I dag har jag gjort något mycket ovanligt. Jag har raderat en kommentar, på skribentens egen begäran. Annars är min princip att aldrig radera. Till exempel lät jag kommentaren som ville marknadsföra en rekryteringsfirma stå kvar, trots att jag tog illa vid mig av den. Jag bemötte den, och lät firman få chans att svara.
Kommentaren som fanns här, vid bloggposten om sorgen efter två år, tog jag absolut inte illa vid mig av. Den fick mig att reflektera över vilken bild jag ger av sorg, vilket ansvar jag har för den bilden, och det var bra eftersom jag inte tänkt på bloggandet så förut. Den fick mig att skriva en ny bloggpost, om att min sorg inte bara är en sorg utan också en utmattningsdepression.
Varför denna princip om att inte radera? Delvis hänger det ihop med att jag är journalist, och fattar publicistiska beslut dagligdags. Om jag sänt ett telegram eller ett reportage som innehåller felaktigheter kan jag inte göra det ogjort. Jag får ta ansvar för felet, ta reda på den riktiga uppgiften, publicera en rättelse och ringa och be ev drabbade personer om ursäkt.
För ett antal år sedan kunde man möjligen tänka att jo, men det där felet hördes några sekunder i radion och sen är det borta. Fast så är det förstås inte. Felet förs vidare för att radiolyssnare berättar för andra som inte själva hört. Tidningar eller tv citerar och återger uppgiften de inte vet är felaktig. Och numera när nyheterna publiceras på nätet kan en felaktighet leva vidare hur länge som helst, även om man rättar den senast publicerade versionen finns cachade felaktiga versioner kvar.
Delvis hänger min ovilja att radera ihop med mitt privatliv. I krig och kärlek är allt tillåtet, brukar man säga. Men jag håller inte med. Gräl är den fulaste krigsföring som finns, och jag har både sagt och hört ord som aldrig borde ha uttalats. Ett förlåt gör inte orden osagda, lika lite som att radera ett skrivet ord gör att vi glömmer det vi läst.
En enda kommentar har jag tidigare raderat, inte för att skribenten påstod att jag var galen och behövde hjälp, utan för att skribenten placerat den engelskspråkiga kommentaren till en svensk bloggpost om livsmedelstillsatser. På rak arm är det nog bara två situationer jag direkt skulle radera en kommentar - en uppenbart felplacerad kommentar som inte har med sammanhanget att göra = spam - eller om en person som vill vara anonym råkar skriva lite för mycket, alternativt blir röjd av elektroniska spår. Om du av någon anledning ångrar vad du skrivit får du annars argumentera väl för att jag ska radera. I annat fall räknar jag med att bloggläsare också kan skriva, och ifall de känner sig missförstådda kan skriva en ny kommentar och förklara hur de menade.
Nu hoppas jag bara att min icke-raderings-princip inte skrämmer er från att kommentera, i så fall får jag verkligen ompröva principen! Jag vill att mina bloggbesökare ska veta att här får man faktiskt säga emot, kritisera eller ifrågasätta, utan att obekväma kommentarer raderas. Så skriv på, jag uppskattar verkligen kommentarer!
