En bokmal anfaller

Ett annat liv

Tyst rullar tårarna nerför kinderna, halsen, väter t-shirtkanten. I halsen växer klumpen och läpparna skälver. Jag ser inte längre orden, siffrorna som fick känslorna att bryta sig ur sitt fängelse, spräcka masken och slå hål på min sköld.

Söndag den 26:e juni.

Det en svettig hand jag nervöst höll. Det var gassande sol och svettdroppar som rullade nerför ryggen. I hörnet lockade en trädkronas skugga. Men gästernas fotograferande tillät inte den svalkan. Istället drack jag en aning för girigt ur champagneglaset. Trampade ovant i de höga pumpsklackarna och ville helst sparka av mig skorna och springa barfota nerför den svala källartrappan till festlokalen.

Minnet sviker mig. Visst var det fyra som vi skulle käka? En sallad med hummer, och en smördegskrustad med murkelstuvning. Tårtan. Fumlande med tårtspaden. Det här hade vi inte övat.

Så unga. Så mycket kärlek.

Så åt helvete det gick.

Det är som om det hände någon annan.

Ett annat liv.

Jag vet inte vad jag egentligen minns, och vad jag tolkat in i efterhand utifrån fotona jag sett. Hur mycket sorgen och smärtan snedvrider mina känslominnen, och kanske också minnen om faktiska händelser. Vem var det som kommenterade vilka morbröder & mostrar som inte fanns med? Vad sa pappa i sitt tal, förutom det jag fått påmint och återberättat?

Så där är det inte bara med bröllopsdagen, utan med hela livet.

Vartenda minne blir något jag inte längre kan lita på. Var det så där, egentligen? Eller skönmålar jag lite nu, blir nostalgisk? Hur mycket fyller jag i där minnet faktiskt inte finns - jo men nog talade pappa om mig som hästtjej? Och hur mycket undrar jag inte hur han - som inte längre finns - egentligen tänkte, kände, upplevde samma sak. Ingenkan jag fråga - men hur var det, minns du?

Och jag är så jävla ledsen och förbannad för att han inte finns här och kan minnas tillsammans. Han tog inte bara sitt liv, han tog min dåtid och sin dotters framtid också

Jorden

Så står jag där igen i vårnatten. Plockar bort några bruna löv från vinterns rosenbuketter och river upp de sorgliga resterna av förra sommarens växter. Kala torra grenar är allt somåterstår av rosmarinen. Den lillla sockertoppsgranen har frusit sönder. Hela den övre delen är rostbrun och torr.

Med den lånade jordspaden har jag snart grävt upp allt med rötterna. Eller, ja två växter har överlevt vintern, krypenen och den lillla lingontuvan. En ny sockertoppsgran i hörnet. En lavendelplanta får ersätta rosmarinen. Jag är inte helt nöjd med det men fick inte tag i rosmarin.

Egentligen vill jag att det ska se ut som en miniatyrskog. Små barrväxter, nån lingontuva, däremellan mossa och nägra kantiga mossbevuxna stenar. Inte direkt vad man hittar i plantskolan. Det fick bli en kompomiss. Ett par lågvuxna marktäckare med små små vita blommor. Trampnarv, en tålig oansenlig sak känd för att bita sig fast och sprida sig. Och den andra vita, vad hette den nu då, var det saxifraga, rosenbräcka kanske?

Trädgårdsarbete är inte min grej. Men jag framhärdar ändå i att försöka. Att plantera penséer eller ställa dit en korg färdigkomponerat och färgkoordinerat skulle jag inte stå ut med. Till slut har jag fått ner alla plantor, plockat ihop krukor och skräp, och vattnat.

   

Det är när jag ställer fotoramen på plats jag får sparken i magen. Ögonen tåras omedelbart och jag går ner på knä.

Jag kan inte fatta att mitt livs kärlek ligger här under mig. Att den kropp jag känt utan och innan ligger på 2,7 meters djup. Att den man jag älskat sedan jag var 17 inte finns mer. Att jag aldrig mer får lägga mitt huvud mot hans axel. Aldrig säga att jag älskar honom. Aldrig skälla ut honom och säga vilken jävla idiot han är som lämnat dotteoch mig.

Och aldrig kommer han att höra mitt "förlåt mig"