Det vita kuvertet stirrade på mig när jag kom hem från jobbet i fredags. Jag försökte ignorera landstingsloggan, vände blicken mot dottern som var hungrig och trött på att jag kommer hem när middagen borde varit klar. Oron kröp i mig medan jag försökte vara stilla och kramas. Andas lugnt. Trötta skuldror protesterade högljutt mot den statiska spänningen. Jag slets mellan längtan att få ge efter, släppa taget, masken, kontrollen, släppa fram orden, tårarna, ångesten och den jävla tröttheten, och vetskapen att middagen måste lagas, mer mat måste planeras och handlas, i köket står tallrikar och kastrulleri travar och så var det det där med grannen. Musiken, basdunket, som fortplantas i betongskrovet så dottern inte kan sova på nätterna. Som jag våndas inför att knacka på hos grannen. Jag hatar, absolut fullständigt hatar, att visa visa upp min sårbarhet, att vädja till nån okänd att visa respekt. Och jag har så jävla svårt att släppa på masken bara lite, lite.
Det sliter mer än jag trodde att jobba heltid. Mer än jag orkar. Först släpar jag mig till jobbet - ofta i sista minuten och mer därtill - sen jobbar jag hela dagen, pallar inte längre att åka hem på lunch, sen hem - ofta betydligt mer sen än jag var till jobbet på morgonen, och där väntar dottern sällskaplig och hungrig medan jag bara vill vara i fred. I fem dagar av sju. Sen får jag äntligen sova. Att ägna helgen åt sånt jag skulle vilja och längtar efter finns det inte ork för. Sova. Vila. Inte prata. Vara i fred. Det är allt helgen räcker till. Sen måste jag förbereda mig för veckan igen.
Allra mest sliter det att växla mellan rollerna. Att sätta på sig masken är numera verkligen att stålsätta sig. Dra på sig en hel rustning för att orka med att vistas bland folk en hel dag. Orka samarbeta, lyssna, le och fråga. Orka skriva, kliippa, läsa, formulera om, och igen, och läsa mer, och ta ett telefonsamtal, och ringa polisen, och skriva en gång till. Jag skruvar fast maskjäveln så hårt att jag inte får loss den sen. Hinner inte få av mig rustningen - och absolut inte på den igen - på en lunch. För dottern är det plågsamt när jag är här men ändå inte är närvarande. Inte kan trösta när hon haft en mardröm.
Inte ens kvällarna räcker till. Den stöttande modern, den kapabla hemmafixaren eller den outröttliga städaren. Roller jag aldrig lyckas med, men ständigt försöker mig på. Ständigt en känsla av oändlig otillräcklighet. Alltid en lång to do-lista i huvudet. Jag borde ha... måste ta mig samman för att... Mask på. Orkar inte släppa fram alla känslorna. Flyr. Dövar. Blundar.
Sorgen trycker jag ner, lägger locket på. Kapslar in.
Tills det brister. Ofta helt oväntat. Abrupt. Som att sätta sig i bilen och mötas av låten vi hört ihop och plötsligt bara rinner tårarna och jag är förlorad i ett snorigt hulkande gråtanfall. Eller som att höra en klyscha vilken får mig att bli rasande tvärförbannad över den ignoranta fördomsfulla dumhet den avslöjar.
Som då.
Som de första månaderna. När all smärta var okänd oändlig ohanterlig.
Som tiden innan då när all smärta var undanstoppad undangömd undantag undanbedes.
Jag vacklar emellan helt utan kompass, känns det.
Det gör ont att leva. Livet är inte en dans på rosor. Jo, jag vet det. Men så här jävla pressat ska det väl ändå inte behöva vara.
Jag klarar inte ens av att blogga. Behöver ju det, att få sätta ord på känslorna, vända och vrida, hitta ut, få bekräftelse, en klapp av mina kära bloggvänner.
Men det är som att släppa på en fördämning. Släpper jag fram känslorna och tårarna blir det en flodvåg som tar sin tribut i tid och energi. Och det är så jävla jobbigt att sätta stopp, bunta ihop känslorna, sparka ner dem i den bottenlösa brunnen och lägga på locket igen.
Ibland klarar jag dagar i sträck att hålla masken stadigt på plats. Spelar rollen utan att kliva fel, trampa snett, en enda gång. Kan till och med växla från Den kompetenta journalisten till Den omtänksamma medarbetaren och Den engagerade fackmedlemmen. Roller jag spelar, är, med nästan naturlig självklarhet.
De är en del av mig, men saknar botten. Jag klarar inte att låta mitt jag med erfarenheter, fel och brister, synas i de proffsiga rollerna. Och glappet mellan yta och kärna skaver mer och mer. Jag känner mig falsk. Och jag känner mig osynlig. Och det får mig att må skit.
Hur var det nu med det där landstingskuvertet? Inte förrän på lördagen tog jag mod till mig och öppnade brevet. Provsvar, trodde jag, efter att ha lämnat prover för blodsocker, lever- & njurfunktion nyligen. Det var en tid hos läkaren på onsdag. Nu på onsdag, hos läkaren som brukar vara fullbokad månader framåt. Kulspetsanteckningen har klämts in, bokstavligen mellan raderna i det formaterade standardbrevet.
"Dina värden ligger inte bra. Lyckas inte nå dig per telefon"
Fan.
Och jag kommer att få vänta ännu längre på att veta vad som är åt helvete eftersom jag måste tacka nej till tiden på onsdag.
I bästa fall är det blodfetterna. Blodsockret ligger garanterat för högt. I värsta fall är det njurarna.
Och nu känner jag mig inte direkt i höform för att gå till jobbet denna 7-dagarsvecka...
Skriver mer så fort jag vet nåt.
Jag är oändligt tacksam att jag har bloggvänner som bryr sig även när jag inte orkar skriva
Kram!
Posted by: Fasching | mars 22, 2011 at 08:52 fm
Fy fan vad du har det jobbigt! Vidrigt jobbigt. Snälla ta hand om dig och försök komma iväg till doktorn!
Vi är här när du orkar, det är skönt att du skriver så att vi vet hur du har det. Vi oroar oss alla för dig.
Många, många varma kramar.
Posted by: livet just nu | mars 22, 2011 at 08:54 fm
Äntligen ett livstecken, om än ett fasansfullt jobbigt sådant! Kära du, jag håller verkligen av dig och om dig.
Ta hand om dig, var snäll mot dig, lova det... KRAM!
Posted by: Gökboet | mars 23, 2011 at 11:19 em
Fina, fina du. Jag kan inte mer än skicka mina allra varmaste tankar och virtuellt sträcka ut en hand att hålla i. Du finns ofta i mina tankar.
Varm styrkekram!
/Sara
Posted by: Sara | april 06, 2011 at 11:36 em