Jag tappade andan i natt. Jag gick sönder. Tillintetgjordes.
Tid och rum suddades ut, flöt samman.
Minnen blev lika levande som här och nu. Med den skillnaden att jag nu hade facit.
Som dèja vu gånger tusen.
Som om jag förflyttades till där och då. Som om han förflyttades till hit och nu.
Som teleportering. Som shimmering.
På en och samma gång
Om och om igen
Såg jag min snart frånskilda make i de vreda ögonen och visste att jag aldrig aldrig mer orkade bråka och gräla och bli besviken och sårad. Såg jag min dotter i de vreda ögonen och visste att jag aldrig mer orkade bråka och gräla och bli besviken och sårad. Såg jag mitt livs älskade i ögonen och längtade efter att lägga huvudet mot hans axel. Såg jag min dotter i ögonen och önskade att hans axel fanns där för henne. Såg jag min dotters far i de ångestfyllda ögonen och bad honom söka hjälp. Såg jag min dotter i ögonen och
Och jag gick sönder
Alla psykologens ord var som bortblåsta.
Det var jag och skulden igen.
Det var mitt ansvar.
Och jag misslyckades.
Hans liv är slut och jag kunde inte rädda honom.
Jag svor, då, att aldrig aldrig någonsin skulle jag stillatigande acceptera att någon som mådde dåligt inte fick hjälp. Jag skulle släpa personen till mottagning och jag skulle ställa mig på golvet och skrika i högan sky.
I natt ställdes jag inför insikten att jag skrikit väldigt lite.
Och jag gick sönder
Jag lyckades komma ur ångesten och tog mig genom natten. Hur jag än försökte påminna mig alla orden fann jag dem inte. Utmattad somnade jag till slut. Vaknade med samma känsla av att vara värdelös, misslyckad, ett slöseri med plats och tid. Den akuta ångesten hade åtminstone lagt sig. Jag frös. Orkade inte bädda sängen utan drog en pläd över mig. Orkade inte lämna rummet. Höll tankarna borta med att surfa, läsa bloggar. Hittade nåt som sparkade på en öm tå och så vällde alla känslor och tankar fram igen. Låg länge med katten i famnen. Somnade om.
Först då, när jag vaknade sent på eftermiddagen, kunde jag börja treva efter ett fotfäste igen. Lyssnade efter orden, fann dem. Om du tar på dig skulden innebär det att du fråntar honom allt ansvar - om du tar på dig ansvaret betyder det att du tror att du faktiskt hade makten att ändra hans liv. Som en gud. - du klär dig i säck och aska och bär skulden som världens tyngd på dina axlar, ska du acceptera det?
Orden jag brukar tjata om och om igen började leta sig upp till ytan. Det ska gå för det måste gå. Det finns inga andra alternativ. Jag har mått skit förut, det brukar ordna sig. Det går över. Det blir bättre. Livet ska inte alltid vara så här. Man bryter ihop och man får pussla ihop bitarna igen. Det måste gå.
Till slut tog jag mig upp på fötter. Vi har pratat. Livet är inte hopplöst, om än fan så jobbigt.
Nattens känslor och tankar hänger kvar som ett lätt svindlande malande i magen.
Det är inte första gången jag trillar ner i det svarta hålet. Men det skrämmer mig att jag den här gången tappade orden.
Nästa gång hoppas jag att jag har sinnesnärvaro nog att plocka fram Loos ord. Och era.
Comments
You can follow this conversation by subscribing to the comment feed for this post.