett litet tecken som förmedlar - du är inte ensam, jag vet vad du går igenom.

Det händer också att jag glömmer att min sorg är unik, att mina, våra omständigheter är ovanliga. Att exeptionellt många faktorer bidragit till att sorgeeländet är som ett gränslöst bottenlöst träsk. Det är klart att varje sorg är unik, men jag menar att risken att någon annan ska gå igenom sin sorg på samma sätt vi gör är nog minimal.

Jag är väldigt öppen och personlig i bloggen, jag vränger ut och in på känslor som saknad, vrede, skuld. Därmed gissar jag att en läsare kan förledas att tro att jag berättar allt, eller nästan allt. Det gör jag inte. Långt ifrån.

Bloggen är för mig ett sätt att skriva av mig, få utlopp för känslor, sätta ord på tankarna och reda ut härvor. Därför blir det förstås mycket elände i bloggen, medan mycket av det goda i livet inte syns här. Å andra sidan är det mycket elände jag inte skriver alls om, eller bara anspelar på mellan raderna, för att inte lämna ut nära och kära. Jag skriver till exempel om min frustration och min känsla av otillräcklighet som morsa - men jag skriver inte hur dottern upplever det, och sällan några detaljer om vad som händer i hennes liv. Jag antar att det gör att det är svårt att förstå mina reaktioner när man inte vet vad jag reagerar på.

Yttre händelser, andra personer och institutioner har också bidragit till att skapa den situation vi lever med. Efter en vinters grubbel och vånda hade M och jag kommit fram till att skiljas. Vi var överens, han var till och med drivande, men ändå blev det de sista veckorna allt klarare att han hade stora problem att se hur han skulle klara livet på egen hand. Jag höll på att gå sönder av oro redan innan. Att se honom tappa greppet om verkligheten, bli paranoid, var fruktansvärt. Jag förstod inte vad som hände. Orkade inte, ville inte, förstå. Förstod definitivt inte hur farligt det var, hur snabbt det gick.

När M tog sitt liv, en vecka efter jag flyttat ut, var det semestertid, inga kristeam syntes till, ingen hörde av sig från avdelningen eller mottagningen där M hade vårdats, det var skoluppehåll och inget skyddsnät fanns där heller vare sig då eller senare, det var sommarstängt på ungdomshälsan, psykologen på vårdcentralen var sjukskriven. Det var verkligen ingen från välfärdssverige som undrade hur det gick för oss när vår pappa/exmake tog livet av sig. Det hade förmodligen varit mycket lättare att be om hjälp när vi inte fick ens vardagliga saker som mat och sömn att fungera om vi hade haft en upparbetad kontakt sedan de första timmarna, dagarna, veckorna.

Vi levde i chock. Han hoppade från bron, han försvann i älven, hans kropp återfanns inte förrän en vecka senare. Och vi levde bland flyttkartonger och ingenting fungerade. Herregud, vi kom "hem" till mörker, ingen lampa tändes när vi tryckte på knappen och ingenstans hade vi att hänga vår jacka. I veckor blev baden-baden-stolen i vardagsrummet min plats, där satt jag med datorn och skrev listor på alla jävla telefonsamtal som skulle ringas till begravningsbyrå, försäkringsbolag, rättsläkare, skattemyndighet och gud vet vad, där domnade jag bort i orolig sömn när tröttheten tog överhanden. Jag klarade inte av att lägga mig i sängen, släcka lampan och vänta på att sömnen skulle komma. Samtidigt förväntades dottern klara hela dagar med en ny klass på gymnasiet, upprop och namnlekar, berätta om ditt sommarlov. Vad fan skulle hon säga? Jo förra helgen begravde jag min farsa. Knappast. Svenskaläraren, som jag pratat med och bad ta det varligt, valde ut två texter för eleverna att jobba med. Den ena handlade om döden och den andra om psykisk sjukdom. "Man måste ju bearbeta det som hänt". Under tiden väntade jag på besked om jag över huvud taget skulle få någon sjukpenning, tvingades ringa hyresvärd och elbolag och be att få skjuta upp räkningarna, tvingades låna av morsan för att kunna handla mat. Ja herregud, början på vår sorgeperiod hade sannerligen kunnat vara enklare.

Och då ska man förstås ha i minnet att vi var i dåligt skick redan innan självmordet. Ett äktenskap på upphällningen sliter förstås både på hela familjen. För mig har sorgearbetet dessutom lagts till en bakgrund av fysisk och psykisk ohälsa. Jag har under en rad år levt alldeles galet, livnärt mig på adrenalin och nikotin, hoppat över måltider och tryckt i mig snabba kalorier istället, aldrig tillåtit mig att vara nöjd utan ständigt sträva efter mer, bättre, bekräftelse, alltid snar att slå mig själv i skallen med alla fel jag gjort och alltid bekymrad över allt som skulle kunna gå fel. Högt blodtryck, magkatarr, höga blodfetter, diabetes... raka spåret mot hjärtinfarkt om jag inte lägger om mitt sätt att leva. Lägg därtill återkommande säsongsbundna depressioner. Att vintrarna innebär en enorm trötthet, störd dygnsrytm, svårigheter med initiativförmåga och kreativitet, att brottas med dålig självkänsla, brist på framtidshopp etc hade jag lärt mig att acceptera. Så är det bara. Det är tufft som fan, och sen går det över. Till nästa höst. Några vintrar klarade jag riktigt bra, särskilt sedan jag tog itu med mitt liv i stort. Lärde mig stresshantering, började motionera, tog itu med kosten, började till och med äta frukost. Men när äktenskapet slets i bitar orkade jag inte, depressionen blev värre, jag drev mig hårdare, stressen ökade och jag var på god väg mot en utmattningsdepression redan då.

I samband med självmordet och alla motgångar i sorgearbetet var en svårbemästrad depression ett faktum. Mer än en vinterdepression. Vissa kännetecken, symptom, som tyder på utmattningsdepression snarare än en "vanlig" depression.

Så, du som läser den här bloggen och tänker "jävlar, sitter sorgen i så länge, är den så svår att leva med?" ska veta att, ja, i kombination med en massa annat kan det vara så här jävligt. Men vanligtvis är sorgens ansikte inte fullt så grymt.

Jag skriver inte det här för att fiska efter sympati, det är inte synd om mig, och jag avskyr medlidande. Men en kommentar till posten Två år utan dig fick mig att fundera över vilken bild av sorgen jag förmedlar genom den här bloggen. Det har jag, skam till sägandes, inte funderat över innan. Eller jo, jag har ju valt att skriva på en öppen blogg istället för en låst/lösenordsskyddad eller för skrivbordslådan. Jag tänkte att sorg berör oss alla, pratas alldeles för lite om, och jag vill berätta om mitt liv i sorg på ett osminkat sätt. Fast jag inser nu att jag vilseleder om jag inte talar om att sorgen inte bara är sorg, utan också en depression, en rad olyckliga omständigheter, otur, saker vi ställt till själva och allt möjligt som är mitt liv.

Tids nog, en vacker dag, eller möjligen en sval regnig dag, kommer det här inte längre att vara en blogg om sorg och elände. En dag är skratten fler än tårarna. En dag har jag tagit mig igenom eländet och kan blicka framåt. Det är jag iallafall säker på.

Mil efter mil efter mil

Aldrig har det kostat mig så mycket pengar att ha bil som nu. Bensinpriset ligger i skrivande stund på 13 kronor och 47 öre per liter. Inte rekordhögt, vi hade faktiskt över 14 spänn litern för ett  par år sedan. Räkningarna från macken håller ändå på att knäcka mig. Var och varannan månad är fakturan från bensinbolaget på sådär 1600 kronor.

Visst finns där en och annan flaska läsk, några frukostfrallor och några snusdosor till svärynglet. Och så nån biltvätt förstås.

Men mest är det faktiskt bensin. Så hur mycket kör jag då? Vart? När? Kanske ta cykeln nån gång?

Så jag ställde trippmätaren.

Okej. 35 mil. På en vecka.

Jag har 3,5 kilometer till jobbet. 1 kilometer till stormarknaden.

Kollade trippmätaren igen i går kväll. Nu har det gått två veckor. 60 mil.

Det är fortfarande 3,5 kilometer till jobbet.

Men dottern har sin andrahandslägenhet i andra änden av stan.

En del skjutsande, hämtande, ärenden tillsammans blir det ju.

Graven finns också i andra änden av stan.

Men fan vet om inte flest mil är alla dessa bilturer bara för att få tänka, prata, gråta, komma bort.

Jag har skrivit om det otaliga gånger, på många olika ställen: i bloggen, hos Sorgfågel, Nattens bibliotek.

Pratbilen, gråtbilen, är en trygghet, en fredad zon och ett flyktmedel. Jag vet inte vad jag skulle ta mig till utan den. Men satan så dyrt det är att använda den så. Och förutom alla dessa bensinräkningar behöver jag nu fyra nya sommardäck.

Död och förintelse

Det så lätt att ha principer. Man ska vara en god människa, behandla andra som man själv vill bli behandlad, välja ekologiskt och rättvisemärkt i affären. Jag tror inte på att slåss om nationsgränser och oljetillgångar, jag tycker inte att en stat ska ha rätt att döda en annan människa för att den människan har begått mord, jag anser att människosläktet har ett ansvar för att inte utrota djur- och växtliv. Finns det i affären inte bananer som är märkta både Krav och Rättvisemärkt så köper jag dem inte. Inga människor ska bli sjuka för att jag blir sugen på bananmilkshake. Ingen regnskog ska skövlas för att jag ska få bananpaj. Principer. Såna är ju bra att ha. Bättre kanske om man kan leva enligt dem.

Men så kommer det till ens eget liv, ens familj ens hem. Vad gjorde jag då, när kräken invaderade mitt hem?

Lät Inspectera placera ut några fällor, med doftämne och klister, ofarliga för djur, natur och människor - utom just för kryp som kryper längs golvlisten och fastnar i fällan? Nädå. Skrämma bort krypen med olja av röd ceder? Lägg av. Den mjuka ekologiskt hållbara linjen tror jag inte ett dugg på. Inte när det gäller mitt hem. Inget förbarmande har jag, nu ska de kräken döden dö.

Det är väl inte så att nån sörjer att några nattsmygar eller svartmyror går ur tiden, de är ju förstås inte utrotningshotade. Men giftet ligger kvar längs golvlisterna och verkar i fem veckor. Vad händer med giftet, vart tar det vägen, ut i luften, ner i vattendragen med skurvattnet? Är giftverkan helt borta efter fem veckor?

Produkten har handelsnamnet K-Othrine SC25 och det aktiva ämnet heter deltametrin.

Mycket giftigt för vattenlevande organismer, kan orsaka skadliga långtidseffekter i vattenmiljön.

Giftigt vid förtäring och inandning

Deltametrin (deltamethrine, dekametrin, decamethrine) används alltså för att skydda hus och hem mot krypande insekter som myror och silverfisk (finns till exempel i Myrr), men det används också inom jordbruk, skogsbruk, trädgård, i fästinghalsband för hundar, man skyddade stormfällt timmer efter Gudrun, man har testat den i försök att utrota signalkräftan, och i malariaområden sover man under myggnät behandlade med giftet. Enligt Kemikalieinspektionen har det låg giftighet för däggdjur och fåglar. Mikroorganismer bryter normalt ner giftet, men problem kan det bli i vattendragens bottensediment. Hamnar giftet där, i en syrefattig miljö, bryts det ner mycket långsamt och kan ställa till stora problem för livet i sjön.

Sådärja, nu har jag läst på. Deltametrin, giftet som finns längs golvlisterna i sovrum, badrum och kök i mitt hem, är inte den största miljöboven. Det får till och med under vissa förhållanden användas i ekologisk odling mot ett par typer av fruktflugor.

Men ändå... jag var fan så snabb på att ropa på död och förintelse för krypen, och det kändes fan så bra att kliva in i den giftbehandlade lägenheten. Känns plötsligt inte fullt så jippie längre. Jag slipper silverfiskarna i souterrängvåningen och myrorna i köket :) Men... det tar emot att erkänna dubbelmoralen och hyckleriet.

Hur skulle du ha gjort i ditt hem?

 

 

 

Foto: Miroslav Diml

Done!

Fy fan så skönt

Lägenheten röjd

Torsk med äggsås

Diskmaskin 

 

och fy fan så ont i ryggen jag har

 

Dagsverke

Dygnet är ur led, liksom ryggen, men det blev en rätt bra röjardag ändå. Många värktabletter gjorde att jag orkade fungera. Vi är inte på långa vägar klara, men det känns ändå möjligt att vi få till det vettigt tills vi alla finns under samma tak igen.

Jag vet att jag jobbar bäst under deadline, så därför har jag gett mig en. Leverans och installation av diskmaskin är beställd. Då bör stället se ut som ett hem och inte en sanitär olägenhet.

OMG katten kliver omkring på min värkande kropp. Gottago