En bokmal anfaller

Bapelsin

Ibland undrar jag om människan skulle kunna överleva utan sina sinnen. Eller snarare, om man skulle vilja leva utan sinnenas stimulans.

När livet är som gråast och tristast och man helst vill dra täcket över huvudet och inte komma ut mer då kan ett doftstråk av kanel plötsligt ge en varm känsla av solig sommardag i barndomens kök. När sorgen river i hjärtat och ångestens kalla hand kramar ihop hela bröstkorgen kan en varm hand på axeln tina upp frusna stela muskler.

Dofter, smaker, beröring, värme, kyla, ljud och färger. Det är liv.

Där orden inte räcker till för att locka fram hopp och glädje, där kan sinnenas stimulans övertyga om att livet övervinner döden och att det behövs endast det minsta lilla ljus för att för att skingra det djupaste mörkret.

Häromkvällen var jag i behov av en pick-me-up. Trött till både kropp och själ. Lite ledsen och väldigt väldigt less på vinter, snö och kyla. Ännu mer less på sorg och elände.

En tur till stormarknaden i söndags hade gett mig ett fynd, kilospåsar med blodapelsiner för 5:90. Så, nu hade jag den perfekta kvällen att göra slag i saken. Här skulle tillverkas saft. Och jäklar vad saft jag gjorde. Och jäklar vad den kvällen var en fest för sinnena.

Skrubba två kilo apelsiner, skära skalet av dem med ett ciseleringsjärn och sedan pressa ut juicen. Gissa om det doftade apelsin?! Dottern som tillbringat kvällen i sitt rum kom uppför trappan och blev nästan knockad.

Överväldigad av aromatisk essens från skalen och syrlig juicedoft med en aning bitterhet backade hon nästan ner igen. Nej, tack, ingen blodapelsin. Fanns det nån clementin kvar?

Så småningom blev saften klar och upphälld på flaska. Jag blandade ett glas och bjöd dottern att smaka. För något helt glas ville hon inte ha. Ett par klunkar bara. Sa hon. Och sen fick jag aldrig tillbaka glaset igen ;)

Men det gör ingenting för jag har två och en halv liter saft kvar, blandad med vatten blir det sådär tolv liter drickfärdig saft.

Tolv liter sicilianskt solsken i glas.

Pröva själv!

 

Gott

Det finns stunder att ta vara på. Då vi lyckats hålla ångest, stress, rastlöshet, frustration och tötthet stången. Då vi klarar att göra något tillsammans.

En filmkväll. Med egenhändigt gjorda praliner.

Visserligen tog det oss två kvällar och minutiös planering - som ändå spräcktes efter en kvart. Men vi tog nya tag. Funderade vad vi behövde för att klara av det. Inget starkt ljus eller ljud för den ene. Dator som distraktion för den andre. Pauser för den ene, jobba på för den andre.

Resultatet kan vi njuta av flera kvällar.

 

Fem sorter blev det, gjutna i ischokladformar:

• vit choklad + hackad, rostad, kanderad pekannöt + vit choklad
• mjölkchoklad + hackad, rostad, kanderad mandel, flingsalt + mjölkchoklad
• mjölkchoklad + hackad, rostad, kanderad, kanelkryddad mandel + kanelkryddad mjölkchoklad
• vit choklad + hackad, rostad, kanderad mandel + mörk choklad
• mjölkchoklad + vit choklad

 

Ikväll blev det Alice i Underlandet till pralinerna och kaffet.

Ärligt talat gillade jag pralinerna bättre än filmen ;)

Kvar att fixa är mjölkchokladpraliner fyllda med mörk mockatryffel, och tunna kakor mörk choklad strösslade med saltrostad hackad pistage

Åh, förresten. Ett tips: när den vita chokladen på smältning i kastrull börjar se ut som stracciatella - släng den svarta slickepotten och börja om på en annan platta än den du just använde för att rosta nötter!

Kaosteori

Det blir nästan precis som jag inte ville förvänta mig. Det är ömma tår, ännu ömmare ego, en räcka upprivande händelser och allt mot en fond av jävligt trista minnen, skuld och skam.

Det är drama med smäll i dörrar, hjärtan som brister, skrik och tårar.

Det är att finna sig i kolmörkret halv två på natten mot julafton skottandes en halv meter nysnö fram till graven, i gympadojjor utan sockar, i tjugotvå minusgrader.

Det är att hålla om sin lilla stora unge och känna kroppens spända darrning och hjärtats rusande ångest långsamt långsamt stillna.

Det är boendestödsteam med förkylning och magsjuka och hysterisk julstädning.

Det är glitter och pumlor och tomtar och en miljon tända ljus.

Det är sill och lax på längden och tvären, romfyllda ägg, skinka, sylta, köttbullar och prinskorv med och utan skinn.

Det hjälper inte ett dugg att föreställa sig det värsta och hoppas på det bästa.

Det räcker inte att göra sitt bästa.

Det spelar ingen jävla roll om man längtar efter en hyfsat vanlig jävla jul- och nyårshelg.

Det bli kaos i alla fall.

Livet på en räkmacka. Eller tre

Livet har sina lågvattenmärken men tack och lov också sina höjdpunkter.

Denna helg har vi personalfest. Vi är rätt många som jobbar på Sveriges radio. Nu ska vi samlas i Stockholm för en riktig partykväll. Det behövs en rejäl festlokal. Var hittar man ett etablissemang där det finns scener för dansband, klubbmusik, karaoke, rockkonsert, ett ställe som har plats att utfordra folket? Gärna då med närhet till övernattningsmöjlighet för alla tillresta? Ett stooort plejs som rymmer de 1497 anmälda?

Tja, varför inte en Finlandsfärja?

Båten är abonnerad, flyget till Stockholm går lördag förmiddag.

Fredagkvällen tillbringar jag med att packa, diska och plocka till så det ser hysat ut när jag kommer hem på söndag och kan fira första advent.

Tänkte att jag skulle ta nåt lätt till middag. Tina lite räkor. Några äggskivor. Smörstekt toast.

 

Jag har visst lite svårt att sätta gränser.

En sån dag

Somliga dagar borde man bara lägga ner från början.

När huvudet man mödosamt lyfter från kudden känns fullproppat med horder av stupade immunförsvarssoldater från vita blodkroppsarmén dränkta i grönt slem

När man lååångsamt får hjärnan att fungera så att det räcker till att få på sig kläderna men inte för att få med sig lunchen

När nån ny granne med gammal Volvo i svängradie långtradare lämnat en liten strimma plats framme vid min förardörr

När SI-led, kors- och ländrygg gör sitt bästa för att väcka slumrande 19 år gamla minnen av att höggravid uppleva känslan av att åla in i en bil medan bäckenet inte utan protester går i bitar

När man sittande i den iskalla bilen känner en stålhand sträcka sig in och grabba tag i livmoderkroppen och dra lite, tillräckligt för att framkalla den kväljande försmaken av mensvärk

När man förvarnar kollegorna att humöret kanske inte kommer att vara på topp

När man häller i sig en liter cola zero och en naproxen i hopp om att fungera hjälpligt

När man rymmer från desken för att pappskallarna poppar gubbrock två meter från skrivbordet där jag förväntas arbeta

När man tänder på sjutton cylindrar för att hockeynördarna vill ha mig att ta med ett jävla telegram om att en spelare är frisk nog att spela, som om det vore en nyhet

När som helst där. Anytime.

Hade jag kunnat inse att det här var en sån dag man borde dra täcket över huvudet och somna om

När. Som. Helst.

Jag hade ju inte behövt vänta tills jag fick ett psykbryt så svordomarna stockade sig och tårarna sprutade

Tröst

När man är ensam och ledsen

sysslolös och rastlös

När man längtar efter värme och tillfredsställelse

förströelse och stimulans

När grundläggande behov

gapar ouppfyllda

Då fyller man

det svarta hålet

med vad som finns tillgängligt

snarare än

med vad man verkligen

behöver

Choklad

Rödvin

Designerkläder

Böcker

Hästkrafter

Cigaretter

Framgång

Chips, Coca-cola, Adrenalin, Saltlakrits, Sex, Pommes frites, Tabletter, Glass, Whiskey, Ostkrokar

Vad som helst som kan uppehålla

undvika

slippa

blunda

Inte det svarta hålet

please

jag orkar inte titta ner

utforska

rota

i smärtan

i minnena

fort

ge mig nåt, vadsomhelst

 

Ungefär så kände jag mig häromkvällen

Hällde upp ett glas Cola

rotade fram den sista påsen snacks

ett spännande fynd från den lilla asiatiska butiken i Söderhallarna

Tänkte på krispiga nyfriterade räkchips

och öppnade påsen

 

och Satan

vilken doft

Jag tog fram ett av de lätta kexliknande tingestarna

Bet skeptiskt itu

Jävlar

Tog en till för jag litade inte på mina sinnen

 

Vände på påsen

A perfect snack that children love

and adults never get enough of

Jag skulle formulera det så här:

Det svarta hål, det ouppfyllda behov, den sökande rastlösa törsten efter något vadsomhelst drar gränsen här

Smaken av brända räkskal var värre än att skåda ner i djupet

Glömde ju

En påse njutning. Smältande mjuk. Het. Söt.

 

Jävvlar :)

Jag älskar ingefära. Jag skulle kunna äta och dricka ingefära från morgon till kväll. På en rostad frukostmacka äter jag med välbehag ett par skivor lagrad ost, som Västerbotten, och ett lager marmelad på ingefära. Favvorätten för dagen är Kyckling Korma - helst med extra mycket ingefära. Mango chutney till, gärna den med ingefära i. Till dessert denna dag gärna en glass med tjinuskisås, alltså hemkokt kolasås med ingefära i. En annan passion är ingefärspäron, fina små päron skalade och kokta i sockerlag med strimlad ingefära. Kaffet? Nespresso gingembre förstås, om jag får tag i det, sånt säljs på e-bay till oss som fattat grejen. Annars prövar jag det nya ingefärsteet förstås. Eller en rhum grog; hett honungsvatten med lagrad rom - och några skivor ingefärsrot. Varma dagar blir det en annan favvodrink; Fidel Castro med lagrad rom, ginger ale och lime. Kanske eventuellt hittar jag en butik som importerar Idris Fiery Ginger Beer. Betydligt mer smak än den mesiga ginger alen vi vanligtvis hittar i Sverige. Lyckliga dagar hittar jag en obskyr liten butik, som den asiatiska i Söderhallarna, där det finns Old Jamaica Ginger Beer. Tänk ginger ale gånger hundra. Inte en aning ingefära. En hel drös ingefära som hettar på tungan.

Men nu tror jag att jag har hittat den ultimata ingefärsdrycken, om man med ultimat menar så ingefärspackad den kan bli utan att man måste tugga ingefäran. På The English shop fann jag Rochester Dickensian Recipe Ginger. En non-alchoholic traditional ginger drink. Det som definitivt mig att rycka flaskan var beskrivningen "with the kick of two very angry mules"

I kväll hällde jag upp ett glas iskall dricka och prövade. Upptäckte att ingefärsdrickan inte var kolsyrad. Lite besviken. Tog en klunk. Svalde. Drog efter andan. Big mistake. Blåste ut igen. Väntade på eldkvasten, men den syntes inte, kändes bara som en distinkt brännande känsla i svalget. Som halsfluss och 39,3 i feber ungefär. Eller som den första klunken brännvin på tonårsfesten. Man hostar lite. Trevar efter närmsta glas för lindring. Hostar igen. Med mer eller mindre övertygande röst ger man sitt betyg:

Jävvlar så gott :)

 

Instant family

 

 

Av en slump träffas vi i Stockholm, bror och jag möts på Arlanda och förenas med mor som har hemmaplan. Ändå är det jag som tar täten och vi drar iväg till Söderhallarna för att hitta den lilla asiatiska affären i källarplan.

 

Shoppar bästa kokosgrädden på Medborgarplatsen. Förundras över burkar vars innehåll ser ut att höra hemma på Naturhistoriska riksmuseet.

 
Makrill i sojaolja kan jag begripa mig på, men mud fish? Och gurami? Såna brukar vi ha akvariet...

Köper bengalhet Mango chutney och instant ginger tea. Och ett par trappor upp på The English shop hittar jag tre sorters ginger ale :). Nu blir det familjemiddag med mor och bror. Kyckling Korma. Instant family reunion.

P.S. Receptet på Kyckling Korma finns på den andra bloggen

BF

Passar på att njuta lite extra nu när jag har barnfritt.

 

Caribbean coffee - the easy way

1 dl vispgrädde

1/2 ml vaniljpulver (eller 1 ml riktigt vaniljsocker)

1/2 tsk rårörsocker

Vispas till mjukt fluffigt skum

 

2 tsk frystorkat espressopulver

3 tsk rårörsocker - eller inget alls om du föredrar det

5 cl = 1/2 dl hyfsad mörk rom, till exempel Myer's, Matusalem eller förstås Havana Club Añejo Reserva eller 7 años

Lägg/häll i ett kaffeglas eller en mugg

1 1/2 dl vatten

1 1/2 dl mjölk

Värm till rykpunkt men låt det inte koka upp!

Rör ner mjölkblandningen i kaffeglaset.

Lägg en klick vispad grädde på.

Sikta lite kakao eller kaffepulver över om du vill.

Njut.

Svara: "Buss. Kaffedrink." när barnet hör av sig.

Njut lite till.

Rena rama hälsodrycken när den kombineras med en övning i att säga nej.