Det går, till nöds, att använda vattenkokaren till 3-minutersnudlarna som får ackompanjera pastasåsen i dag. 3-minutersnudlar tar förstås inte 3 minuter när de tillagas i en kastrull där vatten från vattenkokaren sakta men säkert svalnar. Inte ens om man slår en liter till uppkokt vatten på blir det färdigt ens på dubbla tiden.
Orsaken till lunch al dente är spisbekymmer. Det finns ingen ström i fanskapet. Säkringen är bytt, den var det inte, det finns ström fram till spisen. Nästa tanke var att jag varit pillig nog att slå igång barnlåset utan att veta det. Men icke. Jag har tryckt och vridit, med- och motsols, efter manual och inget händer. Det skumma är att först gick faktiskt ugnen igång, men inga lampor, och inga plattor. Och sen gav även ugnen upp.
Skit också.
I går kokade jag kalops, som vi skulle värma i dag med nykokt potatis och späda rödbetor med smör och salt. Det blev inget av med det. En annan dag.
Det blev en tur till jobbets kök, för att koka en panna ris och röra ihop en korv Stroganoff. Gott det också. Men i morgon vill jag ha spisen tillbaka i funktionsdugligt skick.
Note to self: caffè latte i vattenkokaren är inte en bra idé.
Ibland (läs ofta) ger jag bara fan i att vara sansad, lydig, normal, vettig människa. Ibland ger jag fan i att gå och lägga mig när jag borde utan ställer mig och bakar istället. Ibland blir jag så förtjust i resultatet att jag ger fan i att jag är diabetiker. Pecanpaj kan jag äta till frukost, lunch och middag...
När humlans brummande fyller varje vrå av huvud och tanke drar vi till Ica och provianterar. Två kissehjärnor i en matbutik kan sluta precis hu som helst, så vi planerar noga vem som ska ta vad. Korv att grilla, vitlöksbröd, kycklingklubbor, läsk. En engångsgrill för säkerhets skull. Sen lämnar vi stan.
När korven är slut och jag andats lungorna sotiga börjar skymningen lägga sig. Hela kvällen går jag och drar djupa andetag av röken från elden.
Risotto och en kycklinggryta att njuta i soffan framför 2 1/2 män. Mer avancerat än så är överkurs just nu. Känner mig som farmor Evelyn på Jakes födelsedag. Familjeträff med intriger, spänningar, försök att hålla masken, en tårta med för många ljus, en clown, Jake med sina trolleritrick mitt i alltihop och Evelyn som passerat tipsy för flera timmar sedan hänger inte riktigt med om man säger så. Åh herregud. Nu har vi, efter vissa problem att få fjärren att lyda, bytt till The Osbournes. Som av en händelse möts vi av Ozzy som ska demonstrera tv:n - just a click, work's everytime - fast det gör det förstås inte. Och Ozzy fattar ingenting. Han heller.
Jag behövde vare sig alkohol eller droger för att uppnå zombiehjärna. Jag var och storhandlade på stormarknaden, trött och hungrig redan innan. Efter nån timme efterlyste dottern mig. Jag svär att det tog mig tjugo minuter bara att välja kyckling. Eko fanns bara i frysen. Gårdskyckling bara hel. Dansk går fetbort. Saltvattenpumpad också. Men varför har de skivat filéerna längs med fibrerna? Och de där hade kort hållbarhet. Till slut kom jag hem med kassarna fulla, kontot dränerat och skallen urblåst.
Jag är iaf jävligt stolt över att jag fixade middag trots allt!
En promenad i solen. Vi lämnar bilen utanför stan. Njuter av svikten i steget på grusvägen, den intensiva grönskan på en klöveräng och stllheten som bryts när en åkgräsklippare smattrar igång. Sol på näsan, lite sensommarvärme bevarad.
Hur fan gick det till när min hjärna bestämde sig för att låt munnen svara - ja, naturligtvis ska vi det, på dotterns fråga om vi inte kunde svänga in till hamburgerstället på vägen hem.
Och sen vid menytavlorna slog kissehjärnan till och sa jaaa! en sån vill jag ha! och en sån har jag aldrig ens smakat!
Kommentera? undrar min blodsockerapparat. Ptja. Vad säger man? Tre eller fyra gånger så högt som det borde ligga. Jag undrar om det är så här ertappade rattfyllerister känner sig. Det här går ju liksom inte att förklara bort. Inte blir det bättre av att värdet en timme tidigare var 23,7. Visserligen efter frukost och före insulin. Men ändå. Det är så urbota dumt. Så förrädiskt farligt.
Mat är mer än bukfylla för mig. Mat är mer än näring, fibrer, hälsa, blodsockernivå. Mat är att jobba ihop, att ta sig tid att snacka. Mat är minnen och nostalgi. Mat är sinnligt och känslosamt. Mat är njutning och längtan, men också krav, stress och besvikelse.
Gårdagens middag var enbart positiv. Dottern hade önskas leversås med ris och lingonsylt. Men trots att jag letade i tre affärer hittade jag ingen fryst färdigmalen lever. Jag bestämde mig, under viss protest, för att laga maten ändå. Färsk ungnötslever, putsa, kladdigt, mala i kvarn. Det var ju inte alls så bökigt som jag trodde! När jag väl stod där med levern på skärbrädan kom jag att tänka på en gammal favorit - leverbiff. Så jag delade upp levern och lagade båda rätterna. Så bra beslut. Det var en investering i tid som gav god utdelning. Väldigt god. Leenden på läpparna. Mätta magar. En utflykt i nostalgia-land. Åtminstone fyra portioner lunchmat.
Det har gått två år, och jag har fortfarande svårt att klara vardagslivet. Att planera en matsedel, veckohandla - och sen fixa att laga till den maten, komma ihåg att packa och äta lunchlåda, diska och plocka undan, inte bryta ihop av trötthet eller bråka med ungen för att tålamodet tog slut, för säg fyra år sen. Att vara effektiv, kreativ, smidig och stabil på jobbet. Att dessutom klämma in tre träningspass i veckan. Ja, och så sova gott på natten.
Snart är höstmörkret här på allvar. Och jag håller på att krypa ur skinnet. Jag misstänker att det är antidepptabletterna. Och mycket få av de faktorer och förberedelser som kan fördröja, mildra, vinterdepressionen finns på plats. Därtill nödvändigheten att gå upp till heltid i höst om jag inte ska behöva sätta mig hos arbetsförmedlingen i december. Glömde jag nåt? Jo, en ansträngd ekonomi, utan buffert whatsoever men med en kvarskatt på 4.500 spänn. Altihopa stressar mig till bristningsgränsen. Och jag fungerar ännu sämre.
Jag klarar inte det här. Och fan så svårt jag har att förmå mig att säga det. Att erkänna det för mig själv är värst. När jag väl gjort det är det svårt att blunda igen. Det är uppenbart att jag behöver en ivlina. Be om hjälp. Om det är svårt att erkänna att jag inte räcker till, att inse min ofullkomlighet och vilka problem mina tillkortakommanden ställer till är det inget mot svårigheterna att lyfta en telefonlur och be om hjälp. Jag kunde lika gärna stå inför att ställa mig naken på ett januarikallt torg och be random förbipasserande, respekterade kollegor och kära vänner kasta isbollar på mig.
Att be om hjälp där jag en gång blivit nekad hjälp, där mitt behov av hjälp ifrågasattes och viftades undan, och där mina svårigheter att be om hjälp ignorerades kändes helt omöjligt. Gå tillbaka dit?! Hur mycket skulle jag behöva vända ut på mig, mina oförmågor och tillkortakommanden innan nån skulle tro mig?
Men jag har gjort det.
Det fanns förstås bara ett enda skäl som skulle få mig dithän. Dottern. De senaste veckorna har det rört på sig djupt djupt nere bland mörka minnen och bakom stängda dörrar. Tillräckligt fick jag veta för att inse att jag inte kan utsätta dottern för ännu en vinter av sorg, depp och isolering utan stöd.
Så vi åkte ner på socialkontoret och bad att få träffa någon.
Naturligtvis försökte receptionsfolket omedelbart få mig att ringa istället. Nej tack, jag föredrar att träffa någon öga mot öga. En mycket besvärlig klient, stämplades jag som, men fick tid med nån sorts slussperson vars jobb det var att ta reda på vilken sorts insats jag sökte och sedan skyffla mig till rätt kö på rätt enhet.
Den här processen omfattade förra gången fyra telefonsamtal, och sedan en väntan på närmare två månader för att över huvud taget få en handläggare att avtala tid med för att kunna göra en ansökan om insatsen. Handläggare fick jag inte förrän jag ringt enhetens chef och klagat min nöd.
Nu gick det på en vecka. På måndagen träffade vi slussmänniskan, dagen efter (!) ringde handläggaren upp, och på måndag kommer hon på hembesök (!).
Jag vågar knappt andas.
Jag hoppas så intensivt att vi får hjälp med boendestöd. En stor stor tyngd skulle lyftas från mina axlar.
Det blev två dygn i ett London som visade upp sin bästa sida med ett strålande väder. Resan startade på Arlanda på lördagen vid lunch och vi var framme på Heathrow före tre.
En behaglig resa med British Airways, trevlig service både på marken och i luften, men den svampiga mackan med smaklös kycklingsallad glömmer jag gärna. Från Heathrow tog vi oss praktiskt och billigt med tunnelbanan direkt till Piccadilly circus. Därifrån hade vi bara några kvarter att gå till hotellet, The Cavendish. Trots närheten till trängsel, turister och trafikknut var gatan förvånansvärt lugn. Gentlemannakvarter skulle man kunna säga. Om Savile Row är gatan där man måttbeställer sin kostym, är Jermyn street gatan där man köper skjortan och de handgjorda engelska skorna.
Behöver man fråga hur mycket det kostar har man inte råd är ett talesätt som funkar bra i de här krokarna. Men köper du Farsdagspresenten här får du räkna med sådär 300 pund för skorna.
Vi fick ett vilsamt rum på åttonde våningen av 15. Superior Twin/King-rummet hade sköna 90 + 90 sängar bäddade med duntäcken. Rummet vette mot Jermyn street och vi var precis i höjd med takfoten på huset tvärs över gatan. Fönstret sträckte sig längs hela rummet, det gick att skjuta upp lite så man kunde vädra på kanten men det behövdes inte eftersom vi hade luftkonditionering vi kunde ställa in själva. Härligt tjocka fodrade mörkläggningsgardiner gjorde rummet ännu tystare.
En fåtölj, ett bord, skrivbord förstås, minibar, lcd-tv på väggen, vattenkokare m kaffe & te, badrum med badkar. Fint! Vi betalade förresten strax under 8.000 kronor för en ganska sent bokad resa med British Airways, två nätter på The Cavendish inkl frukost och alla skatter och avgifter för två personer hos Mr Jet.
Efter lite vila gav vi oss ut för att fylla på blodsockernivån. Caféet i kvarteret intill hade Lemon & poppy seed muffin :) På lilla Tesco i hörnet i mot Regent street och Piccadilly circus provianterade vi nötter, nåt att dricka och ett par bitar ost. Okunniga var vi om hotellets allvetande minibarsystem. Knappt hade vi lyft ut Beck, Moet och de andra ur kylen för att få plats med ost & flaskvatten innan sagda Beck, Moet et al fanns att återse på hotellräkningen, tillgänglig på hotelltv:n. (Ingen fara, vid utcheckningen ställde vi tillbaka skumpa och öl, påtalade vårt misstag och fick posterna strukna utan diskussioner.)
Så mötte vi lillebror för middag på La Caricatura, som ligger mellan t-hållplatserna Bond street och Marble arch. Jag måste erkänna att jag till en början undrade lite över morsans chef som rekommenderat stället med orden "den bästa italienska restaurang jag varit på". Vad har hon för smak egentligen? Jag tycker Woody Allen är läskig nog som han är, i karikatyrform stirrandes på mig... creepy.
Sen kom min Risotto al Gamberi e Limone. Och då höll jag käft. Förutom enstaka Ååhhh, och Aaahh. Morsan däremot, som varit lite besviken över att inget på menyn föll henne på läppen utom pizza, var sedan väldigt språksam eftersom Diavola föll henne väldigt väl på läppen.
Till restaurangen hade vi tagit tunnelbanan, men tillbaka promenerade vi. Att resa med London underground och byta linje innebär en massa traskande i tunnlar och klivande i trappor. Bra att veta, särskilt när man reser med tung resväska, barnvagn eller rullstol. Särskilt i centrala London är få stationer är trappfria/anpassade för hjul, närmare bestämt tre (3).
Kvällen var ljum och ljus, Mayfair är ett lugnt och trevligt upperclass-område att promenera i. Man kan alltid spana på bilarna och diskutera om Carreran är en chickcar, var kommer den stegrande hästen ifrån och hur mycket får man egentligen betala för en Bentley? Och var nu inte hotellet till belåtenhet finns säkert ett säkert ett rum som klarar de mest högt ställda krav på hotellet som renoverats under åtta år till en kostnad av 40 miljoner pund, the Ritz.
Vi är faktiskt fullt nöjda med the Cavendish, och slår oss ner i hotellbaren. Jag väljer en riktig gammal klassiker, Mai Tai. Här görs den med guldgul rom, ananas- och apelsinjuice, mandelsirap, men recepten är många. Aaahh!
Jag sover som en liten gris i den sköna sängen. Njuter av tystnaden, avsaknaden av hankattsmmeeeeooooww. Njuter av frisk sval luft.
Hotellfrukost är ju alltid en upplevelse, och så även här. Vi råkar vakna på en populär tid, och får vänta några minuter för att få ett ledigt bord.
Men oj. Alltså, engelsk frukost :D. Bacon, korv, vita bönor, stekt ägg, toast, te och en apelsinjuice som var den sötaste, godaste, jag nånsin druckit.
Sålunda väl rustade ger vi oss ut på stan i söndagsvimlet.
Vandrar genom Carnaby street, utforskar butikerna på Oxford street, innan vi sjunker ner på ett av stans alla Starbucks. En varm sommardag är det ett bra val. Jag säger bara Lemon frappucino.
Jag slurpar i mig den syrliga issörjan så det blixtrar av brainfreeze. Låter gommen återfå nån sorts kroppstemperatur och så på sugröret igen. Innan jag fått i mig en halvliter himmelsk frappucino är inte bara gommen nedkyld och bortdomnad, jag börjar också misstänka att en eller annan tand kommer att spricka av temperaturväxlingen. Med en lätt huvudvärk men lycklig som ett barn med en stor godispåse i magen tar jag itu med dagens begivenhet på riktigt. Om man nu kan säga så om Camden Town.
Det är nog numera mest yta, pose, fasad, och inte så mycket the real thing. I alla fall, om du uppskattar people watching kan du varje helg spana på turister som spanar på wannabe punkare, gothare etc.
Har du en knatte därhemma som tjatar omDoc Marten's eller New Rockkängor är det här du hittar dem. Det är också här du hittar hårfärgen till tuppkammen, t-shirten med Sid Vicious, den redan söndertrasade och hoplappade kavajen, de begagnade LP-skivorna, här finns smycken, merch, renoverade möbler, nydesignade kläder, här säljs lemonad och cannabiskarameller (nej, men jag köpte hampastrumpor). Här kan sätta i dig vårrullar, curry, argentinskt kött eller pizza, här kan du röka vattenpipa och sitta en stund i skuggan. Om du har turen att hitta någonstans att sitta. Vi vandrade i sommarsolen från stånd till stånd, förbi den ena frestande doften efter den andra, för vi hade bestämt oss för att skulle vi äta skulle vi sitta. Våra fötter tålde inte mer stående och gående. Sitta. Nu. Skugga. Tack.
Vi hade nått stadiet jag-skiter-i-vad-de-har-för-mat-bara-jag-får-sitta när vi hittade hålet i väggen som hade lediga stolar i skuggan, iskall läsk och jacket potato. Riktigt god potatis faktiskt, annars kan ju sån bli lite läbbig när den är uppvärmd. Het, mjölig, fräsch smak. Livsandarna återvände, och vi tog dem med oss in till stan.
Till Camden kommer på helgerna bortåt 100.000 besökare, eller 10 miljoner besökare per år. Det betyder bland annat att på söndag eftermiddagarna blir de två närmaste t-banestationerna enkelriktade. Till Camden = kliv av vid Camden town. Vandra/ta bussen sedan längs Chalk farm road. Från Camden = kliv på vid Chalk farm. Det är en kvart eller så att promenera, och den mesta av vägen går du ändå när du besöker marknaderna.
Ett bekvämt sätt att betala för transporterna är Travelcard. Om du inte behöver åka tunnelbana etc före 9.30 på vardagsmorgon köper du exempelvis Off peak 1 day Travelcard, zone 1-6 tar dig ända till/från Heathrow, och kostar 7.50 för ett dygns obegränsat resande per Underground, Overground, bussar etc. En enkelbiljett zone 1-2 kostar 4 pund vid kontantbetalning. Kolla förresten aktuell trafikinfo, särskilt på helgerna kan stationer, linjer, hissar vara stängda eller ha begränsningar.
På väg till hotellet kan jag inte låta bli att ägna mig åt lite people watching i hemkvarteret. Vid superflotta 300-åriga grocery storen Fortnum & Mason trippar denna rosa skapelse med matchande jyckar. Det lilla rosa hundtäcket som jycken som får använda benen har på sig i sommarvärmen bär ett viktigt meddelande: Very Importantant Pooh!
Undrar vad hunden själv tycker om att vara leksak för en vuxen kvinna? Och vad ska rosa kvinnan göra när accessoarjyckarna inte längre är fashionabla?
Det var underbart att komma tillbaka till hotellet för en stunds vila. Jag tror seriöst mina fötter plattats ut till två nummer större. Och hur mina hälsenor mådde är ett kapitel för sig.
En lång sval dusch. En halvliter vatten. En stund utsträckt på hotellsängen. Sheryl Crow i öronen.
En ljuvlig paus. Sen tar vi våra trötta fötter och traskar iväg till Chinatown, några kvarter bortom Piccadilly circus. Faktiskt övertalade vi fötterna att bära oss även i de små gränderna intill huvudgatan med sina restauranger, kul med affärernas mystiska påsar och burkar, alla skyltar om massage såg lockande ut men vi slet oss för en middag på Top of the Town. Mixed reviews som man brukar säga. Seg service, biffen satay har ätits bättre annorstädes, men mina handpulled noodles w/ shredded pork var betydligt godare än det ser ut. Krispiga böngroddar och vårlökar, och ett kött som smälte i munnen. Jag gissar att detta inte skulle hamna långt ifrån pulled pork i fråga om mörhet.
Vi vandrar genom teaterdistriktet West End, och slås av det faktiskt inte är helt otänkbart att stöta på en äkta kändis. En H3 limousin vid personalingången till en teater? Paparazzimagnet.
Kvällens sängfösare intas i hotellets lobbybar, det blir italienskt för mig. Espresso och Sambuca.
Sen återstår inte mycket mer än att förbereda packningen, måndag är vår hemresedag, och hoppa i säng. På morgonen laddar vi med frukost, checkar ut, lämnar väskorna till förvaring och ger oss ut på stan en sista gång.
Vi styr stegen mot Covent garden, och kommer fram innan kommersen riktigt tagit fart. Smycken, klockor, antikviteter och krimskrams packas upp, och människor strömmar till.
Vi shoppar faktiskt ett par smycken, och söker oss in i butikerna. Med citrusdoftande verbena i näsan lämnar vi L'Occitane och nosar oss igenom sortimentet på Tea Palace. Jag har inte haft några problem med engelskan förrän jag ska försöka beskriva vilket sorts frukostte jag vill ha.
Nånstans mellan Darjeeling first flush och Organic Darjeeling second flush upptäcker vi att jag kan sluta leta efter de ovana orden. Bakom disken står nämligen en svenska. Förutom Darjeelingen köper jag en Lapsang Souchong rökig nog att impregnera bryggor med. Och ifall mitt doftsinne inte fått nog ännu så utsätter jag det för ytterligare prövning. En kasse badbomber i diverse fräscha citrusiga dofter bär jag med mig från Lush.
Vi hinner med en sväng in på Fortnum & Mason också, det är fantastiskt överdådigt vackert med kaffe- och teburkar, choklad, kakor och annat oundgängligt för gentlemän och ladies. Och horder av turister förstås. Det finns hur mycket som helst som lockar men jag försöker låta bli att tömma plånboken alldeles. Jag valde länge bland marmelader, preserves och curds innan jag bestämde mig för den älskligt söta Clementine. En burk kakor ville jag också ha, och där var det inget snack om saken. Jag föll som en fura för Lucifer's Ginger & Chilli Bisquits och kan rapportera att de var ännu godare än jag förväntade mig. Åh herrejävlar vilken ljuv hetta!
På Fortnum & Mason finns allt för den mycket förnämliga picknicken, här finns bröd, vin, fois gras, frukt, och själva picknickkorgen förstås. Och här finns självklart allt för den ståndsmässiga festen, inklusive bröllopstårtan. Beställ Belle Amour med valfri kakbotten och fyllning för endast 1.575 pund. Ja herregud man gifter sig väl bara en gång och vad är väl 17.000 kronor för en tårta? På F&M finns även presenter för den som har allt. Vackert. Dyrt. Gott. Eller bara udda.
Tyvärr missar jag deras avdelning för spritdrycker, de har en årgångsrom från Barbados som jag gärna skulle lagt vantarna på. Förbenat. Mycket kan man beställa online men inte alkohol. Jag hittade ingen intressant rom på hela resan. Det är billigt skräp eller de stora märkenas största produkter jag finner på hyllorna i London vart jag än letar. Inte helt olikt Paris. Eller vilken annan stad som helst jag besökt. Helt ärligt, den dagen vi inte längre har Systembolagets förnämligautbud kvar kommer jag att fan att stortjuta.
Nä, några tårar har vi inte tid med nu. Det blir seriös ompackning av bagaget innan vi lämnar hotellet, som förresten ligger precis bakom F&M. Det är gentlemannakvarter det här, men viktigare än Look Sharp är Look Right.
Vi anländer till Heathrow terminal 5 med gott om tid. Checkar in väskorna, går igenom säkerhetskontrollen. Letar matställe. Hoppas på nåt mer fantasifullt än panini, sushi eller hamburgare. Snubblar över Plane food, och får en högst oväntad och högst välkommen Gordon Ramsey-upplevelse. Att han öppnat restaurang i den nya terminalen har totalt undgått mig.
Roasted cornfed chicken with summer vegetables and thyme jus. Side order chips. Still water.
Kycklingen är saftig. Bönor, broccoli och morötter har kvar sin spänst. Timjanskyn kunde fått vara rikligare i mängd och djupare i smaken. Under kycklingen döljer sig en klick mash, en potatispuré med härligt smörig smak. Chipsen var heta och frasiga.
Servicen oklanderligt uppmärksam, snabb och effektiv utan att stressa eller vara stressande.
Prislappen är högst resonabel. Särskilt med tanke på att majskycklingen (12.95 pund) kostar ungefär vad man kan få betala för en tallrik trist pasta på Arlanda eller Bromma.
Hur fan Max på Arlanda finns med i topplacering tillsammans med Plane i Travel & Leisures lista över bästa flygplatsrestauranger övergår mitt förstånd. De borde inte få nämnas i samma nummer...
Jahapp. Det blev många ord. Och många bilder. Och ännu fler bilder, till och med filmer, finns det på min Londonweekend. Flera hundra kameror har fångat mig på film den här helgen. London underground har kameror precis överallt.
Över en miljon kameror övervakar Londonbor och Londonbesökare. För din säkerhets skull, som det heter.
Men blir det säkrare då? Avskräcks bovarna från att begå brott? Kan filmerna, bilderna, användas till att fälla förövare i domstol? Är satsningen motiverad? Känner sig de övervakade Londonborna och Londonbesökarna säkrare?
Jag kan bara svara för mig själv, och jag känner mig verkligen inte säkrare, tryggare, mer övertygad att bovar ska avskräckas eller åtminstone fällas med hjälp av kamerorna. Tvärtom är jag djupt oroad av hela Storebror-ser-dig-men-det-gör-väl-ingenting-för-du-har-väl-rent-mjöl-i-påsen?-Eller?-resonemanget som är en förutsättning för att åsidosätta stora delar av befolkningens integritetskydd.
Till skillnad från The Building Management värnar jag om allas integritet och blurrar därför telefonnumret.
Man kan konstatera att för den som vill semestra med älskarinnan, eller för den som vill lämna anonymt tips till en journalist är London inte rätt. Men om man kan stå ut med att ha sin nuna, sina resor, sina näspetningar, sina kramar och sina inköp öppna för kartläggning är London himla trevligt