En av alla dessa "dagar" som aldrig brukade betyda något särskilt för mig passerade i veckan.
Jag skriver passerade, för jag stannade inte upp och gjorde något särskilt av den. Eller, jo, jag stannade upp och tänkte, det gjorde jag.
På en dag, en kväll och en natt för fem år sedan. En halv evighet sedan. I en annan del av världen.
Då. Jag hade drömt. Längtat. Misströstat. För många år helt gett upp. Men så ett besked, en vändpunkt, ett beslut. Jag hade satt ett mål. Gett mig fan på det. Kämpade och slet. Drömde och planerade. Det blev drömmen om Karibien. Men också drömmen om ett annat sätt att leva. Balans. Jobb, vila, motion, sömn, bra mat. Bättre hälsa, mindre stress och otillfredsställelse. Drömmen om det goda livet.
Drömmen levde jag med varje dag. Målet; den otillgängliga stranden på den lilla ön i Karibien fanns med mig varje spinningpass, varje franskalektion, varje gång jag lyssnade på avslappningsbandet, varje gång jag tvingade i mig den ovana frukosten, varje gång jag bråkade med maken om nödvändigheten i att åka och träna nu när disken stod på bordet och ungens matteläxa var ogjord, och varje gång jag hängde på nätet och planerade resan med hjälp av likaledes Karibienfrälsta nya vänner.
Den dagen, kvällen och natten för fem år sedan tillbringade jag i Karibien. Det var sista dagen på mitt livs drömresa. Jag hade faktiskt tagit mig dit. Jag hade hittat ett sätt, skrapat ihop pengar. Jag befann mit på en plats i världen och livet där jag ville vara. Bara en sån sak som att jag kunde sluta med blodtryckstabletterna! Jag var tillfreds, hade utforskat inte bara ön utan också mig själv, och kände att jag var på rätt väg. Upplevelsen den drömresan hade jag förmånen att dela med nya vänner. Mina nätbekantingar som generöst bjöd på såväl söndagslunch som kunskap och vänskap. Mitt resesällskap som kom mig nära de där dagarna och nätterna av tropisk hetta, pudermjuk sand, romdrinkar, franska verb och samtal om livet.
Den sista dagen i Karibien var sista torsdagen i november. Tacksägelsedagen. Eller Thanksgiving, som den numera heter i mina tankar. Vad är grejen med den då? hade jag undrat. Käka kalkon och be bordsbön, hade jag fördomsfullt tänkt. Men mina nyfunna amerikanska vänner berättade om en dag med familjen, en dag i naturen, en dag att göra sånt man älskar. Att spela boll med sin son och polarna. Att ta med sin älskade till den där stranden och se solen gå ner i havet. Att njuta av att man lever och älskar.
Den sista natten med en romdrink i handen i jacuzzin under den stjärnbeströdda himlen tackade jag livet och bestämde mig för att hädanefter fira Thanksgiving.
På sätt och vis blev den där sista natten i Karibien slutet på en dröm. Dagen efter vaknade jag med en monumental baksmälla som fick mig att längta efter ett svalt kakelgolv och badrumsfaciliteter istället för att ratta en bångstyrig gammal jeep utan servostyrning uppför bergssidor och runt hårnålskurvor. Ett par dygn senare klev en trött och in i märgen frusen kvinna ur planet på en snökall norrländsk flygplats.
Hemkomsten blev kylig på fler sätt. Och nu när drömmen var uppfylld och målet nått gick jag vilse.
Thanksgiving blev lika mycket en påminnelse om vad jag förlorat.
Nästa år gör jag ett nytt försök att fira Thanksgiving