Blog powered by Typepad

karibiens kök

Statcounter


« Peddlers, fundraisers, missionaries and canvassers - begone! | Main | Upp och ner och ner och upp »

augusti 20, 2010

Comments

Feed You can follow this conversation by subscribing to the comment feed for this post.

kokoo

Men kära du...

Jag blir så ledsen över att höra vad du måste gå igenom! Hur i hela friden klarar du av att jobba överhuvudtaget? Är jobbet livet för dig kanske? Det som håller dig uppe? Visst, försörjningsbiten är ju ett måste och man förlorar mycket vid sjukskrivning. Men .... Vi är ju alla så olika och reagerar olika mycket på press och stress. Själv rasar jag för minsta lilla krav.
Jag önskar dig mycket lugn och ro med god nattsömn!

KRAM

Malle

Åh vilken eländes skitdag. Satt så själv på golvet för ett litet tag sedan. När lillan grät och jag lämnade leverpastejsmörgåsen på diskbänken (där jag stog och tillverkade den) för att gå in till henne och fixa med napp osv så hann jag bara halvvägs innan jag hörde hur mackan försvann in i hajmunnen (hund) och i ett ögonblick stog jag mitt i hallen och visste inte riktigt vilket håll jag skulle åt och bröt ihop istället. Går man åt ett håll så rasar allt där man inte är....
Man kan omöjligt mäkta med hur mycket om helst och såklart när man gör det ändå för att man måste så...blir en leverpastejmacka eller en annan liten sak plötsligt väldigt stor. Fast å andra sidan...att köra till Max och där sitta hungrig och inse att man inge pengar har hade förmodligen fått vem som helst att deppa ihop.
Jag vet inte riktigt vad jag skall säga....kram kanske?! Ja: kram tamejfan!

The comments to this entry are closed.