Intet

Ibland slår det mig så hårt att jag tappar andan. Jag är på väg att vrida på mig, peka, hojta, skratta,  

Men den där platsen snett bakom min axel är tom.

Till ingen har jag att dela med mig. Till ingen kan jag säga - kolla vad vacker vår dotter är!

Orden, skrattet, gråten, frågorna förblir outsagda.

Värker.

Den där tomma platsen du lämnade efter dig är som ett svart hål. Ett intet som är mer än en tomhet. Ett intet som påverkar sin omgivning. Ett osynligt kraftfält som sliter och drar.

Det sägs att tiden läker alla sår.

Det tror jag inte längre på.

Man lär sig leva med dem bara. Vänjer sig vid smärtan.

Vänjer sig vid förlusten.

Nej, jag har inte accepterat. Just när jag tror att jag uppnått nån sorts acceptans för det oundvikliga faktum att du är borta och alltid kommer att vara borta märker jag att jag vacklar. Jag vägrar ta in. Jag köpslår. Jag rasar. Jag förtvivlar.

Så många timmar, dagar och nätter då jag försökt hantera förlusten. Och hantera att jag nu är ensam förälder till en numera vuxen dotter. Så många tårar. Så många gånger vi sagt "när vi äntligen kommer ut på andra sidan av detta, fy fan så starka vi ska vara". Och visst går det bättre. Visst blir dagarna då jag tappar andan allt färre. Visst känner jag mig starkare, bättre rustad, att leva livet.

Men just nu. Just nu är jag inte stark alls. Någonstans.

Jag vill bara krypa ihop som en boll i sängen, borra in mig i kudden och gråta ögonen ur mig. Jag vill springa ut i skogen, sparka på en tall, kasta stenar och skrika mig hes. Jag vill springa mig trött, jag vill

bara ha dig tillbaka

Jag saknar så jag kan bli tokig känslan av att dra handen över ditt hår, vila kinden vid ditt nyckelben eller hålla din hand.

Jag kan leva med att vi två inte längre kunde leva ihop för bråk och tjafs och ett förhållande som skurit sig.

Men att du övergav din dotter. Vår dotter. Det är jag så jävla förbannad och besviken över att jag inte hittar ord.

 

Fem år har gått. Fem år utan dig. För femte året ska vi fira din födelsedag utan dig. Glädjas åt att vi fick leva med dig. Minnas, skratta och gråta.

Och det är så in i helvete fel.

För du skulle varit här.