Ett år till. Ännu ett år. Tre år har gått sedan den fasanfulla natten när jag stod där med telefonen i handen och en kall hand om hjärtat.
Han kastade bort sitt liv.
Han lämnade sin tonåring faderlös.
Och jag... Och jag brottas ännu med samma jävla skuld.
Jag vill vara förbannad. Jag vill skrika "Din jävla idiot, fattar du hur illa du har gjort oss?!" Jag vill ge honom en riktigt svidande örfil så kinden lyser rött. Jag vill klaga för vännerna om den jävla egoisten som lämnade mig i sticket.
Men. Han var ju sjuk. Hans grubbel gick överstyr och han tappade greppet om verkligheten. Jag kan ju inte lägga skulden på honom för att han gick in i en psykos.
Jag borde ha sett. Jag borde ha förstått. Jag skulle inte ha lämnat honom.
När jag ser hur jävla dåligt vår dotter mår blir jag så jävla ledsen, arg och frustrerad att jag tänker att jag skulle nog faktiskt på allvar kunna ha ihjäl den som gör min unge så illa. Jag har så oerhört svårt att acceptera och förlåta hans självmord.
Men han var ju faktiskt sjuk. Paranoid. Inte ansvarig för sina handlingar den kvällen.
Och så mår jag skit för att jag lagt skulden på honom.
Om, och om, och om igen.
Det är klart att det finns dagar, veckor, perioder, när jag bättre klarar att stå emot skuldgrubblet. När jag kommer ihåg att upprepa psykologens ord "om du tar på dig skulden så fritar du honom från ansvar".
Men dagar som den här, årsdagen, då går mina tankar tillbaka till då. Veckorna innan. Månaderna efter. Det känslomässiga kaoset. Hur hela livet var uppryckt med rötterna. Hur varje dag startade med spark i magen och tårar när jag ännu en gång påmindes att han var död. Hur jag pendlade mellan att fixa och ordna med räkningar, sjukpenningen och abonnemang som skulle sägas upp till att döva hjärnan med timmar framför meningslösa tv-serier. Hur jag kunde komma på vid tretiden på dagen att jag inte ätit något. Och vid tretiden på natten upptäcka att jag somnat framför tv:n.
En natt i september ringde dotterns pojkvän, bad om hämtning från en fest. Det är klart jag åkte. Så visade det sig att han hört Metallicas nya skiva. Om skivan innan haft ångest som tema så var temat 2008 döden. En låt träffade mig som en käftsmäll. I den ljusnande septembernatten körde jag medan vi grät som om tårarna aldrig skulle ta slut.
Fan vad det gör ont att läsa om er situation...
Varm Kram ♥
Posted by: Gökboet | juli 11, 2011 at 10:04 em
Det är förfärligt att du har sådana skuldkänslor. Du kunde verkligen inget göra som du inte redan hade gjort. Fortsätt tänka på de orden som psykologen sa. Och försök förlåta dig själv. För din och er dotters skull. Försök vara snäll mot dig.
Du är ofta, ofta i mina tankar. Många kramar!
Posted by: Livet just nu | juli 14, 2011 at 12:27 fm