En bokmal anfaller

Mirakel

Nej. Man ska nog kanske inte förvänta sig mirakel sju dagar i veckan. Inte heller att få sova tio-tolv timmar per dygn. Å andra sidan är jag ännu lite mindre zombietrött i dag. Så om jag har rimliga förhoppningar kanske jag kan sova 7-8 timmar och må hyfsat?  

Sovit

Som jag har sovit! Det är helt galet faktiskt. Jag somnade nån gång efter halv två. Vaknade halv sju. Somnade om. Vaknade. Somnade om. Klev upp halv tolv.. Inte lika blytungt klubbad som igår.

Fixade lunch. Ett par turer till tvättstugan. Pysslade med handlarlistan. Trött igen. Ställde en väckerklocka innan jag somnade på soffan, och vaknade efter en halvtimme.

Jag har nog sovit mer på den här två dygnen än jag sovit på en hel vecka innan.

Klubbad

Klockan är nio på kvällen och jag bär fortfarande på den där märkliga känslan från i morse. Eller "i morse" var kanske en eufemism. Jag prövar ett nytt läkemedel, och den här gången är det inte den tablettens verkan vi vill åt - utan biverkan. Ett tetracykliskt antidepressesivt läkemedel som alltså används off-label för annat än den är godkänd för. Mer än 1 av 10 som tar Mirtazapin/Remeron får nämligen trötthet som biverkan.

Och herrgud sån trötthet! Jag har ju testat vanliga insomningstabletter som Zopiklon/Imovane och Zolpidem/Stilnoct, och vet hur det känns när effekten sätter in efter ½ till 2½ timmar. De får mig att somna, men inte sova hela natten. Men jag har lättare att somna om när jag vaknar efter 3-5 timmar som är vanligt numera. Så det var väl ungefär vad jag väntade mig. Men icke.

Jag tog tabletten, en låg dos på 15 mg, vid midnatt. Kände tröttheten kryp på efter sådär en timme och somnade medan jag fipplade med ett mobilspel. Vaknade vid sextiden, med känslan att ha legat med öppen mun och snarkat genom en sandstorm i Sahara. Hällde i mig vatten, sköljde munnen och gick och pinkade. Trodde att det var slutsovet, för jag kände att jag fått mer sömn än numera vanligt. Men kroppen kändes tung och jag gick i säng ändå. Och somnade. Vaknade vid niotiden. Katten gick runt och jamade skallen ur led. Stängde sovrumsdörren och somnade om. Vaknade tjugo i ett. Sandpapprigt torr i munnen och blytung i kroppen. Rullade ur sängen och försökte fatta vad klockan var.

Tolv timmar? Har jag sovit i bortåt tolv timmar? Visserligen med kvarts och halvtimmesavbrott, men ändå... bra långt ifrån de 3 till 6 timmar per dygn jag levt med i månader och år...

Sen hade ju varit himla trevligt om jag fått den efterlängtade känslan av utsövdhet, klarhet, lätthet i kroppen man får efter att ha sovit tillräckligt mycket för att återhämta sig. Men den tycks jag få vänta om, om den alls kommer. Den märkliga känslan av att vara lite piggare i skallen, men sjukt trött i kroppen hänger ännu kvar. Och bara det att jag i eftermiddags, efter att ha ätit lunch, somnade på soffan... Jag glädjer mig åt att kroppen får chans att återhämta sig under sömn. Det behövs. Jag prövar några dagar till så får vi se vad som händer!

Överväldigad

Det är mycket nu. Det är ekonomin. Den trasiga bilen. Flytten. Jag har en hel rad samtal som måste ringas, mejl som måste skrivas, överväganden som måste göras och beslut som ska tas. Och det tar så in i helvete mycket energi. Att över huvud taget orka ringa bilverkstaden, förbereda vad jag ska fråga, komma ihåg att anteckna medan jag pratar, att över huvud taget orka fundera ut hur en normal människa förväntas låta i ett samtal med verkstaden... hur kort och saklig kan man vara utan att uppfattas sur och oförskämd? hur trevlig ska man vara innan man blir pladdrig?

Tre telefonsamtal blev gjorda och ett långt samtal med dottern. Efteråt är jag lika slut som om jag jobbat hela dagen. Och då var jag trött redan när jag steg upp i morse.

Nog

Nej. Det räcker nu. Att gå till jobbet för att känna efter vad som funkar och vad som inte funkar och varför är inte meningsfullt när jag mår så här. Att bita ihop och få nån sorts jobb gjort går ju. Men tröttheten och frustrationen och slitenheten kommer när jag går hem. Jag är fan värd att orka mer än bara bara jobba. Så nu har jag sjukskrivit mig.

Tröttheten

Som en kväljande varm våg väller den över mig. Får mig ur balans. Jag blundar men den lätta yrseln blir bara värre. Jag puffar upp bildörren och tänker att lite sval frisk luft dämpar det plötsliga illamåendet. Jag trycker fingertopparna mot pannan och tinningarna och försöker att bara andas genom det värsta. Prövar blunda igen och tappar omedelbart nacken. Jag önskar jag bara kunde låta sömnen komma. Välkomna den. Att gå in på stormarknaden vars parkering jag befinner mig på känns helt övermäktigt. Folk skramlar in och genom dörrarna med kundvagnar fulla med matkassar, pantsäckar och ungar. Och telefonen som är nästan urladdad så jag inte kan proppa musik i öronen. Men jag behöver ju verkligen handla. I går slocknade orken efter jobb och middag. Så snart jag satt mig ner och slappnat av rann orken ur mig som den sista snösmältningen. I dag gjorde jag misstaget att pausa i bilen mellan jobbet och affären. Men jag behöver verkligen handla. Mjölk, bröd och toapapper är slut. Och så måste jag ha åtminstone en middag och lunch i morgon. Men planen att göra köttfärslimpa kan jag glömma.

Maggropen

Man ska gå på magkänslan, brukar folk säga. Till skillnad från beslut fattade med huvudet ska man låta intuitionen vägleda. När man står där som åsnan mellan hötapparna eller Gösta Ekman i tidningskiosken och ska välja - vad är det egentligen som avgör beslutet? Rationella, faktabaserade överväganden eller känslor och minnen från tidigare val?

Ska jag stanna, ska jag gå, ska jag satsa eller pausa, ska jag säga ifrån eller bita ihop, ska jag... ta fram alla fakta, analysera siffrorna och välja det som är mest fördelaktigt, eller ska jag gå på magkänslan, lyssna inåt och lita på vad jag känner?

Jag hoppas det inte bara är magkatarren som talar

 

 

Håller

Jag håller.

Håller ihop.

Håller på.

Håller måttet.

Håller käften.

Håller ut.

Håller andan.

Håller i.

Håller tummarna.

Håller om.

Men jag vet inte hur länge till jag kan hålla mig.

 

Morfeus

Som jag längtar efter sömnen. Den helande, vederkvickande, sömnen.

Jag minns inte när jag sov en hel natt senast.

Jag somnar. Vaknar tre timmar senare. Går upp och pinkar, dricker lite. Vänder och vrider på mig och kudden och täcket. I bästa fall somnar jag om och får några timmar till. I sämsta fall somnar jag om en kvart innan väckarklockan ringer.

Jag har insett att så här kan det inte fortsätta. Det blir för få timmar sömn. Vilket skadar immunsystem och kroppens reparationsförmåga. Så jag insomningstabletter då och då,

Det är en bitterljuv upplevelse.

Först märker jag att de där tankarna som virvlar omkring "jag borde", "jag hann inte" "ska jag göra i morgon" "fan att han" "orkar inte" och "tog jag verkligen insulinet" "har jag ens ätit nån middag?"

de tankarna löses upp till mjuka moln

långsamt långsamt spelar det inte längre kniven på strupen roll hur det egentligen var med det där viktiga

kroppen blir tung och trög och vill inte hänga med mig när jag ändå försöker fixa till det där sista innan jag har ro att sova, starta diskmaskinen, ge katten mat.

sen släpper jag äntligen taget och låter mig omfamnas av Morpheus

Men han låter mig inte sova ostörd. Priset blir drömmarna.

Ibland vaknar jag med ett ryck och rusar upp ur sängen och är helt övertygad att jag försovit mig. Tröttdrogad vacklar jag längs väggen till toan innan jag fattar att allt är en dröm och jag har bara sovit tre timmar. Men jag kan åtminstone somna om.

Ibland återupplever jag förlusten så verkligt att jag vaknar mitt i storgråten.

Ibland lämnar Morpheus mig i fred och jag får tung tung sömn. Sömn som är så tung att jag inte blir funktionellt duglig människa förrän på eftermiddagen

Nu är klockan över tre, den där tabletten som skulle knockat ut mig för två timmar sen har i alla fall försatt mig i slowmotion.

Att jag behöver sömntabletter för att kunna sova till och med på semestern är bara för sorgligt

Den här natten önskar mig en träff med pappa sömnguden Hypnos istället för sonen med drömmarna.

Sov gott.

dröm inte alls

 

Igen

I timmar har jag bläddrat igenom sidorna i bloggen. Känt igen, återupplevt, gråtit. Så jävla mycket smärta finns det här. Så mycket värme i alla kommentarer. Så mycket jävlaranamma, det här ska inte få knäcka mig, det ska gå, det måste gå, det ska bli bättre.

Jag önskar jag kunde skriva ett annat blogginlägg än det jag just skriver. Jag önskar jag kunde skriva att nu, nu har det hänt, nu har det faktiskt vänt. Nu är vi på benen, nu börjar vi hitta balansen, nu orkar jag jobba, nu funkar livet.

Men nej. Det är faktiskt inte så.

Många av de bloggtexter jag läser i arkivet kunde jag ha skrivit inatt. Om skulden, ångesten, frustrationen, om ensamheten, om tröttheten.

Det är inte lika illa som för ett år sedan, eller två. Det är värre. Just för att det pågått så länge.

För nån månad sen satt jag hos psykologen och berättade om hur pressad jag känner mig, hur jag går sönder av krav jag inte kan leva upp till. Om sömnlösheten, blodsockret, minnet som försvinner, koncentrationen som är bortblåst, impulskontrollen som sviker.

- Det känns som om jag har jävligt nära till den där väggen, sa jag.

- Eller så är du redan där, sa han.

Och föreslog att jag skulle sjukskriva mig.

Jag har inte gjort det. Vågar inte. Jag klarar inte av månad, månader, av ovisshet om jag får nån sjukpenning. Jag har ingen buffert att klara ett nekande av Försäkringskassan. Jag har röda siffror överallt och lånat av familjen. Ett nej och ett par månaders noll-inkomst och min ekonomi skulle inte repa sig på åratal.

Det sjuka är att ju sämre jag mår desto sämre är jag på att sköta ekonomin. Glömmer betala nån räkning och får dyra straffavgifter. Köper mat för ett tänkt önskescenario, och får sen slänga stek och kyckling som vi aldrig hann tillaga eller kom ihåg att frysa in innan köttet förstördes.

Orkar inte hålla i det där med vettig kosthållning och motion. Stressar, tar på mig för mycket på jobbet. Blodsockret skjuter i höjden. Nacke och axlar värker. Värktabletter ger magkatarr.

Jodå, visst finns det skäl till sjukskrivning, det tycker läkaren också. Men hon är lika medveten som jag om Försäkringskassans roll att ifrågasätta allt.

Läget är förtvivlat.

Men det finns stöd. Det finns utsträckta händer.

Jag har bara så förvivlat svårt att erkänna att jag faktiskt inte reder upp detta, att jag behöver hjälp.

Före jul ringde morsan. På hemtelefonen. Jag svarade inte. Var mitt uppe i ett bråk med dottern. Nästa kväll ringde det igen. Jag orkade inte svara då heller. Först nån vecka senare, när det råkade ringa medan jag var ensam hemma, svalde jag klumpen i halsen och svarade.

Det blev ett märkligt samtal. För första gången sen veckorna efter M:s död berättade jag hur det verkligen var, hur jag verkligen mådde.

Och ja, jag fick skopor av ovett. Varför hade jag inte sagt nåt? Hur skulle hon kunnat veta? Du måste ju höra av dig! (skuld, skuld, skuld på mina axlar, inte ens att vara sjuk/deprimerad/ångestfylld/ledsen/trött duger jag till på rätt sätt)

Jag lyckades nog inte verbalisera hur usel, hur misslyckad, hur förnedrad och tillintetgjord jag känner mig inför att be om hjälp men det kanske hördes på snyftningarna.

- Du måste ju kunna be om hjälp - annars får du ju ingen! Du måste ju kunna berätta för mig hur det är! Jag är ju din mamma! Om du inte kan be mig - som är din mamma - vem ska du då vända dig till??!!

- Typ ingen

Sen händer det högst oväntade att min mor erkänner att hon själv har svårt att be om hjälp, att hon vill klara sig själv, och att det kostat på. (och hörde jag ett litet typ eventuellt kanske du snappat upp det)

Wow. Insikter på insikter.

Problemen är långt ifrån lösta. Ekonomin är fortfarande åt helvete. Axlarna värker och sömnen flyr mig allt som oftast. Oron sitter som en iskall klump i magen. Men det finns hopp.

Och jag blir så outsägligt glad och rörd över att nån fortfarande hittar till min blogg och bryr sig om!

Tack för att just du läser, trots att eländesanteckningarna går på repeat!