En av alla dessa "dagar" som aldrig brukade betyda något särskilt för mig passerade i veckan.
Jag skriver passerade, för jag stannade inte upp och gjorde något särskilt av den. Eller, jo, jag stannade upp och tänkte, det gjorde jag.
På en dag, en kväll och en natt för fem år sedan. En halv evighet sedan. I en annan del av världen.
Då. Jag hade drömt. Längtat. Misströstat. För många år helt gett upp. Men så ett besked, en vändpunkt, ett beslut. Jag hade satt ett mål. Gett mig fan på det. Kämpade och slet. Drömde och planerade. Det blev drömmen om Karibien. Men också drömmen om ett annat sätt att leva. Balans. Jobb, vila, motion, sömn, bra mat. Bättre hälsa, mindre stress och otillfredsställelse. Drömmen om det goda livet.
Drömmen levde jag med varje dag. Målet; den otillgängliga stranden på den lilla ön i Karibien fanns med mig varje spinningpass, varje franskalektion, varje gång jag lyssnade på avslappningsbandet, varje gång jag tvingade i mig den ovana frukosten, varje gång jag bråkade med maken om nödvändigheten i att åka och träna nu när disken stod på bordet och ungens matteläxa var ogjord, och varje gång jag hängde på nätet och planerade resan med hjälp av likaledes Karibienfrälsta nya vänner.
Den dagen, kvällen och natten för fem år sedan tillbringade jag i Karibien. Det var sista dagen på mitt livs drömresa. Jag hade faktiskt tagit mig dit. Jag hade hittat ett sätt, skrapat ihop pengar. Jag befann mit på en plats i världen och livet där jag ville vara. Bara en sån sak som att jag kunde sluta med blodtryckstabletterna! Jag var tillfreds, hade utforskat inte bara ön utan också mig själv, och kände att jag var på rätt väg. Upplevelsen den drömresan hade jag förmånen att dela med nya vänner. Mina nätbekantingar som generöst bjöd på såväl söndagslunch som kunskap och vänskap. Mitt resesällskap som kom mig nära de där dagarna och nätterna av tropisk hetta, pudermjuk sand, romdrinkar, franska verb och samtal om livet.
Den sista dagen i Karibien var sista torsdagen i november. Tacksägelsedagen. Eller Thanksgiving, som den numera heter i mina tankar. Vad är grejen med den då? hade jag undrat. Käka kalkon och be bordsbön, hade jag fördomsfullt tänkt. Men mina nyfunna amerikanska vänner berättade om en dag med familjen, en dag i naturen, en dag att göra sånt man älskar. Att spela boll med sin son och polarna. Att ta med sin älskade till den där stranden och se solen gå ner i havet. Att njuta av att man lever och älskar.
Den sista natten med en romdrink i handen i jacuzzin under den stjärnbeströdda himlen tackade jag livet och bestämde mig för att hädanefter fira Thanksgiving.
På sätt och vis blev den där sista natten i Karibien slutet på en dröm. Dagen efter vaknade jag med en monumental baksmälla som fick mig att längta efter ett svalt kakelgolv och badrumsfaciliteter istället för att ratta en bångstyrig gammal jeep utan servostyrning uppför bergssidor och runt hårnålskurvor. Ett par dygn senare klev en trött och in i märgen frusen kvinna ur planet på en snökall norrländsk flygplats.
Hemkomsten blev kylig på fler sätt. Och nu när drömmen var uppfylld och målet nått gick jag vilse.
Thanksgiving blev lika mycket en påminnelse om vad jag förlorat.
Nästa år gör jag ett nytt försök att fira Thanksgiving
Det gillar inte min telefon. Kanske gillade den inte utskällningen den fick efter att ha ställt köpladan på ända. Kanske gillade mobiloperatören inte köpladestaden och bestämde sig föratt här behövs inga 3G-master i fungerande skick. Kanske var alla meddelandeservrar upptagna. Kanske möts alla konspiationsteoretiker och konspiratörer i just denna norrländska stad och stör ut digital kommunikation som skulle kunna vara riskabel. Oavsett orsak funkade det inte att mobilblogga, så alla de små fiffiga snabbmeddelandena jag tänkt blippa iväg från restaurangbord och badkar förblev osända. Reserapport får det alltså bli i efterhand
Det blev två dygn i ett London som visade upp sin bästa sida med ett strålande väder. Resan startade på Arlanda på lördagen vid lunch och vi var framme på Heathrow före tre.
En behaglig resa med British Airways, trevlig service både på marken och i luften, men den svampiga mackan med smaklös kycklingsallad glömmer jag gärna. Från Heathrow tog vi oss praktiskt och billigt med tunnelbanan direkt till Piccadilly circus. Därifrån hade vi bara några kvarter att gå till hotellet, The Cavendish. Trots närheten till trängsel, turister och trafikknut var gatan förvånansvärt lugn. Gentlemannakvarter skulle man kunna säga. Om Savile Row är gatan där man måttbeställer sin kostym, är Jermyn street gatan där man köper skjortan och de handgjorda engelska skorna.
Behöver man fråga hur mycket det kostar har man inte råd är ett talesätt som funkar bra i de här krokarna. Men köper du Farsdagspresenten här får du räkna med sådär 300 pund för skorna.
Vi fick ett vilsamt rum på åttonde våningen av 15. Superior Twin/King-rummet hade sköna 90 + 90 sängar bäddade med duntäcken. Rummet vette mot Jermyn street och vi var precis i höjd med takfoten på huset tvärs över gatan. Fönstret sträckte sig längs hela rummet, det gick att skjuta upp lite så man kunde vädra på kanten men det behövdes inte eftersom vi hade luftkonditionering vi kunde ställa in själva. Härligt tjocka fodrade mörkläggningsgardiner gjorde rummet ännu tystare.
En fåtölj, ett bord, skrivbord förstås, minibar, lcd-tv på väggen, vattenkokare m kaffe & te, badrum med badkar. Fint! Vi betalade förresten strax under 8.000 kronor för en ganska sent bokad resa med British Airways, två nätter på The Cavendish inkl frukost och alla skatter och avgifter för två personer hos Mr Jet.
Efter lite vila gav vi oss ut för att fylla på blodsockernivån. Caféet i kvarteret intill hade Lemon & poppy seed muffin :) På lilla Tesco i hörnet i mot Regent street och Piccadilly circus provianterade vi nötter, nåt att dricka och ett par bitar ost. Okunniga var vi om hotellets allvetande minibarsystem. Knappt hade vi lyft ut Beck, Moet och de andra ur kylen för att få plats med ost & flaskvatten innan sagda Beck, Moet et al fanns att återse på hotellräkningen, tillgänglig på hotelltv:n. (Ingen fara, vid utcheckningen ställde vi tillbaka skumpa och öl, påtalade vårt misstag och fick posterna strukna utan diskussioner.)
Så mötte vi lillebror för middag på La Caricatura, som ligger mellan t-hållplatserna Bond street och Marble arch. Jag måste erkänna att jag till en början undrade lite över morsans chef som rekommenderat stället med orden "den bästa italienska restaurang jag varit på". Vad har hon för smak egentligen? Jag tycker Woody Allen är läskig nog som han är, i karikatyrform stirrandes på mig... creepy.
Sen kom min Risotto al Gamberi e Limone. Och då höll jag käft. Förutom enstaka Ååhhh, och Aaahh. Morsan däremot, som varit lite besviken över att inget på menyn föll henne på läppen utom pizza, var sedan väldigt språksam eftersom Diavola föll henne väldigt väl på läppen.
Till restaurangen hade vi tagit tunnelbanan, men tillbaka promenerade vi. Att resa med London underground och byta linje innebär en massa traskande i tunnlar och klivande i trappor. Bra att veta, särskilt när man reser med tung resväska, barnvagn eller rullstol. Särskilt i centrala London är få stationer är trappfria/anpassade för hjul, närmare bestämt tre (3).
Kvällen var ljum och ljus, Mayfair är ett lugnt och trevligt upperclass-område att promenera i. Man kan alltid spana på bilarna och diskutera om Carreran är en chickcar, var kommer den stegrande hästen ifrån och hur mycket får man egentligen betala för en Bentley? Och var nu inte hotellet till belåtenhet finns säkert ett säkert ett rum som klarar de mest högt ställda krav på hotellet som renoverats under åtta år till en kostnad av 40 miljoner pund, the Ritz.
Vi är faktiskt fullt nöjda med the Cavendish, och slår oss ner i hotellbaren. Jag väljer en riktig gammal klassiker, Mai Tai. Här görs den med guldgul rom, ananas- och apelsinjuice, mandelsirap, men recepten är många. Aaahh!
Jag sover som en liten gris i den sköna sängen. Njuter av tystnaden, avsaknaden av hankattsmmeeeeooooww. Njuter av frisk sval luft.
Hotellfrukost är ju alltid en upplevelse, och så även här. Vi råkar vakna på en populär tid, och får vänta några minuter för att få ett ledigt bord.
Men oj. Alltså, engelsk frukost :D. Bacon, korv, vita bönor, stekt ägg, toast, te och en apelsinjuice som var den sötaste, godaste, jag nånsin druckit.
Sålunda väl rustade ger vi oss ut på stan i söndagsvimlet.
Vandrar genom Carnaby street, utforskar butikerna på Oxford street, innan vi sjunker ner på ett av stans alla Starbucks. En varm sommardag är det ett bra val. Jag säger bara Lemon frappucino.
Jag slurpar i mig den syrliga issörjan så det blixtrar av brainfreeze. Låter gommen återfå nån sorts kroppstemperatur och så på sugröret igen. Innan jag fått i mig en halvliter himmelsk frappucino är inte bara gommen nedkyld och bortdomnad, jag börjar också misstänka att en eller annan tand kommer att spricka av temperaturväxlingen. Med en lätt huvudvärk men lycklig som ett barn med en stor godispåse i magen tar jag itu med dagens begivenhet på riktigt. Om man nu kan säga så om Camden Town.
Det är nog numera mest yta, pose, fasad, och inte så mycket the real thing. I alla fall, om du uppskattar people watching kan du varje helg spana på turister som spanar på wannabe punkare, gothare etc.
Har du en knatte därhemma som tjatar omDoc Marten's eller New Rockkängor är det här du hittar dem. Det är också här du hittar hårfärgen till tuppkammen, t-shirten med Sid Vicious, den redan söndertrasade och hoplappade kavajen, de begagnade LP-skivorna, här finns smycken, merch, renoverade möbler, nydesignade kläder, här säljs lemonad och cannabiskarameller (nej, men jag köpte hampastrumpor). Här kan sätta i dig vårrullar, curry, argentinskt kött eller pizza, här kan du röka vattenpipa och sitta en stund i skuggan. Om du har turen att hitta någonstans att sitta. Vi vandrade i sommarsolen från stånd till stånd, förbi den ena frestande doften efter den andra, för vi hade bestämt oss för att skulle vi äta skulle vi sitta. Våra fötter tålde inte mer stående och gående. Sitta. Nu. Skugga. Tack.
Vi hade nått stadiet jag-skiter-i-vad-de-har-för-mat-bara-jag-får-sitta när vi hittade hålet i väggen som hade lediga stolar i skuggan, iskall läsk och jacket potato. Riktigt god potatis faktiskt, annars kan ju sån bli lite läbbig när den är uppvärmd. Het, mjölig, fräsch smak. Livsandarna återvände, och vi tog dem med oss in till stan.
Till Camden kommer på helgerna bortåt 100.000 besökare, eller 10 miljoner besökare per år. Det betyder bland annat att på söndag eftermiddagarna blir de två närmaste t-banestationerna enkelriktade. Till Camden = kliv av vid Camden town. Vandra/ta bussen sedan längs Chalk farm road. Från Camden = kliv på vid Chalk farm. Det är en kvart eller så att promenera, och den mesta av vägen går du ändå när du besöker marknaderna.
Ett bekvämt sätt att betala för transporterna är Travelcard. Om du inte behöver åka tunnelbana etc före 9.30 på vardagsmorgon köper du exempelvis Off peak 1 day Travelcard, zone 1-6 tar dig ända till/från Heathrow, och kostar 7.50 för ett dygns obegränsat resande per Underground, Overground, bussar etc. En enkelbiljett zone 1-2 kostar 4 pund vid kontantbetalning. Kolla förresten aktuell trafikinfo, särskilt på helgerna kan stationer, linjer, hissar vara stängda eller ha begränsningar.
På väg till hotellet kan jag inte låta bli att ägna mig åt lite people watching i hemkvarteret. Vid superflotta 300-åriga grocery storen Fortnum & Mason trippar denna rosa skapelse med matchande jyckar. Det lilla rosa hundtäcket som jycken som får använda benen har på sig i sommarvärmen bär ett viktigt meddelande: Very Importantant Pooh!
Undrar vad hunden själv tycker om att vara leksak för en vuxen kvinna? Och vad ska rosa kvinnan göra när accessoarjyckarna inte längre är fashionabla?
Det var underbart att komma tillbaka till hotellet för en stunds vila. Jag tror seriöst mina fötter plattats ut till två nummer större. Och hur mina hälsenor mådde är ett kapitel för sig.
En lång sval dusch. En halvliter vatten. En stund utsträckt på hotellsängen. Sheryl Crow i öronen.
En ljuvlig paus. Sen tar vi våra trötta fötter och traskar iväg till Chinatown, några kvarter bortom Piccadilly circus. Faktiskt övertalade vi fötterna att bära oss även i de små gränderna intill huvudgatan med sina restauranger, kul med affärernas mystiska påsar och burkar, alla skyltar om massage såg lockande ut men vi slet oss för en middag på Top of the Town. Mixed reviews som man brukar säga. Seg service, biffen satay har ätits bättre annorstädes, men mina handpulled noodles w/ shredded pork var betydligt godare än det ser ut. Krispiga böngroddar och vårlökar, och ett kött som smälte i munnen. Jag gissar att detta inte skulle hamna långt ifrån pulled pork i fråga om mörhet.
Vi vandrar genom teaterdistriktet West End, och slås av det faktiskt inte är helt otänkbart att stöta på en äkta kändis. En H3 limousin vid personalingången till en teater? Paparazzimagnet.
Kvällens sängfösare intas i hotellets lobbybar, det blir italienskt för mig. Espresso och Sambuca.
Sen återstår inte mycket mer än att förbereda packningen, måndag är vår hemresedag, och hoppa i säng. På morgonen laddar vi med frukost, checkar ut, lämnar väskorna till förvaring och ger oss ut på stan en sista gång.
Vi styr stegen mot Covent garden, och kommer fram innan kommersen riktigt tagit fart. Smycken, klockor, antikviteter och krimskrams packas upp, och människor strömmar till.
Vi shoppar faktiskt ett par smycken, och söker oss in i butikerna. Med citrusdoftande verbena i näsan lämnar vi L'Occitane och nosar oss igenom sortimentet på Tea Palace. Jag har inte haft några problem med engelskan förrän jag ska försöka beskriva vilket sorts frukostte jag vill ha.
Nånstans mellan Darjeeling first flush och Organic Darjeeling second flush upptäcker vi att jag kan sluta leta efter de ovana orden. Bakom disken står nämligen en svenska. Förutom Darjeelingen köper jag en Lapsang Souchong rökig nog att impregnera bryggor med. Och ifall mitt doftsinne inte fått nog ännu så utsätter jag det för ytterligare prövning. En kasse badbomber i diverse fräscha citrusiga dofter bär jag med mig från Lush.
Vi hinner med en sväng in på Fortnum & Mason också, det är fantastiskt överdådigt vackert med kaffe- och teburkar, choklad, kakor och annat oundgängligt för gentlemän och ladies. Och horder av turister förstås. Det finns hur mycket som helst som lockar men jag försöker låta bli att tömma plånboken alldeles. Jag valde länge bland marmelader, preserves och curds innan jag bestämde mig för den älskligt söta Clementine. En burk kakor ville jag också ha, och där var det inget snack om saken. Jag föll som en fura för Lucifer's Ginger & Chilli Bisquits och kan rapportera att de var ännu godare än jag förväntade mig. Åh herrejävlar vilken ljuv hetta!
På Fortnum & Mason finns allt för den mycket förnämliga picknicken, här finns bröd, vin, fois gras, frukt, och själva picknickkorgen förstås. Och här finns självklart allt för den ståndsmässiga festen, inklusive bröllopstårtan. Beställ Belle Amour med valfri kakbotten och fyllning för endast 1.575 pund. Ja herregud man gifter sig väl bara en gång och vad är väl 17.000 kronor för en tårta? På F&M finns även presenter för den som har allt. Vackert. Dyrt. Gott. Eller bara udda.
Tyvärr missar jag deras avdelning för spritdrycker, de har en årgångsrom från Barbados som jag gärna skulle lagt vantarna på. Förbenat. Mycket kan man beställa online men inte alkohol. Jag hittade ingen intressant rom på hela resan. Det är billigt skräp eller de stora märkenas största produkter jag finner på hyllorna i London vart jag än letar. Inte helt olikt Paris. Eller vilken annan stad som helst jag besökt. Helt ärligt, den dagen vi inte längre har Systembolagets förnämligautbud kvar kommer jag att fan att stortjuta.
Nä, några tårar har vi inte tid med nu. Det blir seriös ompackning av bagaget innan vi lämnar hotellet, som förresten ligger precis bakom F&M. Det är gentlemannakvarter det här, men viktigare än Look Sharp är Look Right.
Vi anländer till Heathrow terminal 5 med gott om tid. Checkar in väskorna, går igenom säkerhetskontrollen. Letar matställe. Hoppas på nåt mer fantasifullt än panini, sushi eller hamburgare. Snubblar över Plane food, och får en högst oväntad och högst välkommen Gordon Ramsey-upplevelse. Att han öppnat restaurang i den nya terminalen har totalt undgått mig.
Roasted cornfed chicken with summer vegetables and thyme jus. Side order chips. Still water.
Kycklingen är saftig. Bönor, broccoli och morötter har kvar sin spänst. Timjanskyn kunde fått vara rikligare i mängd och djupare i smaken. Under kycklingen döljer sig en klick mash, en potatispuré med härligt smörig smak. Chipsen var heta och frasiga.
Servicen oklanderligt uppmärksam, snabb och effektiv utan att stressa eller vara stressande.
Prislappen är högst resonabel. Särskilt med tanke på att majskycklingen (12.95 pund) kostar ungefär vad man kan få betala för en tallrik trist pasta på Arlanda eller Bromma.
Hur fan Max på Arlanda finns med i topplacering tillsammans med Plane i Travel & Leisures lista över bästa flygplatsrestauranger övergår mitt förstånd. De borde inte få nämnas i samma nummer...
Jahapp. Det blev många ord. Och många bilder. Och ännu fler bilder, till och med filmer, finns det på min Londonweekend. Flera hundra kameror har fångat mig på film den här helgen. London underground har kameror precis överallt.
Över en miljon kameror övervakar Londonbor och Londonbesökare. För din säkerhets skull, som det heter.
Men blir det säkrare då? Avskräcks bovarna från att begå brott? Kan filmerna, bilderna, användas till att fälla förövare i domstol? Är satsningen motiverad? Känner sig de övervakade Londonborna och Londonbesökarna säkrare?
Jag kan bara svara för mig själv, och jag känner mig verkligen inte säkrare, tryggare, mer övertygad att bovar ska avskräckas eller åtminstone fällas med hjälp av kamerorna. Tvärtom är jag djupt oroad av hela Storebror-ser-dig-men-det-gör-väl-ingenting-för-du-har-väl-rent-mjöl-i-påsen?-Eller?-resonemanget som är en förutsättning för att åsidosätta stora delar av befolkningens integritetskydd.
Till skillnad från The Building Management värnar jag om allas integritet och blurrar därför telefonnumret.
Man kan konstatera att för den som vill semestra med älskarinnan, eller för den som vill lämna anonymt tips till en journalist är London inte rätt. Men om man kan stå ut med att ha sin nuna, sina resor, sina näspetningar, sina kramar och sina inköp öppna för kartläggning är London himla trevligt
Ibland trillar insikter över en när man minst anar. Pusselbitar ramlar på plats. Sånt man funderat på får plötsligt en förklaring. En sån insikt handlar den här bloggposten om. När en pusselbit fogas till det knappt halvfärdiga pusslet och plötsligt ser man hela bilden.
Det där halvfärdiga pusslet började jag på för flera år sedan. Det var när jag fått diagnosen diabetes, att lägga till det höga blodtrycket, höga blodfetter, magkatarren, och gud vet vad som skulle leda raka vägen till en säng på hjärtintensiven snabbare än jag hann säga adrenalinkick och snabbmat. Jag fick träffa, prata igenom, och faktiskt få lektioner om hur kroppen och psyket fungerar. Sånt som jag trodde att jag visste ställdes på ända. Som att det inte finns någon positiv stress. Kroppen skiter i om du tycker att jobbet är roligt, medan du knarkar adrenalinkickar. Stress sliter i alla fall om den pågår för länge, för ofta, med för lite verklig vila. Thoraxsjuksköterska, dietist och sjukgymnast förklarade om fight-or-flight-beredskap vid stress, om hur olika - och lika - människor reagerar.
Visst är det märkligt hur vissa människor tycks drabbas av sjukdom, sorg, ekonomiska svårigheter och ändå håller humöret uppe och ser ljust på framtiden medan andra bryter ihop och ser framtiden i svart redan vid jämförelsevis små motgångar?
Det är inte hur man har det - utan hur man tar det - som spelar roll
Det har forskning också visat, att det är inte de faktiska omständigheterna som gör att folk lever under stress, hamnar i kris, blir deprimerade, ger upp hoppet - utan hur man hanterar omständigheterna. Vilka förutsättningar har man: är det som händer begripligt för en, vilka resurser i form av erfarenheter, nära och kära, har man att hantera det, kan man se någon mening eller sammanhang i sitt liv, hur ser man på sin egen roll?
Om man vill veta mer om detta, ska man läsa om Aaron Antonovsky och hans forskning. Han studerade klimakteriet bland olika etniska grupper, och upptäckte att judiska kvinnor som överlevt koncentrationsläger bibehöll sin hälsa bättre. Han vände upp och ner på begreppen, och slutade leta efter vilka faktorer som gör oss sjuka, han letade efter det motsatta - vad får oss att behålla hälsan. Hans teori om salutogenes/hälsans ursprung/hälsobringande faktorer är att människor som har en hög känsla av sammanhang klarar utmaningar bättre. Det här är sånt jag varit medveten om, och försökt begripa mig på hur det fungerar i mitt liv. När något händer i mitt liv, vem söker jag stöd hos? Vem kommer med kycklingsoppan? Hur söker jag en förklaring till det som händer? Jag tror inte längre på någon gud, en högre makt, en gudomlig plan, och jag saknar ibland att vila i tron, och självklart har det minskat min känsla av sammanhang.
Den där lösa pusselbiten som kastades in på bordet, skramlade högljutt några dagar innan den kom på plats och visade mig ett mönster. Plötsligt har jag lärt mig något nytt om hur minnet fungerar - och det förklarar så mycket.
Jag har föreställt mig långtidsminnet som ett digitalt arkiv med bild, ljud och doftminnen av en spännande resa, av min dotters födelse, av första dagen i nya skolan. Somliga minnen har gått förlorade, men mycket finns i arkivet och kan återkallas. Som den gången när jag var fem år, skulle läggas in på sjukhus och blodprover skulle tas. Att sköterskorna skickade ut mamma minns jag inte, men jag kan tydligt minnas känslan då jag grabbade tag i gardinen för att gömma händerna, den glest vävda brunrandiga 70-talsgardinen mot mina fingertoppar.
Men var det så? Ett terapisamtal i tv-serienIn treatment får mig plötsligt att ifrågasätta vad jag minns, hur jag minns, varför jag minns, hur jag använder minnena. Jag ska försöka förklara.
Du har varit på en resa. Ingen världsomsegling, men en en långhelg eller kanske en vecka. Ett avbrott i en vardag, som sanningen att säga är ganska påfrestande.Så är du hemma igen, möter vänner, grannar, arbetskompisar - och förstås de allra närmaste. Det är klart att du får frågan - hur var resan? Vad svarar du?
Berättar du om den mysiga restaurangen med supergod pasta, de flotta butikerna man bara vågar se från skyltfönstret och om de trötta fötterna som fick vila i sköna hotellsängen - eller om restaurangen där servicen var lika seg som biffen, shoppinggatan full av billigt krafs till horder av turister och om marknaden där det inte gick att hitta en ledig stol?
Kanske får dryga grannen höra versionen som kan sätta avundens friska färg på hans kinder? Kanske får arbetskompisarna höra anekdoterna om vad som hände i säkerhetskontrollen, om gycklarens trick på gatan och det oväntade fyndet på marknaden? Kanske spar du besvikelsen över krafs och dålig service, kanske berättar du om tröttheten och hur dum du kände dig när du inte förstod säkerhetsvakten bara för de allra närmaste?
Men vilka bitar av resan blir de du bevarar i minnet? När du tänker London 2010 - vilka minnen dyker upp först? Vilka får mungiporna att forma ett leende? Vilka ger en sur känsla i maggropen? Vilka minnen vårdar du, återkallar och njuter du av? Eller kommer du att gräma dig över att du inte sa ifrån på den sega restaurangen, och tänka att du är en dum och feg människa? Vilka minnen kommer du att fila på, twista till lite, när du berättar historien för andra och för dig själv?
Det är klart att en sann historieberättare vill berätta historien så bra som möjligt. Som Thore Skogman skrev "För när storfiskar'n talar om hur stora fiskar han får, ja då skarvar han som han vill, då räcker armarna inte till". Jag hade inte tänkt på att vi gör det med våra minnen också. Och vi gör det så bra att vi sen svårligen skiljer på det korrigerade minnet från ett minne som vi inte rättat till. Vi "re-remember".
I det här avsnittet av In Treatment berättar Paul om hur hans barndomsvän minns kvällen då Pauls mamma försökte ta livet av sig annorlunda. Att Pauls pappa var där, det mindes inte Paul själv. Terapeuten Gina lirkar vidare bland minnena, försöker ta reda på om brodern var där också. - Could you have airbrushed him out too?
Omedelbart påminns jag om ett minne jag själv gått loss med airbrush på. Den natten då vi fick beskedet att M tagit livet av sig har jag skrivit om utifrån hur jag minns det. Men historien är faktiskt inte sann hela vägen, trots att jag var övertygad om det då när jag skrev den.
Jag koncenterarade mig stenhårt på vad jag skulle säga. Hur jag skulle klara att förmedla informationen att min 17-åriga unges pappa, och mitt livs kärlek, hade tagit livet av sig.
Innan jag gick upp för trappan repeterade jag hur jag skulle säga. Mindes deckarnas två civilklädda poliser med dödsfallsbesked. Mindes släktingarnas telefonsamtal om andra släktingar. Inte linda in beskedet i falska förhoppningar. Vara brutalt ärlig.
Fast så var det faktiskt inte. Jag gick inte uppför trappan. Det var dottern som kom ner till vardagsrummet. Jag kunde ha svurit på att min version var sann. Jag kunde ha beskrivit henne på sängen i sovrummet på andra våningen. Men vi pratade om den natten en gång, och hon berättade hur hon mindes, och jag insåg att javisst, så var det ju. Förmodligen har de där stegen uppför trappan smugit sig in i minnet för att jag så hårt koncentrerade mig på dem, föreställde mig dem, och så blev de "verkliga" minnen.
Andra, fullständigt harmlösa men förbryllande minnesmysterier får sin förklaring. Som pappas köttbullar som "alltid" har smakat på samma sätt. Eller den där traditionen att äta risgrynsgröt på julaftons morgon. En tradition jag hållit hårt på i mitt hem sedan jag flyttat ut från föräldrahemmet. En tradition föräldrarna påstår inte fanns. Ja, jo, nån gång åt vi väl gröt men oftast inte. Ännu svårare är säkert att upptäcka de där små justeringarna av minnen som vi gör.
Och här passar pusselbitarna alldeles väldigt bra ihop. Det där som händer i livet, det som vi råkar ut för, det som vi upplever och känner - hur hanterar vi det just nu - och vad gör vi med minnena av det? När du upplevt något bra, tar du fram minnet och njuter av det om och om igen? Förstärker och twistar till så minnet blir ännu lite bättre? Att mörten blir en gammelgädda spelar förstås ingen roll.
Men om man har för vana att med ord och tankar slå sig själv i skallen för alla fel man begått? Brukar gruva sig inför en ny uppgift? Då kan nog minnesmixtrandet ställa till otyg med självkänslan.
Hur använder du dina erfarenheter och dina minnen? Hur påverkar det dig, och din bild av dig själv och ditt liv?
Omtumlad och trött och speedad och kramp i leendemusklerna och obekväm i självkänslan - har jag pratat för mycket? sagt fel saker? - försiktigt glad och hoppfull och mycket piggare än jag borde vara efter så lite sömn.
Det skaver lite. Inte så farligt än. Men när jag fått vara i fred en stund vid dagens slut och samla tankarna kommer det jobbiga. Irritationen. Vill inte. Som att gruva sig inför att dra bort en remsa vax och lämna hundratals små ömma sår.
Nu har jag varit på resa sedan torsdag vid lunchtid. Jävlar vad jag har varit social. Pratat, konverserat, babblat, frågat, berömt och tackat. Jag har pratat med flygvärdinnor, busschaufförer, apotekspersonal, blomsterhandlare och nötförsäljare, mer flygvärdinnor, undergroundpersonal, receptionist, barista, servitör, bartender. Och morsan. Och brorsan.
Artigheter, hur var resan och oj vad pundet står lågt. Anekdoter om dåliga bilaffärer och saker som fastnat i flygets säkerhetskontroll. Mmm vad god maten var, och oj kolla prestigebilarna här i Mayfair.
Ytligt. Ofarligt. Som om vi just träffats. Som om vi inte känner varandra. Fast det gör vi ju inte heller.
Ett par gånger snuddar samtalet vid den verkliga krassa verkligheten. Faktiskt inte min verklighet, men jag blir ändå berörd. Anstränger mig för att inte lägga mig i. Hålla mig till ytan.
Det blir svårare för varje timme att hålla masken på plats. Minnen från barndomen. Minnen från livet som vuxen dotter. Och förstås minnen från förra Londonresan, den sista resa jag och M gjorde, även då med morsan och lillebror på middag.
Sådärja. Masken rämnar och tårarna bränner. Jag orkar inte med att hålla en social och ytlig mask i flera dagar, jag behöver få tänka, reflektera, gråta ut.
Det är så många pusselbitar som ska prövas och trilla på plats för att man ska nå någon sorts självinsikt, självkännedom. Varför gör jag samma fel om och om igen? Varför retar jag mig på vissa människor? Vad är det som driver mig, egentligen?
Plötsligt kryper tröttheten på mig, över axlarna och in i skallen.
Bäst att försöka sova. Det blir en ännu längre dag i morgon. Shopping och megastor marknad i Camden.
På tisdag kväll är jag hemma igen. Det blir bra det här. Behöver bara få fälla några tårar så jag orkar ta på mig masken i morgon igen.
Idag har jag shoppat. Fyndat till och med. Tre toppar/tees/tunikor och ett par stretchjeans för 378 kronor. Totalt. Mindre än en hundring per plagg måste vara oslagbart. Dessutom passade till och med byxorna, utan att ge mig ridbyxhöfter istället för dem jag inte har. Raskt gjorde jag av med en del av de insparade pengarna, ett par flaskor svalkande dryck gav en nota på 63 kronor. En liten liten flaska Sanpellegrino blodapelsinläsk för 29 spänn visade sig faktiskt vara värd sitt pris. Herregud så gott det var! Drömmer mig tillbaka till de godaste stunderna på Sicilien där till och med den fulaste grönskimrande blodapelsin smakade underbart.
Nå, slut på drömmarna, tillbaka till Stockholm och den tillfälliga oasen i Gallerian. Växlade till mig 100 pund inför Londonhelgen. En kökshandduk införskaffades till det facila priset 20:50. Att torka lilla svettiga pannan, att torka solkräm från händerna efter jag smörjt in mig, att putsa kladdiga glasögon med. Förslagsvis inte i den ordningen. Hörlurarna hade jag glömt hemma, så det vara bara att traska iväg och införskaffa nya. 200 spänn. I Hötorgshallen knep jag hårt om plånboken men ett paket Zita, pastarör, slank med. Upptäckte att grannen hade samma pasta en femma billigare. På torget lyckades jag motstå lockropen om jordgubbar, kantareller och sparris "halva priset! halva priset!" Men en liten påse rökta mandlar kunde jag inte gå förbi. 49 kronor. Vi tjuvstartade med Londonmiddag, och jag hade vett att vänta med fish & chips tills vi faktiskt är i staden London och inte bara på restaurangen. Pastan var god och riklig och modern stod för notan. Tankade en kanna isvatten och överlevde t-bana & buss.
Slocknade på gästsängen och vaknade till värme, bussmuller och grannars hojtande från den öppna balkongdörren. Inte en fläkt förstås. Dags att plocka ihop pass, paraply och pocket. 19 grader låter riktigt lockande!
Man fattar inte riktigt hur avlångt det här lilla landet är. Klev ur planet i eftermiddags, och det var som att kliva ner på Pôle Caraïbes heta betong. En timme i luften och plötsligt befinner jag mig i tropisk värme, tio graders temperaturskillnad. Strålande sol och 30 grader i skuggan.
Det är inte kul att släpa på en resväska i solen. Jag gillar inte alls att trängas på bussen utan luftkonditionering.
Och vad fan är det här med tropiska nätter? Vi bor för farao mitt i norra halvklotets tajga, inte i regnskog eller eller på pampas.
Man skulle ju kunna tro att jag med mitt nätnick karibien skulle uppskatta den heta solen. Icke. Jag gillar den karibiska övärlden trots solhetta, inte tack vare den. Det är liksom inte samma sak att försmäkta i miljonprogramsvardagsrum som att sträcka ut sig i skuggan av en palm och låta passadvinden fläkta bort hettan.
Balkongdörren står på vid gavel, men det hjälper föga när luften inte rör sig en endaste dugg. Sömn är det liksom inte tal om, trots att jag sov minuter snarare än timmar förra natten.
Snälla pretty please, vädergudar och moder natur och snälla rara Tor, svinga din hammare och sänd ett rejält åskväder och ett svalkande ösregn.
Jamenvafan?! Nu har måsjävlarna därute startat krig så nu är det definitivt omöjligt att sova.
Herregud. Ankomsten till Linköping hade ju kunnat vara mer välkomnande. Hungriga och trötta, två timmar senare än planerat, anlände vi till järnvägsstationen. Ingen lust alls att leta oss till hotellet en och en halv kilometer bort, inte med rullväskor och datorväskor. Taxi. Det var faktiskt värt en hundring.
Längtade bara efter att komma in på ett fint rum, släppa väskorna och leta rätt på en lugn mysig restaurang. Men det blev inte riktigt så. Vi börjar bli rätt resvana nu. Läs bortskämda. Medvetna om vad man kan få för pengarna på andra hotell, i andra städer. Jag är ledsen, men First superior-rum var faktiskt inte riktigt prisvärda. Ett okej rum, visst, men inget som kändes extra. Det helkaklade badrummet var nog inte renoverat sedan Kungliga Automobilklubbens tid. Och så fanns det inget kylskåp vilket utlovades på hemsidan (ändrat nu). Besvikna gick vi ut på stan för att leta mat och fundera. Nu hade temperaturen sjunkit och det lätta regnet låg nära nollpunkten. Huttrande kryssade vi mellan isfläckarna. Vid den första krogen Hamlet vände vi i dörren - jäklar vilken ljudnivå på gubbrocken! Sen hittade vi en enkel restaurang/bar där vi fick en riktigt anständig bit kött till facilt pris och med god service. La Scala beskrivs annars på nätet som allt ifrån stans prisvärdaste restaurang med outstandig jordgubbscheesecake till en sunkig fyllepub.
Mätta och färdigfunderade bestämde vi oss för att shoppa runt efter andra hotell. Förstavalet blev Radisson Blu, och efter tillgänghetskoll och förhandstitt bokade vi in oss för de två återstående nätterna. På väg tillbaka till First gjorde vi misstaget att ta närmsta vägen, snett över torget. Det medeltida marknadstorget belagt med stenar som nötts knöggligt kullrigt sidenmjuka av miljoner skosulor. Den mäktiga julgranens hundratals ljus glittrade i regnet som nu frusit till svart is.
Vi halkade, trippade, slant, hasade och gled som på ett oändligt duschgolv fyllt av lödderhala tvålar.
Knappt hade hunnit andas ut innanför hotelldörren innan vi kom på att vi glömt bort våra magkatarrsmagar. Ja just det. Det var ju därför vi ville ha kylskåp. Lugna en svidande mage med en macka. Var finns det nånstans att handla en bröd & smör? Närmast visade sig vara macken en och en halv kilometer bort. Äsch, inte taxi igen. Vi behöver röra på oss efter en dag i flyg- och tågsäten. Det dröjde inte mer än ett kvarter innan vi såg en cyklist dratta i backen och vi började fundera om vi riktigt var kloka. Hand i hand gick, gled, trippade, halkade vi oss fram genom senkvällen. Än var det mina skosulor som förlorade greppet, än var det dottern som ryckte i handen och återfann balansen. Vi var rejält trötta när vi väl fick sätta tänderna i den där mackan.
Och jag som brukar tycka att vintern i min norrlandsstad är ett oändligt halkande. Jag ska nog tänka mig för innan jag klagar på halkan hemma igen.
Jag insåg det en timma innan taxin skulle hämta oss. Jag kommer inte att hinna. Det finns inga planer att det går. Måste hämta ut SJ-biljett, handla lite käk till svärynglet, slänga ner kläder & laddare i väskan, ge katten käk. Nej. Det hinns inte. Och jag glömde åka ut till graven i går. Fan också.
Det är första gången jag lämnar stan utan att åka ut till graven och säga hejdå.
Skit också.
Och det är så himla knäppt att jag ens grubblar på det. Jag menar, vad spelar det för roll om jag åker dit? Karln är ju död. Men det är det där att vi nästan aldrig varit ifrån varandra. Att skiljas utan att säga hejdå var otänkbart. Då. Och tydligen nu också.
Nåja. Vi har lämnat stan. Mor och dotter på äventyr. En konsertresa, den här gången utan både pappa/make och pojkvän/sväryngel. En resa för vila och strosa på stan, för lata dagar och god hotellfrukost. Och så en date med StefanSundström. Det ska bli kul att höra honom igen, utan Bongo Brains.
Synd att början på resan blev lite strulig. Med andan i halsen hann jag bli klar och släpa ut väskorna till taxin. Mask på. Snacka bostadsområden, lägenheter, fastighetspriser med chauffören. Precis ner vi kom fram trillade ett sms in. Planet 12:50 fick ny avgångstid 13:20. Jäklar. Där försvann den tid vi behövde för att byta från flyg till tåg i Stockholm. Tillbringade en kvart i SJ:s telefonkö. Bokade om biljetterna - som tur var hade vi köpt ombokningsbart - men nån plats på X2000 fanns inte. Inte på hela eftermiddagen/kvällen. Det blev regionaltåg. Vi kommer fram sju istället för fem. Suck. Betydligt billigare biljett än den vi köpt, men mellanskillnaden får vi förstås inte tillbaka. Anyway. Väl på plats konstaterar vi att det faktiskt var ett dubbeldäckartåg och det fanns internet här också :)
Får vi nu bara tag i en schysst restaurang i Linköping innan vi svälter ihjäl så blir det en riktigt bra dag ändå.
... vaknade jag denna morgon. Och insåg att jag försovit mig. Och att jag i exakt denna nyvakna stund borde ha slängt ett öga på säkerhetsgenomgången. "...in the front, over the wings and in the aft..."
Fan! FAAAN!
6.30.
Planet går 6.50.
Morgonsömnig hjärna försöker kalkylera chanserna att slänga sig i bilen, köra som en biltjuv, rusa genom säkerhetskontrollen, gaten och hinna till planet... Noll. Chansen att hinna är exakt noll.
Letar reda på bokningsnumret. Ringer flygbolagets kundservice... som är stängd. Letar reda på jobbets resebyrå och ringer... stängt.
Satan.
Minuterna tickar fram.
Letar på flygbolagets sajt efter nåt jäkla nummer där nån riktig människa kan svara. Letar bokningsinformation. Var det ekonomibiljett? Går den att boka om? Måste den bokas om innan avgång? Vad händer vid no show?
Hittar till slut ett telefonnummer till flygplatsen. Trevlig karl svarar "inga problem. Vi sätter dig på nästa plan till Stockholm. Nä det kostar inget, det är en flexbiljett."
Phew!
Jag kommer visserligen skämmigt sent till mötet men jag kommer åtminstone. Hur djävla vedervärdigt hade det inte varit att jobbet betalt nästan tretusen spänn och jag inte ens kom iväg till Stockholm...
