Sill i dill

Oh the irony!

Medan känslor och tankar river och sliter i mig, lyckas jag på något outgrundligt sätt vara mer julfixare än på många år.

Ny adventsljusstake med svarta blockljus och grön mossa

Lussekatter

Knäck

Julstjärna på bordet och hyacinter i tomtekrukor

Enbärssill

Dillsill

Jamie Olivers gravade lax

WTF?

Medan jag står där med laxfjällen yrande kring vid köksbänken och dillkvistar upp till öronen undrar jag vad fan handlar det här om? Sill brukar jag lägga in, nästan varje jul. Men det är första gången någonsin jag gravar lax. Och knäck kan jag inte minnas när jag kokade senast. Så varför nu?

Det är tredje julen utan M. Tredje julen vi går in i butiker och får vända med tårar i ögonen för att det var för många lyckliga familjer, stressade familjer, döttrar med pappor runt lillfingret, önskelistor en halv arm långa. Tredje julen som en stol kommer att stå tom.

Vi pratar om det. Hur det känns. Vad som gör ont. Vad vi längtar efter. Var de ömma tårna finns. Vilka bilder av julen har vi? Vilka minnen? Och vilka nya minnen vill vi skapa?

Rätt så nyligen fick jag en ny insikt om minnen. Att de inte är statiska, exakta, sanna kopior av en händelse, en känsla, som lagras i skallen. Tvärtom. Varje gång vi tar fram ett minne pillar vi lite på det. Förstärker somligt, tonar ner annat. Stuvar ner det i minneslådan en aning förändrat, tills det är dags att ta fram det igen och tweaka lite till. Tänk så mysigt det var att äta risgrynsgröt på julaftons morgon! Det gjorde vi på julaftons morgon när jag var barn (mellan 11 och 14 års ålder i alla fall). Jaa, varje julaftons morgon (förutom när vi åt den kvällen innan eller inte alls), och det var så mysigt! (i alla fall innan den iskalla tystnaden bredde ut sig).

Jag förstår ju att både jag och dottern har ett stort behov av att skapa goda traditioner. Av att dessutom ta fram det som var bra förr och glädjas åt det vi hade istället för att bara sörja det vi inte längre har. Vi längtar efter trygghet, värme, stabilitet. Målar gärna julen lite rödare, lite gladare, lite juligare än den någonsin varit.

Mitt i alltihop dimper släktingen ner i brevlådan. Önskar god jul. Och släpper ett ton skuld på dotterns axlar. Jag har åtminstone ett kvartssekel erfarenhet att hantera martyrskapet, projicering, förnekande men det är ändå svårt att hantera all skuld som förskjuts åt vårt håll. Berget av skuld trycker upp dörrar vi stängt till, lagt bakom oss, spränger flodvallen omkring det ömtåliga vi ännu inte orkat igenom. Om varför det var som det var, och kanske varför det blev som det blev.

Precis den släkting som skulle kunnat sitta inne med några av svaren är det som materialiserar sig på hallmattan med allt sitt oförstående. Vill ju så gärna träffa... Men det är omöjligt. Det går inte att orka träffa den människa som skulle ha kunnat svara på de frågor vi ältat, gråtit över, drömt om, funderat över när människan inte ens ser att frågan finns.

Förnekande är det starkaste psykologiska svaret, och är människan inte beredd att göra upp med sin livslögn kan vi inget göra. Men måste människan komma och klampa in i bland knäck och dillvippor?!

Comments

[Malle]

Fast det är ju exakt så de gör de däringa släktingarna...dimper ner på hallmattan och startar ett tumult av tankar. Strongt ändock att fixa laxar och knäckar och kämpa på. På något sätt är ju ändå lite rutin och ordning oftast inte värre för brustna vilsna själar i allafall....vi laddar för första julen vi...utan E. Och jag känner ngn slags tillit i att jag vet hur jular borde utspela sig...och kan försöka kopiera det när hjärnan och hjärtat tilt-ar och glömmer.
Kram! väldigt stor kram!

[Gökboet]

Önskar att jag hade en bråkdel av din förmåga att uttrycka mig! Tänker mycket på dig och blir, trots allt jobbigt i dessa tider då man förväntas vara sååå himla social, glad över att läsa att du 'donar & fejar' så i köket!
Visst kommer nya fina minnen att skapas!? Det måste vi tro på...

Tack för att du finns till och ta väl hand om dig och din dotter!
Kram!