27

Några överlevande myggor surrar omkring nacken och anklarna här jag står i gräset på din grav. Ensam. Med endast minnena kvar. Minnen av en kvällsluft som var precis så här frisk. Lite lite av sommarens värme dröjde kvar. Bara precis så att vi inte frös på riktigt. Men lite kyligt var det. Ännu en anledning att smyga närmare. Långsamt. Långsamt. Händer som möts på ett cykelstyre. Händer som var precis så värmetörstande att vi vågade steget. Luften mellan oss var så laddad att det gick att ta på den. Aldrig förut hade jag upplevt något som detta. Förälskad, kär, rusig av hormoner, visst. Men detta var annorlunda redan från början. Jag tvekade. Ville rusa fram men inte riskera att stöta bort. Ville varsamhet. Mindes att jag frågat pappas flickvän hur man visste att man var kär på riktigt, älskade, hade hittat den rätte. Det är som ett klubbslag i skallen. Man blir omskakad, ser stjärnor. Omskakad var jag onekligen. Han var ju inget av det jag sökte att bli kär i. Men ändå Tuffa bruden plötsligt full av bävan, som inför något riktigt stort. Som när man ser en nyfödd in i ögonen och anar livets storhet. Jag såg in i dina ögon den natten, över ett cykelstyre, med magen full av trädgårdens plommon, och tänkte ett svindlande ögonblick, tänk om det är han, tänk om det är han jag ska leva med... Jag trodde aldrig att det skulle bli lätt. Jag trodde inte att vi skulle gå leende hand i hand genom livet. Jag trodde vi skulle bråka, såra och såras, springa i otakt, men ändå alltid hitta tillbaka till varandra. Jag kunde förstås aldrig föreställa mig att jag 27 år senare skulle frysa om händerna kring mobilen medan gässen sträcker söderut ovanför mig och mörkret långsamt lägger sig över kyrkogården.