Jobbet avklarat. Julgranen är klädd. Äntligen. Lön och sjukpenning har landat på kontot. Handlarlistan för morgondagen skriven. Hälften av julklapparna inhandlade, hälften återstår. Plus julmaten förstås. Jag förväntar mig mayhem och upplopp. Förbereder mig därpå och har följaktligen skrivit handlarlista i mobilen - tre stycken för utrymmet räckte inte - lånat ipod av dottern för att slippa höra stressade och högljudda shoppare, pip och skrammel och minnesframkallande julmusik, vattenflaska för att stå ut i svettiga elektronikmarknadsköer. Jag har till och med räknat igenom kontosaldon, räkningar, autogiron, bankavgifter - 17.700 i utgifter denna månad! - och satt ett tak för julshoppandet så jag inte förleds att köpa nåt bättre, större, nyare, dyrare än jag tänkt mig. Förväntar mig att uppnå stadiet kissehjärna - noll impulskontroll - redan efter första köpcentret. Efter tredje stoppet är det tveksamt om jag är i stånd att fatta ett beslut baserat på något annat än reptilhjärnans Kolla! Den blinkar och lyser och snurrar! Jag vill ha!
Om jag förbereder mig för det värsta kan det bara bli bättre än jag föreställer mig :)
Och jäklar vad jag längtar efter att slå mig ner vid en tallrik janssons, ett glas julmust och en uppesittarkväll med rimstuga!
I dag ramlar köpbudskapen på oss från alla håll. Tidningsannonser, bioreklam, produktplacering och sponsring, youtubefilmer, facebookevent och produktambassadörer. Varumärken, varumärken och åter varumärken ska få oss att välja en produkt utifrån vilken livsstil vi vill ha.
Sportig och lätt som lättmargarin. Hälsosam och omtänksam som probiotisk yoghurt. Kraftfull och imponerande som stadsjeepen. Attraktiv och aktiv som under-ögonen-stift.
Kvinnan är horan och madonnan om och om igen. Lockar och förför mannen med sin parfymerade doft. Hetsar och överlistar för sin dryck. Älskar familjen med godis. Månar om barnen med hälsosammare smörgås.
Om hon inte själv förpassas till barnstadiet. Mjuk och söt i snobben-bh och Hello Kitty-morgonrock. Avväpnande och ofarlig med disney-top. Len som en barnrumpa på hela kroppen med den gudomliga rakhyveln.
Infantiliseringen i samhället är förstås inget nytt. Ibland är det männen som trycker till kvinnorna, ibland spelar kvinnorna spelet själva. Lolita-trenden med japaninspirerade tjejer, kvinnor, som klär sig flickaktigt sött kan ses på skolor, bloggar, och förstås vid prylbutikernas hyllor med små söta ting för varje tillfälle i livet. Block, pennor, väskor, hårborstar, linnen, hörlurar, vattenflaskor - allt kan man köpa.
Jag trodde att jag hade i alla fall lite koll på detta. Att det var typ småungar som shoppade Hello Kitty-prylar och jämförde på dagis och småskolans lekplatser och skolgårdar. Ändå studsade jag vid denna syn.
Det här var inte hyllan där jag väntade mig hitta Hello Kitty. Medan hyllgrannarna Libresse och Always säljer sina osynliga vingförsedda intimprodukter till kvinnan som förverkligar sina drömmar och som lever ett friskt lyckligt liv always med "Ha en bra dag. Varje dag" och "Have a happy period" undrar jag vad producenter och reklamfolk tänker för säljbudskap för Hello Kitty-bindorna.
Människans makt är stor men inte utan gräns. Vi må vara på väg att föröda den jord vi lever på, men himlakroppars läge rår vi inte på. Solen går upp och dagen begynner när big bang och Universums utveckling så bestämt. Kloka, uppfinningsrika människor låter sig inte nöja med det. En enkel liten vridning på visarna, några snabba knapptryckningar och natt blir till dag.
Smarta ingenjörer lyckas till och med bygga in vridningar och tryckningar i hushållets maskinpark. Precis när klockan ska gå från 02:59 till 03:00 händer det. En aning av darrning i displayens kristaller. 02:00.
Två dvd-spelare och fem tv-apparater. Check. Analoga väckarklockan får vridas för hand. Mikron med all sin högteknologiska packning av tillagningsprogram som kombinerar mikrovågor, grill och konventionell ugn med inställningar för vikt och timer saknar ändå förståelse för begrepp som sommartid och måste ljudligt pipande ledas in i rätt tidszon. Laptopen av samma årgång är betydligt smartare. Lenovos tekniska arkitekter har ställt in en automatisk synkronisering mot time.windows.com, håller förstås reda på att GMT+1 byter från sommartid till normaltid sista söndagen i oktober. Förvalt finns också möjligheten att datorn påminner sin knapptryckare om tidsomställningen en vecka i förväg. Den som finner sådan påminnelse beskäftigt onödig kan välja bort den.
Husets nyaste apparat, jobbmobilen Sony Ericson C901, lyckas vara både smart och dum som ett spån. Valet Automatisk tidszon placerar mig på GMT vid Londonresan och byter tillbaka så snart jag slår på telefonen på Arlanda. Jättesmart. Funktionen går förstås att välja bort för den som vill knappa själv. Självklart vet också ingenjörerna på Sony Ericson när sommartid börjar och slutar i EU-länderna.
Sen blir telefonen för smart för sitt eget bästa. Samtidigt med justeringen till sommar/normaltid justeras kalenderposterna.
Denna funktion måste ha kommit till en fredag eftermiddag, i de sista syrefattiga minuterna på mötet där utvecklare, programmerare och marknadsförare spånar idéer, utvecklar innovationerna som ska säkra greppet om mobilmarknaden.
- Finns det inget nytt vi kan göra med klockan, tidsinställningarna, tidszonerna?
- Ja just det! Känns det inte lite gammalt att bara byta till sommartid och tillbaka bara sådär? Jag vill ha mer bells and whistles!
- Ja visst! Nu när folk reser och far, är uppkopplade jämt, och synkar jobbmöten med ungarnas träning då räcker det ju inte att bara ställa om klockan.
- Att vi inte tänkt på det förut!? Det är klart att vi måste se till att folk kommer till sina möten i tid!
- Jag programmerar in en automatisk justering!
- Så jävla bra, det här skulle Nokia-nissarna aldrig kommit på!
- Behöver vi komplettera Hjälp-funktionen och Instruktionsboken?
- Nä fan, nu väntar virren på After work
Och i morse, denna första vardag i normaltid, satt samma gäng i samma mötesrum och undrade var fan alla andra var.
Det har jag svaret på. De satt hemma och ändrade vartenda förbannade möte tillbaka till den verkliga tiden som råder utanför mobilsnillenas värld.
Somliga människor sprakar av färg. Det är Kashmirröda slingor i håret, äppelgrön scarf om halsen och plommonlila kjol. Hemmet har hela paletten, det är turkos i hallen, röda accenter i det svart-vita badet, i köket tronar en rosa Smegkyl bland sina matchande Kitchen aids, blenders och Rostiskålar.
Jag är inte riktigt den typen. Alls. Svart och vitt räcker långt. Rostfritt. Glas. Kanske nån röd färgklick. Funkar till kläder. Väggar. Gardiner. Handdukar. Servis. Ja, okej då. Lite björk, oblekt bomull och en kamelfärgad soffa.
En enkel, vilsam, luftig inredning. I mitt tycke funktionell och stilren, vacker. Andra skulle kanske kalla den tråkig och kylig.
Dottern går ännu längre. Svart räcker så bra. Svart läder. Svart pianolack. Svart tapet med struktur som vattrat siden. Svarta mattor, plädar, lampskärmar.
Den här grejen med ...white/red/whatever... is the new black har hon aldrig förstått. Hur kan man få för mycket svart? Ledsna på svart? Tycka att svart är ute och vilja byta ut det mot något annat?
I sanningens namn har hon faktiskt fler färger än svart. En vit klänning. En vit pläd. Den svarta soffan har stänk av antracit. Soffbord och hyllsystem är inte rent svarta utan brunsvarta som mörkbetsad ek. Men mycket svart är det.
Det händer att hon kommenterar att alla de svarta ytorna suger åt sig ljus. Nya halogenspottar har inhandlats. Det är nog dags att sätta upp dem. För hennes rum är som ett svart hål. Släpper man något ur handen finns starka indikationer på att föremålet försvinner spårlöst in i det svarta. Inte en ljusreflex från den svarta mobiltelefonens svarta glas slipper ut. Tv-fjärrkontrollens matta svärta är hart när omöjlig att urskilja mot sofftextil och stickad pläd. Man får treva sig fram med händerna. Då och då händer det att man lyckas slita åt sig ett stycke svart materia, men jag har en känsla av att soffplymåer och plädveck döljer ett och annat.
Inte för att vi behöver mystik och rymdfenomen för att förklara försvunna prylar. Eller, jo, det kanske är precis det vi behöver. Viktiga brev, räkningar, prylar, läggs ständigt på "ett smart ställe" som vi naturligtvis omedelbart glömmer bort. Prylar som bärs i handen medan "jag ska bara" tycks hoppa ur handen för att timmar och dagar senare materialisera sig på osannolika ställen, typ plånboken i kylen. För att inte tala om alla saker vi tappar, förlägger, ställer ifrån oss och först senare kommer i håg att kontrollera att vi har med oss, har plockat upp igen, har packat ner igen.
När dotterns skivfodral saknades efter en helg hos morfar var det självklart att leta i morfarshemmet först. Resultatlöst. Bilen. Ingen lycka där heller. Långa ramsor svors. Skivor med filmer för många tusenlappar var borta. Kunde de hamnat vid sidan av under klädbytet på stadshuset? Ramlat ur väskan och bagaget när vi stannade på vägen hem? Flera dagar senare hittades skivfodralet av en slump. Det svarta skivfodralet låg på den svarta skrivaren på den svarta hyllan vid den svarta väggen.
Det händer att jag går ut och shoppar kläder. Det händer att jag blir frustrerad och inte så lite besviken. Jag stämmer inte in i några måttabeller över huvud taget. En decimeter eller mer för kort för alla tabellerna i alla affärerna. Överdelen några storlekar större än nederdelen. Midjan kanske snarare skulle kallas ekvator. Sällan hjälper det att bita i det sura äpplet och gå till tält-avdelningarna. Illasittande blir inte mycket bättre för att det är större illasittande. Och varför tror herrar och damer tillskärare och inköpare att alla "stora" kvinnor har arslen som ladugårdsdörrar och lår som rejäla mortadellas?
För nåt år sedan skulle de europeiska länderna ta tag i frågan om storlekarnas dåliga överensstämmelse med verkligheten. Jiippie! tänkte jag. Äntligen skulle man slippa undra om det var en fransk eller brittisk eller kanske svensk 44 man höll i handen. Kanske skulle rentav en 38 vara lika stor i alla kedjorna, och i alla europeiska länder. Ja, hyfsat i alla fall. Eh. Nej. Så blev det förstås inte. Man mätte och vägde kvinnor och kom fram till att, jo, medelkvinnan var både längre och tyngre än förr och så justerade man lite.
Lite. Var ordet, sa Bill. Och så missade man hela grejen med vad som håller på att hända med kvinnokropparna.
Vi håller på att bli äpplen!
Inte alla förstås. Men en försvarlig del av oss. Ofta, ofta får vi intrummat av läkare, dietister, hälsotidningar, att den farliga fetman det är männens ölmage och disponentbuk. Den kvinnliga päronfetman är möjligen ett kostmetiskt problem, men någon fara för hälsan är den inte. Ungefär så brukar det låta.
Fettet som sätter sig på rumpa och lår sitter där det sitter. Ett extra späcklager gör väl ingen glad, men gör inte mycket skada heller. Fettet som bildar isterbuken är lömskare. Det sätter sig inte som ett späcklager under huden, utan det kryper in i själva buken, bäddar in organen, ja till och med infiltrerar själva organen. För att inte tala om det fett som flyter omkring i blodkärlen, tills det slutligen kladdar fast sig i ådrorna, hårdnar, lämnar ärr.
I decennier har det varit män som har burit sin fetma framför sig. Ölmage, isterbuk, kalaskula, disponentbuk. Ofta ett resultat av ärftliga förutsättningar och fellevnad med stress, dålig kost, för lite vila, kanske rökning, för lite motion. En ond cirkel som ger dålig matsmältning, magkatarr, högt blodtryck, höga blodfettvärden, höga blodsockervärden, påverkan på levern, risk för hjärtproblem och diabetes typ 2. Det har varit män som har ätit blodtryckstabletter och fått hjärtinfarkt.
Men kvinnorna är på väg ikapp. Fler kvinnor hamnar i den onda cirkeln, får fellevnadssjukdomar - och äppelfetma!
Tror du mig inte? Kolla nästa gång du går på stan - hur många medelålders kvinnor hittar du som har mage? Gå på herrklädavdelningar och spana - tror du att alla de där kvinnorna ska shoppa kläder till en karl?
Självklart vore det bästa om vi kunde vända utvecklingen, så att färre män och kvinnor drabbades av högt blodtryck, magkatarr, kärlkramp, hjärtinfarkt och blev av med magen. Det lär ju tyvärr inte vara gjort i en handvändning eftersom det handlar om livsstilsförändringar man själv måste jobba med och hitta motivation för.
Men under tiden, kära designers, tillskärare och inköpare - ge oss kläder som passar utifrån hur vi ser ut nu, och inte utifrån en idealbild.
Och kan vi snälla pretty please with sugar on top - frukt är vi allihopa - sluta prata om kvinnlig päronfetma och manlig äppelfetma. Det är förnedrande nog ändå att klä sig i gubbkläder!
Ibland undrar jag om det verkligen bara är jag. Och dottern förstås. Men jag finner mig så ofta ha en annan åsikt än den allmänt rådande. Modetrender till exempel begriper jag mig sällan på. Alltså vad fan är grejen med att skära nederkanten på topp/tee/tunika i en båge, kortast fram? Det är väl fan inte smickrande för nån utanför en anorektisk plattbröstad runway?! Och jag säger bara heminredning. Vad är det som får hela svenska folket att kasta ut köksbord, Billyhyllor, sängramar, hallmöblemag och köpa nytt i ek? Förstå mig rätt, jag har inget emot ek i sig, det är väl ett okej träslag, men måste hela jävla svenska folkhemmet byggas av ek? Det går ju inte att skilja Anderssons och Pettersons och Lundströms hem från vilken möbelkatalog som helst. Och sen ut på Blocket för nu ska det vara valnöt.
Den där ängsliga flockmentaliteten blir jag galen på. Från 80-talets bisarra trätulpaner och bubbliga chintzgardiner via Marimakkorevival och tapetnostalgi till pianolack och väggord. Ibland blir jag riktigt sur när trenden plötsligt når något som jag gillat länge, och så blir jag ofrivillgt en del av flocken. Ljusarmaturer i rostfritt och frostat glas. Jamen lägg av. Jag såg dem först! Men ängsligheten finns också i den konservativa oviljan att ändra på rådande ideal.
Tänk på pelargontalibanerna i villakvarteren. Visst vet de hur stor bilen får vara utan att framstå vräkig, visst kan de peka ut tidpunkten då häcken övergår från att vara frodig till att vara vildvuxen och dess ägare en slarver. I trädgården byts plastmöbler mot teak och aluminium/textilene och i krukan vid entrén byts den uppstammade margueriten ut mot fjärilslavendel.
Självklart är spelreglerna desamma där vi tillbringar livet som där vi sörjer döden. En ängslig konservatism. Modetrender, om än långsammare än på catwalken. 80-talets gravstenar är bastanta pjäser i blankpolerat röd och svart granit. 90-talet förde med sig en aning av rå sten, för nu dök den råhuggna kanten upp på allvar. På 00-talet ger tekniken möjlighet till formsågade stenar i mjuka kurvor, med en noga kalkylerad assymetri. Grått förstås. Och absolut inte blankpolerat.
Vid stenen finns självklart en rabatt. Stenen ska stå i decennier men rabattens innehåll kan man ändra så ofta man vill. Eller behålla år ut och år in. Och herreminjävlar vad det behålls.
Höstblommor: aster, prydnadskål, tagetesen kan stå lite till.
Allhelgonapynt: ljung, adventsmossa, gran och en.
En balkonglåda.
Rabatten vid stenen där en älskad maka begravts, där farmor gått till sista vilan, där tonårstjejen ligger sida vid sida med pensionerade skogshuggaren. Rosa pelargon till alla.
Därtill förstås en lykta, gärna en batteridriven så slipper man åka ut och tända ljuset. Blinkande så ser det naturligt ut (för en thailändsk bar). Och stenar. Några fina slipade med graverade ord, valda med omsorg ur bingen på stormarknaden. Några hjärtformade gjutna betonghjärtan som inte platsade på ekbänken i hallen.
Det är för jävla sorgligt.
Om det är så att familjen älskar penséer, om margueriterna påminner om prästkragarna vid sommarstugan, om barnbarnen har valt det finaste de vet till farfars grav - jag har all respekt för det.
Men snälla rara svenska folket - älskar ni penséer allihop? måste man köpa prydnadskål för att den var på rea?
Så fan heller att min älskades grav ska se ut sån. Dottern och jag tittade oss omkring på kyrkogården. Vandrade fram och tillbaka bland gravarna. Vände blickarna uppåt, och utåt. Högresta tallar, mjuk mossa, lingon och blåbär. Tittade på gravplatsen, i änden av raden, nära en tall. Här ska inte vara nån jävla balkonglåda.
Ni anar inte hur vackert det är när höstsolen får lingonen i rabatten att gnistra som rubiner.
Risotto och en kycklinggryta att njuta i soffan framför 2 1/2 män. Mer avancerat än så är överkurs just nu. Känner mig som farmor Evelyn på Jakes födelsedag. Familjeträff med intriger, spänningar, försök att hålla masken, en tårta med för många ljus, en clown, Jake med sina trolleritrick mitt i alltihop och Evelyn som passerat tipsy för flera timmar sedan hänger inte riktigt med om man säger så. Åh herregud. Nu har vi, efter vissa problem att få fjärren att lyda, bytt till The Osbournes. Som av en händelse möts vi av Ozzy som ska demonstrera tv:n - just a click, work's everytime - fast det gör det förstås inte. Och Ozzy fattar ingenting. Han heller.
Jag behövde vare sig alkohol eller droger för att uppnå zombiehjärna. Jag var och storhandlade på stormarknaden, trött och hungrig redan innan. Efter nån timme efterlyste dottern mig. Jag svär att det tog mig tjugo minuter bara att välja kyckling. Eko fanns bara i frysen. Gårdskyckling bara hel. Dansk går fetbort. Saltvattenpumpad också. Men varför har de skivat filéerna längs med fibrerna? Och de där hade kort hållbarhet. Till slut kom jag hem med kassarna fulla, kontot dränerat och skallen urblåst.
Jag är iaf jävligt stolt över att jag fixade middag trots allt!
Det gillar inte min telefon. Kanske gillade den inte utskällningen den fick efter att ha ställt köpladan på ända. Kanske gillade mobiloperatören inte köpladestaden och bestämde sig föratt här behövs inga 3G-master i fungerande skick. Kanske var alla meddelandeservrar upptagna. Kanske möts alla konspiationsteoretiker och konspiratörer i just denna norrländska stad och stör ut digital kommunikation som skulle kunna vara riskabel. Oavsett orsak funkade det inte att mobilblogga, så alla de små fiffiga snabbmeddelandena jag tänkt blippa iväg från restaurangbord och badkar förblev osända. Reserapport får det alltså bli i efterhand
Jag är en besvärlig kund. En sån som ställer massa frågor. Googlar. Kollar priser. Läser recensioner. Sedan kan jag möjligen vara beredd att diskutera affär. Varför är den tv:n dyrare än den här? Förra årets modell? Vilka förändringar har gjorts? Hur många hdmi-uttag finns det och var sitter de? Fast jag skriver på några papper vill jag veta villkoren. Vadå garanti, vad täcker den, vad täcker den inte, hur går det till om prylen går sönder, vad täcker din så kallade förlängda garanti som inte ingår i den drulleförsäkring jag redan betalar? Vad ska du ha mitt telefonnummer till?
Självklart vill jag själv bestämma var och när jag gör affärer. Stressad och hungrig, nyväckt och omtumlad, störd och irriterad tänker jag absolut inte göra affärer. Vill jag ha din produkt, tjänst eller tro kommer jag till dig.
Naturligtvis handlar jag inget viktigare eller dyrare än jordgubbar eller varm korv av en gatuförsäljare, "inte intresserad" är mitt standardsvar till abonnemangssäljare i gallerior och på flygplatser oavsett vad de frågar eller påstår, får jag en telefonförsäljare i luren ber jag att få tala med vederbörandes chef för naturligtvis är jag nixad och har reklamspärr hos de företag jag är kund hos, och till mobilen får inga företag ringa över huvud taget om jag inte själv godkänt det, vilket jag naturligtvis inte har.
Men hur fan skyddar man sitt eget hem? Det räcker ju inte med "Ingen reklam, tack!" för att slippa dörrknackande medlemsvärvare från Hyresgästföreningen, unga försäljare av majblommor, jultidningar och häften med rabattkuponger, Jehovas vittnen och missionerande mormoner, och när som helst dyker väl röstvärvande valarbetare upp vid dörren utan att reflektera över att de säljer mig ett politiskt budskap.
Att låta bli att öppna dörren löser liksom inte problemet. Dels är problemet med dörrknackarnasarna att de inte alls knackar dörr lite försynt utan klämmer i av hjärtans lust på dörrklockan dimensionerad för att höras i en stor fyra i två plan, och om inte dörrklockan rycker mig ur skiftarbetarens dagsömn så gör kattens rivstart på mitt bröst det. Dels är problemet att om jag inte öppnar dörren och säger, nej, nej, och åter nej, så kommer dörrknackarsömnmarodörerna definitivt tillbaka och förstör lugn och ro i det karibiska hemmet.
En postning hos Wettexvärlden fick mig att göra slag i saken. Nu har jag kompletterat "Ingen reklam, tack!"-skylten med en Dymoremsa
Det blev två dygn i ett London som visade upp sin bästa sida med ett strålande väder. Resan startade på Arlanda på lördagen vid lunch och vi var framme på Heathrow före tre.
En behaglig resa med British Airways, trevlig service både på marken och i luften, men den svampiga mackan med smaklös kycklingsallad glömmer jag gärna. Från Heathrow tog vi oss praktiskt och billigt med tunnelbanan direkt till Piccadilly circus. Därifrån hade vi bara några kvarter att gå till hotellet, The Cavendish. Trots närheten till trängsel, turister och trafikknut var gatan förvånansvärt lugn. Gentlemannakvarter skulle man kunna säga. Om Savile Row är gatan där man måttbeställer sin kostym, är Jermyn street gatan där man köper skjortan och de handgjorda engelska skorna.
Behöver man fråga hur mycket det kostar har man inte råd är ett talesätt som funkar bra i de här krokarna. Men köper du Farsdagspresenten här får du räkna med sådär 300 pund för skorna.
Vi fick ett vilsamt rum på åttonde våningen av 15. Superior Twin/King-rummet hade sköna 90 + 90 sängar bäddade med duntäcken. Rummet vette mot Jermyn street och vi var precis i höjd med takfoten på huset tvärs över gatan. Fönstret sträckte sig längs hela rummet, det gick att skjuta upp lite så man kunde vädra på kanten men det behövdes inte eftersom vi hade luftkonditionering vi kunde ställa in själva. Härligt tjocka fodrade mörkläggningsgardiner gjorde rummet ännu tystare.
En fåtölj, ett bord, skrivbord förstås, minibar, lcd-tv på väggen, vattenkokare m kaffe & te, badrum med badkar. Fint! Vi betalade förresten strax under 8.000 kronor för en ganska sent bokad resa med British Airways, två nätter på The Cavendish inkl frukost och alla skatter och avgifter för två personer hos Mr Jet.
Efter lite vila gav vi oss ut för att fylla på blodsockernivån. Caféet i kvarteret intill hade Lemon & poppy seed muffin :) På lilla Tesco i hörnet i mot Regent street och Piccadilly circus provianterade vi nötter, nåt att dricka och ett par bitar ost. Okunniga var vi om hotellets allvetande minibarsystem. Knappt hade vi lyft ut Beck, Moet och de andra ur kylen för att få plats med ost & flaskvatten innan sagda Beck, Moet et al fanns att återse på hotellräkningen, tillgänglig på hotelltv:n. (Ingen fara, vid utcheckningen ställde vi tillbaka skumpa och öl, påtalade vårt misstag och fick posterna strukna utan diskussioner.)
Så mötte vi lillebror för middag på La Caricatura, som ligger mellan t-hållplatserna Bond street och Marble arch. Jag måste erkänna att jag till en början undrade lite över morsans chef som rekommenderat stället med orden "den bästa italienska restaurang jag varit på". Vad har hon för smak egentligen? Jag tycker Woody Allen är läskig nog som han är, i karikatyrform stirrandes på mig... creepy.
Sen kom min Risotto al Gamberi e Limone. Och då höll jag käft. Förutom enstaka Ååhhh, och Aaahh. Morsan däremot, som varit lite besviken över att inget på menyn föll henne på läppen utom pizza, var sedan väldigt språksam eftersom Diavola föll henne väldigt väl på läppen.
Till restaurangen hade vi tagit tunnelbanan, men tillbaka promenerade vi. Att resa med London underground och byta linje innebär en massa traskande i tunnlar och klivande i trappor. Bra att veta, särskilt när man reser med tung resväska, barnvagn eller rullstol. Särskilt i centrala London är få stationer är trappfria/anpassade för hjul, närmare bestämt tre (3).
Kvällen var ljum och ljus, Mayfair är ett lugnt och trevligt upperclass-område att promenera i. Man kan alltid spana på bilarna och diskutera om Carreran är en chickcar, var kommer den stegrande hästen ifrån och hur mycket får man egentligen betala för en Bentley? Och var nu inte hotellet till belåtenhet finns säkert ett säkert ett rum som klarar de mest högt ställda krav på hotellet som renoverats under åtta år till en kostnad av 40 miljoner pund, the Ritz.
Vi är faktiskt fullt nöjda med the Cavendish, och slår oss ner i hotellbaren. Jag väljer en riktig gammal klassiker, Mai Tai. Här görs den med guldgul rom, ananas- och apelsinjuice, mandelsirap, men recepten är många. Aaahh!
Jag sover som en liten gris i den sköna sängen. Njuter av tystnaden, avsaknaden av hankattsmmeeeeooooww. Njuter av frisk sval luft.
Hotellfrukost är ju alltid en upplevelse, och så även här. Vi råkar vakna på en populär tid, och får vänta några minuter för att få ett ledigt bord.
Men oj. Alltså, engelsk frukost :D. Bacon, korv, vita bönor, stekt ägg, toast, te och en apelsinjuice som var den sötaste, godaste, jag nånsin druckit.
Sålunda väl rustade ger vi oss ut på stan i söndagsvimlet.
Vandrar genom Carnaby street, utforskar butikerna på Oxford street, innan vi sjunker ner på ett av stans alla Starbucks. En varm sommardag är det ett bra val. Jag säger bara Lemon frappucino.
Jag slurpar i mig den syrliga issörjan så det blixtrar av brainfreeze. Låter gommen återfå nån sorts kroppstemperatur och så på sugröret igen. Innan jag fått i mig en halvliter himmelsk frappucino är inte bara gommen nedkyld och bortdomnad, jag börjar också misstänka att en eller annan tand kommer att spricka av temperaturväxlingen. Med en lätt huvudvärk men lycklig som ett barn med en stor godispåse i magen tar jag itu med dagens begivenhet på riktigt. Om man nu kan säga så om Camden Town.
Det är nog numera mest yta, pose, fasad, och inte så mycket the real thing. I alla fall, om du uppskattar people watching kan du varje helg spana på turister som spanar på wannabe punkare, gothare etc.
Har du en knatte därhemma som tjatar omDoc Marten's eller New Rockkängor är det här du hittar dem. Det är också här du hittar hårfärgen till tuppkammen, t-shirten med Sid Vicious, den redan söndertrasade och hoplappade kavajen, de begagnade LP-skivorna, här finns smycken, merch, renoverade möbler, nydesignade kläder, här säljs lemonad och cannabiskarameller (nej, men jag köpte hampastrumpor). Här kan sätta i dig vårrullar, curry, argentinskt kött eller pizza, här kan du röka vattenpipa och sitta en stund i skuggan. Om du har turen att hitta någonstans att sitta. Vi vandrade i sommarsolen från stånd till stånd, förbi den ena frestande doften efter den andra, för vi hade bestämt oss för att skulle vi äta skulle vi sitta. Våra fötter tålde inte mer stående och gående. Sitta. Nu. Skugga. Tack.
Vi hade nått stadiet jag-skiter-i-vad-de-har-för-mat-bara-jag-får-sitta när vi hittade hålet i väggen som hade lediga stolar i skuggan, iskall läsk och jacket potato. Riktigt god potatis faktiskt, annars kan ju sån bli lite läbbig när den är uppvärmd. Het, mjölig, fräsch smak. Livsandarna återvände, och vi tog dem med oss in till stan.
Till Camden kommer på helgerna bortåt 100.000 besökare, eller 10 miljoner besökare per år. Det betyder bland annat att på söndag eftermiddagarna blir de två närmaste t-banestationerna enkelriktade. Till Camden = kliv av vid Camden town. Vandra/ta bussen sedan längs Chalk farm road. Från Camden = kliv på vid Chalk farm. Det är en kvart eller så att promenera, och den mesta av vägen går du ändå när du besöker marknaderna.
Ett bekvämt sätt att betala för transporterna är Travelcard. Om du inte behöver åka tunnelbana etc före 9.30 på vardagsmorgon köper du exempelvis Off peak 1 day Travelcard, zone 1-6 tar dig ända till/från Heathrow, och kostar 7.50 för ett dygns obegränsat resande per Underground, Overground, bussar etc. En enkelbiljett zone 1-2 kostar 4 pund vid kontantbetalning. Kolla förresten aktuell trafikinfo, särskilt på helgerna kan stationer, linjer, hissar vara stängda eller ha begränsningar.
På väg till hotellet kan jag inte låta bli att ägna mig åt lite people watching i hemkvarteret. Vid superflotta 300-åriga grocery storen Fortnum & Mason trippar denna rosa skapelse med matchande jyckar. Det lilla rosa hundtäcket som jycken som får använda benen har på sig i sommarvärmen bär ett viktigt meddelande: Very Importantant Pooh!
Undrar vad hunden själv tycker om att vara leksak för en vuxen kvinna? Och vad ska rosa kvinnan göra när accessoarjyckarna inte längre är fashionabla?
Det var underbart att komma tillbaka till hotellet för en stunds vila. Jag tror seriöst mina fötter plattats ut till två nummer större. Och hur mina hälsenor mådde är ett kapitel för sig.
En lång sval dusch. En halvliter vatten. En stund utsträckt på hotellsängen. Sheryl Crow i öronen.
En ljuvlig paus. Sen tar vi våra trötta fötter och traskar iväg till Chinatown, några kvarter bortom Piccadilly circus. Faktiskt övertalade vi fötterna att bära oss även i de små gränderna intill huvudgatan med sina restauranger, kul med affärernas mystiska påsar och burkar, alla skyltar om massage såg lockande ut men vi slet oss för en middag på Top of the Town. Mixed reviews som man brukar säga. Seg service, biffen satay har ätits bättre annorstädes, men mina handpulled noodles w/ shredded pork var betydligt godare än det ser ut. Krispiga böngroddar och vårlökar, och ett kött som smälte i munnen. Jag gissar att detta inte skulle hamna långt ifrån pulled pork i fråga om mörhet.
Vi vandrar genom teaterdistriktet West End, och slås av det faktiskt inte är helt otänkbart att stöta på en äkta kändis. En H3 limousin vid personalingången till en teater? Paparazzimagnet.
Kvällens sängfösare intas i hotellets lobbybar, det blir italienskt för mig. Espresso och Sambuca.
Sen återstår inte mycket mer än att förbereda packningen, måndag är vår hemresedag, och hoppa i säng. På morgonen laddar vi med frukost, checkar ut, lämnar väskorna till förvaring och ger oss ut på stan en sista gång.
Vi styr stegen mot Covent garden, och kommer fram innan kommersen riktigt tagit fart. Smycken, klockor, antikviteter och krimskrams packas upp, och människor strömmar till.
Vi shoppar faktiskt ett par smycken, och söker oss in i butikerna. Med citrusdoftande verbena i näsan lämnar vi L'Occitane och nosar oss igenom sortimentet på Tea Palace. Jag har inte haft några problem med engelskan förrän jag ska försöka beskriva vilket sorts frukostte jag vill ha.
Nånstans mellan Darjeeling first flush och Organic Darjeeling second flush upptäcker vi att jag kan sluta leta efter de ovana orden. Bakom disken står nämligen en svenska. Förutom Darjeelingen köper jag en Lapsang Souchong rökig nog att impregnera bryggor med. Och ifall mitt doftsinne inte fått nog ännu så utsätter jag det för ytterligare prövning. En kasse badbomber i diverse fräscha citrusiga dofter bär jag med mig från Lush.
Vi hinner med en sväng in på Fortnum & Mason också, det är fantastiskt överdådigt vackert med kaffe- och teburkar, choklad, kakor och annat oundgängligt för gentlemän och ladies. Och horder av turister förstås. Det finns hur mycket som helst som lockar men jag försöker låta bli att tömma plånboken alldeles. Jag valde länge bland marmelader, preserves och curds innan jag bestämde mig för den älskligt söta Clementine. En burk kakor ville jag också ha, och där var det inget snack om saken. Jag föll som en fura för Lucifer's Ginger & Chilli Bisquits och kan rapportera att de var ännu godare än jag förväntade mig. Åh herrejävlar vilken ljuv hetta!
På Fortnum & Mason finns allt för den mycket förnämliga picknicken, här finns bröd, vin, fois gras, frukt, och själva picknickkorgen förstås. Och här finns självklart allt för den ståndsmässiga festen, inklusive bröllopstårtan. Beställ Belle Amour med valfri kakbotten och fyllning för endast 1.575 pund. Ja herregud man gifter sig väl bara en gång och vad är väl 17.000 kronor för en tårta? På F&M finns även presenter för den som har allt. Vackert. Dyrt. Gott. Eller bara udda.
Tyvärr missar jag deras avdelning för spritdrycker, de har en årgångsrom från Barbados som jag gärna skulle lagt vantarna på. Förbenat. Mycket kan man beställa online men inte alkohol. Jag hittade ingen intressant rom på hela resan. Det är billigt skräp eller de stora märkenas största produkter jag finner på hyllorna i London vart jag än letar. Inte helt olikt Paris. Eller vilken annan stad som helst jag besökt. Helt ärligt, den dagen vi inte längre har Systembolagets förnämligautbud kvar kommer jag att fan att stortjuta.
Nä, några tårar har vi inte tid med nu. Det blir seriös ompackning av bagaget innan vi lämnar hotellet, som förresten ligger precis bakom F&M. Det är gentlemannakvarter det här, men viktigare än Look Sharp är Look Right.
Vi anländer till Heathrow terminal 5 med gott om tid. Checkar in väskorna, går igenom säkerhetskontrollen. Letar matställe. Hoppas på nåt mer fantasifullt än panini, sushi eller hamburgare. Snubblar över Plane food, och får en högst oväntad och högst välkommen Gordon Ramsey-upplevelse. Att han öppnat restaurang i den nya terminalen har totalt undgått mig.
Roasted cornfed chicken with summer vegetables and thyme jus. Side order chips. Still water.
Kycklingen är saftig. Bönor, broccoli och morötter har kvar sin spänst. Timjanskyn kunde fått vara rikligare i mängd och djupare i smaken. Under kycklingen döljer sig en klick mash, en potatispuré med härligt smörig smak. Chipsen var heta och frasiga.
Servicen oklanderligt uppmärksam, snabb och effektiv utan att stressa eller vara stressande.
Prislappen är högst resonabel. Särskilt med tanke på att majskycklingen (12.95 pund) kostar ungefär vad man kan få betala för en tallrik trist pasta på Arlanda eller Bromma.
Hur fan Max på Arlanda finns med i topplacering tillsammans med Plane i Travel & Leisures lista över bästa flygplatsrestauranger övergår mitt förstånd. De borde inte få nämnas i samma nummer...
Jahapp. Det blev många ord. Och många bilder. Och ännu fler bilder, till och med filmer, finns det på min Londonweekend. Flera hundra kameror har fångat mig på film den här helgen. London underground har kameror precis överallt.
Över en miljon kameror övervakar Londonbor och Londonbesökare. För din säkerhets skull, som det heter.
Men blir det säkrare då? Avskräcks bovarna från att begå brott? Kan filmerna, bilderna, användas till att fälla förövare i domstol? Är satsningen motiverad? Känner sig de övervakade Londonborna och Londonbesökarna säkrare?
Jag kan bara svara för mig själv, och jag känner mig verkligen inte säkrare, tryggare, mer övertygad att bovar ska avskräckas eller åtminstone fällas med hjälp av kamerorna. Tvärtom är jag djupt oroad av hela Storebror-ser-dig-men-det-gör-väl-ingenting-för-du-har-väl-rent-mjöl-i-påsen?-Eller?-resonemanget som är en förutsättning för att åsidosätta stora delar av befolkningens integritetskydd.
Till skillnad från The Building Management värnar jag om allas integritet och blurrar därför telefonnumret.
Man kan konstatera att för den som vill semestra med älskarinnan, eller för den som vill lämna anonymt tips till en journalist är London inte rätt. Men om man kan stå ut med att ha sin nuna, sina resor, sina näspetningar, sina kramar och sina inköp öppna för kartläggning är London himla trevligt