Så var det då dags. Jag har läst och hört om den. Jag har publicerat fall efter fall med människor som stått inför den. Pratat med fackliga företrädare. Lusläst läkarintyg. Intervjuat politiker. Hört luftiga löften ställas mot ännu fyrkantiga regelverk.
Nu är det min tur.
Den 15:e januari står jag själv inför stupstocken, som Socialdemokraterna kallade den av Alliansen införda bortre gränsen för maximalt antal sjukdagar. Jag sticker inte under stol med att jag haft högst egennyttiga skäl att önska en valseger för de rödgröna, de lovade nämligen avskaffa stupstocken.
Visst är det överdrivet att använda begrepp som stupstock, det räcker så bra att säga utförsäkrad. För trots att regeringen efter kritik lappat och lagat i systemet är det ingen tvekan om att människor faller mellan stolarna, inte får den rehabilitering och det bemötande de skulle behöva, får sin ekonomi slagen i spillror i väntan på besked om de efter arbetslivsintroduktionen åter accepteras i sjukförsäkringen och till vilket pris.
Det är upprörande, förvånande, förvirrande att försöka sätta sig in i frågan utifrån nyheter, bloggar, reportage, myndigeters uttalanden och utvärderingar. I juni 2010 försäkrar Försäkringskassans chef Orustfjord att det är positivt för alla inblandade med en bortre gräns i sjukförsäkringen. När Arbetsförmedlingen i augusti återrapporterar efter första halvåret med arbetslivsintroduktionen konstaterar man att deltagarna behövt mer resurser och stöd än AF räknat med, att AF inte har folk och kunskap till att möta människor i djup kris, och att det finns flera situationer då människor riskerar att bli utan försörjning för att regelsystem krockar. Det ska bli väldigt intressant att höra och se vilken information jag nu får från myndigheterna själva.
P.S. Jag går inte ens in på att länka till enskilda fall hit och dit. Googla, och du skall finna.
Jag är livrädd för att själv bli, återigen, ifrågasatt. Trots gigantiska utredningar av F-kassans egna läkare så känns det som om man aldrig kan vara säker.
Av alla de gånger jag varit föremål för utredning har jag insett att gapet mellan F-kassan och AF är oöverskådligt. Man skickas hit och dit och ingen vill ta ansvar. Enligt den ena kan man klara si och så. Enligt den andra kan man inget alls. Själv har man ingen talan. Förminskad ner till en atom.
Usch ja. Hoppas det löser sig för dig på ett för dig bra sätt.
Kram!
Posted by: wettexvarlden | september 23, 2010 at 10:19 fm