Fixar och ordnar och planerar och jobbar och röjer och pratar och skriver och går på läkarbesök och grubblar och handlar och lagar mat och shoppar och städar och snackar med Försäkringskassan och stressar och gråter och sover dåligt och jävlar i min lilla låda vad magen skriker om jag inte ger den mat hela tiden för diklofenac är ett jävla rävgift och trots tabletterna krampar axlarna och ischiassmärtorna vill inte ge sig och om jag inte vaknar av värken vaknar jag för att magen brinner upp i ännu en syraattack
Jag känner mig caught between a rock and a hard place. Jag vill ju verkligen klara av att gå upp till heltid senast i januari. Jag behöver pengarna. Jag vill slippa den jävla gnagande oron jag bär på hela tiden för att jag är utelämnad till någon annans gottfinnande ifall jag ska ha en försörjning eller inte, ifall jag ska få vardagen att funka eller inte. Jag har äntligen äntligen fått rätt till boendestöd, och så har jag knappt tid att ta emot det för att de bara jobbar till fyra, halv fem, på dagarna. Jag hoppas så intensivt att dotterns nya samtalskontakt ska funka så jag äntligen äntligen kan släppa lite på oron för henne. Och jag måste ta mig tid att motionera. Måste stålsätta mig för att gå ner i vattnet igen. Vill så jävla mycket denna höst och vinter. Och så har jag inga antidepressiva för jag pallar inte biverkningarna. Första vintern på, vad blir det? Fem år? som jag inte har ett läkemedel att hjälpa mig igenom mörkerhelvetet.
Ibland är det sömnen. Det går inte att somna. Och det går ännu sämre att vakna. Och allra sämst går det att vara pigg. Ibland är det svartsynen, svårmodet, den tunga våta filten som gör att det inte går att se något ljus eller framtid. Ibland är det självkänslan, tvivlet, den tröga hjärnan som inte vill tänka i ovana banor, glimtar av kreativitet är sällsynta och initiativförmågan är noll, vad är det för idé det kommer ju ändå att gå åt helvete.Ibland är det kroppen. Det värker i muskler jag går och tjuvhåller, spänner, utan att märka det. Axlar som krampar så jag inte kan bära ett vattenglas. En nacke vars muskler balanserar på gränsen till nackspärr. Ibland är det magen som brumblar och bråkar, som vägrar stilla sig med mindre än att den får konstant påfyllning av nånting, ett omättligt sug som förstås inte alls beror på hunger. Ibland går det för långt, och maten orsakar värk och illamående. Somliga vintrar äter jag omeprazol varenda dag tills ljuset och grönskan återvänder.
Jag kan räkna in rätt många symptom nu.
Men jag hoppas innerligt att boendestödet ska vara livlinan som får det att fungera i vinter.
Något annat orkar jag inte tänka på.
The comments to this entry are closed.
Comments
You can follow this conversation by subscribing to the comment feed for this post.