Den här perioden av sorg och elände, depression och ångest släpper inte taget om mig. Den ändrar skepnad, helt klart. Men jag sitter ännu fast i mina reaktioner.
Depressionen, den kliniska depressionen, har långsamt, långsamt sjunkit undan. Världen är inte längre en grå, kall och ogästvänlig plats. Och jag måste inte längre, flera gånger om dagen, övertyga mig själv "det går över, det blir bättre, det tar slut". I dag kan jag inte bara säga orden utan problem, jag kan tro på dem också.
Ångesten. Den nödtorftigt nedtryckta, den mödosamt kontrollerade, den alltid kamoflerade, den sällan riktigt sovande ångesten spelar en allt större roll i mitt liv. Den är som en extra person i huset. Tar plats. Kräver utrymme. Anpassning. Vägrar foga sig. Lyssnar inte på förnuft. Får mig att ligga sömnlös. Kryper i kroppen. Retar sinnena. Bor i bakhuvudet, upptar tankarna, blockerar flödet.
Bollarna. En efter en slår de ner i marken, studsar snett och iväg, rullar i diket. Jag förmår inte jonglera längre. Inte alls. Inte ens två bollar går. En sak i taget. Hela jävla tiden samma sak. Jag diskar en kastrull, kommer på att jag ska ställa den i köksskåpet direkt, på bänken ovanpå skåpet ser jag ett paket potatismos, ska ställa in det i skafferiet, upptäcker att det är fullt på hyllan och börjar ordna upp, kolla datum, hällla över från halvfullt paket... det dröjer ett tag innan jag kommer ihåg att jag höll på att diska.
Minnespinnarna är fulla hela tiden. Man tänker sig att arbetsminnet har sju pinnar - vanligen kan folk minnas ett telefonnummer med sju siffror utan att skriva ner det. I helvete jag kan. Jag ringer en intervjupersonen - har du nån fast telefon jag kan ringa upp dig på? Och så rabblar de numret. En bra dag hinner jag fyra siffror, två tal-par. De senaste månaderna har jag varit tillbaka på två siffror i taget. Precis som de första månaderna. 18, sa du, 63? Nej, 18 35... Föreställ dig nu att du ska laga en middag hemma. Hur många instruktioner/tankeled blir det? Ta fram köttfärsen. Ta fram stekpanna, ställ på spisen, slå på plattan. Lägg i en klick smör. Vänta, smöret har jag inte tagit fram. Häll i köttfärsen. Vänta, jag har ingen sax eller kniv att öppna paketet med. Saxen är i diskhon, måste diska den. Fan nu brändes smöret. Otroooligt tröttande.
Som nu, när jag redan glömt vart jag var på väg med det här blogginlägget.
Eller nu, när jag återvänder till datorn tre timmar senare och var helt oförberedd på att möta en halv bloggpost. Vad fan?! Ja visst ja, jag började ju blogga.
Jag tror det får räcka som poäng. Min hjärna är, trots deltidssjukskrivningen intill utförsäkring, fortfarande utbränd.
Livet känns nu just väldigt mycket som att tolka med kälke. Inga stadiga skaklar, ingen rejäl sele som fördelar kraften, utan kälken slänger och kastar och rycker i repen som är fästa i gudvetvad där framme bortom snön som yr. Inga tömmar att styra med, inte ens nåt att reglera farten med, än sträcks repen ut i motlut och motvind och kälken kommer på efterkälken, än rutchar kälken raskt i utförslöpan, så raskt att kälken närapå kör in i arslet på den framförvarande flyende.
Osammanhängande blir min dag, splittrad blir min tanke, opublicerad min bloggpost.
Det är inte bara illa just nu, det finns ljuspunkter och framsteg, men det finns också oro och rastlöshet. Somliga dygn sover jag tolv timmar, andra får jag knappt en blund i ögonen.
Jag läser era kommentarer, värms och rörs, men förmår inte skriva nåt vettigt tillbaka.
Det är gott att veta att jag inte är ensam, jag uppskattar era kommentarer mycket
Men kopplingen till munnen verkar vara ur funktion.
Jag vet inte hur jag ska kunna berätta vad jag känner och tänker. Jag vet inte för vems öron jag ska formulera orden. Eller för vems skull. Och när fan jag ska hinna och orka formulera mig.
Senaste psykologbesöket gjorde möjligen saker lite tydligare.
Endera dagen hamnar nog tankarna här. Behöver grubbla lite till först.
Funderar du på om filmen är värd tretton minuter av ditt liv?
Om du någon gång har tvivlat på om livet är värt att leva, på om du orkar stå ut, om andra människor får dig att tvivla på ditt värde, om du känner dig utanför, om du någon gång har trott den som sa eller visade att du inte dög, inte passade in - då ska du se den här filmen. Om du någon gång kan ha sagt eller gjort något för att visa att en annan människa inte är värd din tid, ditt sällskap, din vänskap, din acceptans - då ska du se den här filmen. Om du är ansvarig för, eller har inflytande över, andra människors arbetsmiljö och arbetsförhållanden- då ska du se den här filmen.
Under Rosa bandet-kampanjen mot bröstcancer tog Joel Burns, kommunfullmäktigeledamot i Forth Worth tillfället att använda sin talartid till ett annat ämne. Ungdomar, högstadieelever, som är homosexuella, eller uppfattas som det, eller bara som annorlunda, och mår så dåligt av omgivningens behandling att de tar livet av sig. Joels budskap är - ge inte upp, du har så mycket liv kvar att leva, det kommer att bli bättre om du står ut lite till. Det finns ett annat liv att leva, fantastiskt liv med vänner som accepterar dig.
Om du kastar bort nuet, kastar du också bort framtiden.
Det blev två dygn i ett London som visade upp sin bästa sida med ett strålande väder. Resan startade på Arlanda på lördagen vid lunch och vi var framme på Heathrow före tre.
En behaglig resa med British Airways, trevlig service både på marken och i luften, men den svampiga mackan med smaklös kycklingsallad glömmer jag gärna. Från Heathrow tog vi oss praktiskt och billigt med tunnelbanan direkt till Piccadilly circus. Därifrån hade vi bara några kvarter att gå till hotellet, The Cavendish. Trots närheten till trängsel, turister och trafikknut var gatan förvånansvärt lugn. Gentlemannakvarter skulle man kunna säga. Om Savile Row är gatan där man måttbeställer sin kostym, är Jermyn street gatan där man köper skjortan och de handgjorda engelska skorna.
Behöver man fråga hur mycket det kostar har man inte råd är ett talesätt som funkar bra i de här krokarna. Men köper du Farsdagspresenten här får du räkna med sådär 300 pund för skorna.
Vi fick ett vilsamt rum på åttonde våningen av 15. Superior Twin/King-rummet hade sköna 90 + 90 sängar bäddade med duntäcken. Rummet vette mot Jermyn street och vi var precis i höjd med takfoten på huset tvärs över gatan. Fönstret sträckte sig längs hela rummet, det gick att skjuta upp lite så man kunde vädra på kanten men det behövdes inte eftersom vi hade luftkonditionering vi kunde ställa in själva. Härligt tjocka fodrade mörkläggningsgardiner gjorde rummet ännu tystare.
En fåtölj, ett bord, skrivbord förstås, minibar, lcd-tv på väggen, vattenkokare m kaffe & te, badrum med badkar. Fint! Vi betalade förresten strax under 8.000 kronor för en ganska sent bokad resa med British Airways, två nätter på The Cavendish inkl frukost och alla skatter och avgifter för två personer hos Mr Jet.
Efter lite vila gav vi oss ut för att fylla på blodsockernivån. Caféet i kvarteret intill hade Lemon & poppy seed muffin :) På lilla Tesco i hörnet i mot Regent street och Piccadilly circus provianterade vi nötter, nåt att dricka och ett par bitar ost. Okunniga var vi om hotellets allvetande minibarsystem. Knappt hade vi lyft ut Beck, Moet och de andra ur kylen för att få plats med ost & flaskvatten innan sagda Beck, Moet et al fanns att återse på hotellräkningen, tillgänglig på hotelltv:n. (Ingen fara, vid utcheckningen ställde vi tillbaka skumpa och öl, påtalade vårt misstag och fick posterna strukna utan diskussioner.)
Så mötte vi lillebror för middag på La Caricatura, som ligger mellan t-hållplatserna Bond street och Marble arch. Jag måste erkänna att jag till en början undrade lite över morsans chef som rekommenderat stället med orden "den bästa italienska restaurang jag varit på". Vad har hon för smak egentligen? Jag tycker Woody Allen är läskig nog som han är, i karikatyrform stirrandes på mig... creepy.
Sen kom min Risotto al Gamberi e Limone. Och då höll jag käft. Förutom enstaka Ååhhh, och Aaahh. Morsan däremot, som varit lite besviken över att inget på menyn föll henne på läppen utom pizza, var sedan väldigt språksam eftersom Diavola föll henne väldigt väl på läppen.
Till restaurangen hade vi tagit tunnelbanan, men tillbaka promenerade vi. Att resa med London underground och byta linje innebär en massa traskande i tunnlar och klivande i trappor. Bra att veta, särskilt när man reser med tung resväska, barnvagn eller rullstol. Särskilt i centrala London är få stationer är trappfria/anpassade för hjul, närmare bestämt tre (3).
Kvällen var ljum och ljus, Mayfair är ett lugnt och trevligt upperclass-område att promenera i. Man kan alltid spana på bilarna och diskutera om Carreran är en chickcar, var kommer den stegrande hästen ifrån och hur mycket får man egentligen betala för en Bentley? Och var nu inte hotellet till belåtenhet finns säkert ett säkert ett rum som klarar de mest högt ställda krav på hotellet som renoverats under åtta år till en kostnad av 40 miljoner pund, the Ritz.
Vi är faktiskt fullt nöjda med the Cavendish, och slår oss ner i hotellbaren. Jag väljer en riktig gammal klassiker, Mai Tai. Här görs den med guldgul rom, ananas- och apelsinjuice, mandelsirap, men recepten är många. Aaahh!
Jag sover som en liten gris i den sköna sängen. Njuter av tystnaden, avsaknaden av hankattsmmeeeeooooww. Njuter av frisk sval luft.
Hotellfrukost är ju alltid en upplevelse, och så även här. Vi råkar vakna på en populär tid, och får vänta några minuter för att få ett ledigt bord.
Men oj. Alltså, engelsk frukost :D. Bacon, korv, vita bönor, stekt ägg, toast, te och en apelsinjuice som var den sötaste, godaste, jag nånsin druckit.
Sålunda väl rustade ger vi oss ut på stan i söndagsvimlet.
Vandrar genom Carnaby street, utforskar butikerna på Oxford street, innan vi sjunker ner på ett av stans alla Starbucks. En varm sommardag är det ett bra val. Jag säger bara Lemon frappucino.
Jag slurpar i mig den syrliga issörjan så det blixtrar av brainfreeze. Låter gommen återfå nån sorts kroppstemperatur och så på sugröret igen. Innan jag fått i mig en halvliter himmelsk frappucino är inte bara gommen nedkyld och bortdomnad, jag börjar också misstänka att en eller annan tand kommer att spricka av temperaturväxlingen. Med en lätt huvudvärk men lycklig som ett barn med en stor godispåse i magen tar jag itu med dagens begivenhet på riktigt. Om man nu kan säga så om Camden Town.
Det är nog numera mest yta, pose, fasad, och inte så mycket the real thing. I alla fall, om du uppskattar people watching kan du varje helg spana på turister som spanar på wannabe punkare, gothare etc.
Har du en knatte därhemma som tjatar omDoc Marten's eller New Rockkängor är det här du hittar dem. Det är också här du hittar hårfärgen till tuppkammen, t-shirten med Sid Vicious, den redan söndertrasade och hoplappade kavajen, de begagnade LP-skivorna, här finns smycken, merch, renoverade möbler, nydesignade kläder, här säljs lemonad och cannabiskarameller (nej, men jag köpte hampastrumpor). Här kan sätta i dig vårrullar, curry, argentinskt kött eller pizza, här kan du röka vattenpipa och sitta en stund i skuggan. Om du har turen att hitta någonstans att sitta. Vi vandrade i sommarsolen från stånd till stånd, förbi den ena frestande doften efter den andra, för vi hade bestämt oss för att skulle vi äta skulle vi sitta. Våra fötter tålde inte mer stående och gående. Sitta. Nu. Skugga. Tack.
Vi hade nått stadiet jag-skiter-i-vad-de-har-för-mat-bara-jag-får-sitta när vi hittade hålet i väggen som hade lediga stolar i skuggan, iskall läsk och jacket potato. Riktigt god potatis faktiskt, annars kan ju sån bli lite läbbig när den är uppvärmd. Het, mjölig, fräsch smak. Livsandarna återvände, och vi tog dem med oss in till stan.
Till Camden kommer på helgerna bortåt 100.000 besökare, eller 10 miljoner besökare per år. Det betyder bland annat att på söndag eftermiddagarna blir de två närmaste t-banestationerna enkelriktade. Till Camden = kliv av vid Camden town. Vandra/ta bussen sedan längs Chalk farm road. Från Camden = kliv på vid Chalk farm. Det är en kvart eller så att promenera, och den mesta av vägen går du ändå när du besöker marknaderna.
Ett bekvämt sätt att betala för transporterna är Travelcard. Om du inte behöver åka tunnelbana etc före 9.30 på vardagsmorgon köper du exempelvis Off peak 1 day Travelcard, zone 1-6 tar dig ända till/från Heathrow, och kostar 7.50 för ett dygns obegränsat resande per Underground, Overground, bussar etc. En enkelbiljett zone 1-2 kostar 4 pund vid kontantbetalning. Kolla förresten aktuell trafikinfo, särskilt på helgerna kan stationer, linjer, hissar vara stängda eller ha begränsningar.
På väg till hotellet kan jag inte låta bli att ägna mig åt lite people watching i hemkvarteret. Vid superflotta 300-åriga grocery storen Fortnum & Mason trippar denna rosa skapelse med matchande jyckar. Det lilla rosa hundtäcket som jycken som får använda benen har på sig i sommarvärmen bär ett viktigt meddelande: Very Importantant Pooh!
Undrar vad hunden själv tycker om att vara leksak för en vuxen kvinna? Och vad ska rosa kvinnan göra när accessoarjyckarna inte längre är fashionabla?
Det var underbart att komma tillbaka till hotellet för en stunds vila. Jag tror seriöst mina fötter plattats ut till två nummer större. Och hur mina hälsenor mådde är ett kapitel för sig.
En lång sval dusch. En halvliter vatten. En stund utsträckt på hotellsängen. Sheryl Crow i öronen.
En ljuvlig paus. Sen tar vi våra trötta fötter och traskar iväg till Chinatown, några kvarter bortom Piccadilly circus. Faktiskt övertalade vi fötterna att bära oss även i de små gränderna intill huvudgatan med sina restauranger, kul med affärernas mystiska påsar och burkar, alla skyltar om massage såg lockande ut men vi slet oss för en middag på Top of the Town. Mixed reviews som man brukar säga. Seg service, biffen satay har ätits bättre annorstädes, men mina handpulled noodles w/ shredded pork var betydligt godare än det ser ut. Krispiga böngroddar och vårlökar, och ett kött som smälte i munnen. Jag gissar att detta inte skulle hamna långt ifrån pulled pork i fråga om mörhet.
Vi vandrar genom teaterdistriktet West End, och slås av det faktiskt inte är helt otänkbart att stöta på en äkta kändis. En H3 limousin vid personalingången till en teater? Paparazzimagnet.
Kvällens sängfösare intas i hotellets lobbybar, det blir italienskt för mig. Espresso och Sambuca.
Sen återstår inte mycket mer än att förbereda packningen, måndag är vår hemresedag, och hoppa i säng. På morgonen laddar vi med frukost, checkar ut, lämnar väskorna till förvaring och ger oss ut på stan en sista gång.
Vi styr stegen mot Covent garden, och kommer fram innan kommersen riktigt tagit fart. Smycken, klockor, antikviteter och krimskrams packas upp, och människor strömmar till.
Vi shoppar faktiskt ett par smycken, och söker oss in i butikerna. Med citrusdoftande verbena i näsan lämnar vi L'Occitane och nosar oss igenom sortimentet på Tea Palace. Jag har inte haft några problem med engelskan förrän jag ska försöka beskriva vilket sorts frukostte jag vill ha.
Nånstans mellan Darjeeling first flush och Organic Darjeeling second flush upptäcker vi att jag kan sluta leta efter de ovana orden. Bakom disken står nämligen en svenska. Förutom Darjeelingen köper jag en Lapsang Souchong rökig nog att impregnera bryggor med. Och ifall mitt doftsinne inte fått nog ännu så utsätter jag det för ytterligare prövning. En kasse badbomber i diverse fräscha citrusiga dofter bär jag med mig från Lush.
Vi hinner med en sväng in på Fortnum & Mason också, det är fantastiskt överdådigt vackert med kaffe- och teburkar, choklad, kakor och annat oundgängligt för gentlemän och ladies. Och horder av turister förstås. Det finns hur mycket som helst som lockar men jag försöker låta bli att tömma plånboken alldeles. Jag valde länge bland marmelader, preserves och curds innan jag bestämde mig för den älskligt söta Clementine. En burk kakor ville jag också ha, och där var det inget snack om saken. Jag föll som en fura för Lucifer's Ginger & Chilli Bisquits och kan rapportera att de var ännu godare än jag förväntade mig. Åh herrejävlar vilken ljuv hetta!
På Fortnum & Mason finns allt för den mycket förnämliga picknicken, här finns bröd, vin, fois gras, frukt, och själva picknickkorgen förstås. Och här finns självklart allt för den ståndsmässiga festen, inklusive bröllopstårtan. Beställ Belle Amour med valfri kakbotten och fyllning för endast 1.575 pund. Ja herregud man gifter sig väl bara en gång och vad är väl 17.000 kronor för en tårta? På F&M finns även presenter för den som har allt. Vackert. Dyrt. Gott. Eller bara udda.
Tyvärr missar jag deras avdelning för spritdrycker, de har en årgångsrom från Barbados som jag gärna skulle lagt vantarna på. Förbenat. Mycket kan man beställa online men inte alkohol. Jag hittade ingen intressant rom på hela resan. Det är billigt skräp eller de stora märkenas största produkter jag finner på hyllorna i London vart jag än letar. Inte helt olikt Paris. Eller vilken annan stad som helst jag besökt. Helt ärligt, den dagen vi inte längre har Systembolagets förnämligautbud kvar kommer jag att fan att stortjuta.
Nä, några tårar har vi inte tid med nu. Det blir seriös ompackning av bagaget innan vi lämnar hotellet, som förresten ligger precis bakom F&M. Det är gentlemannakvarter det här, men viktigare än Look Sharp är Look Right.
Vi anländer till Heathrow terminal 5 med gott om tid. Checkar in väskorna, går igenom säkerhetskontrollen. Letar matställe. Hoppas på nåt mer fantasifullt än panini, sushi eller hamburgare. Snubblar över Plane food, och får en högst oväntad och högst välkommen Gordon Ramsey-upplevelse. Att han öppnat restaurang i den nya terminalen har totalt undgått mig.
Roasted cornfed chicken with summer vegetables and thyme jus. Side order chips. Still water.
Kycklingen är saftig. Bönor, broccoli och morötter har kvar sin spänst. Timjanskyn kunde fått vara rikligare i mängd och djupare i smaken. Under kycklingen döljer sig en klick mash, en potatispuré med härligt smörig smak. Chipsen var heta och frasiga.
Servicen oklanderligt uppmärksam, snabb och effektiv utan att stressa eller vara stressande.
Prislappen är högst resonabel. Särskilt med tanke på att majskycklingen (12.95 pund) kostar ungefär vad man kan få betala för en tallrik trist pasta på Arlanda eller Bromma.
Hur fan Max på Arlanda finns med i topplacering tillsammans med Plane i Travel & Leisures lista över bästa flygplatsrestauranger övergår mitt förstånd. De borde inte få nämnas i samma nummer...
Jahapp. Det blev många ord. Och många bilder. Och ännu fler bilder, till och med filmer, finns det på min Londonweekend. Flera hundra kameror har fångat mig på film den här helgen. London underground har kameror precis överallt.
Över en miljon kameror övervakar Londonbor och Londonbesökare. För din säkerhets skull, som det heter.
Men blir det säkrare då? Avskräcks bovarna från att begå brott? Kan filmerna, bilderna, användas till att fälla förövare i domstol? Är satsningen motiverad? Känner sig de övervakade Londonborna och Londonbesökarna säkrare?
Jag kan bara svara för mig själv, och jag känner mig verkligen inte säkrare, tryggare, mer övertygad att bovar ska avskräckas eller åtminstone fällas med hjälp av kamerorna. Tvärtom är jag djupt oroad av hela Storebror-ser-dig-men-det-gör-väl-ingenting-för-du-har-väl-rent-mjöl-i-påsen?-Eller?-resonemanget som är en förutsättning för att åsidosätta stora delar av befolkningens integritetskydd.
Till skillnad från The Building Management värnar jag om allas integritet och blurrar därför telefonnumret.
Man kan konstatera att för den som vill semestra med älskarinnan, eller för den som vill lämna anonymt tips till en journalist är London inte rätt. Men om man kan stå ut med att ha sin nuna, sina resor, sina näspetningar, sina kramar och sina inköp öppna för kartläggning är London himla trevligt
En milstolpe of sorts har passerats. Bloggen som jag startade för att skriva, för att snacka böcker, för att diskutera samhället, blev något annat när mattan under mina fötter rycktes undan. Den hösten och vintern när "skilsmässa" var ett ord jag inte ville tänka, än mindre säga, den vintern blev det inte mycket skrivet. I dag tycker jag det är så himla synd, för jag har funderat så mycket på vad jag egentligen kände och tänkte de månaderna. De månaderna som blev våra sista ihop. Och hans sista i livet.
Våren då allt bestämdes. Så här efteråt har jag svårt att sortera händelser, intryck, känslor. Jag ska inte längre leva ihop med den man jag älskat sedan jag var nyfyllda 17. Det ska bli slut på missförstånd, sårade känslor, bråk och isande tystnad. Vi ska bli bättre föräldrar. Jag skriver inte många ord om det heller.
Juli 2008. Kaos. Jag älskar och hatar och är in i döden trött och vill bara få vara i fred. Jag skriver inte om hur fruktansvärt rädd jag blev när min älskade hatade nyss blivna xmake kroknade av ångest. Jag höll käft. Som han bad. Jag pratade inte med hans familj, med hans vänner, med arbetskamrater. Som han vädjade. Jag skrev inte om timslånga telefonsamtal när han lades in på avdelningen. Jag berättade inte för någon hur jag kämpade för att hålla hans tankar kvar i verkligheten, hur jag övertalade (trodde jag) honom att berätta om sin irrationella rädsla för personalen.
Efter hans självmord har det blivit så mycket mer skrivet i bloggen. Det tog tid innan jag kunde foga ord till ord och faktiskt sätta tankar och känslor på pränt. Men boy, oh boy, vad det blev mycket sorg och elände skrivet när jag väl kom i gång.
342 poster
342 kommentarer
20.000 sidvisningar
Ja, ja, rätt mycket är väl jag själv som snubblar omkring i arkivet efter gamla poster att länka till. Men ändå. Nån läser ju.
Enligt Statcounter som loggat besöken sedan juli 2009 har bloggen haft 9.761 individuella besökare, och av dem har 2.617 besökare har varit här mer än en gång. Det låter ju mycket mer imponerande än att jag har en handfull återkommande besökare här varje dag - men det är faktiskt ni som räknas när allt kommer omkring.
Tack för att ni läser, lämnar kloka ord, hälsningar och varma kramar!
så sorgligt att höra om Loos död. Det är så himla orättvist att hon inte fick leva det liv hon kämpat för så länge. På tisdagen 23 mars klockan 16:15 gick Loo stilla bort. 29 år gammal. Efterlämnade en 2-årig son.
Mina tankar går till de närmaste. Familjen. Vännerna. Hennes älskade O och Alex.
Först när jag letat i minnet en lång stund efter de rätta orden att säga till den som sörjer, som förtvivlar, som är slagen och har gått ner på knä, så slår det mig. De ord som hjälpt mig mest i sorgen var Loos.
"Den enda tröst jag kan ge. Ord."
så avslutar Loo både den dagen och den sista bloggposten med orden, de viktiga, skickliga, innerliga orden, och med kampen, den hon aldrig frivilligt gav upp.
Jag har levt med sorgen som följeslagare i tjugo månader, jag har plågats av skuldkänslor för ett självmord jag inte kunde hindra, jag har förbannat den sjukvård som övergav honom, och mitt hjärta har blött för vår dotter som lämnats i kaos och smärta.
En dag när meningslösheten var extra svår läste jag just de där orden jag behövde.
"Smärtan är outhärdlig, jag vet det. Det finns ingenting som tar över och övermannar så som den, jag vet det. Det känns inte som om det finns en morgondag och om det nu finns en så vet du inte om du har lust att vara med när den dagen gryr, jag vet det.
Men du måste resa dig, för du har inte kommit så här långt för att brista."
Loo Lönnroth var en ordkonstnär, en driven debattör, en engagerad medmänniska, en berättare. Det var författare hon i hjärtat ville vara, det skriver hon om i det sista blogginlägget, den 2:a mars. Då har hon bara tre veckor kvar att leva.
Men Loo var inte bara brinnande allvar. Hon hade humor också. Och hon kunde garva åt eländet. I början av december gjorde hon en videologg som lämnar ett leende och en varm känsla hos mig. Vi ser en osminkad Loo som sätter sig framför kameran för att berätta om julen. Då, i början av december, visste hon ännu inte att cancern inte var besegrad. Då, i vloggen, hade hon framtidstro, hon kunde se en ände på behandlingen med cytostatika. Och då, när det såg ut som om cellgifterna vunnit kriget i hennes kropp, är hennes jävlaranamma och humor underbar.
Om du orkar, se filmen, om inte får du här hennes slutord framför kameran, när en Alex utanför bild lägger sig i.
"Jag har inte skaffat någon peruk. Jag har faktiskt vägrat. Jag tycker liksom att världen får ta mig som jag är. Det verkar som att min son behöver min assistans så jag får avsluta här. Men hörni, önska mig lycka till *slängkyss* och så tar vi det där med julen en annan gång. Okej? Ha det bra. Onkel Fester signar out. Tja."
Varför bloggar man egentligen? Jag skriver ju om och om igen att jag skriver för min egen skull, för att få ur mig känslor och tankar, för att jag sorter och upptäcker medan jag skriver, för att senare kunna gå tillbaka och få nya insikter när jag jämför hur jag tänkte och kände då jämfört med nu osv osv. Men det kunde jag ju strängt taget skriva och läsa i ett word-dokument på min egen dator, jag skulle ju inte alls behöva publicera det på nätet. Så visst finns det en portion av vilja att bli läst, att nå andra, kanske få kontakt med andra som upplevt något liknande, kanske ge andra en insikt, få feedback både på skrivandet och på det jag delar med mig av.
Jag har nån handfull återkommande läsare, och ännu fler trillar in via länkar och sökningar. Om jag ville skulle jag förstås kunna locka hit fler läsare. Men för den här bloggen, där jag skriver naket om sorg och elände, behöver jag inte fler läsare. Jag har inget behov av tjogvis med kommentarer som jag knappt hinner läsa än mindre svara på i rimlig tid.
Men om jag velat nå ut till fler - eller om du vill nå ut med din egen blogg - tipsar jag om bloggskolan jag snubblade på i dag.
Svenssons Liten bloggskola är skriven för vänsterbloggare som skriver om politik och samhälle, men metoderna är förstås applicerbara oavsett vad du skriver om. Det går lika bra att twingla en koppling mellan sin modeblogg och senaste artikeln med spekulationer om sessans brudklänning.
När man sedan tillämpat sina kunskaper i att länka och locka läsare kan man förstås kolla sin bloggstatus på diverse listor. Ett exempel är inflytande.se, som säger detta om min blogg:
Karibien.typepad.com är en inflytelserik blogg. Endast 16% av svenska bloggar är mer inflytelserika.
Just nu är endast 16% (3767 av totalt 22893 bloggar) mer inflytelserika. Ytterligare 173330 bloggar saknar inlänkar och rankar därför inte alls.
Värdet beräknas på hur många som länkar till bloggen, just nu har jag 18 inlänkar. Det är förstås bara en liten del av sanningen om hur viktig/inflytelserik/läst en blogg är.
Bara som ett exempel på en blogg med lite mer pondus i bloggvärlden, Sofia Mirjamsdotters blogg beskrivs så här:
Mymlanthereal.wordpress.com är en extremt inflytelserik blogg. Endast 0,31% av svenska bloggar är mer inflytelserika.
För att nå dit behövs 2284 inlänkar.
Då får man nog skriva om något annat än sorg & elände...
Jag stod länge utanför, övertygad om att Twitter skulle vara en tidstjuv. En sysselsättning som skulle sluka tid jag inte hade. Sen tänkte jag att Twitter är nog inte min kopp te ändå, Twitter beskrivs ibland som ett väldigt mingelparty och nån partypingla har jag aldrig varit. Snarare panelhöna.
Men så en dag när jag hade tråkigt registrerade jag ett konto och lade till de första personerna att följa. Och sen har jag fortsatt. Det är kul.
Dagens tips på saker att göra är att börja twittra, det säger Navid Modiri på 365 saker, det säger Sofia Mirjamsdotter, och det säger jag.
Här till vänster kan du förresten se vad jag senast twittrat. Om postningen startar med @ så är det ett svar till någon. Klicka på länken ovan, Mymlan-Sofia lär dig hur du kommer igång.
Och skulle du tycka att det är skittråkigt kan du ju bara lägga ner.