Den här perioden av sorg och elände, depression och ångest släpper inte taget om mig. Den ändrar skepnad, helt klart. Men jag sitter ännu fast i mina reaktioner.
Depressionen, den kliniska depressionen, har långsamt, långsamt sjunkit undan. Världen är inte längre en grå, kall och ogästvänlig plats. Och jag måste inte längre, flera gånger om dagen, övertyga mig själv "det går över, det blir bättre, det tar slut". I dag kan jag inte bara säga orden utan problem, jag kan tro på dem också.
Ångesten. Den nödtorftigt nedtryckta, den mödosamt kontrollerade, den alltid kamoflerade, den sällan riktigt sovande ångesten spelar en allt större roll i mitt liv. Den är som en extra person i huset. Tar plats. Kräver utrymme. Anpassning. Vägrar foga sig. Lyssnar inte på förnuft. Får mig att ligga sömnlös. Kryper i kroppen. Retar sinnena. Bor i bakhuvudet, upptar tankarna, blockerar flödet.
Bollarna. En efter en slår de ner i marken, studsar snett och iväg, rullar i diket. Jag förmår inte jonglera längre. Inte alls. Inte ens två bollar går. En sak i taget. Hela jävla tiden samma sak. Jag diskar en kastrull, kommer på att jag ska ställa den i köksskåpet direkt, på bänken ovanpå skåpet ser jag ett paket potatismos, ska ställa in det i skafferiet, upptäcker att det är fullt på hyllan och börjar ordna upp, kolla datum, hällla över från halvfullt paket... det dröjer ett tag innan jag kommer ihåg att jag höll på att diska.
Minnespinnarna är fulla hela tiden. Man tänker sig att arbetsminnet har sju pinnar - vanligen kan folk minnas ett telefonnummer med sju siffror utan att skriva ner det. I helvete jag kan. Jag ringer en intervjupersonen - har du nån fast telefon jag kan ringa upp dig på? Och så rabblar de numret. En bra dag hinner jag fyra siffror, två tal-par. De senaste månaderna har jag varit tillbaka på två siffror i taget. Precis som de första månaderna. 18, sa du, 63? Nej, 18 35... Föreställ dig nu att du ska laga en middag hemma. Hur många instruktioner/tankeled blir det? Ta fram köttfärsen. Ta fram stekpanna, ställ på spisen, slå på plattan. Lägg i en klick smör. Vänta, smöret har jag inte tagit fram. Häll i köttfärsen. Vänta, jag har ingen sax eller kniv att öppna paketet med. Saxen är i diskhon, måste diska den. Fan nu brändes smöret. Otroooligt tröttande.
Som nu, när jag redan glömt vart jag var på väg med det här blogginlägget.
Eller nu, när jag återvänder till datorn tre timmar senare och var helt oförberedd på att möta en halv bloggpost. Vad fan?! Ja visst ja, jag började ju blogga.
Jag tror det får räcka som poäng. Min hjärna är, trots deltidssjukskrivningen intill utförsäkring, fortfarande utbränd.