En bokmal anfaller

Tack

Jag trodde knappt mina ögon när jag försökte förstå siffrorna på skärmen. 10:38. Jag har alltså sovit hela natten. I ett svep. Och vaknar utan panik eller gråt.
Som jag behövde det!
Tack, sömngudar och pillerfabrikanter!

Morfeus

Som jag längtar efter sömnen. Den helande, vederkvickande, sömnen.

Jag minns inte när jag sov en hel natt senast.

Jag somnar. Vaknar tre timmar senare. Går upp och pinkar, dricker lite. Vänder och vrider på mig och kudden och täcket. I bästa fall somnar jag om och får några timmar till. I sämsta fall somnar jag om en kvart innan väckarklockan ringer.

Jag har insett att så här kan det inte fortsätta. Det blir för få timmar sömn. Vilket skadar immunsystem och kroppens reparationsförmåga. Så jag insomningstabletter då och då,

Det är en bitterljuv upplevelse.

Först märker jag att de där tankarna som virvlar omkring "jag borde", "jag hann inte" "ska jag göra i morgon" "fan att han" "orkar inte" och "tog jag verkligen insulinet" "har jag ens ätit nån middag?"

de tankarna löses upp till mjuka moln

långsamt långsamt spelar det inte längre kniven på strupen roll hur det egentligen var med det där viktiga

kroppen blir tung och trög och vill inte hänga med mig när jag ändå försöker fixa till det där sista innan jag har ro att sova, starta diskmaskinen, ge katten mat.

sen släpper jag äntligen taget och låter mig omfamnas av Morpheus

Men han låter mig inte sova ostörd. Priset blir drömmarna.

Ibland vaknar jag med ett ryck och rusar upp ur sängen och är helt övertygad att jag försovit mig. Tröttdrogad vacklar jag längs väggen till toan innan jag fattar att allt är en dröm och jag har bara sovit tre timmar. Men jag kan åtminstone somna om.

Ibland återupplever jag förlusten så verkligt att jag vaknar mitt i storgråten.

Ibland lämnar Morpheus mig i fred och jag får tung tung sömn. Sömn som är så tung att jag inte blir funktionellt duglig människa förrän på eftermiddagen

Nu är klockan över tre, den där tabletten som skulle knockat ut mig för två timmar sen har i alla fall försatt mig i slowmotion.

Att jag behöver sömntabletter för att kunna sova till och med på semestern är bara för sorgligt

Den här natten önskar mig en träff med pappa sömnguden Hypnos istället för sonen med drömmarna.

Sov gott.

dröm inte alls

 

Intet

Ibland slår det mig så hårt att jag tappar andan. Jag är på väg att vrida på mig, peka, hojta, skratta,  

Men den där platsen snett bakom min axel är tom.

Till ingen har jag att dela med mig. Till ingen kan jag säga - kolla vad vacker vår dotter är!

Orden, skrattet, gråten, frågorna förblir outsagda.

Värker.

Den där tomma platsen du lämnade efter dig är som ett svart hål. Ett intet som är mer än en tomhet. Ett intet som påverkar sin omgivning. Ett osynligt kraftfält som sliter och drar.

Det sägs att tiden läker alla sår.

Det tror jag inte längre på.

Man lär sig leva med dem bara. Vänjer sig vid smärtan.

Vänjer sig vid förlusten.

Nej, jag har inte accepterat. Just när jag tror att jag uppnått nån sorts acceptans för det oundvikliga faktum att du är borta och alltid kommer att vara borta märker jag att jag vacklar. Jag vägrar ta in. Jag köpslår. Jag rasar. Jag förtvivlar.

Så många timmar, dagar och nätter då jag försökt hantera förlusten. Och hantera att jag nu är ensam förälder till en numera vuxen dotter. Så många tårar. Så många gånger vi sagt "när vi äntligen kommer ut på andra sidan av detta, fy fan så starka vi ska vara". Och visst går det bättre. Visst blir dagarna då jag tappar andan allt färre. Visst känner jag mig starkare, bättre rustad, att leva livet.

Men just nu. Just nu är jag inte stark alls. Någonstans.

Jag vill bara krypa ihop som en boll i sängen, borra in mig i kudden och gråta ögonen ur mig. Jag vill springa ut i skogen, sparka på en tall, kasta stenar och skrika mig hes. Jag vill springa mig trött, jag vill

bara ha dig tillbaka

Jag saknar så jag kan bli tokig känslan av att dra handen över ditt hår, vila kinden vid ditt nyckelben eller hålla din hand.

Jag kan leva med att vi två inte längre kunde leva ihop för bråk och tjafs och ett förhållande som skurit sig.

Men att du övergav din dotter. Vår dotter. Det är jag så jävla förbannad och besviken över att jag inte hittar ord.

 

Fem år har gått. Fem år utan dig. För femte året ska vi fira din födelsedag utan dig. Glädjas åt att vi fick leva med dig. Minnas, skratta och gråta.

Och det är så in i helvete fel.

För du skulle varit här.