En bokmal anfaller

Som vi älskar

Ibland säger en bild mer än tusen ord.  Så vi tänkte att ett fint julfoto av katten, det vore väl perfekt? Jag tänkte väl typ en katt som ligger hoprullad och sover intill en tomte, eller kanske man lyckas fånga när han nosar på granens kulor. Dottern tänkte annorlunda. Typ porträttfoto. Med röd rosett om halsen.

Mitt minne av andra katter i mitt liv sa att det där med röd rosett om halsen, det går aldrig. Fast i och för sig kan det väl bli kul med om lyckas fånga en bild på katt i sken. Sätta katten på höga pallen borta vid fönsterväggen? Och du tror att katten sitter kvar?

Fast då glömde jag ju.

Den här katten är inte som andra katter, självständiga och stolta djur som emellanåt kan nedlåta sig till att leka och låta sig bli klappad. Den här katten får man klappa när man vill. Det är bara att lyfta upp honom, stoppa ner honom i sängen och kura ihop sig under täcket. Och katten rullar ihop sig på en ledsen mage, sträcker ut sig vid ett tangentbord, slickar lite på en tass, suckar lite och lägger igen ögonen. Eller vänder upp mage och haka för att bli kliad. Sällan sprattlar han iväg. En enda gång har han blivit så less på att jag knycklade ner honom hos mig i soffan trots att han försökte slinka iväg att han sa ifrån med att greppa min hand med tänderna. Men 99 gånger av 100 låter han sig tjänstvilligt klappas, kramas, vändas, bli burrad på magen och få pälsen nedgråten.

Uppenbarligen var julfoto en baggis.

 

 

Tio minuters intensivt fotograferande; sittande, liggande, med och utan julgranskulor, med rosetten under hakan, till vänster, till höger och i nacken, med snirkliga paketband att titta på, att sträcka sig efter, att tugga på och att ha lindat om kroppen.

 

Och katten, den bara accepterar allt och poserar som om den inte gjort annat.

Som vi älskar denna katt!

 

P.S. Den bubbliga pläden/filten Ofelia är snygg, skön och prisvärd men hopplöst töjbar och studsig att vika ihop ensam!

Ide

Jag lever. Men jag har typ gått i ide. Sover. Och sover. Jobbar, äter och sover. Delar säng med Monster och får oxytocinbehandling i timmar. Vilket är tur för jag har megaont i ryggen. Ischiasilningar ner till tårna. Återkommer

Mycke nu

Knappt hinner jag ta emot den ena nyheten så slängs nästa i famnen på mig, jag jobbar som en iller och är trött som en höstbjörn på övertid. Var och varannan kväll somnar jag vid datorn och hinner liksom inte mer än ta fram Compose a post-läget.

Jag hinner inte blogga nu heller. Fast några punkter kastar jag ner så får jag fylla på sen. Om jag nånsin hinner.

* läkarbesök, sjukskrivning förlängd. Dvs om FK godkänner.

* har kollat blodsockret några dagar. Åt helvete. Ny läkartid onsdag.

* har fått kontakt med boendestöd, ett första möte inplanerat på månag, hembesök.

* kattfan driver oss till vansinne med jamande

* en kattyngling på andra fönsterrutan driver kattfan till vansinne

* en skock hårdhänta pinnutrustade ungar driver kattyngling till vansinne

* lite schemapussel innebär att jag kommer att vara nyhetsredaktör fredagen innan valet. Nån som tror att jag kommer att gå hem utan övertid?

* ekonomin är utan överdrift åt helvete.

* en av mina mostrar har gått bort

* i slutet på oktober åker jag ner och träffar morsan, gör stan, pratar

* i slutet på oktober åker jag och kidsen till farsan/morfar och går på bröllop. Farsans. :D

Nu har jag inte tid längre för jag ska på 50-årsfest. Nej, inte min

* först bota mensvärken från helvetet, och packa halstabletter till onda halsen

Trevlig helg på er

Pressat

Jag balanserar på gänsen av min ork och förmåga. Sömnen är åt helvete. För lite eftersom den satans rastlösheten kryper i min korpp. För störd eftersom kattfan jamar jävel natt som dag. Stressnivån är hög eftersom vi väntar på besked bland annat om hjälp hemma. Återhämtningen dålig eftersom dotter och jag är osynkade som fan och jag tvingas vara stilla, hålla käften, inte ställa krav när energin äntligen finns respektive försöker fungera när jag behöver vila.

I går skulle vi baka bullar. Som vanligt drog det ut på tiden innan vi kom igång. Gråtttack. Matlagning. Akut utryckning till macken för att köpa smör. Kissehjärna. Akut illamående. Började baka sent. Även med mina mått mätt. Bullarna var gräddade halv tre. Väckarklockan står på halv sju. Jippie. När jag kommer i säng är jag så trött att tårarna bara rinner. Men somnar jag? Naturligtvis inte. Klockan hinner passera fem innan jag äntligen domnar bort.

Dagen efter känns verkligen dagen efter. Inte bästa läget när man ska vara redaktör. Hinna bläddra igenom tidningar, TT, mejl, kolla schema och dagsplanering, vaska fram bästa idéerna och coacha reportarna om vinkel, välja intervjupersoner, plats att intervjua, hur göra nåt annorlunda på en gammal företeelse, när bestämma att lägga ner ett jobb som visar sig bli slätstruket, ska vi kasta oss på tipset, det är ju jätteintressant om vi får det bekräftat, nej, tyvärr jag har inte hunnit lyssna på ditt inslag, hinner hon få loss den här grejen till 15.30? Nej vi byter plats på inslagen, åh, det här låter jättebra, kul idé att klippa ihop så, äsch fan nu bloggar intervjupersonen om intervjun då kan vi inte spara grejen till helgen.

Mitt i allt ska jag klämma in ett besök hos psykologen, och en lunch. Till psykologen kommer jag några minuter sent och har två månaders händelser, tankar, känslor, insikter att berätta om. Får en och annan ny tanke att vända och vrida på. Fullproppad i hjärnan beger jag mig mot hamburgerstället. Att åka hem och orka vara social är inte att tänka på. Hinner bara parkera utanför max innan jag inser att det inte ligger några betalkort i min ficka. Inga kontanter i bilen. Fans jävla fan. Hungrig och övertrött har jag hamburgaren tio meter bort men utom räckhåll. Tanken på att köra genom hela stan och tillbaka igen gör mig matt. Men det är utsikterna att behöva svara på tilltal när jag sticker näsan på jobbet för att hämta kortfodralet som får tårarna att rinna. Jag är sårbar, hudlös, efter psykologbesöket och vill bara vara i fred innan jag måste pressa in mig i redaktörsformen och dra på mig masken igen.

Pressad, sa Bill. Pressad är ordet, sa Bull. Själv bara grät jag.

Hormoner, porrpung och sängläge

Hormoner styr nog mer av mina känslor, impulser och tankar än vad jag riktigt skulle vilja.

Man kan skriva och snacka högstämt och fint om själars möte, ljusets spel över höftens kurva. Man kan gråta heta tårar när minnen av svettfuktig hud, häftiga andetag, en fast rumpa och blottade strupar tränger sig på i natten och påminner om vad döden stulit. Man kan sjunga sinnlighetens lov och försvara rätten att få uttrycka lust och åtrå och sin saknad och längtan efter den. Mmm, det kan man.

Eller så kan man erkänna att människan är ett däggdjur som alla andra, med anatomiska förutsättningar och fysiska processer som vilken löpkatt eller brunstigt sto som helst. Jag borde känna min kropp efter 28 års hormonspel i menscykel. Det är ingen tillfällighet att jag inte kan sova för att bilder av min älskades kropp svämmar över i min hjärna och väcker min sömniga hud i längtan. I morse vaknade jag med mensvärk.

 

Kisse däremot, vars klagande mjauvrål och rastlösa jagande från fönster till fönster - som vi tillskrivit hormonerna - han har fan ingen ursäkt.

På måndag morgon knycklade jag in en protesterande katt i buren, lyckades ta mig genom stan med bilen utan att kisse fick alldeles panik och diarré, och levererade en omskakad kisse på veterinärens bord. Nu ska kulorna bort. Nu ska skrikandet och pissmarkerandet äntligen upphöra. Sicken antiklimax.

Efter närgången undersökning konstaterades att några testiklar inte gick att känna i den pungen. Ännu noggrannare undersökning, inklusive rakning och sprittvättning, avslöjade två pyttesmå ärr. Monsterkisse är alltså redan kastrerad. WTF? Så varför i hela världen lever han rövare som en nyss könsmogen och redan aspirerande häradsbetäckare? Nyvaccinerad, öronmärkt och narkostrött har kisse varit rätt slak sedan hemkomsten. Och tyst. Jag undrar vad han tänker när han vaknar och slickar sin rakade porrpung?

 

Jag hade tänkt skriva nåt om sängläge också. Men nu är orken slut. Igen. Behöver sova lite mer. Återkommer.

----------

Tillbaka ett par timmar senare. Det blev ingen sömn för dotter med hungerskrikande mage knackade på innan jag ens fällt ihop datorn. En snabb köksröjning, ännu en naproxen för mensvärken, en fåfäng jakt på fruktflugor, och till sist stekning av parisare. Mitt i alltihop ett telefonsamtal. Sömnigheten jagades iväg.

Men herregud som jag sovit de senaste dygnen när kisse hållit tyst! I går jobbade jag morgonpass, vilket innebar några timmars sömn på natten innan jobbet, och några timmars sömn på dagen efter jobbet. Vid 18-tiden väckte dottern mig och tyckte att det var middagsdags. Efter att ha gnuggat sömnen ur ögonen höll jag med, lagade mat, åt framför tv:n och somnade före 20. Väcktes och påmindes att jag lovat leverera kalvstek till numera utflyttade svärynglet. Lite jobbigare att skaka av mig sömnen nu. Man kan ju tycka att jag borde ha sovit tillräckligt nu, och undra om det inte skulle bli svårt att somna för natten.

Icke.

Slocknade framför tv:n före midnatt. Vaknade vid två av nån idiotisk bullrig reklam. Snubblade iväg på toa, höll på att somna lutad mot badrumsväggen, konstaterade att jag glömt ta insulin, satte mig i soffan för att fixa det. Somnade sittande. Vaknade två timmar senare när morgontidningen dunsade in. Övervägde att gå och lägga mig som folk i sängen. Somnade innan jag kommit till nåt beslut. Vaknade sju, jävligt pinknödig eftersom jag aldrig fick i mig nåt insulin och blodsockret alltså legat så högt att kroppen försöker göra sig av med sockret tillsammans med urinen.

Tillbaka i soffan igen konstaterade jag att väskan med insulin fortfarande var ohämtad. Var fan hade jag den senast? funderade jag medan jag gled in i sömnen ännu en gång. Vid tio lyckades jag kliva upp, ta insulin och de andra medicinerna och käka en ciabatta innan jag somnade om igen. Fast den här gången sov jag bara en halvtimme innan jag vaknade. Det dröjde å andra sidan bara till kvart i tolv innan jag var redo att somna över tangentbordet.

Undrar om jag lyckas hålla mig vaken resten av dagen? Dagsplanen innehåller lunchdisk, bakning av bullar, fixa middag, och kanske lite röjning/städning i kväll. Halv tre har jag stämt träff med dottern i köket. Det är åtta sju minuter kvar, och mina ögonlock känns som bly.

Yes!

Upptaget. Upptaget. Upptaget. Och så kommer jag äntligen fram till veterinären. Berättar om katten som skriker dag och natt och är väldigt mycket hankatt och jag skulle vilja ha honom snäll och tyst och trevlig som förut. Snöpas, tack.

- Det går bra. Jag antar att du vill ha det gjort så snart som möjligt?

Ja tack. Väldigt gärna.

- Jag fick just ett återbud på måndag, kan ni komma då?

Ja tack. Väldigt gärna.

Tack. Tack.

Snart sova.

:)

Början

Tillbaka på jobbet efter fem veckors semester. Det känns inte helt kul. Faktiskt. Trots att jag älskar mitt jobb.

Måndagen i första arbetsveckan börjar med att kattkräket skriker hål i huvudet på mig vid fyratiden. Och femtiden. Och sextiden. Vid åtta gav jag definitivt upp försöken att somna om.

Handen på telefonen så snart veterinärens telefontid inföll - ringde, och ringde, och ringde. Frukostmackor i ena handen, telefonen i den andra. Upptaget. Upptaget. Upptaget. Efter 45 minuter gick signalerna fram. Ja! Äntligen! Snöpa katten :) Eller inte. Telefonsvarare.

Naturligtvis gick det inte att lämna meddelande. Ingen mejladress lämnades heller. Däremot föreslogs fax. Huh? Har folk fax? Välkommen till 2000-talet...

På jobbet är handgreppen ovana, jag får fundera lite extra för att minnas lösenordet till nätverket, och första sändningen höll jag på att trycka på den där knappen som skulle tysta radion i länet.

Innan klockan är elva och jag varit på jobbet en timme börjar magsyran stiga.

Sommargrönskan är intensivare än nånsin efter ett par rotblötor och i dag skiner solen som tokig.

Förmodligen är jag också tokig som sitter inomhus en dag som denna.

Slut

Så otillräcklig klockan och almanackan är. Tiden rusar fram som ett godståg omöjligt att stoppa. Den skuttar och hoppar som ett lekande barn mellan födelsedagar, traditioner och busiga infall. Den flyter tyst som en flod, stilla på ytan medan strömmen plöjer djupa fåror i bottnen och sveper med sig allt. Den smyger och tassar omärkligt fram som en älva på myren i sommarnatten.

Tiden är plastisk, elastisk, vägrar låta sig upplevas uniformt, reduceras till fyrkantiga precisa enheter. Fem minuter i tandläkarstolen, med humlanborren i bakersta kindtanden och spegel, sugar och fingrar halvvägs ner i halsen, och tiden verkar aldrig ta slut. Med ögonen på skärmens allt snabbare fallande tetrisklossar och fingrarna steppande på piltangenterna flyger minuterna förbi och tar sina polare med sig.

Ändå envisas människan med sina fåfänga försök att mäta upp och portionera tiden som om den ena minuten vore den andra lik. Ett dygns upptäcksfärd i  ett nytt land jämställs med ett dygn vinterkräksjuka. En vecka stress och frustration på jobbet påstås vara lika lång som en vecka hemester med kattgos, gräl, hankattsjamande, oroliga nätter, viktiga samtal, sovmorgon och diskning.

Timmar och minuter tickar stadigt förbi. Alldeles snart är tiden slut. Semstern är över.

Död och förintelse

Det så lätt att ha principer. Man ska vara en god människa, behandla andra som man själv vill bli behandlad, välja ekologiskt och rättvisemärkt i affären. Jag tror inte på att slåss om nationsgränser och oljetillgångar, jag tycker inte att en stat ska ha rätt att döda en annan människa för att den människan har begått mord, jag anser att människosläktet har ett ansvar för att inte utrota djur- och växtliv. Finns det i affären inte bananer som är märkta både Krav och Rättvisemärkt så köper jag dem inte. Inga människor ska bli sjuka för att jag blir sugen på bananmilkshake. Ingen regnskog ska skövlas för att jag ska få bananpaj. Principer. Såna är ju bra att ha. Bättre kanske om man kan leva enligt dem.

Men så kommer det till ens eget liv, ens familj ens hem. Vad gjorde jag då, när kräken invaderade mitt hem?

Lät Inspectera placera ut några fällor, med doftämne och klister, ofarliga för djur, natur och människor - utom just för kryp som kryper längs golvlisten och fastnar i fällan? Nädå. Skrämma bort krypen med olja av röd ceder? Lägg av. Den mjuka ekologiskt hållbara linjen tror jag inte ett dugg på. Inte när det gäller mitt hem. Inget förbarmande har jag, nu ska de kräken döden dö.

Det är väl inte så att nån sörjer att några nattsmygar eller svartmyror går ur tiden, de är ju förstås inte utrotningshotade. Men giftet ligger kvar längs golvlisterna och verkar i fem veckor. Vad händer med giftet, vart tar det vägen, ut i luften, ner i vattendragen med skurvattnet? Är giftverkan helt borta efter fem veckor?

Produkten har handelsnamnet K-Othrine SC25 och det aktiva ämnet heter deltametrin.

Mycket giftigt för vattenlevande organismer, kan orsaka skadliga långtidseffekter i vattenmiljön.

Giftigt vid förtäring och inandning

Deltametrin (deltamethrine, dekametrin, decamethrine) används alltså för att skydda hus och hem mot krypande insekter som myror och silverfisk (finns till exempel i Myrr), men det används också inom jordbruk, skogsbruk, trädgård, i fästinghalsband för hundar, man skyddade stormfällt timmer efter Gudrun, man har testat den i försök att utrota signalkräftan, och i malariaområden sover man under myggnät behandlade med giftet. Enligt Kemikalieinspektionen har det låg giftighet för däggdjur och fåglar. Mikroorganismer bryter normalt ner giftet, men problem kan det bli i vattendragens bottensediment. Hamnar giftet där, i en syrefattig miljö, bryts det ner mycket långsamt och kan ställa till stora problem för livet i sjön.

Sådärja, nu har jag läst på. Deltametrin, giftet som finns längs golvlisterna i sovrum, badrum och kök i mitt hem, är inte den största miljöboven. Det får till och med under vissa förhållanden användas i ekologisk odling mot ett par typer av fruktflugor.

Men ändå... jag var fan så snabb på att ropa på död och förintelse för krypen, och det kändes fan så bra att kliva in i den giftbehandlade lägenheten. Känns plötsligt inte fullt så jippie längre. Jag slipper silverfiskarna i souterrängvåningen och myrorna i köket :) Men... det tar emot att erkänna dubbelmoralen och hyckleriet.

Hur skulle du ha gjort i ditt hem?

 

 

 

Foto: Miroslav Diml

Att veta sin plats

Världens sötaste kattkille vände just upp sin mjuka svartvita mage och bad att få bli klappad, eller om det var kliad? Kanske till och med masserad?

Trötterkatten tillbringar kvällen sovande på min arm, i den mjuka skrevan mellan min kropp och kudden som stöttar datorn.

Liten kattkropp sträcker ut sig bland täcken, kuddar och mattekropp. Viker ihop sig, drar upp ett bakben och slickar förstrött några tag; baktassen placerad på mattehakan. Slappnar av på rygg igen.

Inspirerad vecklar matte ut den hockeyklubbaböjda kroppen, vänder magen mot taket, sträcker ut benen - och upptäcker att de halkar ur sängen.

Vafan?! Vi har en säng av moln, ett hav av kuddar och täcken, på alla sätt en kingsizesäng av episka mått och vikt.

Så varför ligger jag på kanten och håller på att ramla ur?