Laura har suttit och väntat i flera timmar på mötet med Paul. I parken. Klädd för walk of shame. Gråtande berättar hon om utekvällen som slutar på toaletten med en främling. Så småningom berättar hon om bråket med pojkvännen, bråket som ledde till utekvällen med väninnan. Efter två års av och på-velande ställer pojkvännen ultimatum; antingen gifter vi oss eller så är det slut. Bara så där. Mitt i tv-programmet reser han sig upp, stänger av tv:n, gråter, ställer stt krav, och när hon protesterar blir han tokig och börjar skrika.
Först när Paul har lirkat kommer det fram att det hela startade tidigare. Vid middagen. Och det var Laura som ställde ultimatumet först. Tvingas hon högst motvilligt medge.
Hon tror att pojkvännen inte litar på henne, att hon skulle vara otrogen. Och i tankarna är hon det. Med Paul, som hon dragits till ända sedan deras första möte för två år sedan.
Det där ultimatumet, vem som sa det och hur, får många igenkännande klockor att ringa.
Hur var det egentligen mellan mig och M? Vem sa orden först? Var det det första steget eller hade den andra parten drivit det till den punkten?
Spelar det någon roll?
Finns det i mitt huvud ett orsakssamband från begäran om skilsmässa til M:s död?
Om det var han som tog steget som gjorde skilsmässa nödv'ndig - är jag utan skuld då?
Svår fråga. Åtminstone för dig som är mitt i alltihop. För mig som står utanför är det inte alldeles kristallklart men kanske ändå lättare?
Jag har, precis som du, frågat mig en miljard gånger om jag hade gjort annorlunda då, hade det slutat lyckligt? Om inte si om inte så. Svaret som jag kommit fram till i mitt fall är att det inte hade spelat någon roll. Det var inte mina handlingar som drev henne i döden. Inte mina ord eller brist på desamma. Inte heller gjorde mina föräldrar något fel när de uppfostrade henne. De har fostrat två flickor till som inte tog livet av sig.
Hade du inte begärt skilsmässa hade det hänt ändå. Förr eller senare. För han var inte frisk i själen. Det är inget du hade kunnat påverka. Inte över tid i alla fall. Det som kanske, KANSKE, hade hjälpt var rätt vård. Men det är ingen garanti det heller.
Jag tror, ärligt, att det inte går att bota alla. Även om de får vård. Precis som med en cancerpatient. Vissa får all upptänklig vård och all medicinering som står till buds. Men de dör ändå. Andra tar sig igenom och blir friska. Som jag tänker fungerar psykvården likadant. Vissa tar livet av sig i alla fall och andra kommer vidare och får ett nytt liv.
Jag önskar att jag kunde hjälpa dig. Stryka över din panna så att alla de här frågorna försvann ut i rymden. Få dig att känna och förstå att du gjorde vad du kunde men det räckte inte. Och det är INTE ditt fel. Du är bara en människa som oss andra och ibland händer saker som vi inte kan styra över.
Jag vet inte om du känner till bloggen Tankestormar? Hon skriver mycket om psykvården och alla de frågor som du också tar upp. Hon har varit på gränsen men klarade sig. Kanske kan du hitta någon tröst där? http://tankestormar.blogspot.com/
Många kramar till dig.
Posted by: livet just nu | januari 16, 2011 at 06:19 em
Visst är det som du skriver, det hade inte spelat någon roll vad jag sa eller gjorde just då. Om än jag hade sträckt ut en hand så han inte trillat över kanten den gången, så kunde han ha gjort sitt hopp vilken annan dag som helst när jag inte var där.
För visst handlar mina tankar om vem som gjorde slut, egentligen, om hans självmord.
Nu när jag tänkt på det nåt dygn minns jag till och med när och hur just den kopplingen uppstod.
Jag började skriva men det blev så långt att det får bli en egen bloggpost.
Tack min vän för att du bryr dig om och delar med dig!
Jag känner nästan din hand...
Bloggen finns numera bland bokmärkena
Posted by: karibien | januari 18, 2011 at 05:05 fm
Är bara här och klappar om dig lite.
Tittar ut genom mitt regniga fönster och ser att det faktiskt, verkligen börjar ljusna lite tidigare. Jag känner det i luften och i hur skogen doftar. Talgoxen piper hysteriskt och koltrasten är vresig mot allt och alla. Våren finns där någonstans och är på väg.
Det finns hopp.
Många, många kramar.
Posted by: livet just nu | januari 25, 2011 at 11:00 fm
Inom och klappar om dig. Hoppas du håller dig upprätt och att du mår bättre.
Många kramar.
Posted by: livet just nu | januari 28, 2011 at 10:20 fm