Som jag längtar efter sömnen. Den helande, vederkvickande, sömnen.
Jag minns inte när jag sov en hel natt senast.
Jag somnar. Vaknar tre timmar senare. Går upp och pinkar, dricker lite. Vänder och vrider på mig och kudden och täcket. I bästa fall somnar jag om och får några timmar till. I sämsta fall somnar jag om en kvart innan väckarklockan ringer.
Jag har insett att så här kan det inte fortsätta. Det blir för få timmar sömn. Vilket skadar immunsystem och kroppens reparationsförmåga. Så jag insomningstabletter då och då,
Det är en bitterljuv upplevelse.
Först märker jag att de där tankarna som virvlar omkring "jag borde", "jag hann inte" "ska jag göra i morgon" "fan att han" "orkar inte" och "tog jag verkligen insulinet" "har jag ens ätit nån middag?"
de tankarna löses upp till mjuka moln
långsamt långsamt spelar det inte längre kniven på strupen roll hur det egentligen var med det där viktiga
kroppen blir tung och trög och vill inte hänga med mig när jag ändå försöker fixa till det där sista innan jag har ro att sova, starta diskmaskinen, ge katten mat.
sen släpper jag äntligen taget och låter mig omfamnas av Morpheus
Men han låter mig inte sova ostörd. Priset blir drömmarna.
Ibland vaknar jag med ett ryck och rusar upp ur sängen och är helt övertygad att jag försovit mig. Tröttdrogad vacklar jag längs väggen till toan innan jag fattar att allt är en dröm och jag har bara sovit tre timmar. Men jag kan åtminstone somna om.
Ibland återupplever jag förlusten så verkligt att jag vaknar mitt i storgråten.
Ibland lämnar Morpheus mig i fred och jag får tung tung sömn. Sömn som är så tung att jag inte blir funktionellt duglig människa förrän på eftermiddagen
Nu är klockan över tre, den där tabletten som skulle knockat ut mig för två timmar sen har i alla fall försatt mig i slowmotion.
Att jag behöver sömntabletter för att kunna sova till och med på semestern är bara för sorgligt
Den här natten önskar mig en träff med pappa sömnguden Hypnos istället för sonen med drömmarna.
Sov gott.
dröm inte alls
Comments