Jag är en besvärlig kund. En sån som ställer massa frågor. Googlar. Kollar priser. Läser recensioner. Sedan kan jag möjligen vara beredd att diskutera affär. Varför är den tv:n dyrare än den här? Förra årets modell? Vilka förändringar har gjorts? Hur många hdmi-uttag finns det och var sitter de? Fast jag skriver på några papper vill jag veta villkoren. Vadå garanti, vad täcker den, vad täcker den inte, hur går det till om prylen går sönder, vad täcker din så kallade förlängda garanti som inte ingår i den drulleförsäkring jag redan betalar? Vad ska du ha mitt telefonnummer till?
Självklart vill jag själv bestämma var och när jag gör affärer. Stressad och hungrig, nyväckt och omtumlad, störd och irriterad tänker jag absolut inte göra affärer. Vill jag ha din produkt, tjänst eller tro kommer jag till dig.
Naturligtvis handlar jag inget viktigare eller dyrare än jordgubbar eller varm korv av en gatuförsäljare, "inte intresserad" är mitt standardsvar till abonnemangssäljare i gallerior och på flygplatser oavsett vad de frågar eller påstår, får jag en telefonförsäljare i luren ber jag att få tala med vederbörandes chef för naturligtvis är jag nixad och har reklamspärr hos de företag jag är kund hos, och till mobilen får inga företag ringa över huvud taget om jag inte själv godkänt det, vilket jag naturligtvis inte har.
Men hur fan skyddar man sitt eget hem? Det räcker ju inte med "Ingen reklam, tack!" för att slippa dörrknackande medlemsvärvare från Hyresgästföreningen, unga försäljare av majblommor, jultidningar och häften med rabattkuponger, Jehovas vittnen och missionerande mormoner, och när som helst dyker väl röstvärvande valarbetare upp vid dörren utan att reflektera över att de säljer mig ett politiskt budskap.
Att låta bli att öppna dörren löser liksom inte problemet. Dels är problemet med dörrknackarnasarna att de inte alls knackar dörr lite försynt utan klämmer i av hjärtans lust på dörrklockan dimensionerad för att höras i en stor fyra i två plan, och om inte dörrklockan rycker mig ur skiftarbetarens dagsömn så gör kattens rivstart på mitt bröst det. Dels är problemet att om jag inte öppnar dörren och säger, nej, nej, och åter nej, så kommer dörrknackarsömnmarodörerna definitivt tillbaka och förstör lugn och ro i det karibiska hemmet.
En postning hos Wettexvärlden fick mig att göra slag i saken. Nu har jag kompletterat "Ingen reklam, tack!"-skylten med en Dymoremsa
Det blev två dygn i ett London som visade upp sin bästa sida med ett strålande väder. Resan startade på Arlanda på lördagen vid lunch och vi var framme på Heathrow före tre.
En behaglig resa med British Airways, trevlig service både på marken och i luften, men den svampiga mackan med smaklös kycklingsallad glömmer jag gärna. Från Heathrow tog vi oss praktiskt och billigt med tunnelbanan direkt till Piccadilly circus. Därifrån hade vi bara några kvarter att gå till hotellet, The Cavendish. Trots närheten till trängsel, turister och trafikknut var gatan förvånansvärt lugn. Gentlemannakvarter skulle man kunna säga. Om Savile Row är gatan där man måttbeställer sin kostym, är Jermyn street gatan där man köper skjortan och de handgjorda engelska skorna.
Behöver man fråga hur mycket det kostar har man inte råd är ett talesätt som funkar bra i de här krokarna. Men köper du Farsdagspresenten här får du räkna med sådär 300 pund för skorna.
Vi fick ett vilsamt rum på åttonde våningen av 15. Superior Twin/King-rummet hade sköna 90 + 90 sängar bäddade med duntäcken. Rummet vette mot Jermyn street och vi var precis i höjd med takfoten på huset tvärs över gatan. Fönstret sträckte sig längs hela rummet, det gick att skjuta upp lite så man kunde vädra på kanten men det behövdes inte eftersom vi hade luftkonditionering vi kunde ställa in själva. Härligt tjocka fodrade mörkläggningsgardiner gjorde rummet ännu tystare.
En fåtölj, ett bord, skrivbord förstås, minibar, lcd-tv på väggen, vattenkokare m kaffe & te, badrum med badkar. Fint! Vi betalade förresten strax under 8.000 kronor för en ganska sent bokad resa med British Airways, två nätter på The Cavendish inkl frukost och alla skatter och avgifter för två personer hos Mr Jet.
Efter lite vila gav vi oss ut för att fylla på blodsockernivån. Caféet i kvarteret intill hade Lemon & poppy seed muffin :) På lilla Tesco i hörnet i mot Regent street och Piccadilly circus provianterade vi nötter, nåt att dricka och ett par bitar ost. Okunniga var vi om hotellets allvetande minibarsystem. Knappt hade vi lyft ut Beck, Moet och de andra ur kylen för att få plats med ost & flaskvatten innan sagda Beck, Moet et al fanns att återse på hotellräkningen, tillgänglig på hotelltv:n. (Ingen fara, vid utcheckningen ställde vi tillbaka skumpa och öl, påtalade vårt misstag och fick posterna strukna utan diskussioner.)
Så mötte vi lillebror för middag på La Caricatura, som ligger mellan t-hållplatserna Bond street och Marble arch. Jag måste erkänna att jag till en början undrade lite över morsans chef som rekommenderat stället med orden "den bästa italienska restaurang jag varit på". Vad har hon för smak egentligen? Jag tycker Woody Allen är läskig nog som han är, i karikatyrform stirrandes på mig... creepy.
Sen kom min Risotto al Gamberi e Limone. Och då höll jag käft. Förutom enstaka Ååhhh, och Aaahh. Morsan däremot, som varit lite besviken över att inget på menyn föll henne på läppen utom pizza, var sedan väldigt språksam eftersom Diavola föll henne väldigt väl på läppen.
Till restaurangen hade vi tagit tunnelbanan, men tillbaka promenerade vi. Att resa med London underground och byta linje innebär en massa traskande i tunnlar och klivande i trappor. Bra att veta, särskilt när man reser med tung resväska, barnvagn eller rullstol. Särskilt i centrala London är få stationer är trappfria/anpassade för hjul, närmare bestämt tre (3).
Kvällen var ljum och ljus, Mayfair är ett lugnt och trevligt upperclass-område att promenera i. Man kan alltid spana på bilarna och diskutera om Carreran är en chickcar, var kommer den stegrande hästen ifrån och hur mycket får man egentligen betala för en Bentley? Och var nu inte hotellet till belåtenhet finns säkert ett säkert ett rum som klarar de mest högt ställda krav på hotellet som renoverats under åtta år till en kostnad av 40 miljoner pund, the Ritz.
Vi är faktiskt fullt nöjda med the Cavendish, och slår oss ner i hotellbaren. Jag väljer en riktig gammal klassiker, Mai Tai. Här görs den med guldgul rom, ananas- och apelsinjuice, mandelsirap, men recepten är många. Aaahh!
Jag sover som en liten gris i den sköna sängen. Njuter av tystnaden, avsaknaden av hankattsmmeeeeooooww. Njuter av frisk sval luft.
Hotellfrukost är ju alltid en upplevelse, och så även här. Vi råkar vakna på en populär tid, och får vänta några minuter för att få ett ledigt bord.
Men oj. Alltså, engelsk frukost :D. Bacon, korv, vita bönor, stekt ägg, toast, te och en apelsinjuice som var den sötaste, godaste, jag nånsin druckit.
Sålunda väl rustade ger vi oss ut på stan i söndagsvimlet.
Vandrar genom Carnaby street, utforskar butikerna på Oxford street, innan vi sjunker ner på ett av stans alla Starbucks. En varm sommardag är det ett bra val. Jag säger bara Lemon frappucino.
Jag slurpar i mig den syrliga issörjan så det blixtrar av brainfreeze. Låter gommen återfå nån sorts kroppstemperatur och så på sugröret igen. Innan jag fått i mig en halvliter himmelsk frappucino är inte bara gommen nedkyld och bortdomnad, jag börjar också misstänka att en eller annan tand kommer att spricka av temperaturväxlingen. Med en lätt huvudvärk men lycklig som ett barn med en stor godispåse i magen tar jag itu med dagens begivenhet på riktigt. Om man nu kan säga så om Camden Town.
Det är nog numera mest yta, pose, fasad, och inte så mycket the real thing. I alla fall, om du uppskattar people watching kan du varje helg spana på turister som spanar på wannabe punkare, gothare etc.
Har du en knatte därhemma som tjatar omDoc Marten's eller New Rockkängor är det här du hittar dem. Det är också här du hittar hårfärgen till tuppkammen, t-shirten med Sid Vicious, den redan söndertrasade och hoplappade kavajen, de begagnade LP-skivorna, här finns smycken, merch, renoverade möbler, nydesignade kläder, här säljs lemonad och cannabiskarameller (nej, men jag köpte hampastrumpor). Här kan sätta i dig vårrullar, curry, argentinskt kött eller pizza, här kan du röka vattenpipa och sitta en stund i skuggan. Om du har turen att hitta någonstans att sitta. Vi vandrade i sommarsolen från stånd till stånd, förbi den ena frestande doften efter den andra, för vi hade bestämt oss för att skulle vi äta skulle vi sitta. Våra fötter tålde inte mer stående och gående. Sitta. Nu. Skugga. Tack.
Vi hade nått stadiet jag-skiter-i-vad-de-har-för-mat-bara-jag-får-sitta när vi hittade hålet i väggen som hade lediga stolar i skuggan, iskall läsk och jacket potato. Riktigt god potatis faktiskt, annars kan ju sån bli lite läbbig när den är uppvärmd. Het, mjölig, fräsch smak. Livsandarna återvände, och vi tog dem med oss in till stan.
Till Camden kommer på helgerna bortåt 100.000 besökare, eller 10 miljoner besökare per år. Det betyder bland annat att på söndag eftermiddagarna blir de två närmaste t-banestationerna enkelriktade. Till Camden = kliv av vid Camden town. Vandra/ta bussen sedan längs Chalk farm road. Från Camden = kliv på vid Chalk farm. Det är en kvart eller så att promenera, och den mesta av vägen går du ändå när du besöker marknaderna.
Ett bekvämt sätt att betala för transporterna är Travelcard. Om du inte behöver åka tunnelbana etc före 9.30 på vardagsmorgon köper du exempelvis Off peak 1 day Travelcard, zone 1-6 tar dig ända till/från Heathrow, och kostar 7.50 för ett dygns obegränsat resande per Underground, Overground, bussar etc. En enkelbiljett zone 1-2 kostar 4 pund vid kontantbetalning. Kolla förresten aktuell trafikinfo, särskilt på helgerna kan stationer, linjer, hissar vara stängda eller ha begränsningar.
På väg till hotellet kan jag inte låta bli att ägna mig åt lite people watching i hemkvarteret. Vid superflotta 300-åriga grocery storen Fortnum & Mason trippar denna rosa skapelse med matchande jyckar. Det lilla rosa hundtäcket som jycken som får använda benen har på sig i sommarvärmen bär ett viktigt meddelande: Very Importantant Pooh!
Undrar vad hunden själv tycker om att vara leksak för en vuxen kvinna? Och vad ska rosa kvinnan göra när accessoarjyckarna inte längre är fashionabla?
Det var underbart att komma tillbaka till hotellet för en stunds vila. Jag tror seriöst mina fötter plattats ut till två nummer större. Och hur mina hälsenor mådde är ett kapitel för sig.
En lång sval dusch. En halvliter vatten. En stund utsträckt på hotellsängen. Sheryl Crow i öronen.
En ljuvlig paus. Sen tar vi våra trötta fötter och traskar iväg till Chinatown, några kvarter bortom Piccadilly circus. Faktiskt övertalade vi fötterna att bära oss även i de små gränderna intill huvudgatan med sina restauranger, kul med affärernas mystiska påsar och burkar, alla skyltar om massage såg lockande ut men vi slet oss för en middag på Top of the Town. Mixed reviews som man brukar säga. Seg service, biffen satay har ätits bättre annorstädes, men mina handpulled noodles w/ shredded pork var betydligt godare än det ser ut. Krispiga böngroddar och vårlökar, och ett kött som smälte i munnen. Jag gissar att detta inte skulle hamna långt ifrån pulled pork i fråga om mörhet.
Vi vandrar genom teaterdistriktet West End, och slås av det faktiskt inte är helt otänkbart att stöta på en äkta kändis. En H3 limousin vid personalingången till en teater? Paparazzimagnet.
Kvällens sängfösare intas i hotellets lobbybar, det blir italienskt för mig. Espresso och Sambuca.
Sen återstår inte mycket mer än att förbereda packningen, måndag är vår hemresedag, och hoppa i säng. På morgonen laddar vi med frukost, checkar ut, lämnar väskorna till förvaring och ger oss ut på stan en sista gång.
Vi styr stegen mot Covent garden, och kommer fram innan kommersen riktigt tagit fart. Smycken, klockor, antikviteter och krimskrams packas upp, och människor strömmar till.
Vi shoppar faktiskt ett par smycken, och söker oss in i butikerna. Med citrusdoftande verbena i näsan lämnar vi L'Occitane och nosar oss igenom sortimentet på Tea Palace. Jag har inte haft några problem med engelskan förrän jag ska försöka beskriva vilket sorts frukostte jag vill ha.
Nånstans mellan Darjeeling first flush och Organic Darjeeling second flush upptäcker vi att jag kan sluta leta efter de ovana orden. Bakom disken står nämligen en svenska. Förutom Darjeelingen köper jag en Lapsang Souchong rökig nog att impregnera bryggor med. Och ifall mitt doftsinne inte fått nog ännu så utsätter jag det för ytterligare prövning. En kasse badbomber i diverse fräscha citrusiga dofter bär jag med mig från Lush.
Vi hinner med en sväng in på Fortnum & Mason också, det är fantastiskt överdådigt vackert med kaffe- och teburkar, choklad, kakor och annat oundgängligt för gentlemän och ladies. Och horder av turister förstås. Det finns hur mycket som helst som lockar men jag försöker låta bli att tömma plånboken alldeles. Jag valde länge bland marmelader, preserves och curds innan jag bestämde mig för den älskligt söta Clementine. En burk kakor ville jag också ha, och där var det inget snack om saken. Jag föll som en fura för Lucifer's Ginger & Chilli Bisquits och kan rapportera att de var ännu godare än jag förväntade mig. Åh herrejävlar vilken ljuv hetta!
På Fortnum & Mason finns allt för den mycket förnämliga picknicken, här finns bröd, vin, fois gras, frukt, och själva picknickkorgen förstås. Och här finns självklart allt för den ståndsmässiga festen, inklusive bröllopstårtan. Beställ Belle Amour med valfri kakbotten och fyllning för endast 1.575 pund. Ja herregud man gifter sig väl bara en gång och vad är väl 17.000 kronor för en tårta? På F&M finns även presenter för den som har allt. Vackert. Dyrt. Gott. Eller bara udda.
Tyvärr missar jag deras avdelning för spritdrycker, de har en årgångsrom från Barbados som jag gärna skulle lagt vantarna på. Förbenat. Mycket kan man beställa online men inte alkohol. Jag hittade ingen intressant rom på hela resan. Det är billigt skräp eller de stora märkenas största produkter jag finner på hyllorna i London vart jag än letar. Inte helt olikt Paris. Eller vilken annan stad som helst jag besökt. Helt ärligt, den dagen vi inte längre har Systembolagets förnämligautbud kvar kommer jag att fan att stortjuta.
Nä, några tårar har vi inte tid med nu. Det blir seriös ompackning av bagaget innan vi lämnar hotellet, som förresten ligger precis bakom F&M. Det är gentlemannakvarter det här, men viktigare än Look Sharp är Look Right.
Vi anländer till Heathrow terminal 5 med gott om tid. Checkar in väskorna, går igenom säkerhetskontrollen. Letar matställe. Hoppas på nåt mer fantasifullt än panini, sushi eller hamburgare. Snubblar över Plane food, och får en högst oväntad och högst välkommen Gordon Ramsey-upplevelse. Att han öppnat restaurang i den nya terminalen har totalt undgått mig.
Roasted cornfed chicken with summer vegetables and thyme jus. Side order chips. Still water.
Kycklingen är saftig. Bönor, broccoli och morötter har kvar sin spänst. Timjanskyn kunde fått vara rikligare i mängd och djupare i smaken. Under kycklingen döljer sig en klick mash, en potatispuré med härligt smörig smak. Chipsen var heta och frasiga.
Servicen oklanderligt uppmärksam, snabb och effektiv utan att stressa eller vara stressande.
Prislappen är högst resonabel. Särskilt med tanke på att majskycklingen (12.95 pund) kostar ungefär vad man kan få betala för en tallrik trist pasta på Arlanda eller Bromma.
Hur fan Max på Arlanda finns med i topplacering tillsammans med Plane i Travel & Leisures lista över bästa flygplatsrestauranger övergår mitt förstånd. De borde inte få nämnas i samma nummer...
Jahapp. Det blev många ord. Och många bilder. Och ännu fler bilder, till och med filmer, finns det på min Londonweekend. Flera hundra kameror har fångat mig på film den här helgen. London underground har kameror precis överallt.
Över en miljon kameror övervakar Londonbor och Londonbesökare. För din säkerhets skull, som det heter.
Men blir det säkrare då? Avskräcks bovarna från att begå brott? Kan filmerna, bilderna, användas till att fälla förövare i domstol? Är satsningen motiverad? Känner sig de övervakade Londonborna och Londonbesökarna säkrare?
Jag kan bara svara för mig själv, och jag känner mig verkligen inte säkrare, tryggare, mer övertygad att bovar ska avskräckas eller åtminstone fällas med hjälp av kamerorna. Tvärtom är jag djupt oroad av hela Storebror-ser-dig-men-det-gör-väl-ingenting-för-du-har-väl-rent-mjöl-i-påsen?-Eller?-resonemanget som är en förutsättning för att åsidosätta stora delar av befolkningens integritetskydd.
Till skillnad från The Building Management värnar jag om allas integritet och blurrar därför telefonnumret.
Man kan konstatera att för den som vill semestra med älskarinnan, eller för den som vill lämna anonymt tips till en journalist är London inte rätt. Men om man kan stå ut med att ha sin nuna, sina resor, sina näspetningar, sina kramar och sina inköp öppna för kartläggning är London himla trevligt
Det är dagen efter. Någon, kanske pappan, ringer till jobbet och säger att han inte kommer för han har blivit far. Två frågor är självskrivna.
1) har allt gått bra?
2) vad blev det?
Så viktigt är könet att vi ställer den frågan före vi vill veta hur det känns att ha blivit förälder, om ungen är lång/kort, stor/liten, har mycket hår, pappas näsa, tio tår eller frågar när vi kan få se underverket.
Så viktigt är könet att det måste definieras, annars blir vi förvirrade .
Det finns pojkar med snopp och det finns flickor med snippa. Och där vill en del, många kanske, sätta punkt. Kanske, eventuellt, accepterar några till att det finns ungar som föds med tvetydigt kön där det inte med ett snabbt ögonkast går att avgöra om det är snopp eller snippa. Men att könsskillnaden kan sitta på insidan tycks svårare att acceptera. Och att vissa helt enkelt vill vara människa och slippa sortera/bli sorterade i fack verkar få en del människor att tappa fattningen .
I kristna tidningen Dagen skrivs om Nya förslag om ett tredje kön. Naturligtvis publicerades artikeln på Internationella kvinnodagen, själva förslaget är ju inte nytt. Studio Ett tog också upp ämnet 8:e mars. Det handlar dels om studieförbundet Sensus som låter den som söker jobb på förbundet välja mellan att kalla sig han, hon eller hen. Men det tog hus i helsike. Sensus vilar på kyrklig, kristen folkbildningstradition. Också inom Vänsterpartiet diskuteras hen sedan Pernilla Calmerfalk lagt ett förslag om att införa ett tredje kön, ett alternativ till man och kvinna.
Hen ligger i tiden, konstateras i en artikel i Dagens Nyheter. Svenska språket blir allt mer könsneutralt, vi säger till exempel sällan lärarinna utan lärare oavsett kön på den yrkesutövande. Det skulle också vara ett praktiskt sätt att slippa säga "han eller hon".
Åh, vad praktiskt tänkte jag när jag först läste om det. Så skönt att slippa detta otympliga "han eller hon" för någon man inte känner till, så skönt att ändå slippa det förtingligande "den". När ska vi få börja säga hen i radion? Alltså på allvar, inte när vi debatterar ordets vara eller icke vara.
Om vi vill få fart på kommentarsfälten till artiklarna antar jag att detta är en bra braständare.
Jag blir seriöst mörkrädd när jag läser en del av kommentarerna. Okej att vi har religionsfrihet och yttrandefrihet. Men har vi dumfrihet också? Nollfaktakollfrihet?
Lelle tror att ungdomar blir vilsna om man ändrar gamla rågångar, detta skulle oroa dem utan anledning. "samhället tvingar dem i en valsituation som är onaturlig och onödig.
Att det inte blir lättare med normlöshet på detta område visar ökningen av självmord bland barn och ungdomar."
Inne på samma spår är Deborah
"Idag tar allt fler barn och ungdomar livet av sig. Osäkerheten kring vem man är, är bara en del av alla orsaker. Gör inte barnen mer förvirrade. Gud skapade människorna till man och kvinna. Inte till något "hen"."
Jodå, det finns tänkande människor där i kommentarsfältet också. Angela ger Lelle svar på tal
"Jag tycker att ditt påstående, som helt saknar förankring inom aktuellt kunskapsläge, är olyckligt. Tvärtom är det välkänt att självmordsfrekvensen är högre hos individer med könsidentitetsproblematik. Det är inte normupplösandet som är problemet utan normens exklusion av enskilda individer."
Det behövs fler såna upplysande lyktor och facklor i detta medeltida mörker av fördömande och fördummande kommentarer.
Är du obekant med hela grejen han/hon/hen, transpersoner, intersexualitet och allt vad det heter?Tror du att du är en hyfsat upplyst och vidsynt person som till och med känner en bög eller två?
Ibland går det lite för fort när ny teknik och nya tjänster utvecklas och sjösätts. Självklart kan man inte begära att teknikerna, uppfinnarna, utvecklarna, ska ha koll på alla konsekvenser vid användning av deras nyuppfunna tjänst/produkt. De ska ju vara bäst på själva uppfinningen och inte på lagar och regler i resten av samhället.
Men när Google lanserade Buzz fanns det en funktion som visade vem du haft mest kontakt med via G-mail. Och redan innan du tagit tjänsten i bruk fanns en kontakt/followlista för dig.
Som Axel Andén på Medievärlden uppmärksammar sätter det källskyddet ur spel. Rätten att anonymt lämna tips, meddelanden, till redaktioner och journalister för publicering är garanterad i svensk grundlag.
Man kan tycka att ett stort bolag som Google borde haft nån jurist som tänkte på meddelarfriheten och källskyddet innan Buzz lanserades.
Nu har Google ändrat funktionerna som visar upp dina kontakter innan du själv tagit ställning om du vill det.
Händelsen är en väckarklocka för journalister och personer som kan tänkas vilja lämna tips till journalister.
För dig som vill lämna tips är mitt starkaste tips - ta redan den första kontakten analogt, öga mot öga eller med snigelpost.
Mejl lämnar spår och är inte längre, om den nånsin varit det, att betrakta som anonym. Särskilt inte ifall du använder dig av en mejltjänst där dina kontaktuppgifter finns, eller där jobbets server används. Telefonen har samtalslistor och kanske specificerade räkningar. IP-telefonen kanske till och med spelar in samtalet, funktionen kan finnas för att socialsekreteraren ska kunna dokumentera hot eller för coachning vid säljsamtal.
Om du vill lämna uppgifter och sköta kontakten journalist-uppgiftslämnare via mejl - se till att båda skaffar en anonym mejltjänst.
Självklart då är förstås kontantkortstelefoner som betalats kontant och inte dyker upp som verifikat på reporterns utgiftsräkning till redaktionen eller skatteverket. Varje redaktion som räknar med att kunna ta emot tips bör förstås ha minst en kontant betald kontantkortsmobil.
Om du verkligen, verkligen, jobbar deep throat - skicka inte ens iväg ett mejl utan kommunicera genom att ni båda har tillgång till samma mejlkonto och skriver i Utkast/Pågående arbete.
Jag som journalist är enligt lag skyldig att hemlighålla vem som lämnar information till mig, om uppgiftslämnaren ber om det, eller om jag inser att personen behöver skyddet. Det är inget försvar att säga att man inte kände till riskerna med digital kommunikation. Det är din skyldighet att veta.
Du som är medlem i Journalistförbundet kan lära dig mer om digitalt källskydd i praktiken här (inloggning krävs).
Kom ihåg att digitalt källskydd inte behöver vara krångligt meckande med krypteringsnycklar - de viktigaste åtgärderna är de enklaste. Se till att du har en lösenfras istället för ett lättknäckt lösenord. Lämna inte minnespinnar och andra media framme, de ska vara inlåsta. Tänk på att skydda källan även mot dina arbetskompisar, det är inte okej att lämna datorn för kompisen bara ska kolla mejlen. Lås alltid datorn när du går ifrån den, även om du bara ska hämta kaffe. Om du jobbar med laptop som du färdas med får du tänka lite extra på stöldrisken, då är det förmodligen en bra idé att jobba med kryptering.
Om du som journalist jobbar med ett uppslag där du misstänker att det kan finnas något att gräva vidare i, och du behöver uppgiftslämnare - tänk både en och tre gånger hur du kontaktar företaget/organisationen. Det kan vara växeltelefonisten som blir din viktigaste uppgiftslämnare - och när det bränner till så företaget fattar att vad man vill dölja kommer fram börjar man ofta leta uppgiftslämnaren - då vill du inte att den första kontakten ska skvallra.
Det finns mycket mer att säga, men detta var så långt jag hinner skriva den här gången.
-----------
Uppdatering: Det finns säkert en massa jag glömt om att skydda sin källa men jag är så trött att ögonen går i kors. Just nu kommer jag närmast ihåg att surfa säkert, dvs dölja sin ip-adress. Det finns massa tjänster som pimpmyip och hidemyass. kolla att det funkar på whatismyip. Överdrivet? Nä inte särskilt. På Mediacreeper har man samlat ip-nummer från diverse tidningar, kan de så kan andra. Orkar inte länka, googla. Jag såg förresten att Medievärlden länkat hit, så jag bollar vidare - kolla sjf:s tips enl länk ovan. Måste sova nu.
Jag hade faktiskt inte tänkt bestämma mig hur jag röstar förrän jag hunnit prata, läsa, höra mer av partiföreträdarna. Men nu har jag läst så mycket jag behöver av PP-företrädare/sympatisörer.
Jag tycker att integritetsfrågorna är viktiga. Jag tycker att vi i ett demokratiskt land inte ska misstänkliggöra folket. Jag tycker att staten inte ska särbehandla en industri/bransch. Jag tycker att myndighetsutövning ska utövas av myndigheter och inte av privatspanare.
Ändå inser jag efter nattens & dagens debatt hos Piratpartiets ordförande Rick Falkvinge om pejling av mobiltelefon att jag befinner mig på en helt annan planet än många av debattörerna.
En 18-årig kille går på fest med klasskompisarna. Ska sova hos syrran en kilometer bort naten mot fredag. Lämnar krogen i tyrolerkostym, inkl kortbrallor.
Sedan är han borta.
Det är natten mot måndag när Falkvinge snappar upp TT-texten om att killens mobil aktiverats så man kunnat positionsbestämma den. Sökande vidtar i området, med frivilliga, sökhundar, helikopter, svävare.
Det har gått tre dygn sedan någon sett eller hört av 18-åringen. Det är vinter. Killen är inte vinterklädd och förmodligen berusad.
Och Falkvinge flippar ur över kränkningen i att anhöriga/polis/operatör satt sig över killens vilja att inte bli hittad - uttryckt genom att telefonen var avstängd?
"Det är aldrig okej att kränka någons privatliv just för att de kanske vill ha ett privatliv. (Särskilt i den åldern är det inte speciellt ovanligt att man tar en liten paus och kommer tillbaka efter ett par dagar. Bara för att anhöriga kan vara oroliga, så har polisen inte rätt att bryta privatlivsgränsen.) Det här är ett klart brott mot polislag och post- och telehemlighet, eller borde åtminstone vara."
Jag förstår att detta är en debatt på en blogg och inte en inlaga från partiet. Jag fattar att här ryms såväl partiets ideologer som troll och alla nivåer däremellan. Här finns oresonlig kritik, eftertänksamma kommentarer, pajkastning, förnuftiga röster, medlande försök.
Men det hjälps inte. Intrycket detta ger mig är att Piratpartiet/piratpartister inte har någon verklighetsförankring. Sätter principer före liv och död.
Tack, men nej tack. Det finns en gräns i hur principfast jag är.
Tråden om fjärraktivering och positionsbestämning av en mobiltelefon utan användarens uttryckliga medgivande är i skrivande stund 100 kommentarer lång. Den är läsvärd.
--------------
Uppdatering: Diskussionen i kommentarerna har vandrat vidare, lämnat 18-åring och hans telefon och övergått till ren pajkastning och personangrepp. 247 kommentarer. Förresten har Falkvinge ännu inte förklarat vilka lagar som skulle ha överträtts vid den fjärraktivering och positionsbestämning som ingen ännu vet om de inträffat.