En bokmal anfaller

Det blir bättre

 

Funderar du på om filmen är värd tretton minuter av ditt liv?

Om du någon gång har tvivlat på om livet är värt att leva, på om du orkar stå ut, om andra människor får dig att tvivla på ditt värde, om du känner dig utanför, om du någon gång har trott den som sa eller visade att du inte dög, inte passade in - då ska du se den här filmen. Om du någon gång kan ha sagt eller gjort något för att visa att en annan människa inte är värd din tid, ditt sällskap, din vänskap, din acceptans - då ska du se den här filmen. Om du är ansvarig för, eller har inflytande över, andra människors arbetsmiljö och arbetsförhållanden- då ska du se den här filmen.

Under Rosa bandet-kampanjen mot bröstcancer tog Joel Burns, kommunfullmäktigeledamot i Forth Worth tillfället att använda sin talartid till ett annat ämne. Ungdomar, högstadieelever, som är homosexuella, eller uppfattas som det, eller bara som annorlunda, och mår så dåligt av omgivningens behandling att de tar livet av sig. Joels budskap är - ge inte upp, du har så mycket liv kvar att leva, det kommer att bli bättre om du står ut lite till. Det finns ett annat liv att leva, fantastiskt liv med vänner som accepterar dig.

Om du kastar bort nuet, kastar du också bort framtiden.

Myter och spinn om sjukförsäkringen

Jag blir lika förbannad varje gång jag stöter på att nån påstår att förändringarna i sjukförsäkringen var nödvändiga för kostnaderna skenade och nu ska ju folk få rehabilitering så de kan komma tillbaka till jobbet istället för att bli passiviserade, hamna i utanförskap och leva på bidrag.

Okunskap. Politisk spinn. Fördomar. Önsketänkande.

Det finns säkert alla möjliga förklaringar till att folk säger och skriver sånt. Just den här gången var det en bloggpost av Siri på Nattens bibliotek som fick mig att ladda upp med mina motargument.

1. Sjukförsäkringen är INTE en stor kostnad för svenska staten - tvärtom! Hur nödvändiga de genomförda förändringarna i sjukförsäkringen var är en fråga om ideologi, inte ekonomi.

Sjukförsäkringssystemet går med mångmiljardöverskott.

Det konstaterar Folksam, och anser att staten bryter mot lagen som använder överskottet till annat. (Folksam skulle förstås gärna erbjuda ett privat försäkringsalternativ)

Att sjukskrivna kostar för mycket är en myt, skriver ekonomilektor och vänsterdebattör, och ifrågasätter att inte fler ifrågasätter borgerlig retorik kring sjukförsäkringen.

2. Sjukpenning, sjukersättning, aktivitetsersättning, rehabiliteringsersättning är INTE bidrag. Sjukförsäkringssystemet är just en försäkring. Premien, sjukförsäkringsavgiften, betalas tillsammans med de övriga sociala avgifterna som ingår i arbetsgivaravgifterna.

Socialförsäkringarna - sjukpenning, pension etc - har liksom avtalsförsäkringar finansierats genom att arbetsmarknadens parter gemensamt beslutat att ta en del av lönesumman. Arbetstagarna är alltså med i finansieringen genom att avstå löneutrymme.

3. Att avbryta sjukskrivningen leder INTE i någon större utsträckning till att den sjuke kommer tillbaka till jobb. När Arbetsförmedlingen efter första halvåret med Arbetslivsintroduktionen för de utförsäkrade rapporterar hur det gått visar det sig att majoriteten inte alls är tillbaka på jobbet. I själva verket är knappt 10 procent i arbete. Knappt 2 procent till bedöms kunna ta ett arbete direkt.

Mer än en fjärdedel bedöms inte ha förutsättningar att delta i aktiva arbetslivsinriktade rehabiliteringsinsatser och har förmodligen sökt ersättning från sjukförsäkringen igen. För 4.581 personer, ännu en dryg fjärdedel, räckte inte tre månader utan de har fått ytterligare tid med utredning av arbetsförmåga och rehabiliteringsbehov. Och en sista dryg fjärdedel bedöms ha arbetsförmåga men behöver mer rehabilitering. 

4. Den så kallade rehabiliteringskedjan innebär INTE en garanti att den sjuke får rehabilitering.

Att kalla ett system där man systematiskt efter kalender och diagnoskod utmönstrar folk från försäkringen och drar undan deras försörjning för rehabiliteringskedja är ett hån. Av Försäkringskassan får man ingen rehabilitering.

Akut krisreaktion 2-6 veckor. Så, nu ska du tillbaka till jobbet, mer än 6 veckor kan man inte vara sjukskriven med den diagnosen, det är därför du fått avslag. Men hela min värld har rasat, jag kan inte sova på nätterna, inte utföra enkla sysslor som att gå till affären och köpa leverpastej (kommer hem en timme senare från affären fem minuter bort, har köpt en kasse full med mat däribland en fjärde flaska ketchup för den hängde kvar i huvudet sedan förra veckans handlarlista, men nån leverpastej finns förstås inte med i kassen), i skallen återupplever jag traumat om och om igen, och minsta minnesskärva som triggas av en doft, en låt på radion, får mig att falla ihop i en hög av tårar och smärta. Ja, jo jag hör vad du säger, jag förstår att det är jobbigt, men det är bra för dig att jobba och koppla bort det där och tänka på annat. Men jag kan ju inte koppla bort, i detta nu när du pratar har mina tankar fastnat vid orden "jag orkar inte, jag orkar inte mer" för det var de sista ord jag sa till min man och nu säger du att jag ska tillbaka till jobbet och intervjua skolpolitikern om klassernas storlek och stå i studion och försöka att inte höra musiken och jag tänker orden igen jag vill inget hellre än tvätta bort orden ur min skalle och kunna gå till jobbet med glädje och ge allt, och jag har ännu ingen aning om att det kommer att ta två år innan jag lärt mig gråta tyst, så tyst, att det inte hörs när jag presenterar nyheterna att det var vår låt strax innan och jag läser den jävla påan om skolbudgeten medan tårarna tyst rullar nerför kinderna och väntar med snörvlande hulkanden till sändningslampan slocknat.

Jag har haft tur. Jag har en mänsklig handläggare på Försäkringskassan, som pekade på att om jag nu mådde så dåligt fortfarande efter åtta, tio, tolv veckor så kanske akut stressreaktion inte var rätt diagnos. Depression kanske? Där finns det stöd för att sjukskrivning kan vara nödvändigt en längre tid.

Redan vid första kontakten frågade jag vad Försäkringskassan kunde hjälpa till med i rehabilteringen för att jag skulle kunna gå tillbaka till jobbet på heltid. Bidra med en slant till terapin hos psykolog, vilket för närvarande kostar mig 750 kronor för 45 minuter? Någon annan rehabverksamhet som kassan finansierar? Nej, nej, sånt gör ju inte vi. Det är arbetsgivaren, företagshälsovården och landstinget som har det ansvaret. Vid varje kontakt, varje ny sjukskrivningsperiod, varje hållpunkt i rehabiliteringskedjan har jag frågat - och vad kan Försäkringskassan göra för min rehabilitering. Och varje gång är svaret, inget, nada, njet, niente, rien, no, nothing at all.

Det Försäkringskassan ska göra är uppmärksamma mina behov, göra rehabiliteringsplan tillsammans med arbetsgivare/Arbetsförmedling och sen avstämningar för att kolla hur det går. Jag kan få rehabiliteringspenning under tiden jag arbetstränar, någon annan vickar på mitt ordinarie jobb och jag kan pröva på att arbeta utan prestationskrav.

Av detta har jag sett intet. Trots att jag nu varit sjukskriven de maximala 364 dagarna, fått beviljat förlängd sjukpenning och närmar mig slutet på de 550 dagarna, har någon gemensam planering inte skett och något avstämningsmöte inte hållits.

Finns det något som hindrar att arbetsgivaren, företagshälsovården och landstinget tar sitt rehabiliteringsansvar innan, utan, oavsett om Försäkringskassan drar in eller betalar ut sjukpenning etc?

Så. Det får räcka för nu. Då har jag ändå inte berört den sjukes raserade ekonomi och allt vad den medför. Eller föreställningarna om att en lång sjukskrivning automatiskt leder till utanförskap och depression och vars bot är att bryta sjukskrivningen. Det får bli en annan dag.

Stupstocken vid gränsen

Så var det då dags. Jag har läst och hört om den. Jag har publicerat fall efter fall med människor som stått inför den. Pratat med fackliga företrädare. Lusläst läkarintyg. Intervjuat politiker. Hört luftiga löften ställas mot ännu fyrkantiga regelverk.

Nu är det min tur.

 

Den 15:e januari står jag själv inför stupstocken, som Socialdemokraterna kallade den av Alliansen införda bortre gränsen för maximalt antal sjukdagar. Jag sticker inte under stol med att jag haft högst egennyttiga skäl att önska en valseger för de rödgröna, de lovade nämligen avskaffa stupstocken.

Visst är det överdrivet att använda begrepp som stupstock, det räcker så bra att säga utförsäkrad. För trots att regeringen efter kritik lappat och lagat i systemet är det ingen tvekan om att människor faller mellan stolarna, inte får den rehabilitering och det bemötande de skulle behöva, får sin ekonomi slagen i spillror i väntan på besked om de efter arbetslivsintroduktionen åter accepteras i sjukförsäkringen och till vilket pris.

 

Det är upprörande, förvånande, förvirrande att försöka sätta sig in i frågan utifrån nyheter, bloggar, reportage, myndigeters uttalanden och utvärderingar. I juni 2010 försäkrar Försäkringskassans chef Orustfjord att det är positivt för alla inblandade med en bortre gräns i sjukförsäkringen. När Arbetsförmedlingen i augusti återrapporterar efter första halvåret med arbetslivsintroduktionen konstaterar man att deltagarna behövt mer resurser och stöd än AF räknat med, att AF inte har folk och kunskap till att möta människor i djup kris, och att det finns flera situationer då människor riskerar att bli utan försörjning för att regelsystem krockar. Det ska bli väldigt intressant att höra och se vilken information jag nu får från myndigheterna själva.

P.S. Jag går inte ens in på att länka till enskilda fall hit och dit. Googla, och du skall finna.

En röst av särskild vikt

Jag är inte förvånad. Men jag är väldigt bedrövad. Sverigedemokraterna får 5,7 procent av rösterna tar plats i Sveriges riksdag. De får dessutom en vågmästarställning.

En kör av ledarskribenter, analytiker och politiker säger emot - en vågmästarställning tar man sig inte, den får man bara om de andra partierna ger en den rollen - och så spänner de ögonen i Maria Wetterstrand. Reinfeldt har ju förklarat hur han vill hantera det uppkomna parlamentariska läget, nämligen hellre söka ett stadigvarande stöd av Miljöpartiet än att riskera att Sverigedemokraterna kan ta åt sig äran och uppmärksamheten för att lagförslagen under mandatperioden antingen antas eller förkastas i riksdagen.

Wetterstrand pratar politiska flytande. Säger kategoriskt nej till propån. Samtidigt som hon specifierar Miljöpartiets krav: klimatpolitiken, kärnkraften och utförsäkringarna.

Oavsett vilken uppgörelse som till slut träffas så vet förstås alla att utan Sverigedemokraternas vågmästarställning skulle den aldrig kommit till stånd. Oavsett om SD får uppmärksamheten och inflytandet vid hundratals riksdagsbeslut eller vid en regeringsbildning så har 330.157 röster fått en alldeles särskild tyngd.

Om det blir så att den bergerliga alliansen skapar en ohelig allians med Miljöpartiet, eller kanske Socialdemokraterna, för att oskadliggöra SD under mandatperioden - vad innebär det för den politiska kartan på sikt? Kommer vi till nästa val se att blockpolitikens era är slut eftersom "all bets are off" när rösterna väl är lagda? Den här gången blev SD tungan på vågen, vad händer nästa gång?

Lägg därtill att vi fått en polarisering med ett stort parti på vardera sidan och de andra partierna reducerade till en rad stödpartier. Det kan vara en engångsföreteelse eller ett utryck för en trend, en politisk kannibalism där de största partierna drar röster inte från motståndarsidan utan från det egna laget. Betyder det här att vi inför kommande val ska räkna med veckor av kohandel där storpartierna kan slänga åt de små ett köttben och de små bjuder under varandra för att få sitta med vid maktens bord? Innebär det i förlängningen att storpartiernas väljarkår blir röstboskap för att bevara status quo medan det är rösterna på småpartierna som i praktiken avgör vem som bestämmer?

Redan nu utmanas hela vår bild av det demokratiska systemet - alla röster skulle ju vara lika mycket värda! I frustration, besvikelse och vrede kastas skit åt alla håll; på Reinfeldt och Wetterstrand, på massmedia, på systemet och på väljarna.

SD-väljarna utmålas på sina håll som omogna, lågutbildade, rädda unga män. Det spelar förstås ingen roll om SD-väljaren har kostym eller bomberjacka, om hon är forskare eller gammpojk, varit engagerad i vit makt-rörelsen i decennier eller bestämde sig i kön till vallokalen. En röst är en röst. Man får faktiskt tycka precis vad som helst och ha kommit fram till det hur som helst. Man får leka Ole dole doff med med valsedlarna, göra egna utfrågningar till partierna, rösta som ett barn eller nån annan utan rösträtt skulle ha gjort om denne kunnat. Det är det som är demokrati. Om jag vill ha friheten att rösta hur jag vill måste jag också ge den friheten åt alla andra.

 

I kön till vallokalen hör jag två ytligt bekanta småprata om valet de alldeles strax ska delta i. Om det varit svårt att välja. Om dessa debatter som mer är skådespel än ger några svar. Om broschyrernas retorik, förvillande lik. Om höger och vänster och upp eller ner. Om personliga erfarenheter och rasism Om hur kan någon rösta på Sverigedemokraterna och de borde inte få finnas.

Dessa två, den ena med röst på Folkpartiet och den andra med vänsterröst, bestämde sig där och då, vid bordet med valsedlarna. Är det någon som kommer att ifrågasätta deras rätt att rösta så? Som kommer att beklaga att valresultatet baseras på röster vars väljare inte tog valet allvarligare än att de bestämde sig i sista minuten?

SD-väljarnas röster kommer att få en alldeles särskild betydelse i det här valet. Det kan man beklaga, förbanna, fira eller strunta i. Men att ösa förakt över de som röstat på Sverigedemokraterna visar bara förakt för det demokratiska systemet.

Röstar med hjärtat

Det sägs att om du inte röstar vänster som ung har du inget hjärta. Och om du inte är höger som vuxen har du ingen hjärna. I så fall blir jag nog bara dummare med åren, för jag började rösta med centern och gick vänsterut.

Visst kunde jag titta på lönespecen och konstatera att alliansen gett mig många sköna tusenlappar. Visst kan jag glädja mig åt sjukförsäkringen väntas ge ett överskott på 63 miljarder de kommande fyra åren.

Men mest bekymrar jag mig över svärynglet som fortfarande är arbetslös, över att jag med minst 22 år kvar till pensionen inte kan plugga vidare eftersom 25:4-regeln togs bort, och mest oroar tanken på stupstocken i december och att med utmattningsdepression och ångest anförtro mig åt Arbetsförmedlingens okunniga handläggare.

Bloggskola - popularitet & inflytande

Varför bloggar man egentligen? Jag skriver ju om och om igen att jag skriver för min egen skull, för att få ur mig känslor och tankar, för att jag sorter och upptäcker medan jag skriver, för att senare kunna gå tillbaka och få nya insikter när jag jämför hur jag tänkte och kände då jämfört med nu osv osv. Men det kunde jag ju strängt taget skriva och läsa i ett word-dokument på min egen dator, jag skulle ju inte alls behöva publicera det på nätet. Så visst finns det en portion av vilja att bli läst, att nå andra, kanske få kontakt med andra som upplevt något liknande, kanske ge andra en insikt, få feedback både på skrivandet och på det jag delar med mig av.

Jag har nån handfull återkommande läsare, och ännu fler trillar in via länkar och sökningar. Om jag ville skulle jag förstås kunna locka hit fler läsare. Men för den här bloggen, där jag skriver naket om sorg och elände, behöver jag inte fler läsare. Jag har inget behov av tjogvis med kommentarer  som jag knappt hinner läsa än mindre svara på i rimlig tid.

Men om jag velat nå ut till fler - eller om du vill nå ut med din egen blogg - tipsar jag om bloggskolan jag snubblade på i dag.

Svenssons Liten bloggskola är skriven för vänsterbloggare som skriver om politik och samhälle, men metoderna är förstås applicerbara oavsett vad du skriver om. Det går lika bra att twingla en koppling mellan sin modeblogg och senaste artikeln med spekulationer om sessans brudklänning.

När man sedan tillämpat sina kunskaper i att länka och locka läsare kan man förstås kolla sin bloggstatus på diverse listor. Ett exempel är inflytande.se, som säger detta om min blogg: 

Karibien.typepad.com är en inflytelserik blogg. Endast 16% av svenska bloggar är mer inflytelserika.

Just nu är endast 16% (3767 av totalt 22893 bloggar) mer inflytelserika. Ytterligare 173330 bloggar saknar inlänkar och rankar därför inte alls.

Värdet beräknas på hur många som länkar till bloggen, just nu har jag 18 inlänkar. Det är förstås bara en liten del av sanningen om hur viktig/inflytelserik/läst en blogg är.

Bara som ett exempel på en blogg med lite mer pondus i bloggvärlden, Sofia Mirjamsdotters blogg beskrivs så här:

Mymlanthereal.wordpress.com är en extremt inflytelserik blogg. Endast 0,31% av svenska bloggar är mer inflytelserika.

För att nå dit behövs 2284 inlänkar.

Då får man nog skriva om något annat än sorg & elände...

 

Bloggande polisen... jag saknar ord...

Jag saknar ord för att beskriva mina känslor när jag läser vad polisen skrivit att han gjort i sin yrkesutövning.

Läs själva: Kvällsposten: Polis hånar offer i sin blogg

Dagen-läsarna gör mig mörkrädd

Det är dagen efter. Någon, kanske pappan, ringer till jobbet och säger att han inte kommer för han har blivit far. Två frågor är självskrivna.

1) har allt gått bra?

2) vad blev det?

Så viktigt är könet att vi ställer den frågan före vi vill veta hur det känns att ha blivit förälder, om ungen är lång/kort, stor/liten, har mycket hår, pappas näsa, tio tår eller frågar när vi kan få se underverket.

Så viktigt är könet att det måste definieras, annars blir vi förvirrade .

Det finns pojkar med snopp och det finns flickor med snippa. Och där vill en del, många kanske, sätta punkt. Kanske, eventuellt, accepterar några till att det finns ungar som föds med tvetydigt kön där det inte med ett snabbt ögonkast går att avgöra om det är snopp eller snippa. Men att könsskillnaden kan sitta på insidan tycks svårare att acceptera. Och att vissa helt enkelt vill vara människa och slippa sortera/bli sorterade i fack verkar få en del människor att tappa fattningen .

I kristna tidningen Dagen skrivs om Nya förslag om ett tredje kön. Naturligtvis publicerades artikeln på Internationella kvinnodagen, själva förslaget är ju inte nytt. Studio Ett tog också upp ämnet 8:e mars. Det handlar dels om studieförbundet Sensus som låter den som söker jobb på förbundet välja mellan att kalla sig han, hon eller hen. Men det tog hus i helsike. Sensus vilar på kyrklig, kristen folkbildningstradition. Också inom Vänsterpartiet diskuteras hen sedan Pernilla Calmerfalk lagt ett förslag om att införa ett tredje kön, ett alternativ till man och kvinna.

Hen ligger i tiden, konstateras i en artikel i Dagens Nyheter. Svenska språket blir allt mer könsneutralt, vi säger till exempel sällan lärarinna utan lärare oavsett kön på den yrkesutövande. Det skulle också vara ett praktiskt sätt att slippa säga "han eller hon".

Åh, vad praktiskt tänkte jag när jag först läste om det. Så skönt att slippa detta otympliga "han eller hon" för någon man inte känner till, så skönt att ändå slippa det förtingligande "den". När ska vi få börja säga hen i radion? Alltså på allvar, inte när vi debatterar ordets vara eller icke vara.

Om vi vill få fart på kommentarsfälten till artiklarna antar jag att detta är en bra braständare.

För Dagens läsare har verkligen tänt.

Jag blir seriöst mörkrädd när jag läser en del av kommentarerna. Okej att vi har religionsfrihet och yttrandefrihet. Men har vi dumfrihet också? Nollfaktakollfrihet?

Lelle tror att ungdomar blir vilsna om man ändrar gamla rågångar, detta skulle oroa dem utan anledning. "samhället tvingar dem i en valsituation som är onaturlig och onödig.

Att det inte blir lättare med normlöshet på detta område visar ökningen av självmord bland barn och ungdomar."

Inne på samma spår är Deborah

"Idag tar allt fler barn och ungdomar livet av sig. Osäkerheten kring vem man är, är bara en del av alla orsaker. Gör inte barnen mer förvirrade. Gud skapade människorna till man och kvinna. Inte till något "hen"."

Jodå, det finns tänkande människor där i kommentarsfältet också. Angela ger Lelle svar på tal

"Jag tycker att ditt påstående, som helt saknar förankring inom aktuellt kunskapsläge, är olyckligt. Tvärtom är det välkänt att självmordsfrekvensen är högre hos individer med könsidentitetsproblematik. Det är inte normupplösandet som är problemet utan normens exklusion av enskilda individer."

Det behövs fler såna upplysande lyktor och facklor i detta medeltida mörker av fördömande och fördummande kommentarer.

Säg nåt

Immanuel säger det förstås, med hela sin kunskap i ryggen, bäst.

Att säga "hen" är en sexuell handling - och ett hot mot mänskligheten?

 

Är du obekant med hela grejen han/hon/hen, transpersoner, intersexualitet och allt vad det heter?Tror du att du är en hyfsat upplyst och vidsynt person som till och med känner en bög eller två?

LÄS! Allt du inte visste att du inte visste om transbegreppet HBT

[uppdaterat med en del länkar]

Ingen jävla mors dag

Jag hade tänkt skriva något bitande med anledning av de nya moderaternas utrop på twitter 

 

Till alla kvinnor: Grattis på internationella kvinnodagen.

 

Men jag låter bli. Lisa Förare Winbladh skriver det så bra

 

Jag fattar verkligen inte. Grattis? Isobel ifrågasatte också, och fick svar

 

jag dör nu RT @nya_moderaterna: @isobelsverkstad Det är inget skämt. Utan i Mellansöstern och Östeuropa grattar man sina kvinnor 8 mars.

 

Sina?

 

Antar att de nya moderaterna just bevisat att internationella kvinnodagen fortfarande behövs även här i Sverige

Inte pappa = inte doppa

Jag gillar att vara kapten i min egen skuta. Det är inte så ofta jag överlåter på nån annan att bestämma hur jag ska ha det i livet. Jag har inte för vana att traska in på krogen och vifta bort menyn. Inte heller går jag särskilt ofta till frissan och säger - överraska mig. Jag är till och med så försiktig att om en kompis rekommenderar en bok - den är skitbra, jag lovar, ta den - så köper jag inte boken utan att ställa åtminstone en fråga.

Därför har jag väldigt svårt att förstå män som kryper mellan lakanen med en kvinna - jag tar piller, det är säkert - utan att ställa fler frågor.

vilka piller? hur säkert? hur noggrann är du när du tar dem? vad gör du om blir gravid? är jag beredd att bli pappa? vill jag ta det beslutet själv?

Jag menar, herregud, innan jag köper en pocketbok för 59 spänn kollar jag om det är en deckare eller en släktkrönika. Innan jag ger frisören fria händer (vilket jag gjorde en gång) funderar jag på vad jag är beredd att betala och sen får jag finna mig i att vänta två år tills luggen växt ut.

Enbart det ekonomiska åtagandet för faderskapet är betydande, och borde få en och annan ivrig general att hölstra vapnet. Ponera att karln är låginkomsttagare och inte har råd att betala mer än nivån för underhållsstödet, så blir det 1273 kronor per månad x 12 månader x 21 år = 320 796 kronor, räknat i dagens peningvärde, dagens regler. En tredjedels miljon. Den karl som överlåter beslutet om en tredjedels miljon på någon annan skulle inte jag vilja ha som kassör på firman. Som att segla in på banken, hysta upp trehundratusen plus växel på disken, slänga ur sig ett "du sätter in det där på vårt konto, va?" "Självklart" "Schysst" och segla ut igen utan att lämna kontonummer eller vänta på kvitto.

Pelle, 37 , skulle jag aldrig anställa. Pelle har skrivit en bok om hur han blev pappa mot sin vilja, berättar Aftonbladet. Ett ganska nytt förhållande, han trodde på henne som sa att hon var "säker". De flyttar ihop men det funkar inte. Pelle känner sig överkörd och förnedrad när en annan tänkbar pappa måste uteslutas innan faderskapet fastställs.

"Och fast han försökte ville inte kärleken till barnet infinna sig.
– Det är svårt att bli pappa när man inte valt det själv, säger Pelle Filipsson, 37."

Att bli pappa är så oerhört mycket mer än att bli underhållsskyldig tills barnet gått ut gymnasiet eller motsvarande dock längst tills dotter eller son fyller 21.

Om en förälder är närvarande, frånvarande, älskad, saknad, hatad, och förmodas älska, hata, sakna, vilja ha eller vara likgiltig för sin avkomma kan avgöra hela ungens självbild och framtid. Självklart finns det tusen och en anledningar till att det blir som det blir i en människas liv. Men så fan om jag skulle vilja byta med Pelle, 37:s son när han läser boken.

På en punkt ska jag oreserverat hålla med Pelle - självklart ska både pappor och mammor få hjälp med anknytningsproblem till barnet.

Pelle är inte ensam, enligt en studie av socionomen Göran Lindén i Gävle på 1990-talet blev 1 av 25 pappor pappa mot sin vilja.

Malin Wollin, krönikör på Aftonbladet, gör sin egen tolkning av situationen.

"Övergrepp att tvinga en man att bli pappa"

Åhå, så mannen blev våldtagen, ja men då förstår jag att han inte kunde skydda sig.

Nähä, han blev inte våldtagen? Men hur fan får kvinnan ihop resonemanget om inte våld, hot, tvång faktiskt förekom vid samlaget? Om ingen tvingade ner karln i sängen under hot till liv och lem och dessutom förhindrade att karln tog på en kondom så blev han inte utsatt för övergrepp och tvång.

"Självklart kan en man göra det enkelt för sig genom att kräva kondom men sedan när gör ett oansvarigt handlande att den med största skulden går fri?"

Enligt Wollin är saken klar. Mannen har inte fått göra ett val. Det har däremot kvinnan, enligt Wollin som dessutom insinuerar att kvinnans val inte står mellan abort och att föda  barnet, utan mellan lögn och sanning om preventivmedel.

"Kvinnor bestämmer när det ska bli bebisar. P-piller har en felmarginal på en halv procent. En halv procent, gott folk. Är det då inte konstigt att man känner minst tio tjejer som blivit gravida trots att de ätit p-piller?

Är det inte väldigt konstigt? Är inte det jättekonstigt?

Visste hon att hon hade ägglossning? Åt hon inga p-piller? Hade hon bestämt sig för ett barn som bara hon vill ha?

Endast kvinnan vet."

Om vi bara för ett ögonblick lägger insinuerandet, moraliserandet och generaliserandet åt sidan. Ta några djupa andetag. Har blodtrycket återvänt till nivåer något under aneurysmspräckande? Bra, då koncentrerar vi oss på fakta. Felmarginalen på p-piller är en halv procent, vill Wollin slå fast.

Jag säger som Brasse: Fel, fel, fel!

Om man slarvigt säger att p-piller skyddar 99,5 % så betyder det:

* Om 1000 kvinnor äter kombinationsp-piller till punkt och pricka i ett år så bli 5 gravida.

* Efter ett år till blir det alltså ytterligare 5 graviditeter.

* Detta gäller under förutsättning att alla piller tas rätt, att kvinnan inte kräks, glömmer ett piller, äter läkemedel som påverkar skyddseffekten (vilket exvis coxhämmare som magnecyl, treo, ibumetin, ipren, voltaren, diklofenak gör).

* Om skyddseffekten är nedsatt brukar man räkna med 8 % graviditeter per kvinnoår. Dvs om 1000 kvinnor äter p-piller med nedsatt skyddsförmåga motsvarande ett år blir 80 kvinnor gravida.

* Året efter blir ytterligare 80 kvinnor gravida.

Om jag vore Malin Wollin skulle jag läsa på innan jag uttalade mig om hur jättekonstigt det är att känna 10 kvinnor som blivit gravida trots p-piller.

Själv tycker jag att det är jättekonstigt att somliga män inte förstår ekvationen

inte pappa = inte doppa

Och så tycker jag att det är jättekonstigt vad somliga tidningar upplåter sitt spaltutrymme till.

Till sist, jag läste en tweet i dag som jag gillar, jag tycker den passar att citera här - men understryker att kopplingen är min egen

"ibland undrar jag om vissa människor var idioter innan de blev krönikörer eller om idiotin kommit först när de har spalter att fylla"

Isobel Hadley-Kamptz