Torsdag. Fyra dagar av veckan har gått. Tre dagar kvar. Och jag ska jobba hela vägen. Första gången på två och ett halvt år jag ska jobba sju dagar på raken.
Jag är spyless redan nu. Så himla trött. Värmde matlåda till middag, orkade inte ens tänka på att laga mat. Fast det måste jag nu göra i morgon, eftersom jag åt upp morgondagens lunch.
I går somnade jag på soffan kvart över åtta. Hade ställt en klocka så jag tog mig upp nio igen. Det kändes faktiskt riktigt skönt med den tuppluren när jag väl skakat av mig den blytunga tröttheten.
Sov som en sten på natten trots tuppluren. Tog mig högst motvilligt upp ur sängen en kvart innan det var hög tid att ge sig ut i vinterkylan. Frukost på skrivbordet.
Det gnager en oro i magen. Hur ska det här gå? I tre månader? Nej, det måste hålla över sommaren också. Det går inte, det går bara inte med ovissheten och oron och det ekonomiska bortfallet, att pröva söka sjukpenning i vår när de tre månaderna har gått. Gud vet hur länge jag får vänta på besked. Och om det blir avslag? Då får jag varken lön eller sjukpenning för den tid jag stannat hemma.
Och samtidigt lurar en annan ekonomisk oro. Barnpensionen upphör i samband med terminsslutet. Drygt tretusen spänn mindre. Plus studiebidraget. Häpp. Fyra och ett halvt jävla tusen spänn i månaden försvinner. Jamenellerhur att jag klarar det, med en lön, och en hyra på dryga niotusen. Måste hitta en lösning för dottern, både att hon faktiskt får den vård, det stöd hon förbanne mig har rätt till, och att hon får en ekonomi som fungerar.
Ja och så bilen då. Bakdämparna måste bytas. Som i måste. Körförbud-måste. Har jag pengar till det? Nä. Det är snart slut pengar. Som i tömda konton och maxade kreditkort. Som i ringa-morsan-och-be-om-ett-lån. Förnedringen.
Det behövs inte mycket mer för att tårarna ska bränna bakom ögonlocken. Ett vitt kuvert på hallmattan räcker. Kallelse till provtagning. Vadfannudå? Varför det? Läkaren? Diabetessköterskan? Vilka prover? Varför i helvete kallar de mig till vårdcentralen när jag är stickrädd och inte kommer att gå dit utan måste ringa och be dem skicka remisser så jag får gå på sjukhuset där de kan sticka rätt från början. På onsdag skulle jag vara på vårdcentralen. Har alltså tre dagar på mig att komma ihåg att ringa återbud och be att de skriver in i journalen att ge fan i att skicka hem orosbrev utan skicka remisserna på en gång. Jo just det. Det vet jag hur det brukar sluta. Jag skjuter upp och glömmer bort att ringa för jobbet och livet är i vägen och det satans upppringningssystemet och så tar dan slut. Och nästa. Och så får jag en räkning på 150 spänn för uteblivet besök.
Åh, jag hittade just en mejladress till vårdcentralen, måste skriva genast innan jag glömmer det
Hur har du det? Tänker mycket på dig.
Många kramar!
Posted by: livet just nu | februari 19, 2011 at 11:45 fm
Lycka till med allt! - många kramar! /Molle Bingo
Posted by: Molle Bingo | mars 02, 2011 at 05:25 em
3 Mars.
Fy fan rent ut sagt vilken stressad och pressad situation för er!Jag kan ju inte säga att jag förstår hur du har det, för det gör man bara om man själv har varit i den situationen. Men jag förstår att det måste vara ett helvete! Tänker mycket på dig och ville titta in och ge dig en....
Varm kram!
Posted by: Gökboet | mars 03, 2011 at 08:01 em
Hur går det? hur mår du? tänker på dig!
Posted by: Malle | mars 04, 2011 at 09:22 em
Fy fan vilken jobbig situation. En klen tröst kan vara att allt ändrar sig så småning om, även de dåliga tillstånden.
S-A
Posted by: Sven-Arne Jansson | mars 07, 2011 at 09:34 fm
Ville bara titta in och lämna en VARM KRAM!
Posted by: Gökboet | mars 18, 2011 at 12:07 fm
Här kommer en kram till!
Posted by: livet just nu | mars 18, 2011 at 11:17 fm