Om och om igen finner jag mig stå vid samma vägskäl som då. Om och om igen hamnar jag i samma gräl. Om och om igen undrar jag hur länge jag ska stå ut. Om och om igen finner jag att den enda vägen ut är just ut.
Ibland är déjà vu-känslan så stark att jag blir knäsvag.
Och skulden, skammen, är förlamande.
Hur fan ska jag kunna säga till min dotter att jag inte orkar leva ihop med henne?
När jag sa det till hennes far var han död en vecka efter att jag gick.