Främmen

Lägenheten är som gjord att umgås i. Stora öppna ytor, ett vardagsrum med plats för ett fotbollslag, en uteplats att grilla på, en uteplats att sitta i kvällssol på. Lägenheten hade precis fått nya golv och köksluckorna var bytta när vi kom. Vi fick välja tapeter; enkla vita lyfter in ljuset i övervåningen, medan de svarta med struktur som vattrat siden glöder när aftonljuset kastar guldstoft genom fönstret på nedervåningen.

 

Men här har sorgen sin boning. Ångesten ruvar här. Depressionen lamslår husfolket. Skulden vilar tungt på våra axlar, oron äter hål i maggropen och hjärtat pickar som på en fågelunge.

 

Här i lägenheten är det enda stället vi vågar ta ner garden. Lite grann. Låta tårar rinna fritt. Släppa fram den djupast begravda smärtan. Dra i trådar, rucka lite på minnen med långa rötter. Det händer bara här. Så snart vi går ut måste vi bepansra oss. Täcka den sårbara hudlösheten. Dra på en skyddsdräkt och en mask för att inte exponera sorgens ärr, de knöliga känslorna, de hoptvinnade tankarna, oförmågan, utanförskapet.

 

Innanför masken släpper vi ingen. Inte frivilligt.

 

Det har också betytt att vi inte släpper någon över tröskeln.

 

Sorgen, ångesten, depressionen syns. På diskbänken där det aldrig är tomt. På travar med papper, räkningar, scheman, erbjudanden om kontokort, kallelser till vård ligger osorterade tillsammans med värdelösa kvitton, påminnelser förbisprungna av tiden. På vardagsrumsgolvet där flyttkartonger som vi vräkte ner resterna av ett liv i sommaren 2008 fortfarande står ouppackade. På traven med kattskålar där ingen orkat diska bort intorkad kattmat och mjölk.

 

Nej över tröskeln släpper vi ingen. Hellre hade jag nakenbadat i Sergelfontänen.

 

Ända tills nu.

 

(edit: vi hade faktiskt en middag för ett och ett halvt år sedan, och bad farsan om hjälp att röja)

 

Med boendestödet i ryggen har vi orkat röja upp den värsta röran, reda upp och städa i alla fall på ytan. Tillräckligt för att det ska kännas okej att släppa in någon över tröskeln. Inte utan ångest, nej verkligen inte. Men vi gjorde det. Först en middag med en jobbarkompis. Klokt nog bestämde jag att göra en gryta, och ännu klokare var att göra grytan klar kvällen innan så det bara var tillbehören att ordna timmarna mellan jobbarpasset och middagsbjudningen. Sa jag bara? Åh herrejävlar vad vi stressade runt och försökte få lägenheten presentabel, ont i magen av ångest över att någon skulle kliva in över den där tröskeln och se vår oförmåga, vår otillräcklighet. En timme innan var jag fullt beredd att ringa återbud. Det här går inte, jag är inte färdig, jag pallar inte, och tårarna brände. Men jag bet ihop och vågade.

 

Det blev bra. Gulaschen blev perfekt, samtalet fungerade - och var till och med trevligt. Det kändes okej att släppa någon över tröskeln. Ja, jag var besvärad av de delar jag inte hunnit städa färdigt, men jag stod ut och tänkte att kollegan faktiskt inte kommit för att kontrollera städningen.

 

Nästa steg ett par dagar senare var att bjuda hem en av dotterns kompisar. Passa på medans det fortfarande var städat, typ, tänkte vi. Och jag tänkte att det blir nog lättare nu, när vi gjort det en gång. Nja, det var nog att överdriva. Det var sjukt nära tårar och inställd middag nu också. Trots att jag började vid lunchtid med förberedelser för själva maten gick det åt helvete, när klockan slog sex och det var meningen att maten skulle vara klar, stod jag och kokade upp grädden till potatisgratängen... Men vi bet ihop och vågade.

 

Det blev bra. Maten blev super. Samtalet fungerade. Jag tror att jag inte var helt hopplöst pinsam som morsa. Det var riktigt skönt att lägga huvudet på kudden efteråt.

 

Sjukt jävla trött har jag varit efter de här två kvällarna, och alla förberedelser förstås. Verkligen galet trött. Somnat-före-midnatt-trött. Visst blir jag trött i kroppen av röjande, dammsugande osv, men mest är jag trött i skallen av pressen och av att hålla balansen mellan maskerad offentlig yta och verklig, sårbar privat utsida.

 

Samtidigt har jag boendestödet att förhålla mig till. Människor som ska hjälpa till, göra mitt liv mindre komplicerat. Men jävlar vad det frestar på, av precis samma orsaker. De senaste veckorna har jag släppt in tre människor över min tröskel och in i mitt liv. In i det allra sårbaraste. Oförmågan. Alla de ömma tårna över att jag aldrig fått det att funka. Alla grälen som sitter i ryggmärgen och övertygat mig om att jag är en omogen slarver som aldrig kommer att få det att funka. Det krävs en viss smidighet av personalen för att det ska kännas okej att ha en okänd person mitt i den disk vi så många gånger bråkat om.

 

Det har gått bra. Jag har mött lyhördhet och respekt.

 

Tills i dag.

 

När den fjärde människan kliver innanför dörren och tar på sig skoskydd.

 

Och jag förmådde inte ens säga nåt.

 

Skoskydd... som vore mitt hem en smitthärd... eller jag inte en människa värd besväret att ta av sig skorna... eller mössan för den delen

 

 

Comments

[Gökboet]

Du skriver så otroligt bra! Allt går rätt in i mitt hjärta och läsningen gör visserligen ont, men jag önskar att jag var lika duktig och modig som du!
Det känns väldigt bra att läsa om er förändring åt det bättre hållet, dels tack vare Boendestöd, men framför allt erat mod, eran kämparanda och er tro på att det ska komma bättre dagar, vecko, månader osv.
Och du: Skoskydden var nog bara lathet av vederbörande! Ingen ursäkt alls men kanske en förklaring... Jag hade nog också reagerat som du gjorde!

Kram på er tappra tjejer!

[M]

VÄLDIGT märkligt beteende! skoskydd? man undrar ju vilken artighets & vett och etikett - resektkurs denna människa har gått :)

[wettexvarlden]

Som vanligt har du de rätta orden. På allt. Du är verkligen fantastisk på att uttrycka dig. Fantastiskt är också att ni gjorde det, bjöd in! Jag förstår precis känslan men du kan uttrycka den bättre.
Om du orkar tycker jag att du ska ta upp det där med skoskydden med någon av de andra. Någon du har förtroende för. Ärligt talat tycker jag att den människa skulle ha sig en smäll, det var ett grovt övertramp. Jag blir förbannad å dina vägnar. Lindrigt sagt.
Hoppas det blir lite, lite lättare nu när du vet att du/ni överlever. Att himlen inte ramlade ner som jag brukar säga när jag diskuterar svåra saker med ungarna. De minns inte Höna Pöna och det gör kanske inte du heller. Den lilla hönan som sprang runt och var rädd för att himlen skulle ramla ner om hon inte hann/kunde göra det ena eller andra. Det visade sig att inget hände och hon slutade vara rädd. Förenklat men ändå, du fattar vad jag menar.

Du är en bit på väg nu, det är bra och fint. Små trevande steg men det är STEG. Jag sitter här och tänker på dig.
Många kramar!

[karibien]

Underbara människor, måste bara skynda mig att skriva det innan jag stänger ner datorn och går hem. Ni anar inte hur glad jag blir över att ni berörs av det jag skriver :D