Posted at 07:35 em in Depression & Ångest, Hälsa & Livsstil, Jobb & Arbetsliv, Sorg & Elände | Permalink | Comments (0) | TrackBack (0)
Den där dagen då jag faktiskt inte tar mig iväg till jobbet kommer allt närmare. Det är så det känns. Jag hade hoppats att en lång skön semester skulle skänka vila åt trött skalle, skingra orostankar... Men nej. Bara tanken på att kliva in i jobbvardagen gör mig illamående. Jag försöker övertyga mig att jag överdriver och svartmålar. Att det kommer att gå bra när jag väl är på plats igen. Att gruva inför och älta efter är liksom the story of my life.
Men jag är så jävla sliten! Sönderstressad. Hur mycket skada våren gjort upptäckte jag första veckan på semestern. Då jag tänkte att jag skulle få andas ut tappade jag istället andan av ångest. Jag sover nästan aldrig en hel natt. Jag som nästan aldrig brukar komma ihåg att jag drömmer vaknar nu paniksvettig över att jag försovit mig till jobbet, eller att jag befinner mig i en situation jag inte klarar av på jobbet. Att jag efter fyra veckors semester behöver sömntablett för att över huvud taget kunna somna... det är liksom inte rimligt. Jag brukar vända på dygnet av lust och glädje på semestern. Njuta av svala nätter. Det har inte blivit mycket njutande i år.
Ångestattackerna kommer oftare. Andan i halsen. Stickningar i bröstet. Det behövs inte mycket. Går och handlar en dag när jag egentligen är för trött. Lyckas inte stänga ute omgivningen trots musik i lurarna. En gnällig unge i vagnen intill. En kärring som blockerar vägen i mjölkkylen. Köttfärsen jag skulle köpa är slut och jag orkar inte bestämma vad jag vill ha i stället. Velar i evigheter mellan kycklingfilé och kotletter. Inser att jag inte kommer att orka laga nån av de rätterna och tar en pizza ur frysdisken fast jag inte ens gillar pizza. Vacklar iväg till kassakön och är väldigt nära att tappa fattningen när gubbjäveln före mig i kön och gubbfan bakom mig för ett högljutt flabbigt samtal över mitt huvud.
Hittills har jag inte rammat nån kärring med kundvagnen, skrikit gubbflabbaren i örat eller för den del släppt mjölkpaket och pizza på golvet och gråtstormat ut. Det kommer förmodligen inte att hända heller, det är ju så det funkar med ångestattacker.
Men stresskänsligheten går jävligt dåligt överens med jobbet. Och vetskapen att det inte får brista på jobbet ger den där pressen som gör att jag inte kan sova. Eller fungera som folk när jag är vaken heller. Ond cirkel.
Kanske är sjukskrivning enda sättet att bryta den onda cirkeln. Men tanken på ovissheten i om jag får sjukskrivningen godkänd av försäkringskassan gör mig kallsvettig. Och redan efter 90 dagar ska jag min arbetsförmåga prövas mot alla jobb på arbetsplatsen. Och om det efter 180 dagar inte bedöms troligt att jag inom ett år är tilbaka i jobb på heltid prövas arbetsförmågan mot hela arbetsmarknaden... Fy fan vad det skrämmer mig. Förra gången skyndade jag mig tillbaka till jobbet, livrädd att bli utan inkomst. Kämpade för att orka jobba mer och mer. Bet mig fast vid 75% så snart det gick. Och när sjukpenningdagarna tog slut gick jag upp till heltid utan att ens försöka få komma tillbaka till deltidssjukskrivning efter efter utförsäkringen.
Så här i efterhand ser ju jag att det är därför jag mår så jävla skit idag. Och har mått skit i åratal. Men om försäkringskassan ser det på samma sätt vete fan. De kanske tycker att jag ska byta jobb till nåt mindre krävande. Men det är ju förstås inte bara jobbet. Det är ju livet också.
Min målsättning är att gå till jobbet när semestern är slut. Att pröva om det ändå inte bara är grundlöst gruvande. Att ge jobbandet en ärlig chans. Ifrågasätta oron. Men inte dum-bita-ihop in absurdum. Så idag har jag tagit ett första steg mot en Plan B - ringt vårdcentralen och bokat en telefontid med läkaren om några veckor. Låta henne göra en bedömning av situationen istället för att behålla alla tankarna inom mig själv och vela för och emot i evighet. Det känns otroligt skönt.
Posted at 03:09 fm in Depression & Ångest, Sjukskrivning & Försäkringskassan, Sorg & Elände, Sömn & Dygnsrytm | Permalink | Comments (0) | TrackBack (0)
I timmar har jag bläddrat igenom sidorna i bloggen. Känt igen, återupplevt, gråtit. Så jävla mycket smärta finns det här. Så mycket värme i alla kommentarer. Så mycket jävlaranamma, det här ska inte få knäcka mig, det ska gå, det måste gå, det ska bli bättre.
Jag önskar jag kunde skriva ett annat blogginlägg än det jag just skriver. Jag önskar jag kunde skriva att nu, nu har det hänt, nu har det faktiskt vänt. Nu är vi på benen, nu börjar vi hitta balansen, nu orkar jag jobba, nu funkar livet.
Men nej. Det är faktiskt inte så.
Många av de bloggtexter jag läser i arkivet kunde jag ha skrivit inatt. Om skulden, ångesten, frustrationen, om ensamheten, om tröttheten.
Det är inte lika illa som för ett år sedan, eller två. Det är värre. Just för att det pågått så länge.
För nån månad sen satt jag hos psykologen och berättade om hur pressad jag känner mig, hur jag går sönder av krav jag inte kan leva upp till. Om sömnlösheten, blodsockret, minnet som försvinner, koncentrationen som är bortblåst, impulskontrollen som sviker.
- Det känns som om jag har jävligt nära till den där väggen, sa jag.
- Eller så är du redan där, sa han.
Och föreslog att jag skulle sjukskriva mig.
Jag har inte gjort det. Vågar inte. Jag klarar inte av månad, månader, av ovisshet om jag får nån sjukpenning. Jag har ingen buffert att klara ett nekande av Försäkringskassan. Jag har röda siffror överallt och lånat av familjen. Ett nej och ett par månaders noll-inkomst och min ekonomi skulle inte repa sig på åratal.
Det sjuka är att ju sämre jag mår desto sämre är jag på att sköta ekonomin. Glömmer betala nån räkning och får dyra straffavgifter. Köper mat för ett tänkt önskescenario, och får sen slänga stek och kyckling som vi aldrig hann tillaga eller kom ihåg att frysa in innan köttet förstördes.
Orkar inte hålla i det där med vettig kosthållning och motion. Stressar, tar på mig för mycket på jobbet. Blodsockret skjuter i höjden. Nacke och axlar värker. Värktabletter ger magkatarr.
Jodå, visst finns det skäl till sjukskrivning, det tycker läkaren också. Men hon är lika medveten som jag om Försäkringskassans roll att ifrågasätta allt.
Läget är förtvivlat.
Men det finns stöd. Det finns utsträckta händer.
Jag har bara så förvivlat svårt att erkänna att jag faktiskt inte reder upp detta, att jag behöver hjälp.
Före jul ringde morsan. På hemtelefonen. Jag svarade inte. Var mitt uppe i ett bråk med dottern. Nästa kväll ringde det igen. Jag orkade inte svara då heller. Först nån vecka senare, när det råkade ringa medan jag var ensam hemma, svalde jag klumpen i halsen och svarade.
Det blev ett märkligt samtal. För första gången sen veckorna efter M:s död berättade jag hur det verkligen var, hur jag verkligen mådde.
Och ja, jag fick skopor av ovett. Varför hade jag inte sagt nåt? Hur skulle hon kunnat veta? Du måste ju höra av dig! (skuld, skuld, skuld på mina axlar, inte ens att vara sjuk/deprimerad/ångestfylld/ledsen/trött duger jag till på rätt sätt)
Jag lyckades nog inte verbalisera hur usel, hur misslyckad, hur förnedrad och tillintetgjord jag känner mig inför att be om hjälp men det kanske hördes på snyftningarna.
- Du måste ju kunna be om hjälp - annars får du ju ingen! Du måste ju kunna berätta för mig hur det är! Jag är ju din mamma! Om du inte kan be mig - som är din mamma - vem ska du då vända dig till??!!
- Typ ingen
Sen händer det högst oväntade att min mor erkänner att hon själv har svårt att be om hjälp, att hon vill klara sig själv, och att det kostat på. (och hörde jag ett litet typ eventuellt kanske du snappat upp det)
Wow. Insikter på insikter.
Problemen är långt ifrån lösta. Ekonomin är fortfarande åt helvete. Axlarna värker och sömnen flyr mig allt som oftast. Oron sitter som en iskall klump i magen. Men det finns hopp.
Och jag blir så outsägligt glad och rörd över att nån fortfarande hittar till min blogg och bryr sig om!
Tack för att just du läser, trots att eländesanteckningarna går på repeat!
Posted at 05:35 fm in Blogg & Dagbok, Depression & Ångest, Ekonomi & Hushållning, Hälsa & Livsstil, Jobb & Arbetsliv, Sjukskrivning & Försäkringskassan, Sorg & Elände | Permalink | Comments (3) | TrackBack (0)
Det här måste jag blogga om, tänker jag när tankarna snurrar runt runt i skallen. Jag måste skriva av mig, tänker jag när känslorna stormar. Orden som jag alltid haft. Kunnat skriva, som det hette.
Det var aldrig så att jag bestämde vad jag skulle skriva, planerade början, mitt, slut. Jag bara började skriva och så växte texten fram. Skoluppgfter, redovisningar, recensioner, anteckningar för föreläsningar. Jag funderade, vände och vred, försökte reda ut trådarna, i huvudet. Det blev aldrig någon ordning.
Förrän jag började skriva. Och så läste jag. Och blev inte sällan förvånad över min text. Det blev ju på nåt sätt en röd tråd? Oj, den kopplingen såg inte jag förut?
Men nu undflyr mig orden. Jag har så många tankar och känslor jag skulle behöva reda ut och skrivandet hakar upp sig. Det är som ett plockepinnspel. Rör en enda liten pinnspets och hela traven rasar. Öppna dörren till känslorna och timmar, dagar av känslostorm, gråt och bråk bryter ut.
Jag hatar det.
Ofta finns ett stråk av misslyckande i botten. Jag tror att jag måste skriva klokt. Komma fram till nåt. Lösa ett problem. Skapa kontakt med en läsare. Få beröm. Eller åtminstone må bättre efteråt.
Jag uppskattar era kommentarer på blogginläggen och hälsningarna något enormt. Men jag klarar inte att svara. Tusen tankar rusar förbi medan jag skriver och suddar och skriver om och tar bort och till slut ger upp. Måste skriva klokt. Inte för mycket. Det luktar patetisk desperation. Inte för kort då verkar jag otacksam och stöddig.
Nu tappade jag tråden totalt, i den mån jag hade nån. Hamnade i ännu ett meningslöst jävla bråk med dottern.
Fy fan vad less jag är på bråk! Särskilt på de meningslösa grälen där man inte löser nåt, bara gör slut på alla krafter, allt förtroende.
Fy fan. Vilket sätt att börja födelsdagen.
Jag längtar så intensivt efter lugn och ro. Efter att få sova gott på natten. Efter att vakna utvilad och gå till jobbet med glädje. Efter att krama min stora fina unge hårt och bara känna glädje och kärlek.
Jag skiter i födelsedagspresenter och fina middagar. Jag vill inte ha några presentkort. Jag vill ha mitt liv tillbaka. Jag vill ha mig tillbaka.
Posted at 02:12 fm in Depression & Ångest, Sorg & Elände | Permalink | Comments (2) | TrackBack (0)
Den här perioden av sorg och elände, depression och ångest släpper inte taget om mig. Den ändrar skepnad, helt klart. Men jag sitter ännu fast i mina reaktioner.
Depressionen, den kliniska depressionen, har långsamt, långsamt sjunkit undan. Världen är inte längre en grå, kall och ogästvänlig plats. Och jag måste inte längre, flera gånger om dagen, övertyga mig själv "det går över, det blir bättre, det tar slut". I dag kan jag inte bara säga orden utan problem, jag kan tro på dem också.
Ångesten. Den nödtorftigt nedtryckta, den mödosamt kontrollerade, den alltid kamoflerade, den sällan riktigt sovande ångesten spelar en allt större roll i mitt liv. Den är som en extra person i huset. Tar plats. Kräver utrymme. Anpassning. Vägrar foga sig. Lyssnar inte på förnuft. Får mig att ligga sömnlös. Kryper i kroppen. Retar sinnena. Bor i bakhuvudet, upptar tankarna, blockerar flödet.
Bollarna. En efter en slår de ner i marken, studsar snett och iväg, rullar i diket. Jag förmår inte jonglera längre. Inte alls. Inte ens två bollar går. En sak i taget. Hela jävla tiden samma sak. Jag diskar en kastrull, kommer på att jag ska ställa den i köksskåpet direkt, på bänken ovanpå skåpet ser jag ett paket potatismos, ska ställa in det i skafferiet, upptäcker att det är fullt på hyllan och börjar ordna upp, kolla datum, hällla över från halvfullt paket... det dröjer ett tag innan jag kommer ihåg att jag höll på att diska.
Minnespinnarna är fulla hela tiden. Man tänker sig att arbetsminnet har sju pinnar - vanligen kan folk minnas ett telefonnummer med sju siffror utan att skriva ner det. I helvete jag kan. Jag ringer en intervjupersonen - har du nån fast telefon jag kan ringa upp dig på? Och så rabblar de numret. En bra dag hinner jag fyra siffror, två tal-par. De senaste månaderna har jag varit tillbaka på två siffror i taget. Precis som de första månaderna. 18, sa du, 63? Nej, 18 35... Föreställ dig nu att du ska laga en middag hemma. Hur många instruktioner/tankeled blir det? Ta fram köttfärsen. Ta fram stekpanna, ställ på spisen, slå på plattan. Lägg i en klick smör. Vänta, smöret har jag inte tagit fram. Häll i köttfärsen. Vänta, jag har ingen sax eller kniv att öppna paketet med. Saxen är i diskhon, måste diska den. Fan nu brändes smöret. Otroooligt tröttande.
Som nu, när jag redan glömt vart jag var på väg med det här blogginlägget.
Eller nu, när jag återvänder till datorn tre timmar senare och var helt oförberedd på att möta en halv bloggpost. Vad fan?! Ja visst ja, jag började ju blogga.
Jag tror det får räcka som poäng. Min hjärna är, trots deltidssjukskrivningen intill utförsäkring, fortfarande utbränd.
Posted at 08:10 fm in Depression & Ångest, Hälsa & Livsstil, Skriva & Berätta, Sorg & Elände | Permalink | Comments (1) | TrackBack (0)
Om och om igen finner jag mig stå vid samma vägskäl som då. Om och om igen hamnar jag i samma gräl. Om och om igen undrar jag hur länge jag ska stå ut. Om och om igen finner jag att den enda vägen ut är just ut.
Ibland är déjà vu-känslan så stark att jag blir knäsvag.
Och skulden, skammen, är förlamande.
Hur fan ska jag kunna säga till min dotter att jag inte orkar leva ihop med henne?
När jag sa det till hennes far var han död en vecka efter att jag gick.
Posted at 12:47 em in Depression & Ångest, Ungdom & Familjeliv | Permalink | Comments (5) | TrackBack (0)
Det vita kuvertet stirrade på mig när jag kom hem från jobbet i fredags. Jag försökte ignorera landstingsloggan, vände blicken mot dottern som var hungrig och trött på att jag kommer hem när middagen borde varit klar. Oron kröp i mig medan jag försökte vara stilla och kramas. Andas lugnt. Trötta skuldror protesterade högljutt mot den statiska spänningen. Jag slets mellan längtan att få ge efter, släppa taget, masken, kontrollen, släppa fram orden, tårarna, ångesten och den jävla tröttheten, och vetskapen att middagen måste lagas, mer mat måste planeras och handlas, i köket står tallrikar och kastrulleri travar och så var det det där med grannen. Musiken, basdunket, som fortplantas i betongskrovet så dottern inte kan sova på nätterna. Som jag våndas inför att knacka på hos grannen. Jag hatar, absolut fullständigt hatar, att visa visa upp min sårbarhet, att vädja till nån okänd att visa respekt. Och jag har så jävla svårt att släppa på masken bara lite, lite.
Det sliter mer än jag trodde att jobba heltid. Mer än jag orkar. Först släpar jag mig till jobbet - ofta i sista minuten och mer därtill - sen jobbar jag hela dagen, pallar inte längre att åka hem på lunch, sen hem - ofta betydligt mer sen än jag var till jobbet på morgonen, och där väntar dottern sällskaplig och hungrig medan jag bara vill vara i fred. I fem dagar av sju. Sen får jag äntligen sova. Att ägna helgen åt sånt jag skulle vilja och längtar efter finns det inte ork för. Sova. Vila. Inte prata. Vara i fred. Det är allt helgen räcker till. Sen måste jag förbereda mig för veckan igen.
Allra mest sliter det att växla mellan rollerna. Att sätta på sig masken är numera verkligen att stålsätta sig. Dra på sig en hel rustning för att orka med att vistas bland folk en hel dag. Orka samarbeta, lyssna, le och fråga. Orka skriva, kliippa, läsa, formulera om, och igen, och läsa mer, och ta ett telefonsamtal, och ringa polisen, och skriva en gång till. Jag skruvar fast maskjäveln så hårt att jag inte får loss den sen. Hinner inte få av mig rustningen - och absolut inte på den igen - på en lunch. För dottern är det plågsamt när jag är här men ändå inte är närvarande. Inte kan trösta när hon haft en mardröm.
Inte ens kvällarna räcker till. Den stöttande modern, den kapabla hemmafixaren eller den outröttliga städaren. Roller jag aldrig lyckas med, men ständigt försöker mig på. Ständigt en känsla av oändlig otillräcklighet. Alltid en lång to do-lista i huvudet. Jag borde ha... måste ta mig samman för att... Mask på. Orkar inte släppa fram alla känslorna. Flyr. Dövar. Blundar.
Sorgen trycker jag ner, lägger locket på. Kapslar in.
Tills det brister. Ofta helt oväntat. Abrupt. Som att sätta sig i bilen och mötas av låten vi hört ihop och plötsligt bara rinner tårarna och jag är förlorad i ett snorigt hulkande gråtanfall. Eller som att höra en klyscha vilken får mig att bli rasande tvärförbannad över den ignoranta fördomsfulla dumhet den avslöjar.
Som då.
Som de första månaderna. När all smärta var okänd oändlig ohanterlig.
Som tiden innan då när all smärta var undanstoppad undangömd undantag undanbedes.
Jag vacklar emellan helt utan kompass, känns det.
Det gör ont att leva. Livet är inte en dans på rosor. Jo, jag vet det. Men så här jävla pressat ska det väl ändå inte behöva vara.
Jag klarar inte ens av att blogga. Behöver ju det, att få sätta ord på känslorna, vända och vrida, hitta ut, få bekräftelse, en klapp av mina kära bloggvänner.
Men det är som att släppa på en fördämning. Släpper jag fram känslorna och tårarna blir det en flodvåg som tar sin tribut i tid och energi. Och det är så jävla jobbigt att sätta stopp, bunta ihop känslorna, sparka ner dem i den bottenlösa brunnen och lägga på locket igen.
Ibland klarar jag dagar i sträck att hålla masken stadigt på plats. Spelar rollen utan att kliva fel, trampa snett, en enda gång. Kan till och med växla från Den kompetenta journalisten till Den omtänksamma medarbetaren och Den engagerade fackmedlemmen. Roller jag spelar, är, med nästan naturlig självklarhet.
De är en del av mig, men saknar botten. Jag klarar inte att låta mitt jag med erfarenheter, fel och brister, synas i de proffsiga rollerna. Och glappet mellan yta och kärna skaver mer och mer. Jag känner mig falsk. Och jag känner mig osynlig. Och det får mig att må skit.
Hur var det nu med det där landstingskuvertet? Inte förrän på lördagen tog jag mod till mig och öppnade brevet. Provsvar, trodde jag, efter att ha lämnat prover för blodsocker, lever- & njurfunktion nyligen. Det var en tid hos läkaren på onsdag. Nu på onsdag, hos läkaren som brukar vara fullbokad månader framåt. Kulspetsanteckningen har klämts in, bokstavligen mellan raderna i det formaterade standardbrevet.
"Dina värden ligger inte bra. Lyckas inte nå dig per telefon"
Fan.
Och jag kommer att få vänta ännu längre på att veta vad som är åt helvete eftersom jag måste tacka nej till tiden på onsdag.
I bästa fall är det blodfetterna. Blodsockret ligger garanterat för högt. I värsta fall är det njurarna.
Och nu känner jag mig inte direkt i höform för att gå till jobbet denna 7-dagarsvecka...
Skriver mer så fort jag vet nåt.
Jag är oändligt tacksam att jag har bloggvänner som bryr sig även när jag inte orkar skriva
Posted at 12:47 em in Depression & Ångest, Hälsa & Livsstil, Jobb & Arbetsliv, Sjukskrivning & Försäkringskassan, Sjukvård & Psykolog, Sorg & Elände | Permalink | Comments (4) | TrackBack (0)
Torsdag. Fyra dagar av veckan har gått. Tre dagar kvar. Och jag ska jobba hela vägen. Första gången på två och ett halvt år jag ska jobba sju dagar på raken.
Jag är spyless redan nu. Så himla trött. Värmde matlåda till middag, orkade inte ens tänka på att laga mat. Fast det måste jag nu göra i morgon, eftersom jag åt upp morgondagens lunch.
I går somnade jag på soffan kvart över åtta. Hade ställt en klocka så jag tog mig upp nio igen. Det kändes faktiskt riktigt skönt med den tuppluren när jag väl skakat av mig den blytunga tröttheten.
Sov som en sten på natten trots tuppluren. Tog mig högst motvilligt upp ur sängen en kvart innan det var hög tid att ge sig ut i vinterkylan. Frukost på skrivbordet.
Det gnager en oro i magen. Hur ska det här gå? I tre månader? Nej, det måste hålla över sommaren också. Det går inte, det går bara inte med ovissheten och oron och det ekonomiska bortfallet, att pröva söka sjukpenning i vår när de tre månaderna har gått. Gud vet hur länge jag får vänta på besked. Och om det blir avslag? Då får jag varken lön eller sjukpenning för den tid jag stannat hemma.
Och samtidigt lurar en annan ekonomisk oro. Barnpensionen upphör i samband med terminsslutet. Drygt tretusen spänn mindre. Plus studiebidraget. Häpp. Fyra och ett halvt jävla tusen spänn i månaden försvinner. Jamenellerhur att jag klarar det, med en lön, och en hyra på dryga niotusen. Måste hitta en lösning för dottern, både att hon faktiskt får den vård, det stöd hon förbanne mig har rätt till, och att hon får en ekonomi som fungerar.
Ja och så bilen då. Bakdämparna måste bytas. Som i måste. Körförbud-måste. Har jag pengar till det? Nä. Det är snart slut pengar. Som i tömda konton och maxade kreditkort. Som i ringa-morsan-och-be-om-ett-lån. Förnedringen.
Det behövs inte mycket mer för att tårarna ska bränna bakom ögonlocken. Ett vitt kuvert på hallmattan räcker. Kallelse till provtagning. Vadfannudå? Varför det? Läkaren? Diabetessköterskan? Vilka prover? Varför i helvete kallar de mig till vårdcentralen när jag är stickrädd och inte kommer att gå dit utan måste ringa och be dem skicka remisser så jag får gå på sjukhuset där de kan sticka rätt från början. På onsdag skulle jag vara på vårdcentralen. Har alltså tre dagar på mig att komma ihåg att ringa återbud och be att de skriver in i journalen att ge fan i att skicka hem orosbrev utan skicka remisserna på en gång. Jo just det. Det vet jag hur det brukar sluta. Jag skjuter upp och glömmer bort att ringa för jobbet och livet är i vägen och det satans upppringningssystemet och så tar dan slut. Och nästa. Och så får jag en räkning på 150 spänn för uteblivet besök.
Åh, jag hittade just en mejladress till vårdcentralen, måste skriva genast innan jag glömmer det
Posted at 07:58 em in Depression & Ångest, Ekonomi & Hushållning, Jobb & Arbetsliv, Sjukskrivning & Försäkringskassan, Sorg & Elände | Permalink | Comments (7) | TrackBack (0)
Visst går det bra att jobba. Heltid. Det är klart att det gör. När det inte finns några andra alternativ. Jag jobbar både heltid och mer därtill. Kan inte sätta stopp när jag väl fått upp farten. Det är klart att jag lägger ut den där artikeln på webben. Och letar ännu en bild. Oj är klockan kvart över fem? Messar dottern att jag går om tio minter. Högst en kvart. essar igen kvart i sex. Går ut till bilen nu, lovar, ta en macka om du är hungrig.
Visst är det kul att jobba. Gräv och kartläggningar och extramaterial på webben. Visst kommer det att bli lysande när ombyggnaden är klar, när vi fått ordning på arbetsfördelning och roller, nya samarbeten. Visst är det kul att testa nya arbetsuppgifter, utvecklas, växa, att forma och utveckla jobbet, metoderna. Oj, är klockan redan halv sex. Messar dotter, jag vet att jag lovade,men i morgon går jag hem direkt. Så fort jag kan iaf.
Visst är det rimligt att arbetsgivaren inte ska bjussa på en massa timmar arbetstid för morgonsändarna. Det är ju skitbra att få en halvtimme till på sig att förbereda innan första sändningen, att lyssna igenom, skriva om, att hinna webbpublicera, skriva bra löp, hinna käka en frukostmacka eller två till och med. Visst är det rimligt att sitta kvar och kanske klippa ut en intervju från morgonprogrammet innan man går hem. Man har ju liks ändå kommit in i andra andningen efter den där trötthetsdippen. Oj är klockan redan halv ett? Messar dottern, jo jag vet att jag sa att jag skulle komma halv tolv men det drog ut på tiden.
Visst går det att hålla ett professionellt yttre, ett leende, en entusiasm, en debattglöd till och med. Det är klart att vi ska vara med i de sociala medierna, prata, länka, debattera, svara på frågor. Klart att jag gör ett inslag om nyheten jag hittade på nätet. Alltid redo, aldrig nej. Jobba fackligt? Självklart, facket är viktigt. Messar dottern, jag kommer strax och tröstar, ska bara skicka det här mejlet först.
Inuti går jag i bitar.
Mina egna känslor och tankar får jag knövla ihop och gömma i ett hörn för jag har inte tid med dem nu. Eller ork. Att gå från den ena rollen till den andra är smärtsamt. Och det blir bara värre.
Den boendestödjare jag träffat mest, fått förtroende för, vågat släppa lite på masken, har bytt arbetsgrupp och kommer inte hit mer. Det är smärtsammare än jag trodde. Först det att han slutar bara så där. Här på torsdagen - du ser, nu börjar vi få ordning och fint, det här fixar vi - till mejlet från kollegan dagen efter - det blir E som byter grupp, jag tänkte att det är bra om du träffar din nya kontaktperson på tisdag. Sen det att möta en ny person. Att släpa sig upp ur sängen - med heltidsjobbet blir det alltid efter ett morgonpass jag tar emot - orka öppna dörren och berätta hur det funkar i den här familjen med ångest och stresskänslighet.
Men då sa jag faktiskt nej. Det får vänta, inte en ny person förrän jag kan möta honom utvilad, vilket innebär att den ena av de två lediga vardagarna jag har för att jag jobbar helg kommer att gå åt till det. Great.
Jag fattar inte hur jag ska få livet att gå ihop när jag jobbar för mycket, sover för lite, tyngs av ständiga skuldkänslor för att inte räcka till som förälder och slits i frustration över hur mitt liv begränsas inte bara av min egen sorg och ångest utan än mer av hennes.
Vågar inte släppa fram tårarna för de tar aldrig slut. Vågar inte ta av mig masken för det är så jävla smärtsamt att släppa fram känslorna. Och än smärtsammare att ta sig samman igen, sparka in känslorna i ett hörn, skruva fast masken och möta omvärlden igen.
Lättare att behålla masken på. Enklare att bara jobba på. Roligare att bara vara yrkesmänniska. Få uppskattning för den dugliga ytan.
Alla ogråtna tårarna bakom den hårt fastskruvade masken pyser ut som irritation, frustration och ilska. All ångest och rädsla slår sig ner som en knut i magen. Blundar för uppenbara problem.
Precis som förr.
Tre år, en skilsmässa, ett självmord och en evighet av självrannsakan och psykoanalys - och jag är tillbaka på samma punkt.
Bland alla dessa masker och roller, den yttre framgången och det inre kaoset - vem fan är jag?
Posted at 04:33 em in Depression & Ångest, Hälsa & Livsstil, Jobb & Arbetsliv, Sjukskrivning & Försäkringskassan, Sorg & Elände, Ungdom & Familjeliv | Permalink | Comments (5) | TrackBack (0)
Det är inte så ofta jag skriver om den, terapin. En orsak är förstås för att den är berör mitt allra innersta, det känsligaste, det sköraste, men också det fulaste, smutsigaste. Det största skälet är nog att det är så svårt att fånga vad det egentligen var som hände under terapin. Vi har 45 minuter att prata, var tredje vecka. Det är inte alltid som i tv-serierna, att man lägger pussel, får de viktiga sammanhangen klart för sig och går ut från terapin med nyvunna insikter.
Tvärtom. Oftast kommer insikterna, aha-upplevelserna, någon av alla timmarna mellan terapisamtalen. Jag kommer på mig med att känna igen en situation, de känslor, tankar, handlingar som följer kan jag förutse. Och kanske förändra. Ofta är det inga stora insikter med tända ljus och änglakör utan mer ett jaså, jaha, är det så här det är.
Rätt många terapitimmar har det blivit. Och jag känner ett behov av att på något sätt samla ihop något av det jag lärt mig, det jag håller på att lära mig. Fånga den där kunskapen, erfarenheten, insikten, och sätta ord på den. Beskriva läget just nu, för senare att kunna bläddra fram och bak och se hur resonemang förändras, insikter mognar och reaktion/aktion påverkas.
Ett sätt att göra detta kom jag på nu, och det är att reflektera kring avsnitten i serien In Treatment. Vi följer psykoterapeuten Paul när han tar emot patienter, varje avsnitt består i princip av en terapisession.
På måndagar träffar han Laura, en ung läkare som gått hos Paul i ett år och först nu berättar att hon blev förälskad i honom redan vid första besöket.
På tisdagar kommer Alex, en Top gun stridspilot som vid ett uppdrag i Irak bombat en skola med 16-åringar/terrorutbildningscell och försäkrar att han sover gott om natten.
Onsdagarna är Sophies, en tonårig gymnast somn kommer till Paul för att få ett professionellt utlåtande om en olycka hon råkat ut för. Hon kunde ha dött. Var det det som var meningen?
Torsdagar tar Paul emot paret Jake & Amy, som grälar med varandra och älskar sin son och försöker bestämma sig för om de ska leva ihop eller inte.
På fredagarna går Paul själv på handledning, en sorts egen terapi där Gina förmår honom att till exempel rannsaka sina motiv i förhållande till Laura.
Och några glimtar av livet utanför terapirummet blir det allt, Paul har fru och barn, Max, som också vill ha sin del av hans uppmärksamhet och liv.
Ja, ni fattar. Det finns många beröringspunkter med mitt liv. Många teman som finns i många människors liv, förvisso.
Jag tänkte att jag skriver om de tankar som väcks, oavsett det är färdigtännkta tankar eller fragment av något som kan bli en insikt så småningom - eller bara förblir en lös trådända.
Ni läsare får hänga med på resan eller bara hoppa över de här avsnitten om de känns obegripliga eller ointressanta.
Då åker vi!
Länkar:
In Treatment hos producenten HBO
Episodguide hos HBO, gå till säsong 1
In Teatment på Wikipedia
In Treatment på Imdb, Internet movie database
In Treatment på Youtube, season 1
In Treatment på dvd hos CdOn
In Treatment på dvd hos Discshop
Posted at 09:34 fm in Depression & Ångest, Livet & Människorna, Psykisk sjukdom & Vård, Sjukvård & Psykolog, Sorg & Elände, TV & Film, Ungdom & Familjeliv | Permalink | Comments (0) | TrackBack (0)