Det rör på sig. I tankarna. I känslorna. Det blixtrar när aggressionen bryter fram. Naken och hudlös sargas. Bröstet snörps åt och andan tryter när smärtsamma insikter drabbar.
Vår värld har många lager. Ytan där vi anstränger oss för att fungera i sociala sammanhang, prestera, fokusera, förstå, hänga med, tyda koderna, skratta på rätt ställe. Mellanskiktet där vi försöker etablera någon sorts normalt vardagsliv med veckohandling, matlagning, disk, tvätt, tv, kaffestunder och kattmys. Botten dit vi ständigt återvänder, gråter ut, förbannar, förtvivlar, angriper och såras, brottas med skulden.
Det har gått två år av sorg och elände. Jag trodde på nåt sätt att jag visste hur det skulle vara. Lite mindre tid i bottennivån, lite mer tid i mellanskiktet och inte längre så ansträngande att hålla sig vid ytan.
Jag hade inte räknat med att nya djup skulle öppna sig.
Djupt, djupt inombords. Lång, lång tid tillbaka. Gamla händelser och ord börjar skava, tränger fram och kräver förklaring.
Somligt gör ont så in i helvete.
Men vi kan prata om det.
Jag är så oerhört tacksam att vi kan det.
Och så oerhört sorgsen över att M aldrig fick komma dit.
Comments