Elräkningarna till höger, lönespecifikationen i mitten, försäkringsbrevet till vänster, kvittot på tv:n nere till höger, ett gammalt schema slängs, ännu en lönespec rakt fram, nej vänta det var 2009 då ska den längst till höger, några konsumkvitton till papperskorgen. Travar med brev, räkningar, kvitton. Det är papper, papper och mer papper. Tre års papper. Viktiga och oviktiga. Såna jag med stor sannolikhet aldrig kommer att behöva se igen, och såna jag absolut inte får slänga. Många jag gärna skulla riva i småbitar. Räkningar jag fått kämpa för att betala. Kvitton på köp jag ångrat. Påminnelsen om att betala en numrerad nyckelbricka jag inte ens kan hitta. Dotterns presentkort jag ännu efter två år inte utnyttjat. Teleräkning höger. Bilförsäkring vänster. Läkarintyg bland försäkringskassepappren nere till vänster. Ett kuvert med bouppteckningen efter M. Längst till höger. 2008. Teliaräkning. Bruksanvisning till kyl, frys, spis. Bostadsbolagets kundtidning. Elräkning. 2009. Journalhandlingar. M:s pappa. Ansökan om färdtjänst. 2008. Mer schemautskrifter. Lönespec. Elräkning. Paus. Jag behöver en paus.
Det värker i ryggen efter timmar vid pappershögarna och soffan har sällan varit så skön att sitta i. Jag låter huvudet rulla från sida till sida. Det är så jäkla skönt att känna spänningen släppa. Jag lyfter händerna upp över huvudet. Tänjer. Blundar. En sån där rörelse man gör utan att just tänka på det. Som känns hemtam. Jag vrider händerna, handflatorna, och känner hur rotationen fortplantas ner i skulderbladen och erectormusklerna, ryggfiléerna. Blundar ännu. Tar ett djupt andetag, känner den torra varma vinterluften. Doften av vit hyacint.
Med ögonen ännu slutna vet jag plötsligt att bordsskivan framför mig skulle kännas kylig som glas om jag lade handen på den. På min vänstra sida en vägg av Billyhyllor. Fönsterväggen framför mig. Tv:n står på. Engelsk deckare. Som så många kvällar förut. En kväll som alla andra. Hemtamt. Blundar och håller andan. Vet. Tårarna tränger fram ur mina slutna ögon. Vet vad jag skulle se om jag öppnade ögonen. Det känns så rätt med alla sinnen. Jag väntar bara på det där gnisslet från fåtöljen. Den svarta läderfåtöljen. Efter tjugo års tjänst framför tv:n har den börjat protestera. Tårarna rullar tungt nedför mina kinder och jag kan inte hålla tillbaka en snyftning och jag tror det är den söta hyacintdoften som slitit en reva i tidsrumsväven, öppnat schaktet till en annan tid en annan plats. Jag väntar förgäves på att höra fåtöljen gnissla när han förskjuter tyngden, vänder sig mot mig för att säga något. Jag blundar hårt för jag vill inte se. Vill inte se björkmönstrat bord, fönster till höger och ingen fåtölj alls.
Så länge jag blundar finns bilden kvar. Så jag låter tårarna tränga fram ur slutna ögon. Jag förstår att mina sinnen ljuger men jag vill tro drömmen. Där det ännu inte är för sent.
Jag vill bara blunda
Man måste få blunda ibland. Och drömma. Jag önskar dig allt väl, som alltid. All värme från Olskroken.
Posted by: Anjo | december 06, 2010 at 08:16 fm
Blunda och drömma litegrann kan vara det enda rätta ibland. När det för tillfället inte finns plats för något annat. Kanske kan det komma kraft ur detta, i ett längre perspektiv.
All värme och kärlek till dig!
Posted by: Gökboet | december 06, 2010 at 10:24 fm
Varm, varm kram. En sån där hålla-hårt-och-länge-kram.
Posted by: livet just nu | december 06, 2010 at 05:12 em
Åh jag blir helt tårögd!!!! Jo man får minnas...och önska att det inte var för sent! Stor stor kram!!!
Posted by: Malle | december 06, 2010 at 09:56 em
"jag tror det är den söta hyacintdoften som slitit en reva i tidsrumsväven"-stannar liksom kvar i minnet.
...den där revan...
Kram
Posted by: Malle | december 10, 2010 at 10:42 em
Är inne och fyller på kramen.
Posted by: livet just nu | december 12, 2010 at 06:54 em