En bokmal anfaller

Jorden

Så står jag där igen i vårnatten. Plockar bort några bruna löv från vinterns rosenbuketter och river upp de sorgliga resterna av förra sommarens växter. Kala torra grenar är allt somåterstår av rosmarinen. Den lillla sockertoppsgranen har frusit sönder. Hela den övre delen är rostbrun och torr.

Med den lånade jordspaden har jag snart grävt upp allt med rötterna. Eller, ja två växter har överlevt vintern, krypenen och den lillla lingontuvan. En ny sockertoppsgran i hörnet. En lavendelplanta får ersätta rosmarinen. Jag är inte helt nöjd med det men fick inte tag i rosmarin.

Egentligen vill jag att det ska se ut som en miniatyrskog. Små barrväxter, nån lingontuva, däremellan mossa och nägra kantiga mossbevuxna stenar. Inte direkt vad man hittar i plantskolan. Det fick bli en kompomiss. Ett par lågvuxna marktäckare med små små vita blommor. Trampnarv, en tålig oansenlig sak känd för att bita sig fast och sprida sig. Och den andra vita, vad hette den nu då, var det saxifraga, rosenbräcka kanske?

Trädgårdsarbete är inte min grej. Men jag framhärdar ändå i att försöka. Att plantera penséer eller ställa dit en korg färdigkomponerat och färgkoordinerat skulle jag inte stå ut med. Till slut har jag fått ner alla plantor, plockat ihop krukor och skräp, och vattnat.

   

Det är när jag ställer fotoramen på plats jag får sparken i magen. Ögonen tåras omedelbart och jag går ner på knä.

Jag kan inte fatta att mitt livs kärlek ligger här under mig. Att den kropp jag känt utan och innan ligger på 2,7 meters djup. Att den man jag älskat sedan jag var 17 inte finns mer. Att jag aldrig mer får lägga mitt huvud mot hans axel. Aldrig säga att jag älskar honom. Aldrig skälla ut honom och säga vilken jävla idiot han är som lämnat dotteoch mig.

Och aldrig kommer han att höra mitt "förlåt mig"

Kaosteori

Det blir nästan precis som jag inte ville förvänta mig. Det är ömma tår, ännu ömmare ego, en räcka upprivande händelser och allt mot en fond av jävligt trista minnen, skuld och skam.

Det är drama med smäll i dörrar, hjärtan som brister, skrik och tårar.

Det är att finna sig i kolmörkret halv två på natten mot julafton skottandes en halv meter nysnö fram till graven, i gympadojjor utan sockar, i tjugotvå minusgrader.

Det är att hålla om sin lilla stora unge och känna kroppens spända darrning och hjärtats rusande ångest långsamt långsamt stillna.

Det är boendestödsteam med förkylning och magsjuka och hysterisk julstädning.

Det är glitter och pumlor och tomtar och en miljon tända ljus.

Det är sill och lax på längden och tvären, romfyllda ägg, skinka, sylta, köttbullar och prinskorv med och utan skinn.

Det hjälper inte ett dugg att föreställa sig det värsta och hoppas på det bästa.

Det räcker inte att göra sitt bästa.

Det spelar ingen jävla roll om man längtar efter en hyfsat vanlig jävla jul- och nyårshelg.

Det bli kaos i alla fall.

Notes to self:

Leta motorvärmarsladden och kupévärmaren

Bussen går 7.57 enligt tidtabellen, i verkligheten vete fan

Fun fact: vinterjackan har inbyggd termometer - vid arton minus förvandlas vindspärren till hysteriskt prasslande cellofan

Försvarets hudsalva räddar köldspruckna läppar

Det är ingen bra idé att tvätta håret på morgonen när det är tjugo minusgrader

Sainte-Anne, Guadeloupe ligger fem tidszoner, 40 grader, 7 982 kilometer och 50 000 kronor bort

Det är bara sex dagar kvar tills ljuset återvänder och dagarna blir längre igen

Sett i backspegeln...

 

... så kanske jag skulle lämnat bilen hemma i dag

Ur led är tiden i C901

Människans makt är stor men inte utan gräns. Vi må vara på väg att föröda den jord vi lever på, men himlakroppars läge rår vi inte på. Solen går upp och dagen begynner när big bang och Universums utveckling så bestämt. Kloka, uppfinningsrika människor låter sig inte nöja med det. En enkel liten vridning på visarna, några snabba knapptryckningar och natt blir till dag.

Smarta ingenjörer lyckas till och med bygga in vridningar och tryckningar i hushållets maskinpark. Precis när klockan ska gå från 02:59 till 03:00 händer det. En aning av darrning i displayens kristaller. 02:00.

Två dvd-spelare och fem tv-apparater. Check. Analoga väckarklockan får vridas för hand. Mikron med all sin högteknologiska packning av tillagningsprogram som kombinerar mikrovågor, grill och konventionell ugn med inställningar för vikt och timer saknar ändå förståelse för begrepp som sommartid och måste ljudligt pipande ledas in i rätt tidszon. Laptopen av samma årgång är betydligt smartare. Lenovos tekniska arkitekter har ställt in en automatisk synkronisering mot time.windows.com, håller förstås reda på att GMT+1 byter från sommartid till normaltid sista söndagen i oktober. Förvalt finns också möjligheten att datorn påminner sin knapptryckare om tidsomställningen en vecka i förväg. Den som finner sådan påminnelse beskäftigt onödig kan välja bort den.

Husets nyaste apparat, jobbmobilen Sony Ericson C901, lyckas vara både smart och dum som ett spån. Valet Automatisk tidszon placerar mig på GMT vid Londonresan och byter tillbaka så snart jag slår på telefonen på Arlanda. Jättesmart. Funktionen går förstås att välja bort för den som vill knappa själv. Självklart vet också ingenjörerna på Sony Ericson när sommartid börjar och slutar i EU-länderna.

Sen blir telefonen för smart för sitt eget bästa. Samtidigt med justeringen till sommar/normaltid justeras kalenderposterna.

Denna funktion måste ha kommit till en fredag eftermiddag, i de sista syrefattiga minuterna på mötet där utvecklare, programmerare och marknadsförare spånar idéer, utvecklar innovationerna som ska säkra greppet om mobilmarknaden.

- Finns det inget nytt vi kan göra med klockan, tidsinställningarna, tidszonerna?

- Ja just det! Känns det inte lite gammalt att bara byta till sommartid och tillbaka bara sådär? Jag vill ha mer bells and whistles!

- Ja visst! Nu när folk reser och far, är uppkopplade jämt, och synkar jobbmöten med ungarnas träning då räcker det ju inte att bara ställa om klockan.

- Att vi inte tänkt på det förut!? Det är klart att vi måste se till att folk kommer till sina möten i tid!

- Jag programmerar in en automatisk justering!

- Så jävla bra, det här skulle Nokia-nissarna aldrig kommit på!

- Behöver vi komplettera Hjälp-funktionen och Instruktionsboken?

- Nä fan, nu väntar virren på After work

Och i morse, denna första vardag i normaltid, satt samma gäng i samma mötesrum och undrade var fan alla andra var.

Det har jag svaret på. De satt hemma och ändrade vartenda förbannade möte tillbaka till den verkliga tiden som råder utanför mobilsnillenas värld.

Something's gotta give

Fixar och ordnar och planerar och jobbar och röjer och pratar och skriver och går på läkarbesök och grubblar och handlar och lagar mat och shoppar och städar och snackar med Försäkringskassan och stressar och gråter och sover dåligt och jävlar i min lilla låda vad magen skriker om jag inte ger den mat hela tiden för diklofenac är ett jävla rävgift och trots tabletterna krampar axlarna och ischiassmärtorna vill inte ge sig och om jag inte vaknar av värken vaknar jag för att magen brinner upp i ännu en syraattack

Jag känner mig caught between a rock and a hard place. Jag vill ju verkligen klara av att gå upp till heltid senast i januari. Jag behöver pengarna. Jag vill slippa den jävla gnagande oron jag bär på hela tiden för att jag är utelämnad till någon annans gottfinnande ifall jag ska ha en försörjning eller inte, ifall jag ska få vardagen att funka eller inte. Jag har äntligen äntligen fått rätt till boendestöd, och så har jag knappt tid att ta emot det för att de bara jobbar till fyra, halv fem, på dagarna. Jag hoppas så intensivt att dotterns nya samtalskontakt ska funka så jag äntligen äntligen kan släppa lite på oron för henne. Och jag måste ta mig tid att motionera. Måste stålsätta mig för att gå ner i vattnet igen. Vill så jävla mycket denna höst och vinter. Och så har jag inga antidepressiva för jag pallar inte biverkningarna. Första vintern på, vad blir det? Fem år? som jag inte har ett läkemedel att hjälpa mig igenom mörkerhelvetet.

Ibland är det sömnen. Det går inte att somna. Och det går ännu sämre att vakna. Och allra sämst går det att vara pigg. Ibland är det svartsynen, svårmodet, den tunga våta filten som gör att det inte går att se något ljus eller framtid. Ibland är det självkänslan, tvivlet, den tröga hjärnan som inte vill tänka i ovana banor, glimtar av kreativitet är sällsynta och initiativförmågan är noll, vad är det för idé det kommer ju ändå att gå åt helvete.Ibland är det kroppen. Det värker i muskler jag går och tjuvhåller, spänner, utan att märka det. Axlar som krampar så jag inte kan bära ett vattenglas. En nacke vars muskler balanserar på gränsen till nackspärr. Ibland är det magen som brumblar och bråkar, som vägrar stilla sig med mindre än att den får konstant påfyllning av nånting, ett omättligt sug som förstås inte alls beror på hunger. Ibland går det för långt, och maten orsakar värk och illamående. Somliga vintrar äter jag omeprazol varenda dag tills ljuset och grönskan återvänder.

Jag kan räkna in rätt många symptom nu.

Men jag hoppas innerligt att boendestödet ska vara livlinan som får det att fungera i vinter.

Något annat orkar jag inte tänka på.

Posted at 11:33 em in Depression & Ångest, Hälsa & Livsstil, Natur, Årstider & Väder, Sjukskrivning & Försäkringskassan, Sjukvård & Psykolog, Sorg & Elände, Sömn & Dygnsrytm | Permalink | Comments (0) | TrackBack (0)

september 22, 2010

Andas

När humlans brummande fyller varje vrå av huvud och tanke drar vi till Ica och provianterar. Två kissehjärnor i en matbutik kan sluta precis hu som helst, så vi planerar noga vem som ska ta vad. Korv att grilla, vitlöksbröd, kycklingklubbor, läsk. En engångsgrill för säkerhets skull. Sen lämnar vi stan.

 
 

 
 

 



När korven är slut och jag andats lungorna sotiga börjar skymningen lägga sig. Hela kvällen går jag och drar djupa andetag av röken från elden.

Posted at 07:41 fm in Hälsa & Livsstil, Mat & Dryck, Natur, Årstider & Väder | Permalink | Comments (2) | TrackBack (0)

september 08, 2010

Motvalls på en skogskyrkogård

Ibland undrar jag om det verkligen bara är jag. Och dottern förstås. Men jag finner mig så ofta ha en annan åsikt än den allmänt rådande. Modetrender till exempel begriper jag mig sällan på. Alltså vad fan är grejen med att skära nederkanten på topp/tee/tunika i en båge, kortast fram? Det är väl fan inte smickrande för nån utanför en anorektisk plattbröstad runway?! Och jag säger bara heminredning. Vad är det som får hela svenska folket att kasta ut köksbord, Billyhyllor, sängramar, hallmöblemag och köpa nytt i ek? Förstå mig rätt, jag har inget emot ek i sig, det är väl ett okej träslag, men måste hela jävla svenska folkhemmet byggas av ek? Det går ju inte att skilja Anderssons och Pettersons och Lundströms hem från vilken möbelkatalog som helst. Och sen ut på Blocket för nu ska det vara valnöt.

Den där ängsliga flockmentaliteten blir jag galen på. Från 80-talets bisarra trätulpaner och bubbliga chintzgardiner via Marimakkorevival och tapetnostalgi till pianolack och väggord. Ibland blir jag riktigt sur när trenden plötsligt når något som jag gillat länge, och så blir jag ofrivillgt en del av flocken. Ljusarmaturer i rostfritt och frostat glas. Jamen lägg av. Jag såg dem först! Men ängsligheten finns också i den konservativa oviljan att ändra på rådande ideal.

Tänk på pelargontalibanerna i villakvarteren. Visst vet de hur stor bilen får vara utan att framstå vräkig, visst kan de peka ut tidpunkten då häcken övergår från att vara frodig till att vara vildvuxen och dess ägare en slarver. I trädgården byts plastmöbler mot teak och aluminium/textilene och i krukan vid entrén byts den uppstammade margueriten ut mot fjärilslavendel.

Självklart är spelreglerna desamma där vi tillbringar livet som där vi sörjer döden. En ängslig konservatism. Modetrender, om än långsammare än på catwalken. 80-talets gravstenar är bastanta pjäser i blankpolerat röd och svart granit. 90-talet förde med sig en aning av rå sten, för nu dök den råhuggna kanten upp på allvar. På 00-talet ger tekniken möjlighet till formsågade stenar i mjuka kurvor, med en noga kalkylerad assymetri. Grått förstås. Och absolut inte blankpolerat.

Vid stenen finns självklart en rabatt. Stenen ska stå i decennier men rabattens innehåll kan man ändra så ofta man vill. Eller behålla år ut och år in. Och herreminjävlar vad det behålls.

Sommarblommor: penséer, tagetes, lobelia, margueriter, pelargoner.

Höstblommor: aster, prydnadskål, tagetesen kan stå lite till.

Allhelgonapynt: ljung, adventsmossa, gran och en.

En balkonglåda.

Rabatten vid stenen där en älskad maka begravts, där farmor gått till sista vilan, där tonårstjejen ligger sida vid sida med pensionerade skogshuggaren. Rosa pelargon till alla.

Därtill förstås en lykta, gärna en batteridriven så slipper man åka ut och tända ljuset. Blinkande så ser det naturligt ut (för en thailändsk bar). Och stenar. Några fina slipade med graverade ord, valda med omsorg ur bingen på stormarknaden. Några hjärtformade gjutna betonghjärtan som inte platsade på ekbänken i hallen.

Det är för jävla sorgligt.

Om det är så att familjen älskar penséer, om margueriterna påminner om prästkragarna vid sommarstugan, om barnbarnen har valt det finaste de vet till farfars grav - jag har all respekt för det.

Men snälla rara svenska folket - älskar ni penséer allihop? måste man köpa prydnadskål för att den var på rea?

Så fan heller att min älskades grav ska se ut sån. Dottern och jag tittade oss omkring på kyrkogården. Vandrade fram och tillbaka bland gravarna. Vände blickarna uppåt, och utåt. Högresta tallar, mjuk mossa, lingon och blåbär. Tittade på gravplatsen, i änden av raden, nära en tall. Här ska inte vara nån jävla balkonglåda.

Ni anar inte hur vackert det är när höstsolen får lingonen i rabatten att gnistra som rubiner.

Posted at 11:12 em in Livet & Människorna, Natur, Årstider & Väder, Prylar & Konsumtion, Sorg & Elände | Permalink | Comments (0) | TrackBack (0)

augusti 30, 2010

Otänkt

En promenad i solen. Vi lämnar bilen utanför stan. Njuter av svikten i steget på grusvägen, den intensiva grönskan på en klöveräng och stllheten som bryts när en åkgräsklippare smattrar igång. Sol på näsan, lite sensommarvärme bevarad.

 

Hur fan gick det till när min hjärna bestämde sig för att låt munnen svara - ja, naturligtvis ska vi det, på dotterns fråga om vi inte kunde svänga in till hamburgerstället på vägen hem.

Och sen vid menytavlorna slog kissehjärnan till och sa jaaa! en sån vill jag ha! och en sån har jag aldrig ens smakat!

Colan var åtminstone sockerfri...

Jag gissar att det inte blir mycket tänkt i kväll

Posted at 08:09 em in Hälsa & Livsstil, Mat & Dryck, Natur, Årstider & Väder, Ungdom & Familjeliv | Permalink | Comments (2) | TrackBack (0)

augusti 13, 2010

Håller andan

Det har gått två år, och jag har fortfarande svårt att klara vardagslivet. Att planera en matsedel, veckohandla - och sen fixa att laga till den maten, komma ihåg att packa och äta lunchlåda, diska och plocka undan, inte bryta ihop av trötthet eller bråka med ungen för att tålamodet tog slut, för säg fyra år sen. Att vara effektiv, kreativ, smidig och stabil på jobbet. Att dessutom klämma in tre träningspass i veckan. Ja, och så sova gott på natten.

Snart är höstmörkret här på allvar. Och jag håller på att krypa ur skinnet. Jag misstänker att det är antidepptabletterna. Och mycket få av de faktorer och förberedelser som kan fördröja, mildra, vinterdepressionen finns på plats. Därtill nödvändigheten att gå upp till heltid i höst om jag inte ska behöva sätta mig hos arbetsförmedlingen i december. Glömde jag nåt? Jo, en ansträngd ekonomi, utan buffert whatsoever men med en kvarskatt på 4.500 spänn. Altihopa stressar mig till bristningsgränsen. Och jag fungerar ännu sämre.

Jag klarar inte det här. Och fan så svårt jag har att förmå mig att säga det. Att erkänna det för mig själv är värst. När jag väl gjort det är det svårt att blunda igen. Det är uppenbart att jag behöver en ivlina. Be om hjälp. Om det är svårt att erkänna att jag inte räcker till, att inse min ofullkomlighet och vilka problem mina tillkortakommanden ställer till är det inget mot svårigheterna att lyfta en telefonlur och be om hjälp. Jag kunde lika gärna stå inför att ställa mig naken på ett januarikallt torg och be random förbipasserande, respekterade kollegor och kära vänner kasta isbollar på mig.

Att be om hjälp där jag en gång blivit nekad hjälp, där mitt behov av hjälp ifrågasattes och viftades undan, och där mina svårigheter att be om hjälp ignorerades kändes helt omöjligt. Gå tillbaka dit?! Hur mycket skulle jag behöva vända ut på mig, mina oförmågor och tillkortakommanden innan nån skulle tro mig?

Men jag har gjort det.

Det fanns förstås bara ett enda skäl som skulle få mig dithän. Dottern. De senaste veckorna har det rört på sig djupt djupt nere bland mörka minnen och bakom stängda dörrar. Tillräckligt fick jag veta för att inse att jag inte kan utsätta dottern för ännu en vinter av sorg, depp och isolering utan stöd.

Så vi åkte ner på socialkontoret och bad att få träffa någon.

Naturligtvis försökte receptionsfolket omedelbart få mig att ringa istället. Nej tack, jag föredrar att träffa någon öga mot öga. En mycket besvärlig klient, stämplades jag som, men fick tid med nån sorts slussperson vars jobb det var att ta reda på vilken sorts insats jag sökte och sedan skyffla mig till rätt kö på rätt enhet.

Den här processen omfattade förra gången fyra telefonsamtal, och sedan en väntan på närmare två månader för att över huvud taget få en handläggare att avtala tid med för att kunna göra en ansökan om insatsen. Handläggare fick jag inte förrän jag ringt enhetens chef och klagat min nöd.

Nu gick det på en vecka. På måndagen träffade vi slussmänniskan, dagen efter (!) ringde handläggaren upp, och på måndag kommer hon på hembesök (!).

Jag vågar knappt andas.

Jag hoppas så intensivt att vi får hjälp med boendestöd. En stor stor tyngd skulle lyftas från mina axlar.

Men tänk om vi får nej?

Posted at 01:23 fm in Depression & Ångest, Mat & Dryck, Natur, Årstider & Väder, Psykisk sjukdom & Vård, Rutiner & Hushållsarbete, Sorg & Elände, Ungdom & Familjeliv | Permalink | Comments (5) | TrackBack (0)

Older »

När humlans brummande fyller varje vrå av huvud och tanke drar vi till Ica och provianterar. Två kissehjärnor i en matbutik kan sluta precis hu som helst, så vi planerar noga vem som ska ta vad. Korv att grilla, vitlöksbröd, kycklingklubbor, läsk. En engångsgrill för säkerhets skull. Sen lämnar vi stan.

 
 

 
 

 



När korven är slut och jag andats lungorna sotiga börjar skymningen lägga sig. Hela kvällen går jag och drar djupa andetag av röken från elden.

Ibland undrar jag om det verkligen bara är jag. Och dottern förstås. Men jag finner mig så ofta ha en annan åsikt än den allmänt rådande. Modetrender till exempel begriper jag mig sällan på. Alltså vad fan är grejen med att skära nederkanten på topp/tee/tunika i en båge, kortast fram? Det är väl fan inte smickrande för nån utanför en anorektisk plattbröstad runway?! Och jag säger bara heminredning. Vad är det som får hela svenska folket att kasta ut köksbord, Billyhyllor, sängramar, hallmöblemag och köpa nytt i ek? Förstå mig rätt, jag har inget emot ek i sig, det är väl ett okej träslag, men måste hela jävla svenska folkhemmet byggas av ek? Det går ju inte att skilja Anderssons och Pettersons och Lundströms hem från vilken möbelkatalog som helst. Och sen ut på Blocket för nu ska det vara valnöt.

Den där ängsliga flockmentaliteten blir jag galen på. Från 80-talets bisarra trätulpaner och bubbliga chintzgardiner via Marimakkorevival och tapetnostalgi till pianolack och väggord. Ibland blir jag riktigt sur när trenden plötsligt når något som jag gillat länge, och så blir jag ofrivillgt en del av flocken. Ljusarmaturer i rostfritt och frostat glas. Jamen lägg av. Jag såg dem först! Men ängsligheten finns också i den konservativa oviljan att ändra på rådande ideal.

Tänk på pelargontalibanerna i villakvarteren. Visst vet de hur stor bilen får vara utan att framstå vräkig, visst kan de peka ut tidpunkten då häcken övergår från att vara frodig till att vara vildvuxen och dess ägare en slarver. I trädgården byts plastmöbler mot teak och aluminium/textilene och i krukan vid entrén byts den uppstammade margueriten ut mot fjärilslavendel.

Självklart är spelreglerna desamma där vi tillbringar livet som där vi sörjer döden. En ängslig konservatism. Modetrender, om än långsammare än på catwalken. 80-talets gravstenar är bastanta pjäser i blankpolerat röd och svart granit. 90-talet förde med sig en aning av rå sten, för nu dök den råhuggna kanten upp på allvar. På 00-talet ger tekniken möjlighet till formsågade stenar i mjuka kurvor, med en noga kalkylerad assymetri. Grått förstås. Och absolut inte blankpolerat.

Vid stenen finns självklart en rabatt. Stenen ska stå i decennier men rabattens innehåll kan man ändra så ofta man vill. Eller behålla år ut och år in. Och herreminjävlar vad det behålls.

Sommarblommor: penséer, tagetes, lobelia, margueriter, pelargoner.

Höstblommor: aster, prydnadskål, tagetesen kan stå lite till.

Allhelgonapynt: ljung, adventsmossa, gran och en.

En balkonglåda.

Rabatten vid stenen där en älskad maka begravts, där farmor gått till sista vilan, där tonårstjejen ligger sida vid sida med pensionerade skogshuggaren. Rosa pelargon till alla.

Därtill förstås en lykta, gärna en batteridriven så slipper man åka ut och tända ljuset. Blinkande så ser det naturligt ut (för en thailändsk bar). Och stenar. Några fina slipade med graverade ord, valda med omsorg ur bingen på stormarknaden. Några hjärtformade gjutna betonghjärtan som inte platsade på ekbänken i hallen.

Det är för jävla sorgligt.

Om det är så att familjen älskar penséer, om margueriterna påminner om prästkragarna vid sommarstugan, om barnbarnen har valt det finaste de vet till farfars grav - jag har all respekt för det.

Men snälla rara svenska folket - älskar ni penséer allihop? måste man köpa prydnadskål för att den var på rea?

Så fan heller att min älskades grav ska se ut sån. Dottern och jag tittade oss omkring på kyrkogården. Vandrade fram och tillbaka bland gravarna. Vände blickarna uppåt, och utåt. Högresta tallar, mjuk mossa, lingon och blåbär. Tittade på gravplatsen, i änden av raden, nära en tall. Här ska inte vara nån jävla balkonglåda.

Ni anar inte hur vackert det är när höstsolen får lingonen i rabatten att gnistra som rubiner.

En promenad i solen. Vi lämnar bilen utanför stan. Njuter av svikten i steget på grusvägen, den intensiva grönskan på en klöveräng och stllheten som bryts när en åkgräsklippare smattrar igång. Sol på näsan, lite sensommarvärme bevarad.

 

Hur fan gick det till när min hjärna bestämde sig för att låt munnen svara - ja, naturligtvis ska vi det, på dotterns fråga om vi inte kunde svänga in till hamburgerstället på vägen hem.

Och sen vid menytavlorna slog kissehjärnan till och sa jaaa! en sån vill jag ha! och en sån har jag aldrig ens smakat!

Colan var åtminstone sockerfri...

Jag gissar att det inte blir mycket tänkt i kväll

Det har gått två år, och jag har fortfarande svårt att klara vardagslivet. Att planera en matsedel, veckohandla - och sen fixa att laga till den maten, komma ihåg att packa och äta lunchlåda, diska och plocka undan, inte bryta ihop av trötthet eller bråka med ungen för att tålamodet tog slut, för säg fyra år sen. Att vara effektiv, kreativ, smidig och stabil på jobbet. Att dessutom klämma in tre träningspass i veckan. Ja, och så sova gott på natten.

Snart är höstmörkret här på allvar. Och jag håller på att krypa ur skinnet. Jag misstänker att det är antidepptabletterna. Och mycket få av de faktorer och förberedelser som kan fördröja, mildra, vinterdepressionen finns på plats. Därtill nödvändigheten att gå upp till heltid i höst om jag inte ska behöva sätta mig hos arbetsförmedlingen i december. Glömde jag nåt? Jo, en ansträngd ekonomi, utan buffert whatsoever men med en kvarskatt på 4.500 spänn. Altihopa stressar mig till bristningsgränsen. Och jag fungerar ännu sämre.

Jag klarar inte det här. Och fan så svårt jag har att förmå mig att säga det. Att erkänna det för mig själv är värst. När jag väl gjort det är det svårt att blunda igen. Det är uppenbart att jag behöver en ivlina. Be om hjälp. Om det är svårt att erkänna att jag inte räcker till, att inse min ofullkomlighet och vilka problem mina tillkortakommanden ställer till är det inget mot svårigheterna att lyfta en telefonlur och be om hjälp. Jag kunde lika gärna stå inför att ställa mig naken på ett januarikallt torg och be random förbipasserande, respekterade kollegor och kära vänner kasta isbollar på mig.

Att be om hjälp där jag en gång blivit nekad hjälp, där mitt behov av hjälp ifrågasattes och viftades undan, och där mina svårigheter att be om hjälp ignorerades kändes helt omöjligt. Gå tillbaka dit?! Hur mycket skulle jag behöva vända ut på mig, mina oförmågor och tillkortakommanden innan nån skulle tro mig?

Men jag har gjort det.

Det fanns förstås bara ett enda skäl som skulle få mig dithän. Dottern. De senaste veckorna har det rört på sig djupt djupt nere bland mörka minnen och bakom stängda dörrar. Tillräckligt fick jag veta för att inse att jag inte kan utsätta dottern för ännu en vinter av sorg, depp och isolering utan stöd.

Så vi åkte ner på socialkontoret och bad att få träffa någon.

Naturligtvis försökte receptionsfolket omedelbart få mig att ringa istället. Nej tack, jag föredrar att träffa någon öga mot öga. En mycket besvärlig klient, stämplades jag som, men fick tid med nån sorts slussperson vars jobb det var att ta reda på vilken sorts insats jag sökte och sedan skyffla mig till rätt kö på rätt enhet.

Den här processen omfattade förra gången fyra telefonsamtal, och sedan en väntan på närmare två månader för att över huvud taget få en handläggare att avtala tid med för att kunna göra en ansökan om insatsen. Handläggare fick jag inte förrän jag ringt enhetens chef och klagat min nöd.

Nu gick det på en vecka. På måndagen träffade vi slussmänniskan, dagen efter (!) ringde handläggaren upp, och på måndag kommer hon på hembesök (!).

Jag vågar knappt andas.

Jag hoppas så intensivt att vi får hjälp med boendestöd. En stor stor tyngd skulle lyftas från mina axlar.

Men tänk om vi får nej?

Andas

När humlans brummande fyller varje vrå av huvud och tanke drar vi till Ica och provianterar. Två kissehjärnor i en matbutik kan sluta precis hu som helst, så vi planerar noga vem som ska ta vad. Korv att grilla, vitlöksbröd, kycklingklubbor, läsk. En engångsgrill för säkerhets skull. Sen lämnar vi stan.

 
 

 
 

 



När korven är slut och jag andats lungorna sotiga börjar skymningen lägga sig. Hela kvällen går jag och drar djupa andetag av röken från elden.

Motvalls på en skogskyrkogård

Ibland undrar jag om det verkligen bara är jag. Och dottern förstås. Men jag finner mig så ofta ha en annan åsikt än den allmänt rådande. Modetrender till exempel begriper jag mig sällan på. Alltså vad fan är grejen med att skära nederkanten på topp/tee/tunika i en båge, kortast fram? Det är väl fan inte smickrande för nån utanför en anorektisk plattbröstad runway?! Och jag säger bara heminredning. Vad är det som får hela svenska folket att kasta ut köksbord, Billyhyllor, sängramar, hallmöblemag och köpa nytt i ek? Förstå mig rätt, jag har inget emot ek i sig, det är väl ett okej träslag, men måste hela jävla svenska folkhemmet byggas av ek? Det går ju inte att skilja Anderssons och Pettersons och Lundströms hem från vilken möbelkatalog som helst. Och sen ut på Blocket för nu ska det vara valnöt.

Den där ängsliga flockmentaliteten blir jag galen på. Från 80-talets bisarra trätulpaner och bubbliga chintzgardiner via Marimakkorevival och tapetnostalgi till pianolack och väggord. Ibland blir jag riktigt sur när trenden plötsligt når något som jag gillat länge, och så blir jag ofrivillgt en del av flocken. Ljusarmaturer i rostfritt och frostat glas. Jamen lägg av. Jag såg dem först! Men ängsligheten finns också i den konservativa oviljan att ändra på rådande ideal.

Tänk på pelargontalibanerna i villakvarteren. Visst vet de hur stor bilen får vara utan att framstå vräkig, visst kan de peka ut tidpunkten då häcken övergår från att vara frodig till att vara vildvuxen och dess ägare en slarver. I trädgården byts plastmöbler mot teak och aluminium/textilene och i krukan vid entrén byts den uppstammade margueriten ut mot fjärilslavendel.

Självklart är spelreglerna desamma där vi tillbringar livet som där vi sörjer döden. En ängslig konservatism. Modetrender, om än långsammare än på catwalken. 80-talets gravstenar är bastanta pjäser i blankpolerat röd och svart granit. 90-talet förde med sig en aning av rå sten, för nu dök den råhuggna kanten upp på allvar. På 00-talet ger tekniken möjlighet till formsågade stenar i mjuka kurvor, med en noga kalkylerad assymetri. Grått förstås. Och absolut inte blankpolerat.

Vid stenen finns självklart en rabatt. Stenen ska stå i decennier men rabattens innehåll kan man ändra så ofta man vill. Eller behålla år ut och år in. Och herreminjävlar vad det behålls.

Sommarblommor: penséer, tagetes, lobelia, margueriter, pelargoner.

Höstblommor: aster, prydnadskål, tagetesen kan stå lite till.

Allhelgonapynt: ljung, adventsmossa, gran och en.

En balkonglåda.

Rabatten vid stenen där en älskad maka begravts, där farmor gått till sista vilan, där tonårstjejen ligger sida vid sida med pensionerade skogshuggaren. Rosa pelargon till alla.

Därtill förstås en lykta, gärna en batteridriven så slipper man åka ut och tända ljuset. Blinkande så ser det naturligt ut (för en thailändsk bar). Och stenar. Några fina slipade med graverade ord, valda med omsorg ur bingen på stormarknaden. Några hjärtformade gjutna betonghjärtan som inte platsade på ekbänken i hallen.

Det är för jävla sorgligt.

Om det är så att familjen älskar penséer, om margueriterna påminner om prästkragarna vid sommarstugan, om barnbarnen har valt det finaste de vet till farfars grav - jag har all respekt för det.

Men snälla rara svenska folket - älskar ni penséer allihop? måste man köpa prydnadskål för att den var på rea?

Så fan heller att min älskades grav ska se ut sån. Dottern och jag tittade oss omkring på kyrkogården. Vandrade fram och tillbaka bland gravarna. Vände blickarna uppåt, och utåt. Högresta tallar, mjuk mossa, lingon och blåbär. Tittade på gravplatsen, i änden av raden, nära en tall. Här ska inte vara nån jävla balkonglåda.

Ni anar inte hur vackert det är när höstsolen får lingonen i rabatten att gnistra som rubiner.

Otänkt

En promenad i solen. Vi lämnar bilen utanför stan. Njuter av svikten i steget på grusvägen, den intensiva grönskan på en klöveräng och stllheten som bryts när en åkgräsklippare smattrar igång. Sol på näsan, lite sensommarvärme bevarad.

 

Hur fan gick det till när min hjärna bestämde sig för att låt munnen svara - ja, naturligtvis ska vi det, på dotterns fråga om vi inte kunde svänga in till hamburgerstället på vägen hem.

Och sen vid menytavlorna slog kissehjärnan till och sa jaaa! en sån vill jag ha! och en sån har jag aldrig ens smakat!

Colan var åtminstone sockerfri...

Jag gissar att det inte blir mycket tänkt i kväll

Håller andan

Det har gått två år, och jag har fortfarande svårt att klara vardagslivet. Att planera en matsedel, veckohandla - och sen fixa att laga till den maten, komma ihåg att packa och äta lunchlåda, diska och plocka undan, inte bryta ihop av trötthet eller bråka med ungen för att tålamodet tog slut, för säg fyra år sen. Att vara effektiv, kreativ, smidig och stabil på jobbet. Att dessutom klämma in tre träningspass i veckan. Ja, och så sova gott på natten.

Snart är höstmörkret här på allvar. Och jag håller på att krypa ur skinnet. Jag misstänker att det är antidepptabletterna. Och mycket få av de faktorer och förberedelser som kan fördröja, mildra, vinterdepressionen finns på plats. Därtill nödvändigheten att gå upp till heltid i höst om jag inte ska behöva sätta mig hos arbetsförmedlingen i december. Glömde jag nåt? Jo, en ansträngd ekonomi, utan buffert whatsoever men med en kvarskatt på 4.500 spänn. Altihopa stressar mig till bristningsgränsen. Och jag fungerar ännu sämre.

Jag klarar inte det här. Och fan så svårt jag har att förmå mig att säga det. Att erkänna det för mig själv är värst. När jag väl gjort det är det svårt att blunda igen. Det är uppenbart att jag behöver en ivlina. Be om hjälp. Om det är svårt att erkänna att jag inte räcker till, att inse min ofullkomlighet och vilka problem mina tillkortakommanden ställer till är det inget mot svårigheterna att lyfta en telefonlur och be om hjälp. Jag kunde lika gärna stå inför att ställa mig naken på ett januarikallt torg och be random förbipasserande, respekterade kollegor och kära vänner kasta isbollar på mig.

Att be om hjälp där jag en gång blivit nekad hjälp, där mitt behov av hjälp ifrågasattes och viftades undan, och där mina svårigheter att be om hjälp ignorerades kändes helt omöjligt. Gå tillbaka dit?! Hur mycket skulle jag behöva vända ut på mig, mina oförmågor och tillkortakommanden innan nån skulle tro mig?

Men jag har gjort det.

Det fanns förstås bara ett enda skäl som skulle få mig dithän. Dottern. De senaste veckorna har det rört på sig djupt djupt nere bland mörka minnen och bakom stängda dörrar. Tillräckligt fick jag veta för att inse att jag inte kan utsätta dottern för ännu en vinter av sorg, depp och isolering utan stöd.

Så vi åkte ner på socialkontoret och bad att få träffa någon.

Naturligtvis försökte receptionsfolket omedelbart få mig att ringa istället. Nej tack, jag föredrar att träffa någon öga mot öga. En mycket besvärlig klient, stämplades jag som, men fick tid med nån sorts slussperson vars jobb det var att ta reda på vilken sorts insats jag sökte och sedan skyffla mig till rätt kö på rätt enhet.

Den här processen omfattade förra gången fyra telefonsamtal, och sedan en väntan på närmare två månader för att över huvud taget få en handläggare att avtala tid med för att kunna göra en ansökan om insatsen. Handläggare fick jag inte förrän jag ringt enhetens chef och klagat min nöd.

Nu gick det på en vecka. På måndagen träffade vi slussmänniskan, dagen efter (!) ringde handläggaren upp, och på måndag kommer hon på hembesök (!).

Jag vågar knappt andas.

Jag hoppas så intensivt att vi får hjälp med boendestöd. En stor stor tyngd skulle lyftas från mina axlar.

Men tänk om vi får nej?