Somliga människor sprakar av färg. Det är Kashmirröda slingor i håret, äppelgrön scarf om halsen och plommonlila kjol. Hemmet har hela paletten, det är turkos i hallen, röda accenter i det svart-vita badet, i köket tronar en rosa Smegkyl bland sina matchande Kitchen aids, blenders och Rostiskålar.
Jag är inte riktigt den typen. Alls. Svart och vitt räcker långt. Rostfritt. Glas. Kanske nån röd färgklick. Funkar till kläder. Väggar. Gardiner. Handdukar. Servis. Ja, okej då. Lite björk, oblekt bomull och en kamelfärgad soffa.
En enkel, vilsam, luftig inredning. I mitt tycke funktionell och stilren, vacker. Andra skulle kanske kalla den tråkig och kylig.
Dottern går ännu längre. Svart räcker så bra. Svart läder. Svart pianolack. Svart tapet med struktur som vattrat siden. Svarta mattor, plädar, lampskärmar.
Den här grejen med ...white/red/whatever... is the new black har hon aldrig förstått. Hur kan man få för mycket svart? Ledsna på svart? Tycka att svart är ute och vilja byta ut det mot något annat?
I sanningens namn har hon faktiskt fler färger än svart. En vit klänning. En vit pläd. Den svarta soffan har stänk av antracit. Soffbord och hyllsystem är inte rent svarta utan brunsvarta som mörkbetsad ek. Men mycket svart är det.
Det händer att hon kommenterar att alla de svarta ytorna suger åt sig ljus. Nya halogenspottar har inhandlats. Det är nog dags att sätta upp dem. För hennes rum är som ett svart hål. Släpper man något ur handen finns starka indikationer på att föremålet försvinner spårlöst in i det svarta. Inte en ljusreflex från den svarta mobiltelefonens svarta glas slipper ut. Tv-fjärrkontrollens matta svärta är hart när omöjlig att urskilja mot sofftextil och stickad pläd. Man får treva sig fram med händerna. Då och då händer det att man lyckas slita åt sig ett stycke svart materia, men jag har en känsla av att soffplymåer och plädveck döljer ett och annat.
Inte för att vi behöver mystik och rymdfenomen för att förklara försvunna prylar. Eller, jo, det kanske är precis det vi behöver. Viktiga brev, räkningar, prylar, läggs ständigt på "ett smart ställe" som vi naturligtvis omedelbart glömmer bort. Prylar som bärs i handen medan "jag ska bara" tycks hoppa ur handen för att timmar och dagar senare materialisera sig på osannolika ställen, typ plånboken i kylen. För att inte tala om alla saker vi tappar, förlägger, ställer ifrån oss och först senare kommer i håg att kontrollera att vi har med oss, har plockat upp igen, har packat ner igen.
När dotterns skivfodral saknades efter en helg hos morfar var det självklart att leta i morfarshemmet först. Resultatlöst. Bilen. Ingen lycka där heller. Långa ramsor svors. Skivor med filmer för många tusenlappar var borta. Kunde de hamnat vid sidan av under klädbytet på stadshuset? Ramlat ur väskan och bagaget när vi stannade på vägen hem? Flera dagar senare hittades skivfodralet av en slump. Det svarta skivfodralet låg på den svarta skrivaren på den svarta hyllan vid den svarta väggen.
Kanske vi skulle bjuda in Simon & Tomas?
