En bokmal anfaller

Under behandling - första veckan

Laura har suttit och väntat i flera timmar på mötet med Paul. I parken. Klädd för walk of shame. Gråtande berättar hon om utekvällen som slutar på toaletten med en främling. Så småningom berättar hon om bråket med pojkvännen, bråket som ledde till utekvällen med väninnan. Efter två års av och på-velande ställer pojkvännen ultimatum; antingen gifter vi oss eller så är det slut. Bara så där. Mitt i tv-programmet reser han sig upp, stänger av tv:n, gråter, ställer stt krav, och när hon protesterar blir han tokig och börjar skrika.

Först när Paul har lirkat kommer det fram att det hela startade tidigare. Vid middagen. Och det var Laura som ställde ultimatumet först. Tvingas hon högst motvilligt medge.

Hon tror att pojkvännen inte litar på henne, att hon skulle vara otrogen. Och i tankarna är hon det. Med Paul, som hon dragits till ända sedan deras första möte för två år sedan.

Det där ultimatumet, vem som sa det och hur, får många igenkännande klockor att ringa.

Hur var det egentligen mellan mig och M? Vem sa orden först? Var det det första steget eller hade den andra parten drivit det till den punkten?

Spelar det någon roll?

Finns det i mitt huvud ett orsakssamband från begäran om skilsmässa til M:s död?

Om det var han som tog steget som gjorde skilsmässa nödv'ndig - är jag utan skuld då?

Under behandling - Start

Det är inte så ofta jag skriver om den, terapin. En orsak är förstås för att den är berör mitt allra innersta, det känsligaste, det sköraste, men också det fulaste, smutsigaste. Det största skälet är nog att det är så svårt att fånga vad det egentligen var som hände under terapin. Vi har 45 minuter att prata, var tredje vecka. Det är inte alltid som i tv-serierna, att man lägger pussel, får de viktiga sammanhangen klart för sig och går ut från terapin med nyvunna insikter.

Tvärtom. Oftast kommer insikterna, aha-upplevelserna, någon av alla timmarna mellan terapisamtalen. Jag kommer på mig med att känna igen en situation, de känslor, tankar, handlingar som följer kan jag förutse. Och kanske förändra. Ofta är det inga stora insikter med tända ljus och änglakör utan mer ett jaså, jaha, är det så här det är.

Rätt många terapitimmar har det blivit. Och jag känner ett behov av att på något sätt samla ihop något av det jag lärt mig, det jag håller på att lära mig. Fånga den där kunskapen, erfarenheten, insikten, och sätta ord på den. Beskriva läget just nu, för senare att kunna bläddra fram och bak och se hur resonemang förändras, insikter mognar och reaktion/aktion påverkas.

Ett sätt att göra detta kom jag på nu, och det är att reflektera kring avsnitten i serien In Treatment. Vi följer psykoterapeuten Paul när han tar emot patienter, varje avsnitt består i princip av en terapisession.

På måndagar träffar han Laura, en ung läkare som gått hos Paul i ett år och först nu berättar att hon blev förälskad i honom redan vid första besöket.

På tisdagar kommer Alex, en Top gun stridspilot som vid ett uppdrag i Irak bombat en skola med 16-åringar/terrorutbildningscell och försäkrar att han sover gott om natten.

Onsdagarna är Sophies, en tonårig gymnast somn kommer till Paul för att få ett professionellt utlåtande om en olycka hon råkat ut för. Hon kunde ha dött. Var det det som var meningen?

Torsdagar tar Paul emot paret Jake & Amy, som grälar med varandra och älskar sin son och försöker bestämma sig för om de ska leva ihop eller inte.

På fredagarna går Paul själv på handledning, en sorts egen terapi där Gina förmår honom att till exempel rannsaka sina motiv i förhållande till Laura.

Och några glimtar av livet utanför terapirummet blir det allt, Paul har fru och barn, Max, som också vill ha sin del av hans uppmärksamhet och liv.

Ja, ni fattar. Det finns många beröringspunkter med mitt liv. Många teman som finns i många människors liv, förvisso.

Jag tänkte att jag skriver om de tankar som väcks, oavsett det är färdigtännkta tankar eller fragment av något som kan bli en insikt så småningom - eller bara förblir en lös trådända.

Ni läsare får hänga med på resan eller bara hoppa över de här avsnitten om de känns obegripliga eller ointressanta.

Då åker vi!

Länkar:

In Treatment hos producenten HBO

Episodguide hos HBO, gå till säsong 1

In Teatment  på Wikipedia

In Treatment på Imdb, Internet movie database

In Treatment på Youtube, season 1

In Treatment på dvd hos CdOn

In Treatment på dvd hos Discshop

 

Frisk

På måndag tar jag klivet upp till 100% arbete. Fem dagar i veckan. För första gången sedan juni 2008. Jobba hela dagar. Försöka få hemmet att fungera med veckoplanering, matsedel, inköp, matlagning, disk, tvätt, städning, hantera ångest, stress, stimulikänslighet, sorg, sömnsvårigheter och frustration. Klämma in lite motion där också.

Ärligt talat fattar jag inte hur det ska gå.

Men på något sätt måste det gå. För nu är sjukpenningdagarna oåterkallerligen slut. Längre än så här kan man inte vara sjuk.

Happ.

Så då är jag frisk nu då.

Kan nån vara snäll och meddela min hjärna, för den har inte fattat detta.

Fyra dagar har jag varit ledig nu. De två sista sjukdagarna, och så helgen. Sista chansen att ta några rejäla sovmornar. Och så vaknar jag i svinottan. Alla fyra dagarna.

Jamen va fan! Här käkar jag antidepressiva tabletter som får andra att sova som klubbade sälar i tio, tolv timmar. Och jag bara, näommanskulleklivauppnu efter fem timmars sömn.

Bra uppladdning inför första hela jobbarveckan :/

Fråga #66

Vilken nu levande svensk person skulle du helst vilja vara?

(du får inte välja dig själv)

Vilken besynnerlig fråga, tänker jag när Mymlan postar frågan ovan, och varför i hela världen ställer du den?
(Och sen bläddrar jag till förra bloggposten fråga #9 och får svaret, "en liten röd bok som heter ”Den stora frågan”. Den innehåller 253 frågor som man kan använda för att ”överraska grannen”, få till djupa diskussioner eller bara lära känna sina vänner lite bättre. Typ")

Varför skulle jag vilja vara någon annan?
Det förutsätter på något sätt att jag inte är nöjd med mig själv, eller mitt eget liv.
Vilket jag i och för sig inte är. De senaste åren har präglats av sorg & elände, depression & ångest, praktiska bekymmer & utförsäkring.
Det har hänt att jag känt att mitt liv är värdelöst.
Faktiskt har jag slagits av att jag inte skulle önska mitt liv åt en värsta ovän

Men om jag inte skulle byta liv med någon utan bara kliva in i någon annans liv, skulle jag vilja det? Och vem skulle jag i så fall vilja vara?
Tänk att få ha drömjobbet, att vara rockstjärna, att vara rik, berömd, eller vara respekterad och hyllad för sin visdom, kunskap...

Men det skulle ju inte vara _min_ visdom eller kunskap, rikedom eller berömmelse.

Det skulle inte lösa problem med dålig självkänsla - tvärt om - eller ta bort min historia - utan jag skulle få fortsätta brottas med skuld och skam.

Stoltsera med lånta fjädrar är inte min grej.

Eller menar du att jag verkligen skulle bli den andra personen fullt ut, förlora alla minnen av mitt nuvarande jag, det liv jag lever och de människor jag älskar?

No, nay, never.

Hur mycket jag än längtar bort från ångestträsket skulle jag aldrig vilja ge upp mitt liv för någon annans.

Men så var det ju den där parentesen. (du får inte välja dig själv)

Vem fan har hittat på en så infernaliskt dum sällskapssysselsättning, lämplig att plåga grannarna med?

Fast det var förstås det som var meningen. Avdelningen omöjliga frågor, pest eller kolera osv.

Jag säger pass.

Som vi älskar

Ibland säger en bild mer än tusen ord.  Så vi tänkte att ett fint julfoto av katten, det vore väl perfekt? Jag tänkte väl typ en katt som ligger hoprullad och sover intill en tomte, eller kanske man lyckas fånga när han nosar på granens kulor. Dottern tänkte annorlunda. Typ porträttfoto. Med röd rosett om halsen.

Mitt minne av andra katter i mitt liv sa att det där med röd rosett om halsen, det går aldrig. Fast i och för sig kan det väl bli kul med om lyckas fånga en bild på katt i sken. Sätta katten på höga pallen borta vid fönsterväggen? Och du tror att katten sitter kvar?

Fast då glömde jag ju.

Den här katten är inte som andra katter, självständiga och stolta djur som emellanåt kan nedlåta sig till att leka och låta sig bli klappad. Den här katten får man klappa när man vill. Det är bara att lyfta upp honom, stoppa ner honom i sängen och kura ihop sig under täcket. Och katten rullar ihop sig på en ledsen mage, sträcker ut sig vid ett tangentbord, slickar lite på en tass, suckar lite och lägger igen ögonen. Eller vänder upp mage och haka för att bli kliad. Sällan sprattlar han iväg. En enda gång har han blivit så less på att jag knycklade ner honom hos mig i soffan trots att han försökte slinka iväg att han sa ifrån med att greppa min hand med tänderna. Men 99 gånger av 100 låter han sig tjänstvilligt klappas, kramas, vändas, bli burrad på magen och få pälsen nedgråten.

Uppenbarligen var julfoto en baggis.

 

 

Tio minuters intensivt fotograferande; sittande, liggande, med och utan julgranskulor, med rosetten under hakan, till vänster, till höger och i nacken, med snirkliga paketband att titta på, att sträcka sig efter, att tugga på och att ha lindat om kroppen.

 

Och katten, den bara accepterar allt och poserar som om den inte gjort annat.

Som vi älskar denna katt!

 

P.S. Den bubbliga pläden/filten Ofelia är snygg, skön och prisvärd men hopplöst töjbar och studsig att vika ihop ensam!

Bapelsin

Ibland undrar jag om människan skulle kunna överleva utan sina sinnen. Eller snarare, om man skulle vilja leva utan sinnenas stimulans.

När livet är som gråast och tristast och man helst vill dra täcket över huvudet och inte komma ut mer då kan ett doftstråk av kanel plötsligt ge en varm känsla av solig sommardag i barndomens kök. När sorgen river i hjärtat och ångestens kalla hand kramar ihop hela bröstkorgen kan en varm hand på axeln tina upp frusna stela muskler.

Dofter, smaker, beröring, värme, kyla, ljud och färger. Det är liv.

Där orden inte räcker till för att locka fram hopp och glädje, där kan sinnenas stimulans övertyga om att livet övervinner döden och att det behövs endast det minsta lilla ljus för att för att skingra det djupaste mörkret.

Häromkvällen var jag i behov av en pick-me-up. Trött till både kropp och själ. Lite ledsen och väldigt väldigt less på vinter, snö och kyla. Ännu mer less på sorg och elände.

En tur till stormarknaden i söndags hade gett mig ett fynd, kilospåsar med blodapelsiner för 5:90. Så, nu hade jag den perfekta kvällen att göra slag i saken. Här skulle tillverkas saft. Och jäklar vad saft jag gjorde. Och jäklar vad den kvällen var en fest för sinnena.

Skrubba två kilo apelsiner, skära skalet av dem med ett ciseleringsjärn och sedan pressa ut juicen. Gissa om det doftade apelsin?! Dottern som tillbringat kvällen i sitt rum kom uppför trappan och blev nästan knockad.

Överväldigad av aromatisk essens från skalen och syrlig juicedoft med en aning bitterhet backade hon nästan ner igen. Nej, tack, ingen blodapelsin. Fanns det nån clementin kvar?

Så småningom blev saften klar och upphälld på flaska. Jag blandade ett glas och bjöd dottern att smaka. För något helt glas ville hon inte ha. Ett par klunkar bara. Sa hon. Och sen fick jag aldrig tillbaka glaset igen ;)

Men det gör ingenting för jag har två och en halv liter saft kvar, blandad med vatten blir det sådär tolv liter drickfärdig saft.

Tolv liter sicilianskt solsken i glas.

Pröva själv!

 

Igen. Och igen.

Musiken finns där på avstånd. I bakgrunden. Jag lägger inte märke till dess melankoliska toner. Vill bara vara närvarande. Just här. Håller kvar ögonblicket.

Ljuset silas genom den skira gardinen. Jag försöker låta bli att andas medan du leker blindbock på andra sidan. Dottern dirigerar "varmare. Varmare. Nej nu blir det kallare"

Plötsligt vänder du dig och står rakt emot mig. Jag biter mig i läppen för att inte skratta när du börjar treva och direkt går på kittelpunkten i midjans sida. Lager på lager av skir gardin halkar och glider mellan dina händer och du får inte tag i mig. Skrattet bubblar nästan över när jag slits därifrån.

Orden och musiken väller in och jag kan inte värja mig längre.

if I could just see you
everything will be alright
if I'd see you
the storminess will turn to light

and I will walk on water
and you will catch me if I fall
and I will get lost into your eyes
and everything will be alright

Skrattet fastnar i halsen och ännu en gång vaknar jag till insikten att du inte finns här

 

Och jag fattar fortfarande inte innebörden i aldrig mer

Gott

Det finns stunder att ta vara på. Då vi lyckats hålla ångest, stress, rastlöshet, frustration och tötthet stången. Då vi klarar att göra något tillsammans.

En filmkväll. Med egenhändigt gjorda praliner.

Visserligen tog det oss två kvällar och minutiös planering - som ändå spräcktes efter en kvart. Men vi tog nya tag. Funderade vad vi behövde för att klara av det. Inget starkt ljus eller ljud för den ene. Dator som distraktion för den andre. Pauser för den ene, jobba på för den andre.

Resultatet kan vi njuta av flera kvällar.

 

Fem sorter blev det, gjutna i ischokladformar:

• vit choklad + hackad, rostad, kanderad pekannöt + vit choklad
• mjölkchoklad + hackad, rostad, kanderad mandel, flingsalt + mjölkchoklad
• mjölkchoklad + hackad, rostad, kanderad, kanelkryddad mandel + kanelkryddad mjölkchoklad
• vit choklad + hackad, rostad, kanderad mandel + mörk choklad
• mjölkchoklad + vit choklad

 

Ikväll blev det Alice i Underlandet till pralinerna och kaffet.

Ärligt talat gillade jag pralinerna bättre än filmen ;)

Kvar att fixa är mjölkchokladpraliner fyllda med mörk mockatryffel, och tunna kakor mörk choklad strösslade med saltrostad hackad pistage

Åh, förresten. Ett tips: när den vita chokladen på smältning i kastrull börjar se ut som stracciatella - släng den svarta slickepotten och börja om på en annan platta än den du just använde för att rosta nötter!

Kaosteori

Det blir nästan precis som jag inte ville förvänta mig. Det är ömma tår, ännu ömmare ego, en räcka upprivande händelser och allt mot en fond av jävligt trista minnen, skuld och skam.

Det är drama med smäll i dörrar, hjärtan som brister, skrik och tårar.

Det är att finna sig i kolmörkret halv två på natten mot julafton skottandes en halv meter nysnö fram till graven, i gympadojjor utan sockar, i tjugotvå minusgrader.

Det är att hålla om sin lilla stora unge och känna kroppens spända darrning och hjärtats rusande ångest långsamt långsamt stillna.

Det är boendestödsteam med förkylning och magsjuka och hysterisk julstädning.

Det är glitter och pumlor och tomtar och en miljon tända ljus.

Det är sill och lax på längden och tvären, romfyllda ägg, skinka, sylta, köttbullar och prinskorv med och utan skinn.

Det hjälper inte ett dugg att föreställa sig det värsta och hoppas på det bästa.

Det räcker inte att göra sitt bästa.

Det spelar ingen jävla roll om man längtar efter en hyfsat vanlig jävla jul- och nyårshelg.

Det bli kaos i alla fall.