Den där dagen då jag faktiskt inte tar mig iväg till jobbet kommer allt närmare. Det är så det känns. Jag hade hoppats att en lång skön semester skulle skänka vila åt trött skalle, skingra orostankar... Men nej. Bara tanken på att kliva in i jobbvardagen gör mig illamående. Jag försöker övertyga mig att jag överdriver och svartmålar. Att det kommer att gå bra när jag väl är på plats igen. Att gruva inför och älta efter är liksom the story of my life.
Men jag är så jävla sliten! Sönderstressad. Hur mycket skada våren gjort upptäckte jag första veckan på semestern. Då jag tänkte att jag skulle få andas ut tappade jag istället andan av ångest. Jag sover nästan aldrig en hel natt. Jag som nästan aldrig brukar komma ihåg att jag drömmer vaknar nu paniksvettig över att jag försovit mig till jobbet, eller att jag befinner mig i en situation jag inte klarar av på jobbet. Att jag efter fyra veckors semester behöver sömntablett för att över huvud taget kunna somna... det är liksom inte rimligt. Jag brukar vända på dygnet av lust och glädje på semestern. Njuta av svala nätter. Det har inte blivit mycket njutande i år.
Ångestattackerna kommer oftare. Andan i halsen. Stickningar i bröstet. Det behövs inte mycket. Går och handlar en dag när jag egentligen är för trött. Lyckas inte stänga ute omgivningen trots musik i lurarna. En gnällig unge i vagnen intill. En kärring som blockerar vägen i mjölkkylen. Köttfärsen jag skulle köpa är slut och jag orkar inte bestämma vad jag vill ha i stället. Velar i evigheter mellan kycklingfilé och kotletter. Inser att jag inte kommer att orka laga nån av de rätterna och tar en pizza ur frysdisken fast jag inte ens gillar pizza. Vacklar iväg till kassakön och är väldigt nära att tappa fattningen när gubbjäveln före mig i kön och gubbfan bakom mig för ett högljutt flabbigt samtal över mitt huvud.
Hittills har jag inte rammat nån kärring med kundvagnen, skrikit gubbflabbaren i örat eller för den del släppt mjölkpaket och pizza på golvet och gråtstormat ut. Det kommer förmodligen inte att hända heller, det är ju så det funkar med ångestattacker.
Men stresskänsligheten går jävligt dåligt överens med jobbet. Och vetskapen att det inte får brista på jobbet ger den där pressen som gör att jag inte kan sova. Eller fungera som folk när jag är vaken heller. Ond cirkel.
Kanske är sjukskrivning enda sättet att bryta den onda cirkeln. Men tanken på ovissheten i om jag får sjukskrivningen godkänd av försäkringskassan gör mig kallsvettig. Och redan efter 90 dagar ska jag min arbetsförmåga prövas mot alla jobb på arbetsplatsen. Och om det efter 180 dagar inte bedöms troligt att jag inom ett år är tilbaka i jobb på heltid prövas arbetsförmågan mot hela arbetsmarknaden... Fy fan vad det skrämmer mig. Förra gången skyndade jag mig tillbaka till jobbet, livrädd att bli utan inkomst. Kämpade för att orka jobba mer och mer. Bet mig fast vid 75% så snart det gick. Och när sjukpenningdagarna tog slut gick jag upp till heltid utan att ens försöka få komma tillbaka till deltidssjukskrivning efter efter utförsäkringen.
Så här i efterhand ser ju jag att det är därför jag mår så jävla skit idag. Och har mått skit i åratal. Men om försäkringskassan ser det på samma sätt vete fan. De kanske tycker att jag ska byta jobb till nåt mindre krävande. Men det är ju förstås inte bara jobbet. Det är ju livet också.
Min målsättning är att gå till jobbet när semestern är slut. Att pröva om det ändå inte bara är grundlöst gruvande. Att ge jobbandet en ärlig chans. Ifrågasätta oron. Men inte dum-bita-ihop in absurdum. Så idag har jag tagit ett första steg mot en Plan B - ringt vårdcentralen och bokat en telefontid med läkaren om några veckor. Låta henne göra en bedömning av situationen istället för att behålla alla tankarna inom mig själv och vela för och emot i evighet. Det känns otroligt skönt.