En bokmal anfaller

Mirakel

Nej. Man ska nog kanske inte förvänta sig mirakel sju dagar i veckan. Inte heller att få sova tio-tolv timmar per dygn. Å andra sidan är jag ännu lite mindre zombietrött i dag. Så om jag har rimliga förhoppningar kanske jag kan sova 7-8 timmar och må hyfsat?  

Sovit

Som jag har sovit! Det är helt galet faktiskt. Jag somnade nån gång efter halv två. Vaknade halv sju. Somnade om. Vaknade. Somnade om. Klev upp halv tolv.. Inte lika blytungt klubbad som igår.

Fixade lunch. Ett par turer till tvättstugan. Pysslade med handlarlistan. Trött igen. Ställde en väckerklocka innan jag somnade på soffan, och vaknade efter en halvtimme.

Jag har nog sovit mer på den här två dygnen än jag sovit på en hel vecka innan.

Klubbad

Klockan är nio på kvällen och jag bär fortfarande på den där märkliga känslan från i morse. Eller "i morse" var kanske en eufemism. Jag prövar ett nytt läkemedel, och den här gången är det inte den tablettens verkan vi vill åt - utan biverkan. Ett tetracykliskt antidepressesivt läkemedel som alltså används off-label för annat än den är godkänd för. Mer än 1 av 10 som tar Mirtazapin/Remeron får nämligen trötthet som biverkan.

Och herrgud sån trötthet! Jag har ju testat vanliga insomningstabletter som Zopiklon/Imovane och Zolpidem/Stilnoct, och vet hur det känns när effekten sätter in efter ½ till 2½ timmar. De får mig att somna, men inte sova hela natten. Men jag har lättare att somna om när jag vaknar efter 3-5 timmar som är vanligt numera. Så det var väl ungefär vad jag väntade mig. Men icke.

Jag tog tabletten, en låg dos på 15 mg, vid midnatt. Kände tröttheten kryp på efter sådär en timme och somnade medan jag fipplade med ett mobilspel. Vaknade vid sextiden, med känslan att ha legat med öppen mun och snarkat genom en sandstorm i Sahara. Hällde i mig vatten, sköljde munnen och gick och pinkade. Trodde att det var slutsovet, för jag kände att jag fått mer sömn än numera vanligt. Men kroppen kändes tung och jag gick i säng ändå. Och somnade. Vaknade vid niotiden. Katten gick runt och jamade skallen ur led. Stängde sovrumsdörren och somnade om. Vaknade tjugo i ett. Sandpapprigt torr i munnen och blytung i kroppen. Rullade ur sängen och försökte fatta vad klockan var.

Tolv timmar? Har jag sovit i bortåt tolv timmar? Visserligen med kvarts och halvtimmesavbrott, men ändå... bra långt ifrån de 3 till 6 timmar per dygn jag levt med i månader och år...

Sen hade ju varit himla trevligt om jag fått den efterlängtade känslan av utsövdhet, klarhet, lätthet i kroppen man får efter att ha sovit tillräckligt mycket för att återhämta sig. Men den tycks jag få vänta om, om den alls kommer. Den märkliga känslan av att vara lite piggare i skallen, men sjukt trött i kroppen hänger ännu kvar. Och bara det att jag i eftermiddags, efter att ha ätit lunch, somnade på soffan... Jag glädjer mig åt att kroppen får chans att återhämta sig under sömn. Det behövs. Jag prövar några dagar till så får vi se vad som händer!

Överväldigad

Det är mycket nu. Det är ekonomin. Den trasiga bilen. Flytten. Jag har en hel rad samtal som måste ringas, mejl som måste skrivas, överväganden som måste göras och beslut som ska tas. Och det tar så in i helvete mycket energi. Att över huvud taget orka ringa bilverkstaden, förbereda vad jag ska fråga, komma ihåg att anteckna medan jag pratar, att över huvud taget orka fundera ut hur en normal människa förväntas låta i ett samtal med verkstaden... hur kort och saklig kan man vara utan att uppfattas sur och oförskämd? hur trevlig ska man vara innan man blir pladdrig?

Tre telefonsamtal blev gjorda och ett långt samtal med dottern. Efteråt är jag lika slut som om jag jobbat hela dagen. Och då var jag trött redan när jag steg upp i morse.

Tid

Ännu en gång vänder jag på mig, buffar till kudden. Kom igen, sov nu då! Klockan tickar obönhörligt mot halv tre. Och trots att jag inte behöver vara orolig att försova mig till jobbet kryper stressen fram. Inom mig bockar jag av alla telefonsamtal som måste ringas - bilverkstan, flyttfirmorna, boendestöd, vaktmästaren. Suckar och kommenderar kroppen: slappna av! Det skiter ju kroppen högaktningsfullt i. "Släpp tankarna på jobbet nu", sa chefen. Femtioåtta dagar har jag på mig. Kommer det att räcka för att varva ner? Kommer det att vara för mycket för Försäkringskassan?