Musiken finns där på avstånd. I bakgrunden. Jag lägger inte märke till dess melankoliska toner. Vill bara vara närvarande. Just här. Håller kvar ögonblicket.
Ljuset silas genom den skira gardinen. Jag försöker låta bli att andas medan du leker blindbock på andra sidan. Dottern dirigerar "varmare. Varmare. Nej nu blir det kallare"
Plötsligt vänder du dig och står rakt emot mig. Jag biter mig i läppen för att inte skratta när du börjar treva och direkt går på kittelpunkten i midjans sida. Lager på lager av skir gardin halkar och glider mellan dina händer och du får inte tag i mig. Skrattet bubblar nästan över när jag slits därifrån.
Orden och musiken väller in och jag kan inte värja mig längre.
if I could just see you
everything will be alright
if I'd see you
the storminess will turn to light
and I will walk on water
and you will catch me if I fall
and I will get lost into your eyes
and everything will be alright
Skrattet fastnar i halsen och ännu en gång vaknar jag till insikten att du inte finns här
Och jag fattar fortfarande inte innebörden i aldrig mer
...nä hur skall man någonsin kunna förstå innebörden av aldrig mer...
Jag har gråtit för min egen skull hela dagen, när jag ändå är igång så gråter jag lite för din med.
Stor kram
Posted by: Malle | januari 05, 2011 at 09:53 em
Aldrig mer tar lång tid att förstå. Om man någonsin gör det. På riktigt.
Kanske därför jag har mina försvunna omkring mig, osynliga för alla utom mig. Då blir "aldrig mer" inte så slutgiltigt.
Stor varm kram. En sån där hård hållaomkram.
Posted by: livet just nu | januari 06, 2011 at 01:23 em
Aldrig mer, går inte att förstå. Aldrig mer, kan det verkligen vara så? Aldrig mer, är så förfärligt smärtsamt!
Kram på dig kära du!
Posted by: Gökboet | januari 06, 2011 at 08:58 em
Kära rara underbara bloggvänner
Vet ni hur viktiga ni är i mitt liv?
Hur viktiga som helst!
Jag tänker alltid på er när jag möter människor, kollegor, bekanta, som gör skillnad på vad som händer "vid datan" och vad som händer "i den verkliga världen". Tillbringar såna människor tiden vid datorn med att spela Wow och CS, tror de att det är robotar på andra sidan i nätverket? Andra, förhållandevis vana datoranvändare som tillbringar många timmar på webben, delar upp sina bekantskaper i grupper: nät-vänner och IRL-vänner.
Jag skiljer bara ut såna som är riktiga vänner. Såna som finns där och peppar för framgång, och som lyssnar, förstår, håller om och gråter med en när det är tungt att leva. Tack för att ni finns. På riktigt.
Posted by: karibien | januari 06, 2011 at 10:13 em