Visst går det bra att jobba. Heltid. Det är klart att det gör. När det inte finns några andra alternativ. Jag jobbar både heltid och mer därtill. Kan inte sätta stopp när jag väl fått upp farten. Det är klart att jag lägger ut den där artikeln på webben. Och letar ännu en bild. Oj är klockan kvart över fem? Messar dottern att jag går om tio minter. Högst en kvart. essar igen kvart i sex. Går ut till bilen nu, lovar, ta en macka om du är hungrig.
Visst är det kul att jobba. Gräv och kartläggningar och extramaterial på webben. Visst kommer det att bli lysande när ombyggnaden är klar, när vi fått ordning på arbetsfördelning och roller, nya samarbeten. Visst är det kul att testa nya arbetsuppgifter, utvecklas, växa, att forma och utveckla jobbet, metoderna. Oj, är klockan redan halv sex. Messar dotter, jag vet att jag lovade,men i morgon går jag hem direkt. Så fort jag kan iaf.
Visst är det rimligt att arbetsgivaren inte ska bjussa på en massa timmar arbetstid för morgonsändarna. Det är ju skitbra att få en halvtimme till på sig att förbereda innan första sändningen, att lyssna igenom, skriva om, att hinna webbpublicera, skriva bra löp, hinna käka en frukostmacka eller två till och med. Visst är det rimligt att sitta kvar och kanske klippa ut en intervju från morgonprogrammet innan man går hem. Man har ju liks ändå kommit in i andra andningen efter den där trötthetsdippen. Oj är klockan redan halv ett? Messar dottern, jo jag vet att jag sa att jag skulle komma halv tolv men det drog ut på tiden.
Visst går det att hålla ett professionellt yttre, ett leende, en entusiasm, en debattglöd till och med. Det är klart att vi ska vara med i de sociala medierna, prata, länka, debattera, svara på frågor. Klart att jag gör ett inslag om nyheten jag hittade på nätet. Alltid redo, aldrig nej. Jobba fackligt? Självklart, facket är viktigt. Messar dottern, jag kommer strax och tröstar, ska bara skicka det här mejlet först.
Inuti går jag i bitar.
Mina egna känslor och tankar får jag knövla ihop och gömma i ett hörn för jag har inte tid med dem nu. Eller ork. Att gå från den ena rollen till den andra är smärtsamt. Och det blir bara värre.
Den boendestödjare jag träffat mest, fått förtroende för, vågat släppa lite på masken, har bytt arbetsgrupp och kommer inte hit mer. Det är smärtsammare än jag trodde. Först det att han slutar bara så där. Här på torsdagen - du ser, nu börjar vi få ordning och fint, det här fixar vi - till mejlet från kollegan dagen efter - det blir E som byter grupp, jag tänkte att det är bra om du träffar din nya kontaktperson på tisdag. Sen det att möta en ny person. Att släpa sig upp ur sängen - med heltidsjobbet blir det alltid efter ett morgonpass jag tar emot - orka öppna dörren och berätta hur det funkar i den här familjen med ångest och stresskänslighet.
Men då sa jag faktiskt nej. Det får vänta, inte en ny person förrän jag kan möta honom utvilad, vilket innebär att den ena av de två lediga vardagarna jag har för att jag jobbar helg kommer att gå åt till det. Great.
Jag fattar inte hur jag ska få livet att gå ihop när jag jobbar för mycket, sover för lite, tyngs av ständiga skuldkänslor för att inte räcka till som förälder och slits i frustration över hur mitt liv begränsas inte bara av min egen sorg och ångest utan än mer av hennes.
Vågar inte släppa fram tårarna för de tar aldrig slut. Vågar inte ta av mig masken för det är så jävla smärtsamt att släppa fram känslorna. Och än smärtsammare att ta sig samman igen, sparka in känslorna i ett hörn, skruva fast masken och möta omvärlden igen.
Lättare att behålla masken på. Enklare att bara jobba på. Roligare att bara vara yrkesmänniska. Få uppskattning för den dugliga ytan.
Alla ogråtna tårarna bakom den hårt fastskruvade masken pyser ut som irritation, frustration och ilska. All ångest och rädsla slår sig ner som en knut i magen. Blundar för uppenbara problem.
Precis som förr.
Tre år, en skilsmässa, ett självmord och en evighet av självrannsakan och psykoanalys - och jag är tillbaka på samma punkt.
Bland alla dessa masker och roller, den yttre framgången och det inre kaoset - vem fan är jag?
Hej raring!
Jag tappar fullständigt målföret när jag läst ditt gripande inlägg. Jag vet inte vad jag ska säga, mer än att jag känner oerhört mycket för dig, över det du berättar, över det du upplever....
Ta hand om dig rara du!
Varm kram....
Posted by: Gokboet | februari 06, 2011 at 09:06 em
Tack för all er omtanke, för kramar och klappar och ord
Jag trodde inte att det skulle påverka mig så mycket detta att vara utförsäkrad, och det har jag ändå inte skrivit om. Att jobba helt med allt vad det innebär är en sak men just detta att vara utförsäkrad. Inte ha något skyddsnät. Det får inte hända något, jag får inte bli sjuk, inte halka och göra illa mig, inte hamna i en krock. Det är på den nivån att jag står i korsningen och väntar på att få köra ut eller över vägen. Begrundar mina dåliga däck. Tänker att jag inte har råd med en krock. Absolut inte bli skadad. Väntar. Och väntar.
Noterar att jag förstås inte är ensam om att märka på psyket hur sjukförsäkringssystemet i sig påverkar min hälsa.
Försäkringskasseutlöst depresssion, berättar TV4 om.
Posted by: karibien | februari 06, 2011 at 11:59 em
Ja du Karibien..
Jag riskera själv att hamna i din situation inom ett par månader. Att bli utförsäkrad alltså! Det är bara det att när Sjukkassereglerna ändrades och tidsbegränsad sjukersättning togs bort och ersattes av tillsvidare hel sjukersättning, (förtidspension finns inte längre)blev jag uppsagd från mitt arbete. (en heltid i vården) Det var min kommuns policy! Punkt slut. Efter 20 år slit! Det är för jävligt hur liten man är mot dessa jättar till Myndigheter!
Tänker på dig raring!
Posted by: Gokboet | februari 07, 2011 at 10:45 fm
Nä usch, riskerar du att åka ur systemet också?! Fans jävla skit, säger jag bara. Får skriva mer sen, klappar bara om lite innan jag stänger ner datorn och går till jobbet
kram vännen
Posted by: karibien | februari 07, 2011 at 12:04 em
Jag blir mörkrädd. Både för er och min egen skull. Vart är samhället på väg?! :-(
Många kramar till er båda!
Posted by: livet just nu | februari 09, 2011 at 10:05 fm