Myter och spinn om sjukförsäkringen

Jag blir lika förbannad varje gång jag stöter på att nån påstår att förändringarna i sjukförsäkringen var nödvändiga för kostnaderna skenade och nu ska ju folk få rehabilitering så de kan komma tillbaka till jobbet istället för att bli passiviserade, hamna i utanförskap och leva på bidrag.

Okunskap. Politisk spinn. Fördomar. Önsketänkande.

Det finns säkert alla möjliga förklaringar till att folk säger och skriver sånt. Just den här gången var det en bloggpost av Siri på Nattens bibliotek som fick mig att ladda upp med mina motargument.

1. Sjukförsäkringen är INTE en stor kostnad för svenska staten - tvärtom! Hur nödvändiga de genomförda förändringarna i sjukförsäkringen var är en fråga om ideologi, inte ekonomi.

Sjukförsäkringssystemet går med mångmiljardöverskott.

Det konstaterar Folksam, och anser att staten bryter mot lagen som använder överskottet till annat. (Folksam skulle förstås gärna erbjuda ett privat försäkringsalternativ)

Att sjukskrivna kostar för mycket är en myt, skriver ekonomilektor och vänsterdebattör, och ifrågasätter att inte fler ifrågasätter borgerlig retorik kring sjukförsäkringen.

2. Sjukpenning, sjukersättning, aktivitetsersättning, rehabiliteringsersättning är INTE bidrag. Sjukförsäkringssystemet är just en försäkring. Premien, sjukförsäkringsavgiften, betalas tillsammans med de övriga sociala avgifterna som ingår i arbetsgivaravgifterna.

Socialförsäkringarna - sjukpenning, pension etc - har liksom avtalsförsäkringar finansierats genom att arbetsmarknadens parter gemensamt beslutat att ta en del av lönesumman. Arbetstagarna är alltså med i finansieringen genom att avstå löneutrymme.

3. Att avbryta sjukskrivningen leder INTE i någon större utsträckning till att den sjuke kommer tillbaka till jobb. När Arbetsförmedlingen efter första halvåret med Arbetslivsintroduktionen för de utförsäkrade rapporterar hur det gått visar det sig att majoriteten inte alls är tillbaka på jobbet. I själva verket är knappt 10 procent i arbete. Knappt 2 procent till bedöms kunna ta ett arbete direkt.

Mer än en fjärdedel bedöms inte ha förutsättningar att delta i aktiva arbetslivsinriktade rehabiliteringsinsatser och har förmodligen sökt ersättning från sjukförsäkringen igen. För 4.581 personer, ännu en dryg fjärdedel, räckte inte tre månader utan de har fått ytterligare tid med utredning av arbetsförmåga och rehabiliteringsbehov. Och en sista dryg fjärdedel bedöms ha arbetsförmåga men behöver mer rehabilitering. 

4. Den så kallade rehabiliteringskedjan innebär INTE en garanti att den sjuke får rehabilitering.

Att kalla ett system där man systematiskt efter kalender och diagnoskod utmönstrar folk från försäkringen och drar undan deras försörjning för rehabiliteringskedja är ett hån. Av Försäkringskassan får man ingen rehabilitering.

Akut krisreaktion 2-6 veckor. Så, nu ska du tillbaka till jobbet, mer än 6 veckor kan man inte vara sjukskriven med den diagnosen, det är därför du fått avslag. Men hela min värld har rasat, jag kan inte sova på nätterna, inte utföra enkla sysslor som att gå till affären och köpa leverpastej (kommer hem en timme senare från affären fem minuter bort, har köpt en kasse full med mat däribland en fjärde flaska ketchup för den hängde kvar i huvudet sedan förra veckans handlarlista, men nån leverpastej finns förstås inte med i kassen), i skallen återupplever jag traumat om och om igen, och minsta minnesskärva som triggas av en doft, en låt på radion, får mig att falla ihop i en hög av tårar och smärta. Ja, jo jag hör vad du säger, jag förstår att det är jobbigt, men det är bra för dig att jobba och koppla bort det där och tänka på annat. Men jag kan ju inte koppla bort, i detta nu när du pratar har mina tankar fastnat vid orden "jag orkar inte, jag orkar inte mer" för det var de sista ord jag sa till min man och nu säger du att jag ska tillbaka till jobbet och intervjua skolpolitikern om klassernas storlek och stå i studion och försöka att inte höra musiken och jag tänker orden igen jag vill inget hellre än tvätta bort orden ur min skalle och kunna gå till jobbet med glädje och ge allt, och jag har ännu ingen aning om att det kommer att ta två år innan jag lärt mig gråta tyst, så tyst, att det inte hörs när jag presenterar nyheterna att det var vår låt strax innan och jag läser den jävla påan om skolbudgeten medan tårarna tyst rullar nerför kinderna och väntar med snörvlande hulkanden till sändningslampan slocknat.

Jag har haft tur. Jag har en mänsklig handläggare på Försäkringskassan, som pekade på att om jag nu mådde så dåligt fortfarande efter åtta, tio, tolv veckor så kanske akut stressreaktion inte var rätt diagnos. Depression kanske? Där finns det stöd för att sjukskrivning kan vara nödvändigt en längre tid.

Redan vid första kontakten frågade jag vad Försäkringskassan kunde hjälpa till med i rehabilteringen för att jag skulle kunna gå tillbaka till jobbet på heltid. Bidra med en slant till terapin hos psykolog, vilket för närvarande kostar mig 750 kronor för 45 minuter? Någon annan rehabverksamhet som kassan finansierar? Nej, nej, sånt gör ju inte vi. Det är arbetsgivaren, företagshälsovården och landstinget som har det ansvaret. Vid varje kontakt, varje ny sjukskrivningsperiod, varje hållpunkt i rehabiliteringskedjan har jag frågat - och vad kan Försäkringskassan göra för min rehabilitering. Och varje gång är svaret, inget, nada, njet, niente, rien, no, nothing at all.

Det Försäkringskassan ska göra är uppmärksamma mina behov, göra rehabiliteringsplan tillsammans med arbetsgivare/Arbetsförmedling och sen avstämningar för att kolla hur det går. Jag kan få rehabiliteringspenning under tiden jag arbetstränar, någon annan vickar på mitt ordinarie jobb och jag kan pröva på att arbeta utan prestationskrav.

Av detta har jag sett intet. Trots att jag nu varit sjukskriven de maximala 364 dagarna, fått beviljat förlängd sjukpenning och närmar mig slutet på de 550 dagarna, har någon gemensam planering inte skett och något avstämningsmöte inte hållits.

Finns det något som hindrar att arbetsgivaren, företagshälsovården och landstinget tar sitt rehabiliteringsansvar innan, utan, oavsett om Försäkringskassan drar in eller betalar ut sjukpenning etc?

Så. Det får räcka för nu. Då har jag ändå inte berört den sjukes raserade ekonomi och allt vad den medför. Eller föreställningarna om att en lång sjukskrivning automatiskt leder till utanförskap och depression och vars bot är att bryta sjukskrivningen. Det får bli en annan dag.

Comments

[Nattens bibliotek]

När jag läser din bloggpost så tänker jag att det inte är reglerna det är fel på utan att de som finns runt dig arbetsgivare, läkare och handläggare på Försäkringskassan inte har skött sitt jobb. Det är rent ut sagt förj-t! Hur svårt kan det vara? Det är småpengar att erbjuda dig terapi och rehabiliteringspenning under din sjukperiod i jämförelse med att du riskerar att bli långtidssjukskriven.

Vi har pratat en del om det här på min blogg du och jag. Vi tycker lika och olika. Det jag återkommer till är att jag inte tror en generös sjukförsäkring och en tydlig rehabiliteringskedja står i kontrast till varandra.

Jag vet av egen erfarenhet att krav är bra. MEN. Bara om det också finns stöd och möjligheter att göra återgången till sitt arbete i sin egen takt.

Att läka sorg, depression tar tid. Lång tid. Processen måste få ha sin gång. Rutiner och arbete i sin EGEN takt är livsnödvändigt.

[Nattens bibliotek]

Har du läst Björn Johnssons kommentarer på mina inlägg och hans blogg? Där finns fakta som stödjer många av dina tankar. Mycket lärorik läsning: http://stardustsblogg.blogspot.com/2010/07/stupstock-eller-omforsakring.html