Nej. Det gick inte. Mina planer om att tvätta, laga mat, blogga, baka, tävla utan stress, utan prestationsångest, utan konflikt gick åt helvete.
Kollision. Gräl. Ett långt gräl där vi bara sårade varann. Ett meningslöst meningsutbyte där vi bara pratade förbi varandra. Enorm frustration över att inte komma till någon lösning, vare sig praktiskt, psykologiskt eller emotionellt.
För en stund får jag nästan svindel, så stark är dejà vu-känslan.
Jag vet inte om den är sann. Är det här en sån situation jag upplevt förut? Varningsklockorna orsakar panik. Kan jag lita på min bedömning? Jag kanske bara är jävligt överkänslig för allt som påminner.
Jag känner mig så otroligt maktlös.
Så oförmögen att göra det rätta. Så okunnig att jag inte ens vet vad det rätta är. Så otroligt trött. Så tömd på energi att jag inte ens fattar hur jag ska orka resa mig från stolen för att gå och lägga mig. Plötsligt tvingar ett intensivt illamående in på toaletten. Där kommer tårarna.
Jag fattar inte hur jag ska klara det här. Jag orkar inte.
Oförmögen. Okunnig.
Maktlös.
Ansvarslös.
Värdelös.
Kära du.....
Du ÄR INTE oförmögen, okunnig, maktlös, ansvarslös eller värdelös, det bara känns så, just nu. Du är en beundransvärd kvinna! Tänk så tapper och stark du är som har kommit så här långt i din kamp. Du har inte gett upp. Vissa dagar känns det bara jävligare än andra och ibland kan det bara kännas övermäktigt.
Men så kommer en liten strimma av ny ork & nytt hopp, rätt vad det är och livet känns lite lättare ett tag igen. Ge inte upp, snälla.. Vi människor behöver varandra!
Allra varmaste kramarna!
Posted by: Gökboet | november 08, 2010 at 03:26 em
Och jag kan bara hålla med Gökboet. I allt.
Dessutom tror jag inte att de som verkligen ÄR alla de där sakerna har den självinsikt du besitter.
Jag önskar att jag kunde göra något för dig.
Alla mina kramar.
Posted by: wettexvarlden | november 08, 2010 at 04:08 em
För mig låter detta som vardagen som en förälder till en tonåring. Frustration, tveksamhet och orkeslöshet efter en sammandrabbning. Detta kopplat till att du är ensamstående förälder kan göra vem som helst helt slut. Tro på dig själv du kan, tappa inte den gnista du har arbetat upp.
Posted by: Tonårsmorsa | november 08, 2010 at 05:41 em