En sån dag då jag önskar att jag stannat i sängen. En sån dag när tårarna bränner bakom ögonlocken, otåligheten får mig att fräsa, grälet ligger på lur i varenda replikskifte, mensvärk, ångest och trötthet gör alla samtalsämnen till minerat område. En sån dag när jag egentligen bara vill vara i fred med mina egna tankar. En sån dag när jag försöker tänka optimistiskt - det ska gå. Och så går det åt helvete. Hur jag än vänder mig har jag arslet bak och nog fan hinner jag både trampa på ömma tår, välta delikata prylar från piedistal och skrikande uppmärksamma alla på den där elefanten i vardagsrummet man inte får tala om. Jag är så jävla jävla trött på det här. Det är som det bodde fyra personer i huset: dottern, jag, hennes ångest och min frustration. Jag vill fan bara sörja i fred en dag. Vrida på minnen och hitta nåt att le åt. Gråta över det som aldrig blev. Men nej. Ångest & stress går jävlar inte ihop med sorgedepp & frustration. Så nu sitter jag i bilen och gråter rutorna immiga medan regnet piskar ner och dottern knyter sig i ångest därhemma. En sån dag. Den som till äventyrs tror att sorg är att fälla en stilla tår på årsdagen av den stora kärlekens ankomst en pirrig tonårsnatt för 26 år sedan, den är möjligen till och med mer romantisk än de där två tonåringarna natten till den första september 1984.